1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

30. Vänstern och Muhammed

standen2.jpg

VÄNSTERN OCH MUHAMMED

 

I debatten kring Muhammedteckningarna har många vänsterintellektuella ställt sig på de protesterande muslimernas sida och förfasat sig över dessa ”smaklösa, reaktionära, islamofobiska, rasistiska” teckningar (tex Jan Guillou, Johan Ehrenberg, Göran Greider, Gahrton/Dahlerup, Göran Rosenberg och Rebecka Bohlin)* Man menar att avsikten varit att provocera och att slå på en ”svag, hånad, hårt ansatt, marginaliserad, förtryckt och försvarslös grupp”. Ja, ”Europas mest hånade och demoniserade grupp” enligt Guillou. Genom Muhammedteckningarna ”sparkar man på dem som ligger”, man ”hånar en religion, spelar på fördomar och gör det för att öka motsättningarna i samhället, en ren provokation”, anser Ehrenberg. Danmark pekas ut som det ”mest främlingsfientliga landet i EU” och Jyllandsposten ”en av de mest främlingsfientliga dagstidningarna”. Det hela bär kolonialismens prägel (Arenagruppen).*

 

Det kan te sig underligt att en rad vänstermänniskor blivit så positiva till islam och muslimer och kanske till religion öht. Vänstern har av tradition varit mycket kritisk till religioner. Karl Marx ansåg att religion var ett opium för folket, som förhindrade frigörelseprocesser. Religioner var konserverande och bidrog till klassförtrycket. Det fördes en aktiv, ideologisk kamp mot papister, kyrkans dogmer, förtryck och auktoritära ordningar, konserverande könsroller och förnekad sexualitet. Man var starkt kritisk till den protestantiska arbetsetiken, som legitimerade löneslaveriet och försvagade klasskampen. Kyrkan och religionens roll sågs som den världsliga maktens instrument för ”att hålla folket i herrans tukt och förmaning”. Om vi bortser från den kristna högerns frammarsch i USA, kan man påstå att de kristna kyrkorna genomgått en avsevärd modernisering, medan islam i stort står kvar och stampar i det religiösa förtryckets träsk.

 

Det finns ett antal förklaringar till att vänstern hamnat på fundamentalisternas sida. Palestinakonflikten är central. Från att ha haft ett visst inledande intresse för kibbutzsystemet och kollektivismen, gled sympatierna över till det av Israel och USA ockuperade och förtryckta palestinska folket. Denna ståndpunkt har förstärkts med åren och Israels statsterrorism. Ingen vettig socialist kan stödja en sådan skurkstat.

 

Västmakternas etablering av Israel – för att stilla sitt dåliga samvete efter förintelsen – är bara ett exempel på Västs imperialism. Hela den muslimska världen anses ha blivit utsugen och förtryckt av Väst och dess utveckling och modernisering hämmad av kolonialismen och imperialismen. Detta gäller än idag. Trots sin storlek på 1,3 miljarder människor är alltså de muslimska folken den svaga, marginaliserade parten i världspolitiken. Flykting- och invandrarfrågan kopplas till den globala scenen. Invandrare från dessa länder är alltså en förtryckt och svag grupp.

 

Inom medelklassvänstern finns numera en allmän sympati för utsatta minoriteter och man står för medkänsla och solidaritet. Den klassiska synen på trasproletariatet, dvs lågutbildade, arbetslösa, fattiga och marginaliserade, var att de utgjorde ett opålitligt bottenskikt utan klassmedvetande, som - med Ottar Brox - lätt blir offer för strukturfascism. Det betyder att de slår mot andra utsatta grupper och inte mot dem som har makten. De kan inte organiseras i arbetarklassens kamp och blir femtekolonnare. Intressant att vänsterintellektuella oroar sig för att det skapas motsättningar i samhället. En traditionell vänsterståndpunkt är att samhället drivs framåt genom motsättningar.

 

Medelklassvänstern står för internationalism, förståelse och tolerans och är positiv till alla slags mångfald och kulturer. Det kanske är mera detta än ”islamopati” som gör att man hamnar på islamisternas sida. Vänsterns blinda fläck är att inte förstår sig på det politiska islam och islamister. De militanta islamisterna skulle gladeligen skära halsen av varenda vänsterintellektuell om de fick chansen. I deras ögon är medelklassvänstern i den rika världen de mest förhatliga av alla ogudaktiga. Vänstern gör sig också skyldig till ett fatalt misstag i sin oreserverade, positiva syn på all slags mångfald och föreställningen om alla kulturers lika värde. Då har man slängt alla måttstockar och värdeskalor över bord och seglar in i dimman utan kompass.

* Aftonbladet 5/2 och 19/2, AB 7/2, Metro 6/2, Expressen 13/2, DN 11/2, Arbetaren nr 6-7/06, Arenagruppen 13/3

 Alf Ronnby

Kriminalitet

VEM BLIR KRIMINELL?

 

För en tid sedan kom en statlig utredning, som visar att invandrare blir mera brottsmisstänkta än svenskar. Sådant väcker obehag och kan förstärka främlingsfientlighet. Därför vill en del politiker sopa informationen under mattan. Men i längden är det en dålig metod, som minskar trovärdigheten hos myndigheter och folkvalda. Bättre att förklara varför invandrare är brottsmisstänkta.

 

Det sägs att brottsligheten inte beror på att dessa människor är invandrare, utan på deras sociala situation. Jo, så är det nog. Men deras sociala förhållanden beror delvis på att de just är invandrare. I sociologin finns en klassisk teori om brottslighet, som säger att starka sociala band är viktiga för att förhindra avvikande beteende och brottslighet. Samhället fungerar bäst när människor är välintegrerade i den sociala gemenskapen. Då sker normförmedlingen på ett naturligt sätt och den informella sociala kontrollen fungerar.

 

Människor som hamnar utanför gemenskapen, riskerar en negativ utveckling. Detta gäller alla människor, invandrare som infödda. Situationen är den, att vissa invandrare inte kommer in i det svenska samhället. Om de inte ingår i sociala subgrupper, vars normer någorlunda stämmer med de dominerande, riskerar de att utveckla ett avvikande beteende. De sociala banden är alltså viktiga.

 

Inom polisen och socialtjänsten är det välbekant att vissa familjer, ja hela släkter utgör subkulturer eller subgrupper, där brottsligt beteende är det normala. Det gäller svenska såväl som utländska familjer. Det finns också vissa kulturer där kriminalitet är vanligare än i andra. I Sverige har tidigare romer betraktats som en mera brottsbenägen grupp och idag riktas sådana misstankar också mot tex kosovoalbaner.. Förklaringen brukar vara att de kommer från fattigkulturer, där sådant beteende är en överlevnadsstrategi. De bär med sig ett socialt arv från sådana miljöer. Men det är inte politiskt korrekt att säga detta offentligt

 

En slags subkultur, som blivit uppmärksammad, är de gängbildningar som finns i vissa av storstädernas förorter. Där lever ungdomar, som misslyckats i skolan och/eller aldrig haft ett vanligt arbete. De lever sina liv i gäng, där andra normer gäller. Till exempel kan man bli kung genom att vara en jäkel på att göra inbrott eller på att skrämma andra. Under dessa förhållanden spelar det ingen större roll om det är ungdomar med svensk eller utländsk bakgrund. Men i praktiken är det fler invandrarungdomar som inte kommer in i samhället, via ett vanligt arbete och ett normalt vardagsliv.

 

Gruppbeteenden har sociala orsaker. Så är det generellt, men kan det kan också finnas individuella förklaringar till brottslighet. Det kan vara psykisk sjukdom eller skador pga traumatiska upplevelser, så väl som moraliskt förfall. Deltagande i krig kan ge sådana skador. En del flyktingar har blivit allvarligt, själsligt, skadade genom sina fasansfulla upplevelser i krig. Krig är den mest skadliga av alla mänskliga aktiviteter.

 

Vi har också en oroande utveckling av maffiakriminalitet. Det gäller välorganiserad, våldsam och hänsynslös brottslighet, som skrämmer både den sårbara allmänheten och de rättsvårdande myndigheterna. Beskyddarverksamhet, hot och våld gör att brottsdrabbade inte vågar polisanmäla och/eller vittna i rätten. Maffian bestämmer själva lagen. Den ”svenska maffian” består av vissa mc-gäng och inte sällan av invandrare och utlänningar. De senare brukar i rapporteringen redovisas under begreppet etnisk brottslighet om någon precisering öht sker. Denna ”professionella” kriminalitet har fått större spelrum genom öppnare gränser, flyktingströmmar och globalisering.

 

All brottslighet, i vid mening, behöver inte vara kriminell. Kriminellt blir beteendet då det strider mot lagen. Ett visst beteende kan vara ok i ett annat land, men kriminellt här (och tvärt om). Aga barn och kvinnor, eller omskärelse, eller sex med flicka under 15 år, eller att trakassera homosexuella är olagligt här. Kulturkrockar kan skapa brottslighet. Invandrare kan bli brottsmisstänkta just därför att de är invandrare och annorlunda. Som generell förklaringsmodell är den sociala situationen vanligen den bästa och ger hopp om möjlig, positiv förändring.

 Alf Ronnby

Webbalf10.jpg

Olof Palme

GÅR ÅT SKOGEN EFTER PALME

 

Skotten mot Olof Palme blev början på nedmonteringen av Folkhemmet och den svenska modellen för välfärdsstaten. Det beror inte på att allt stod och föll med Palme. Men Palme var en av de stora ideologerna och folktalarna, som energiskt förde vidare det socialpolitiska reformarbetet. Denna politik var då unik och väckte stort intresse i världen. Lilla Sverige fick också stor uppmärksamhet genom Olof Palmes internationella engagemang: kritiken av imperialismen, kommunistiskt förtryck och USA:s krig mot Vietnam. Inget av detta har fullföljts. Välfärdsstaten går numera på kryckor och svensk utrikespolitik är ett jasså, som ingen bryr sig om.

 

Under 1950-, 60- och 70-talen gjorde det ekonomiska uppsvinget att reformpolitiken, som socialdemokratin lagt grunden till (med Per Albin Hansson, Wigforss och Möller) kunde genomföras. Reformarbetet sträckte sig över ett antal välfärdsområden: arbetsmarknadspolitik, socialförsäkringar, bostadspolitik, familjepolitik, vård, utbildning och omsorg. För att bara ta några exempel, så gällde det allmän sjukförsäkring, barnbidrag, höjda pensioner, god bostad, barnomsorg och äldreomsorg. Sverige blev världsledande under de så kallande rekordåren.

 

Levnadsstandarden förbättrades väsentligt för gemene man. Det innebar också ökad jämställdheten. Men allt var inte frid och fröjd. I makarna Inghes bok ”Den ofärdiga välfärden” visas att det fortfarande fanns mycket kvar att göra. Låginkomstutredningen visade på samma (även om problemen tycks små jfr med idag). Inom bostadspolitiken blev problemen överhängande, bla därför att många människor flyttade till städerna – med eller mot sin vilja. Den sk flyttlasspolitiken kritiserades. Miljonprogrammet blev svaret. På tio år skulle det byggas en miljon bostäder. Rosengård, Skärholmen, Angered mfl är alla delar av miljonprogrammet. Dessa har kritiserats, men man glömmer kanske hur det såg ut tidigare.

 

Också på många andra områden utvecklades välfärden. Den expanderande offentliga sektorn gav kvinnor arbete. Många kvinnor började förvärvsarbeta och familjerna tjänade mera pengar. Barnomsorgen byggdes ut. Folk fick råd att skaffa bil. Televisionen gjorde sitt intåg i svenska hem. Arbetstidsförkortningar gav lönearbetarna mera fritid. Arbetarskydd, bättre bostäder, hälsovård, bättre hygien och bättre mat gjorde människor friskare. Du-reformen infördes på socialstyrelsen och slog snabbt igenom i hela landet. Vi gick över till högertrafik. Många av dessa förändringar visade på styrkan i reformpolitiken.

 

Men välståndet ökade också folks förväntningar och krav. Studentrevolter och vilda strejker följde i välfärdens kölvatten. Det blev också ett ökat engagemang kring vad som hände ute i världen. Kritiken av USA:s krig mot lilla Vietnam blev en katalysator för en allmän radikalisering i politik och samhälle. Palme och regeringen vågade säga ifrån och världen lyssnade. Idag är det knappast någon som ens höjer ett ögonbryn för svensk utrikespolitik. Sverige lunkar snällt med i den inskränkta EU-fållan. Palme hade säkert starkt kritiserat USA:s angrepp på Afghanistan och Irak. Han hade fördömt ryssarnas folkmord i Tjetjenien och USA:s kring mot terrorismen.  Bushregeringen hade fått höra sanningens ord om Guantanamo och Abu Ghurayb. Och Tony Blair hade inte varit den förebild som han är för Göran Persson. Man kan undra om han låst in Sverige bakom EU-murarna? Eller låtit Batongboström härja?

 

Idag lever vi i ett samhälle där pengar står i centrum för vårt tänkande och handlande. Ja, tom i det sociala livet vill vi ständigt göra personliga vinster. Vi har det mesta av det nödvändiga, men är ändå inte nöjda. Solidariteten och engagemanget för det gemensamma har flugit sin kos med vår tids egoism. Föreningslivet tynar. Få engagerar sig i det fackliga arbetet eller i politiken. Var och en vill bli sin egen lyckas smed. Tidsandan gör det politiskt korrekt att privatisera offentliga verksamheter och skära ner i resten. Med EU-medlemskapet följer att marknaden får ett allt större utrymme. På livets alla områden ska vi försöka tjäna eller spara någon extra krona. Folkhemsandan mals sakta sönder i ekonomismens kvarnar. Efter Palme har det mesta gått åt skogen!

Alf Ronnby

Hemlösa

HEMLÖSA GÖR SIG HÖRDA

 

Mexico City. Klockan två på morgonen väcks vi av ett fruktansvärt oväsen på gatan utanför hotellet. Eftersom vi inte har fönster åt gatan, kan vi inte se vad det är som händer. Nästa morgon frågar vi restaurangpersonalen vad det var frågan om. Jo, det var de hemlösa som demonstrerade, säger de.  Mitt i natten? undrar vi. Ja, vilken tid på dygnet skulle vara bättre för att demonstrera att man är hemlös?! säger kyparen.

 

Visst, vid närmare eftertanke inser vi att han har helt rätt. I själva verket är det en genial idé, att väcka upp alla som sover tryggt i hemmets lugna vrå och skrika ut: Här är vi! Vi har ingen säng att sova i. Vi har inget hem att söka vår trygghet i. Vi är utelämnade åt gatans hårda värld. Får ni inte dåligt samvete, där ni ligger och trynar i era ombonade hem?!

 

Mexico City är en otroligt stor stad, troligen världens största med ca 26 miljoner invånare. När man flyger in över den på natten och ser stadens ljus, tycks den ha en oändlig utsträckning. Nere på jorden, vid rundturer i staden, syns klassamhället tydligt. För en svensk kan fattigdomen upplevas som otrolig, ohygglig. De fattigas kvarter är en mänsklig förnedring.

 

De fattigaste av de fattiga är de hemlösa. I Mexico City beräknas de till ca 100 000 (La Jornada), varav en stor grupp är gatubarn. Hjälporganisationen Alliance House bedömer att det finns ca 10 000 hemlösa kvinnor. (Som jämförelse kan nämnas att de hemlösa i EU uppskattas till ca 18 miljoner.) Vanligen söker de hemlösa nattskydd i parker, tunnelbanestationer, marknadsplatser, busstationer och trappuppgångar. Bara ett fåtal kan få en säng på ett härbärge.

 

Dagen före den nattliga demonstrationen hade vi på ”Stortorget”, al Zócalo sett en enormt stor demonstration av hemlösa. Det är frågan om inte alla 100 000 hemlösa var där. Otroligt många var de i vart fall. Så när vi fick upplysningen om den nattliga demonstrationen var det lätt att fatta sambandet.

 

Här i Sverige kan problemen med hemlösa te sig små jfr med Mexico City och andra metropoler i den sk tredje världen. Men det är ändå förvånande att ett så rikt samhälle som vårt nu har ca 18 000 hemlösa. I Göteborg är det ca 1500. Antalet har ökat de senare åren. En del beror väl på att Socialsverige lagt ner en del institutioner och att bostadsmarknaden blivit tuffare i den nya ekonomismens tidevarv. För den enskilde hemlöse är det kanske ingen större skillnad att vara hemlös här eller i Mexico. Livet är i båda fallen ett helvete för den som inte har ett hem.

 

Webbalf1.JPG


 
gen_22.1.gif