1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

18. Empowering people

Jotunheimen 3.jpg

 

EMPOWERING PEOPLE BY COMMUNITY BUILDING

In today's late capitalist admass society, the question of individualism contra collectivism, egoism contra solidarity and elitism contra generalism is very much on the agenda. Also very much in fashion is the question of democracy contra technocracy, community spirit contra careerism, and globalism contra localism. Conflicting tendencies and forces are in evidence and we probably find ourselves in a transitional period leading up to the twenty-first century.

 

Modernists, yuppies and the international political and financial jet-set sing the praises of free movement. Down with all the barriers! Dissolve all social ties and straitjackets! Let productive factors, people and capital flow freely! Put rising stock exchange prices, maximum profit, stinginess and careerism at the centre of our thoughts and actions! Let us not be hampered by shackles other than our own individual striving after social and economical gain in this fleeting life! The foremost belief today is in economic efficiency. The new priesthood, our highly educated economic experts of an undeveloped science, officiate daily in our media with this - for community life - devastating liturgy: Economism. Those people without the possibility of taking part in or keeping up with this race feel powerless, unsuccessful and forgotten.

 

Counter movements

But there are counter movements, even if they are not as strong as the above named. Hans-Peter Martin and Harald Schumann warn us for the consequences of the hegemony of international capital. The Communitarian Movement and Amitar Etzioni argue for the recreation of our communities, that is to say social groups where we feel at home, belong, feel solidarity and where we can get a degree of control over our lives. We must recreate community spirit because alienation, homelessness, loneliness, isolation, egoism and greed are among the greatest problems of our time. Robert Putnam argues for the re-establishment of strong civil societies where we can save and develop democracy, which Björn Elmbrant and others have shown to be rocking on its foundations as far as Sweden is concerned. Democracy is not functioning because politics, power and influence have been taken over and monopolised by a political and economical elite in co-operation with technocrats. Hence the lack of faith in politicians in our society.

 

Counter forces also exist within the new village movement, which is striving to create strong local communities. This movement has so far been strongest in rural areas and smaller communities, although in the new urban renewal projects (i.e. the suburban venture in Stockholm) serious interest has been shown in learning from the new village movement. The emphasis is now on local mobilisation of human and other resources. Endeavours are being made to develop new local communities (i.e. new housing co-operatives in Eriksbo in Gothenburg and self-administration in Holma in Malmö). Ideas surrounding ”the Urban Village” are being developed. We are looking for the means and forms of work and social intercourse that can lead us to an increase in sociality to counterbalance the economical alienation of our time. In this presentation I will report on and discuss the experiences from a local development project in Jämtland (a province in the north of Sweden) that I have studied for many years. Jämtland has received a lot of attention both nationally and internationally for its large number of successful local development groups. What can we learn from the Jämtland example to help community work in other places? The text is based on my latest report - The Rural Champion 1997:17).

 

Local forces

Before I continue with the presentation I will first present my theoretical frames of reference. I have built up these theories through many years of studying local development work, so to make it easier for the reader this presentation is just an outline. Anyone wanting a more detailed presentation will find it in my book Mobilising Local Communities chapter . (Avebury, England 1995)

 

Empowerment

Empowerment comes from the Latin potere meaning to be able to, which says very little about what one is actually capable of. The concept is used in various ways and sometimes refers to the ability of individuals to influence their own life, and sometimes to the strength of groups and collectives to change their living conditions. It is occasionally used to describe the individual’s feelings of self-reliance and sometimes civil, structural conditions that give people the chance to influence matters. (Forsberg 97) In community work we see ourselves as working mainly with group, collective and structural questions. The structure is created and maintained through collective actions and is changed through collective actions. We are therefore occupied with how people can organise themselves and through joint action shape their existence. Participating, organising, mobilising, collective co-ordination and unanimous, deliberate actions are central activities through which people, groups of people, can take power and influence their living conditions. In this context the social group and local community are then of significant importance.

This means that the interplay between group members allows each and every one to express and develop their capacity through new challenges and experiences. The atmosphere that prevails in a group is then consenting and encouraging. The group members see each other as equally important and respected with the acknowledgement that differences are, if anything, supportive rather than degenerating for the development of the group. All members of the group are of equal importance and acknowledge each other through social interplay. Participation in a pedagogical, creative group such as this strengthens self-confidence and self-awareness.

The group process is also important and lays the foundation for the exchange of thoughts and experiences. Dialogue, which is the giving and taking of thoughts and feelings under equal conditions and mutual interest, is the instrument for the exchange of ideas. It stimulates the members’ reflections surrounding their own experiences, points of view and attitude. The process teaches people to communicate their thoughts. It is all about putting a name to the world, creating or learning concepts that provide the members with linguistic instruments to enable them to understand and explain their world and create new perspectives. It is also about seeing possibilities where they did not exist under earlier conditions. This process, which also consists of actions that go beyond the limits, reflections, dialogue, new reflections, new actions, etc. in a continuous cycle, is what Freire calls praxis. (Freire 1993)

 

Local community

When I use the term local community, social group or interest group, I refer to the group that has something that binds it together, where there occurs a more or less frequent interplay between the members. One interesting and significant aspect of the work with mobilisation and organisation is the development within the group from that of having been a group in itself to that of becoming a group by itself. In other words, a group where kinship and solidarity is strengthened through a process of co-operation, joint work and joint efforts, insights into common interests and possibly through experiencing a threat to the group, and/or a common vision. That which simplifies (or complicates) this process and new initiatives, are the social assets or ”social capital” of the village or local community. That is to say the social micro and mesostructure: the human network of social relationships, social interplay and co-operation methods. This is best expressed through bonds of friendship between individuals and families, through co-operation in clubs and associations, village citizens committees, church choirs, economic associations and community associations etc. Richly developed organisational activities, local associations and other joint action methods help to strengthen the capacity for action in the local community and simplifies mobilisation (the reverse makes it more difficult).

 

Theory of action

I work in particular with the praxiological theory of action. This theory is based on a number of assumptions surrounding factors and conditions that help to form conscious, planned, purposeful human actions. The main assumption is that people act in accordance with their motives, objectives and competence and the circumstances and concrete conditions of significance which they interpret as being valid when carrying out the action. Expressed as a dialectic process; because of the action, peoples’ material prerequisites, experience and competence amalgamate with their ideas, theories and intentions. People act then according to these practical and theoretical prerequisites to reach their objectives. During action that goes beyond the limits when people go in new directions, they go over and above their earlier experience.

The new impressions, observations and experiences are (can be) processed to new knowledge through reflections and dialogue with other people. Through interplay with others, people become more aware of themselves and their world, and therein lies the praxiological theory of knowledge, that is to say the assumption of how people get knowledge of their world. This happens through having an active, investigative and processable relationship to the surroundings and society. Put simply, people understand the world by changing it. This means that people in the local development groups act in accordance with the structural and material conditions, their own knowledge and competence and their intentions and expectations. Within this process they develop their knowledge and awareness on the actual field of action. New activities and new experiences give birth to new thoughts and ideas for those engaged, which is strengthened through stimulating discussions and exchange of experiences within the group.

The theory around praxis, that is to say actions that go beyond the limits, expresses a holistic approach to the process whereby people create and change the world and the ideas and knowledge in and surrounding this process. The surrounding thoughts and the changing of conditions are parts of one and the same process. People develop themselves and their world in the same process. People in the development groups create ideas surrounding their activities while they are developing them, and vice versa. For instance, thoughts and knowledge about influence and democracy in daily life are developed when people practise democratic principles. When people intentionally change their conditions, they are also changed.

If we go more into detail into the assumptions in praxiology regarding which conditions influence and shape peoples’ actions, we can describe it in the following fashion:

 

The action’s ”determiner”

 

Background:               concerning the person’s history, experience and frames of reference

 

Social context:            the person’s social context, network patterns, relationships and social interplay

 

Perspective                 the cultural filter through which the person sees himself, other people, the surroundings and the world, and interprets what he sees in a certain situation. And, of interest here, understanding of his possibilities and limitations, and what he perceives as the ”world within reach”. That is to say, interpretations of what can reasonably be achieved under given conditions.

 

Situation                     the person’s actual place in life, person enclosed within the structures and influenced by the movements of the time, current questions and problems, deprivation, crisis, dissatisfaction, new openings and possibilities, popular ideologies, politics and economy. The situation provides or contains the immediate conditions for the action.

 

Intention                     the person’s objectives, motives, interests and ambitions, which are a fusion of background, social context and perspective, history and future, seen in the light of the actual situation. The intention is formed by the person’s experience, competence and social environment, together with future prospects and judgements of what can realistically be achieved under given conditions.

 

Means                         the person’s knowledge, competence and other material, social, cultural and mental resources.

 

Resistance                  structural resistance, the difficulty in shaping the world according to one’s will, other people’s resistance, competition, rivalry, envy, spite, the Jante law* and man’s indecision and powerlessness.

 

* The Jante law, town in Denmark in a novel by Axel Sandemose that distinguished itself through its citizens’ distrust, envy and jealousy.

 

This outline is also in principle the same for group actions. The same factors influence the group’s joint actions. As with the individual, there can naturally exist certain factors, as well as individuals in the group, that influence more than others and the interpretations can, in principle, be just as many as the number of members. But in practice, when it comes to people in a common culture, they do not radically differ from each other. It is not possible from the theory to predict exactly what a person or a group of people will set about doing, but the theory gives directions for what we can study and attempt to judge. It also shows us what to look for in order to understand why people do the things they do. And not least, guidance to help us develop the methods, tactics and strategy for development work.

 

Leading lights

Conditions, situation and the group create the leading lights that people have confidence in. This does not however mean that anybody can be a leading light. Experiences show that it is the more outgoing, versatile, committed people who have ideas and like to do things - can make decisions and get things done - that are ”chosen” to be leading lights and leaders. It follows that these people have contacts in the local community, which they have got through being involved in co-operative and organisational activities etc. Leading lights have a certain amount of organisational experience.

People can have different reasons for taking part in local development work. I believe there are three main categories: those who choose to join, those who just become part of it and those who are forced through group pressure. In other words, there are those who make a deliberate decision, those who just follow the stream and those who go along because they are dependent on the group. The first category is the most interesting. But these people could have a whole host of motives for their choice: those who have a financial interest, those who feel public responsibility and want to do something out of solidarity, those who think it is self-developing, those who seek leadership, want to take part in decision-making, get a higher status, those who look for company and friendship, those who see it as a hobby, those who seek an identity through group participation and those who see it as a survival strategy where organisation is necessary. Group participation can be instrumental or expressive, a goal in itself or something imposed.

 

Mobilisation

The praxiological theory of action also contains theories about how the mobilisation process takes place. First, the overall dialectical thought structures for, or view of, the dynamics of society. Social movements are seen as the dialectic result or synthesis of social structures and the spirit of the time. This means that structural conditions (created and maintained through collective action.) and leading ideologies, values, views and theories mutually influence each other. People in a community are influenced by these conditions and create the different movements we see, which in their turn have repercussions on the social structure and philosophies in a continuous process. This model only attempts to capture a basic structure and says nothing definite about what sort of movement it is just that one can understand the movement when set against a background of social structure and spirit of the time, whatever that might be in a given time period. The new village movement can then be understood from the structural tension created through the centralisation of work and welfare, which has brought about impoverishment of the sparsely-populated areas. At the same time, the higher knowledge and level of education has put higher demands on democratising everyday life. The new-born pride the people in sparsely-populated areas feel at being just people in sparsely-populated areas has given them increased self-reliance. Structurally, there exists a new situation that offers new possibilities for other types of production and employment in rural areas. This, in combination with the new interest for strong local communities and movements, has created new possibilities for local mobilisation (mobilising local communities).

In the discussion surrounding what it is that creates social movements, it cannot be said that praxiology has any special standpoint, other than it could be, and probably often is, many different conditions that play a part. It could be structural tension i.e. structural rationalisation within production (rationalisation within forest and agriculture, shutting-down of works and industries in rural areas), negative changes in living conditions (unemployment, reduced income, deterioration of or lack of services: child care, schools, nursing, old-age care and commercial service), dashed hopes, deprivation (postponed development plans, housing problems, surplus of men, having to move to get work). Other factors include the hope that improvements in living conditions can be achieved through making new technology available to new groups, that production improves making profits that the workers want to share, or through taxation, which represents community resources that the people in rural areas want a part of etc. It could be external stimuli such as seeing what others have been able to achieve in similar situations or it could be trigger mechanisms such as council leaders threatening the village by closing the school.

To conclude, it is the praxiological assumption that both structural/material and mental/social conditions, (external and internal conditions) influence the mobilisation process both at individual and group level. In other words, external conditions create frames around the individual and the collective (tighter for the individual than for the collective) and ideas, perspectives, self-reliance (opinion-carrying categories of thought) create, so to speak, the individual’s (individuals’) inner basis for the action. In the actual mobilisation work the following assumptions exist surrounding conditions that seem encouraging for collective action:

 

Mobilisation work

1. People - a group of people - experience a common problem or need, which is not taken care of by anybody else..

2. People realise they can tackle the questions through co-operation and co-ordination.

3. People have experiences of co-operating together to achieve a common objective. There are traditions of co-operation in the local community.

4. People hope to achieve success through collective actions. There is hope for the future in the local community.

5. There are people in the group who can draw up realistic goals worth aiming at, that are interesting for all the participants, and show how these can be achieved through their own efforts.

6. People can see their own possibilities and the possibility of acting in accordance with their own basic requirements. They have control over the resources needed to act.

7. There are good examples and models they can identify with and get inspiration from for their own projects.

8. There are people in the group leaders, leading-lights, etc. who have the necessary pedagogical, tactical and strategic knowledge to be able to mobilise the resources and carry out the projects.

9. There are initiative takers that people trust who can motivate and organise people.

 

I have formulated a praxiological assumption about peoples’ ”rationality” that could be of significance:

 

People only take part in (can be persuaded to take part in) an activity that demands personal sacrifice when they think they can get something out of taking part (which could be to ward off threats or achieve some sort of success), or that they think the project or the undertaking is possible. They take an active part when they see they can do it (that is to say they have the requirements and can use their resources) and the ”costs” (time, money, energy, self-denial, etc) are in a reasonable proportion to what they want and think they can achieve.

 

Projects with minimum risk and maximum profit are the easiest to rally round. Observe that it is not only economic values that are aimed at, a further dimension exists. People experiment with social innovations as a strategy for handling new situations in an ever-changing world. People generally strive to create order in their lives so as to make conditions understandable and manageable. Experience shows that when people are confronted with problems and threats they develop their ability for organising. The desire for self-organising intensifies when people experience chaotic conditions and the need for a survival strategy.

 

Theories surrounding development in the periphery

I will now present a short summary of some of the theories surrounding development work in sparsely-populated areas.

 

The necessary triangle

In Scandinavia we refer to the necessary triangle, which is an expression given to the triangle of forces that are often involved in successful local development projects. The three parts, or corners, of the triangle contain:

0.     Local support and mobilisation of local resources

1.     Support from the public sector

2.     External support and stimulation.

Local support for the project, it is fundamental that local people who the residents have faith in take the initiative, and that the whole thing starts with a mobilisation of local resources. The project should also start at grassroots level with local conditions and requirements as the starting point.

Nearly all local development projects have some form of support from the public sector. This is when the local municipality, county administrative board, county council etc, act as facilitators of the project. Furthermore, it is often the case that other forms of external stimulation or impulse gets the project underway. It could be the good examples seen in other communities that are easy to identify with. It is often experts and advisers who play this role as was the case in Jämtland where co-operative advisers from a co-operative advise agency, advisers from Kvinnum resource centre for women and LÅS (the Foundation for Rural Development in Ås) and later Byforum (regional forum for the New Village Movement) and Council for the Peoples Movement all played a part. Community workers, irrespective of which organisation they come from, function as catalysts - sometimes even initiators - for the development process within the group and local community. This means that their role is to stimulate the process not be organisers themselves. The task of the catalyst is to get people (those who belong to or can form a community) to agree on common matters, develop a dialogue, analyse the problem, reach the common objectives, guide the organisational work, help to plan tactics and strategy etc. The function of community workers is then to initiate, encourage, guide and support the group process and organisational work. A role on the ”middle level” in other words.

 

The culture of sparsely-populated area

Small businesses are common in rural and sparsely-populated areas. It is usually small businesses within farming and forestry, handicrafts and trades, transport industry and other services, but also a number of small industrial companies. Quite often the whole family and also even relatives are engaged in the company. The main value of this is to be in a position to control the work, the practical all-roundness, the will and ability to work hard and long. Work and leisure time are not separated so carefully, work takes up most of the time. Spare-time occupations, home production and business combinations are normal. Contact with relatives, neighbours and friends are important, not only on a general friendship level, but also in business. Everything goes together. The will to decide over oneself also shows itself in a negative attitude to the interference and control of authorities. All types of centralised control are looked upon with suspicion.

The general picture of the culture of sparsely-populated areas is that of local patriotism and keeping to traditions, which also means a conservative feature. Changes should be carried out slowly with a lot of consideration shown. But traditions also have the function of uniting people. Traditions function as uniting elements in the community and give the residents more of a common perspective on the situation of the day. There are strong elements of self-help and self-organisation, which show up in the number of community and economic associations. One valued attitude is the pragmatic, upright, business-like (that is to say not too much talk). ”Business” is taken care of informally between equals. Services and favours are exchanged.

Deviation from normal behaviour is viewed with suspicion and any ideals of equality have ”the Jante law” in its wake. It is not looked upon with approval when somebody leaves the collective and pursues a career by themselves, or thinks they know more or better than others in the group. There are also strong demands on solidarity, that is to say show willing and help each other, especially when it comes to general concerns in the local community and group. Sparsely-populated areas have a masculine ideology of strength, endurance, drive and silence. Somewhat exaggerated, one could say it is all about the rugged, quiet, local hero who has strength, will power and the ability to muck in and account for himself when needed. He manages in thick and thin and definitely does not bother with ”social tittle-tattle”. Men in sparsely-populated areas have no social problems to talk about. (They do not talk about social problems!) Why people want to live in sparsely-populated areas at all is explained by the quality of life. Being close to nature, freedom to wander freely, the silence and aesthetic experience, company with animals, clean air and water, nice living environment and connection with relatives, friends and neighbours in easy forms of social intercourse.

Through the new grassroots movements a new identity has grown in sparsely-populated areas. People no longer accept being neglected. They see themselves as having the same value as all the other citizens in Swedish society and therefore want to follow development on the same pre-conditions as others. They do not accept being exploited in silence and their resources being exploited without getting some of the profit. They demand control over the resources to ensure they are put back into the area, referring to social justice. It is not any longer a case of standing with cap in hand thankful for handouts. The new identity is also noticeable in that nobody is ashamed of living in a sparsely-populated area. Quite the opposite, today it is something to be proud of. This is an attitude that is especially plain to see in the leading lights and activists of the new grassroots movements (the new village movement, women’s networks and the new co-operative movement). Let us now after this short theoretical summary return to Jämtland and the mobilisation work there.

 

Taking a new turn in a dark age

The crisis for sparsely-populated areas has hit Jämtland hard since the 1960’s. In the tracks of structural rationalisation (read: through the ravages of economical rationalisation in society and industry) within agriculture and forestry, followed moving out and reduction in the population. With this reduced population the services became less, and worse, and sparsely-populated areas found themselves in a negative downward spiral. Shops and schools were shut down in many places, young people moved away and elderly people stayed. Pessimism and resignation spread. At the beginning of the 1980’s, things looked very dismal for the villages and rural areas of Jämtland. At the same time, awareness of the crisis had come so far that people locally started to realise that something radical had to be done to stop the negative trend. Preparations for action were strengthened by some people moving back to their home communities - they had perhaps become tired of urban life or become unemployed during the economic recession. Home to the village! became a slogan and a modern expression - phenomenon during the 80’s. Those who returned came to create a future for themselves close to home. With new ideas, experiences and drive they started to develop new survival strategies together with those who still lived there and others who had moved in. The entrepreneur spirit spread.

 

The forces in rural development

Three initiatives were behind the new wave of local development work. In the middle of the 80’s a rural campaign started with the slogan ”all of Sweden must live!” It could be seen as being a prelude and an injection for the new, or perhaps we should call it the new-old movement, because it was not only about new village groups. It is to a great extent a new lease of life for old village and community groups, village clubs, country clubs, heritage centres etc. The new village and community movement has also received powerful support through its own organisation, Council  for the Peoples Movement. This umbrella organisation for the new village movement has more than 3,700 village groups as members. Every other year they carry out what is known as the ”Rural Parliaments”, which function as a demonstration of strength in influencing public opinion. At regional level there is also comprehensive organisation in county umbrella organisations. In Jämtland it is called Byforum and has 470 member groups.

Another meaningful factor in rural development has been, and still is, the new co-operative movement, which has been stimulated by the establishment of regional co-operative advice centres, the LKU’s (Local Co-operative Development). In Jämtland, this started in the shape of co-operative studies at the university in …stersund at the beginning of the 1980’s. Those taking co-operative studies later formed their own information and advice co-operative and moved from the university to the agricultural college in Ås. From there they have become a significant catalyst for the new co-operative movement in Jämtland. Today there are about 150 new, local co-operatives in the county. Ca 50 of these are child-care co-operatives or parent co-operatives as they are known, that run nursery school activities together. There are 7 elderly-care co-operatives, which function in the same way as child-care co-operatives but for older people. This means they run old-age housing - the rural area’s equivalent to the service centres in the main town. The multifunctional village co-operatives, which run several operations in the village, are 17 in number. There are two health-care co-operatives, a few youth co-operatives and a large number of more difficult to define co-operatives. In the whole of Sweden there are approximately 6,000 new co-operatives of this kind.

The third important factor is the new type of network that the women in the county have organised. These are more informal ”organisations” for the support and self-help of women’s activities. One significant initiator of these activities was the project itself and the Kvinnum resource centre. This women’s project started against the background of women leaving the county, and the lingering patriarchal spirit in the culture. A large number of women felt that something radical had to be done to make women’s life and way of living in the sparsely-populated areas more interesting and therewith reverse the negative trend. Kvinnum is an emancipatory project the purpose of which is to attract attention and develop the needs and interests of women and to support women’s initiatives and projects. Today there are close on 90 known networks for women where women keep contact with each other and meet to exchange experiences, take part in study circles and study trips, hit upon new ideas and support each other. Kvinnum also functions as a political pressure group for women.

Women are also very active in village movements and co-operatives. 28 percent of the village groups have female contact persons. In Åre municipality it is as much as 49 percent. In the new co-operatives, women have an even more prominent role. Nearly half (49 percent) of the co-operatives have female contact persons and/or chairperson. In Berg’s municipality - ”the women’s municipality” - 75 percent of the co-operatives have female contact persons and/or chairpersons.

 

How does mobilisation take place?

What is it that happens when local populations become active and change their living conditions? There is often a release mechanism, an incident that makes people react. It is often a crisis situation where some of the affected parties, often people with self-confidence, organisational skills, education and contacts, take the initiative to gather together those affected to a collective action to tackle the problem. Usually an existing organisation is used (i.e. village community club) for the introductory gathering. Workgroups or committees are formed later to eventually grow into a whole new organisation such as a community co-operative.

The leading light is a person who emerges in the right place at the right time as initiative taker and driving force through their ability to formulate the thoughts of others in the village. The leading light is a person who inspires confidence in the local population, has certain organisational and strategic skills and can mobilise others into action and co-operation. They are very important people for the mobilisation work not least in the initial stages. In a study I carried out on leading lights in Jämtland it emerged that most of them are in their 40’s, the youngest is 31 and the oldest 67. The average age is 47. A third are politically active and more than half are active in an association or club. These two together make up nearly 90 percent (Ronnby 97).

 

The threat

The starting point for mobilisation in most cases is some sort of threat to the community or a serious problem. The release mechanism is often when the problem becomes acute: ”Now it’s serious! We must save the community!” We could describe the actual prelude as being about crisis awareness. This means that people have often seen the difficulties coming for some time, but have not bothered to do anything about it. There is often sluggishness when it comes to taking action. It is not until it is obvious that something must be done to save the community that people mobilise force, energy and time to take the bull by the horns. But it is not enough to just realise there is a crisis, at least two other conditions must be fulfilled, namely; that there is hope for a change and hope that something can be done to create a new situation. There must exist ideas about what can be done.

By way of introduction to the mobilisation work, a discussion surrounding the possibilities that exist and what, who, and how to carry it through must be arranged. This discussion is about defining the requirements and conditions for action and whether it is realistic or not. The discussion also makes clear which resources are available for the group. Characteristic for sparsely-populated areas is that people are often prepared to join in with a lot of voluntary work. Local resources usually available are people who are willing to join in with voluntary work, people with all-round practical know-how, ability and will to co-operate and with a certain or great amount of patience. There are often meeting places and equipment for assemblies etc. and usually machines and other equipment for practical work. The most successful have a network of contacts, which give them an exchange of resources, ideas, experiences and stimulation. There are often more economic resources in the local economy than people imagine. A summing up of the positive prerequisites for local mobilisation could look like this:

 

Positive prerequisites for mobilisation work:

One condition is that people believe in the project, believe they can do something to prevent or turn a negative development around and create better conditions for themselves. Local mobilisation work is built on the resources and competence available in the local community. One usually starts with the small easier projects first before going on to the larger more difficult. Then it is just a case of building on experience. It is important that certain objectives are reached early in the process because this is encouraging and strengthens self-reliance; the world can be influenced! It is not often that the whole local community takes part in the actual work. Attitudes to development groups play a large part in motivating the local population so the development group must take great pains to create a positive, creative relationship with the local community. Co-operation with other development groups where you can find positive examples, encouragement etc. is also motivated.

Mobilisation work is made easier if the participants have experience of working in organisations and projects. It is also important to be able to handle and solve conflicts in the group and the work should be stimulating and developing for both individual and group. Everyone should be able to make suggestions and the workload should be divided so that everyone is stimulated into active participation. Decision-making and work plan should be democratic and be preceded by discussions that everyone can take part in in order to attain consensus. Majority decisions are not good because they are usually rushed. The group members must feel that they are welcome to take part in the work, that they are needed and that it is nice to work together and co-operate around common objectives. During the course of time the ”we feeling” is developed and strengthened, which improves the conditions for continued work. The participants are then also willing to sacrifice both time and a part of their comfort to achieve their common objective.

 

The group is power

We can see that the process that leads to empowerment (self-confidence, self-reliance, self-respect and capability to act for own interests) is built on participation in a collective task, participation in a group that goes beyond the limits. Organising in development groups in the local community strengthens self-reliance. What seemed impossible outside the group now appears possible through being many together, reacting in unison and supporting each other. The Process can be described as a spiral movement that starts with partaking in a united action, which in its turn leads to participation and shared responsibility. This creates possibilities for action that goes beyond the limits and for learning through exceeding the members’ earlier experiences. They can now go in new directions and get new experiences. The members dare to go in new directions because they are doing it together with others who they know are loyal and supportive. They support each other with the feeling of being a collective with common objectives and interests and with the ability to co-operate and strengthen their self-reliance. They are not alone and afraid any longer left to their own devices.

By organising themselves, developing competence, unity and group solidarity, the residents have also created a new basis for influencing the conditions around them and they get a greater influence over their living conditions. This is a continuous process where the members via the group or the group’s united actions take the power to influence what is for them important conditions and situations in the community. Through participation in the creative group the members become different people. They change when, together with others, they change their living conditions, their world. With this they have crossed the obstacles that earlier limited their actions and ability to influence their living conditions.

Through organisation the initiative takers create better possibilities for people to take part in the work. Self-acting then constantly reproduces and develops conditions for action, which naturally also occurs in interplay with the surroundings. People need to be part of a creative interplay with others in order to shape their environment, participate in it and acquire a measure of self-control. This is an important counterweight to ”just” being receiver or consumer of what others have to offer. The structural and social conditions that are in force at the beginning change through people’s actions, so we could say that they create their own local environment for action. They constantly create new situations with their possibilities and limitations though they have no supreme control over these because there is a world around them with a lot of local influence. But how people locally see themselves through their actions can be of extreme importance for their self-reliance and possibilities.

One clear experience from the Nordic countries is that support from the public sector offers better possibilities for success. Successful projects have often had support and stimulation from external experts such as community workers, rural developers, co-operation advisers and female network mobilisers. Now that local development work in this form has become a national movement we can see that it has dynamic effects. It has created new perspectives and attitudes within the movement. We could say that a new culture for local mobilisation and development work is developing, which is very interesting from a community worker perspective. A new strong interest for mobilising local resources and developing self-supporting structures is growing, where the know-how community workers possess is in demand.

 

Practical results

In general terms one could say that the objective for development work is often to get more residents into the community, to save and preferably improve the service and create opportunities, and to get a larger local influence over development. If we look at the ten villages and communities I recently studied, (Högarna, Tullingsås, Lövvik, Alsen, Trångsviken, Huså, Norderön, Överhogdal, Sörbygden och Tännäs) four have managed their objective of increasing the number of residents. (Högarna, Lövvik, Huså och Norderön). This is less than half. Those who have been doing it the longest also have the largest increase (Huså med 20 procent). All of them have more or less managed to save or improve the service, but in different degrees. Where post office and school have disappeared for instance, it has not been possible to reinstate them. The local shop has been saved in several cases, and in some places they have even built new through great efforts by the residents.

Otherwise a number of improvements have been carried out to the facilities in the community such as repairing the club and community centre and fixing the sports arena, illuminated ski track, ice hockey rink, changing rooms and bathing facilities. Places for baking and weaving have been set up along with nursery schools and housing for the elderly. Walking tracks and fishing areas have been created, chalets and cabins have been fixed and the meadows cleared of brushwood. Trade fairs have been arranged along with village games. Some of the groups have accomplished resource centres in new community centres, with computers, Internet, fax, copying, libraries, gathering and meeting rooms, restaurants, pubs, cinemas, theatres, disco, etc. Others have started computer workshops and organised computer training. Many have built housing for families with children and created service housing for the elderly. Much as been done for tourism: heritage centres, walking tracks, historical monuments, camp sites, canoeing facilities, steamboats, holiday villages, wilderness safaris , shooting the rapids, etc. There is now a hustle and bustle in the communities the like of which has not been seen since the 1950’s. New job opportunities have been created in all these communities, around 3-4 in each community. This may not sound much but it is a big difference in a community where there are normally very few job opportunities. Although it is difficult to show, the competence of those taking part has probably risen through their hard work and engagement.

Another interesting result in a way is that democracy has intensified through more people being involved in questions surrounding the community. It has become more of a participation or grassroots democracy. Those active have learnt how to listen, reflect and express themselves through constant discussions surrounding the projects and community. In other words, people have developed their competence in democratic action and decision-making. It is usually emphasised in discussion regarding democracy that strong civil communities where people are active and co-operate with each other are vitally important for a living democracy. Such communities have a social infrastructure with people who are interested in community questions. The civic education character of participation is very interesting in this context. People learn what a functioning democracy is through practising it.

 

The future of the new village movement

The creation of generative processes is a key theme. That is to say, the activities take place in such a way that work mainly consists of developing human resources as the people develop the activities. It is also important that the work creates community feeling and solidarity as well as ”entrepreneur spirit” in the local community. One should strive to achieve a consenting and encouraging climate where new initiatives and experimentation are stimulated. This is a way to reverse the ”Jante Law” (Jante Law being an expression for jealousy, contempt and fear of change). It is an advantage if a certain breadth is created in the activities or that several different but co-ordinated activities take place simultaneously so that a wide spectrum of people, interests and abilities can be involved. Through this strategy the project, and in the long term the community also, becomes less vulnerable. You do not put all your eggs in one basket. It is shown that lively local communities that can offer a good living environment and an exciting cultural, social and business life can attract competent and creative people. This can be significant for continued development. Local housing programs as in Byssbon, where they have built single-family house for renting, makes it easier for people to move into the area and it also creates a few job opportunities in the community.

The new residents can help the others create productive relationships with the outside world, which is of vital importance in today’s society. With productive relationships we mean that they are creative and innovative. It is all about interchange and co-operation built on mutual interests and competence where the result of give and take generates something to the advantage of all parties, a sort of cross-fertilisation that creates something new that is more than the total sum of the parts. We see it as a synthesis of the co-operation that gives a new quality to things, a (as it is known) synergetic effect (i.e. Twin town projects, Huså’s co-operation with development groups on Ireland, Byssbon’s co-operation in Leader (Liaison Entre Actions de Dévelopment de la Économie Rurale) EU-cooperation for rural development.

One interesting aspect of development work - especially perhaps in smaller communities - is what is sometimes called townscaping (Blakely 1989). Those local communities not capable of achieving some sort of town centre that offers a minimum of social and commercial service such as child-care, schools, community halls, entertainment, parties, convenience goods shops, post offices, banks, petrol stations, home help and district nurse etc, will I think, in the long run, have problems surviving. Even better if there is a local resource centre in the community or civic centre with access to library, computers, printer, fax, copying machine, IT-communication, video conferences etc. Such centres can be created by going in for co-ordinated service during the development work (Lagerström 1995, Ds 1993:67). A centre of this kind could also contain a small business centre which, together with the resource centre, would facilitate for small businesses and new initiatives. Local co-operation between small businesses - instead of competition and distrust - should be stimulated. Marketing, export, accounting, bookkeeping are often problematic for small companies and much can be achieved by co-ordinating and using such resources. In Jämtland a few small companies (i.e. goat farmers, artists and vegetable gardeners) have formed marketing and selling co-operatives.

The future of sparsely-populated areas is in enticing businesses independent of a particular area, where information technology creates new possibilities. But to provide new jobs for the residents demands a lot of new training. Hopefully, municipalities and county administrative boards will be able to offer this. Communities with interesting and beautiful environments can also attract highly competent people who are not dependent on living in any special place. They maybe then choose the nice environment.

 

Does the new village movement stand for anything new in community building?

The picture of sparsely-populated areas as something mossy, sleepy and backward is changing now that people in other places around the country realise interesting things are happening through the new grass roots movements. When people in large towns ask what they can learn from local development work in sparsely-populated areas to help them tackle the enormous problems they have in their suburbs, this shows that something radical has happened with the perspectives - even if many city-dwellers believe they are still at the centre of development.

The new village movements also represent and develop a culture because of their special forms of social intercourse and co-operation patterns. In my study it became clear that these people share certain points of view and values, which are also expressed in their activities i.e. idealistic, practical, goal-oriented work and mobilisation of resources. People support each other with what they can. They strive for consensus before they set to work, they promote neighbourliness and care for local traditions. Co-operation does not, and should not, follow any class borders or political divisions. Here the village movement probably differs from the social movements, which are class and politically divided. They work for the community’s best and have a pragmatic approach. This saying borrowed from the Chinese leader Dieng more or less sums up how they see things: ”It doesn’t matter what colour the cat is as long it can catch mice”.

The movements, which consist of people from all classes, are united in their demands and efforts against the state. This is probably why it is not a class struggle because it is the residents of sparsely-populated areas who have the state as common enemy. Because of this one would assume the struggle was more party-political but that is exactly what everybody claims it is not. The parties are seen as being on the side of the state so they see no party that wants to be their ally. Perhaps the old parties have had their day? People in the countryside are starting to recapture politics which they had earlier left in the hands of a special fraternity; politicians and parties. People are starting to form their own picture of the future not just accepting the one politicians and other rulers present.

 

New challenges for social work

The Swedish welfare society is undergoing quick changes. The old centralised, top heavy structures are being broken up and old values being reconsidered. The state must also save money so interest in the local and civil community is obvious. The changes are both good and bad. One thing though is clear, the old social state as we have known it since the 1940’s is on the way to being wound up. The structural changes we have seen are probably just the beginning. There are more pluralistic models; combinations of public and private, co-operative and voluntary initiatives and commitment, which puts demand on greater flexibility and ability to co-operate in new types of organisations that go beyond the old boundaries in projects, workgroups and networks. New types of organisations are developing such as new learning organisations, partnership organisations, network organisations, project organisations, the co-operative organisation and social clubs. Development of human resources is often at the centre of things. In both urban and rural areas the need for mobilising local resources is on the increase especially now that central funding is decreasing. In the suburbs as well as sparsely-populated areas the local residents have a need for greater influence over their living conditions. Even bureaucratic authorities have started to realise that long-term and successful development work is built upon people’s competence development and participation in the process of change plus the creation of self-supporting structures.

 

New knowledge is needed

Even in social work the need for competence is increasing, for project work, for working in the new organisational forms - which demand structural objectives, co-operation and conflict-solving, resource mobilisation, organisation development and social innovations. Knowledge is spread out and no one person possesses the answer to everything in our very complex and complicated world, but at the same time total efforts are often necessary to achieve objectives. Social work must be carried out in co-operation between many participants in co-ordinated efforts under open and flexible forms where each and every person’s competence is fully utilised. Social workers need to be able to function as catalysts for the social mobilisation process in co-operation with the new social companies, local development groups and social movements.

 

Conclusion

My study is about ten communities in the province of Jämtland, where people turned the winding up trend into development (Ronnby 97). Problems and menacing pictures, rural crisis etc, was the common starting point for these communities. This presentation deals with what we can learn from the experiences gained from the mobilisation and local development work. One important factor was the presence of leading lights who could spread enthusiasm and motivate and engage others in the work. A leading light is a person who because of his roots, identity and interest, feels strongly for his district or for a certain project. Traditions of co-operation and a rich active life full of organisational activities create good conditions for mobilisation work. Tradition and history function as the bringing together element and contribute to creating an identity in the community and a purpose for all the actions taken.

When the residents are activated into joint action they get a common responsibility for themselves, the collective and the surroundings. Common solutions, that is to say those that are good for the collective, become more important than private. Some lessons from the movement are: that an awareness of crisis has been created and built upon to develop a survival strategy. Organising has mainly been in small groups where they have been able to gather around common issues and develop co-operation. Party politics has been rejected in favour of work for the common good. The feeling for the community and group solidarity has provided strength and unity.

Finally, local development work is a part of national and regional movements. It creates organisational strength and a new identity for those active, which gives a shot in the arm. The movement is possibly also a sign of the times where democracy is being restored from beneath.

I think that we as community workers have a lot to learn from the experiences in Jämtland when it comes to utilising or creating positive conditions for community building, attitude, organisation and mobilising resources. I now conclude with a short summary:

 

What can we learn from the Jämtland example?

1.   There are conditions that unite people. Social interplay, networks and patterns of social behaviour that create community feeling.

2.   There is a crisis awareness among the residents, alternatively a strong belief in that they have the right prerequisites to achieve success and change.

3.   There are local resources (human and material), mainly people to mobilise.

4.   The starting point should be local traditions of co-operation and the local culture and resources.

5.   The initiative comes from people in the local community, from people with support from the residents.

6.   There are a few leading lights who push forward and get other people with them.

7.   People must believe in the project. There are some good ideas that seem credible and realistic, and show the way to tackle joint problems and needs.

8.   The project is built upon developing something of which the residents (at least some of them) have some experience and the correct requirements for getting involved.

9.   Take a step at a time, take the easy part first and the most difficult when the ability to co-operate has been achieved and competence has been developed.

10. Achieve certain objectives early in the process.

11. Build on experiences and use the great variety of competence that exists among the group members.

12. The group has the ability to co-operate and to solve conflict.

13. Mobilisation work is made easier if participants have experience of working in organisations.

14. Things go smoother if the leaders possess tactical, pedagogical and strategic knowledge, and are used to working with people and solving conflicts.

15. Leaders who really are interested in seeing that local resources are utilised.

16. The work should be stimulating and developing for the individual and the group. Everybody should come with suggestions. The work should be put together so that it stimulates activity. Decision-making must be democratic and be preceded by discussion where consensus is reached (majority decisions are not good).

17. The group members should feel needed and appreciated by the group.

18. The group members should feel that it is pleasant to co-operate and be together. The members should be able to develop their personal relationships within the group.

19. But the group members must also be prepared to sacrifice a little of their comfort, and a lot of time and energy.

20. A stronger self-esteem, ”we-feeling” and identity is developed in the group during the course of the work.

21. It stimulates to have examples of how mobilisation and development work can be carried out successfully.

22. Co-operation with other groups is fortifying.

23. One normal prerequisite for success is getting certain resources and support from the public sector.

24. Successful projects often have help from external experts and advisers (i.e. co-operation advisers).

25. If the local activity becomes part of a regional (and/or national) movement, then this increases the positive conditions.

 

Literature

Blakely Edward     (1989)Planning Local Economic Development, USA Sage

Civildepartementet (1993)Servicesamverkan vid medborgarkontor (Services cooperation at civic centres) Ds 1993:67 (Departementsserien, Reports from the Ministries, State Departments

Elmbrant Björn      (1997)Dom där uppe - dom där nere (People at the top -                                                                 people at the buttom) Uddevalla Atlas

Etzioni Amitar                 (1993)The Spirit of Community, USA Fontana Press

Forsberg Erik/                 (1997)Frigörande kraft (Emanicipating power) Stockholm Gothia

Starrin Bengt

Freire Paulo           (1993)Pedagogy of the Oppressed, New York Continuum

Herlitz Ulla            (1998)Bygderörelsen i Sverige (The Rural movements in Sweden) SIR Östersund

Lagerström Sven   (1995)Service på landsbygden (Services in rural areas) Falun Dalarnas forskningsråd 1995:6

Martin/Schumann  (1997)Globaliseringsfällan, (Die Globalisierungsfalle) Stehag Symposium

Putnam Robert      (1992)Making Democracy Work, New Jersy Princeton

Ronnby Alf           (1995)Mobilizing local communities, Aldershot Avebury

Ronnby Alf           (1995)Den lokala kraften, (The Local Power) Stockholm Liber

Ronnby Alf           (1997)Glesbygdskämpen, (The Rural Champion) Mitthögskolan rapport 1997:14

 

 

Alf Ronnby is a trained social worker, Ph.D. in sociology and Associate Professor in social and community work and is currently employed at the Institute of Social Work at the University of Gothenburg. He has written a number of books on social policy, social work and local development work i.e. Socialstaten (The Social State) Lund 1981, Socialarbetets förklarningsmodeller (Explanatory Models of Social Work) Stockholm 1989 and Den lokala kraften (The Local Power) Stockholm 1995.

 

Address:      Dovhjortsvägen 14, S-448 34 Floda,

 

Gemenskaper

 

GEMENSKAPANDE ÅTERUPPBYGGNADSARBETE

I dagens senkapitalistiska informationssamhälle har frågor om individualism kontra kollektivism, egoism kontra solidaritet och elitism kontra generalism förts upp på dagordningen. Frågor om demokrati kontra teknokrati, gemenskap kontra karriärism, gemeinschaft kontra gesellschaft och globalism kontra lokalism är också aktuella. Motstridiga tendenser och krafter gör sig gällande. Troligen står vi, inför 2000-talet, i en brytningstid.

 

Ekomodtekniker

Modernister, teknokrater, EU-forister, globalister, yuppies, finansvalpar och kapitalets och politikens internationella jetset, sjunger den fria rörlighetens lov på alla områden. Riv alla skrankor! Upplös alla sociala band och tvångströjor! Låt produktionsfaktorer, människor och kapital flyta fritt! Sätt börskursernas stegring, företagens vinstmaximering och individens närighet och karriärism i centrum för våra tankar och handlingar! Låt oss inte hämmas av andra bojor än våra individuella strävanden efter sociala och ekonomiska vinster i detta flyktiga liv! Vår främsta trosuppfattning idag är den om ekonomisk effektivitet i alla sammanhang. Det nya prästerskapet, våra högt utbildade ekonomer inom en outvecklad vetenskap, officierar dagligen i våra medier, med denna - för det sociala livet - förödande liturgi: Ekonomismen.

 

Motrörelser

Naturligtvis finns det motrörelser, även om dessa inte alls är så starka som ovanstående. Hans-Peter Martin och Harald Schumann varnar i Globaliseringsfällan för konsekvenserna av det internationella kapitalets hegemoni. The Communitarian Movement och Amitar Etzioni argumenterar för att vi måste återskapa våra gemenskaper, dvs de sociala grupper där vi känner oss hemma, har vår tillhörighet och kan få en viss kontroll över våra liv. Vi måste alltså återskapa The Spirit of Community, eftersom alienation, hemlöshet, isolering, ensamhet, egoism och girighet är bland vår tids största problem. Robert Putnam argumenterar för återupprättandet av starka civila samhällen. Då kan vi också rädda och utveckla demokratin, vilken Björn Elmbrant mfl visat är i gungning för svensk del. Demokratin fungerar inte eftersom politiken, makt och inflytande, har koopterats och monopoliserats av en politisk och ekonomisk elit, i samverkan med teknokrater. Därav bland annat politikerföraktet i vårt samhälle.

 

I slutbetänkandet från Storstadskommittén 1998, ges förslag till hur medborgarna skulle kunna få ett ökat demokratiskt deltagande och inflytande genom självförvaltning i boendet, självförvaltningsorgan för kommunala verksamheter, medborgarberedningar och initiativsrätt till kommunfullmäktige i kommunala frågor, lokala folkomröstningar, mm. Kanske är det symptomatiskt att den politiska eliten (här den socialdemokratiska regeringen) har avvisat alla dessa förslag.

 

Motkrafterna finns också i den nya bygderörelsen, som strävar efter att bygga starka lokalsamhällen. Denna rörelse har hittills varit starkast på landsbygden och i mindre samhällen. Men i nya urbana förnyelseprojekt (tex Ytterstadssatsningen i Stockholm) har man på allvar börjat intressera sig för vad man kan lära av den nya bygderörelsen. Betoningen ligger nu mera på lokal mobilisering av mänskliga och andra resurser. Man strävar efter att utveckla nya gemenskaper (tex kooperativa lösningar i Eriksbo i Göteborg och självförvaltning i Holma i Malmö) Idéer kring "den urbana byn" utvecklas. Vi letar efter verktyg, arbets- och umgängesformer, som kan leda oss till ökad socialitet, som motvikt mot vår tids ekonomistiska främlingsskap. I denna artikel ska jag redogöra för och diskutera erfarenheterna från det lokala utvecklingsarbetet i Jämtland, som jag studerat i många år. Jämtland har på sina håll blivit mycket uppmärksammat. Vad kan vi lära av exemplet Jämtland? Artikeln bygger på min senaste rapport (1997:17).

 

Vändning i en mörk tid

Glesbygdskrisen har slagit hårt mot Jämtland. I strukturrationaliseringarnas spår (läs: genom den ekonomistiska rationalitetens härjningar i samhälls- och näringsliv) inom jord- och skogsbruket följde utflyttning och folkminskning. Med det minskande befolkningsunderlaget blev de olika servicefunktionerna allt färre och sämre. Glesbygden hamnade i en negativ utvecklingsspiral. I många byar stängdes både skolan och butiken. Ungdomen flyttade och de äldre blev kvar. Pessimismen och uppgivenheten spred sig.

 

I början av 80-talet såg det verkligen mörkt ut för landsbygden och byarna i Jämtland. Samtidigt hade krismedvetandet nått så långt att människorna på flera håll lokalt började inse att något radikalt måste göras för att stoppa den negativa trenden. Handlingsberedskapen stärktes av att en del utflyttade jämtar började återvända till hemmabyarna - kanske när man tröttnat på det urbana livet eller drabbats av arbetslöshet under lågkonjunkturen. Hem till byn blev ett aktuellt begrepp - fenomen under 80-talet. Återvändarna kom för att skapa sig en framtid hemmavid. Med nya idéer, erfarenhet och handlingskraft började de tillsammans med ett antal inflyttare och kvarboende utveckla nya överlevnadsstrategier. Entreprenörsandan spred sig.

 

Krafter i landsbygdsutvecklingen

Det som satte fart på den nya vågen av lokalt utvecklingsarbete var framförallt tre till fyra betydelsefulla initiativ. I mitten på 80-talet startade landsbygdskampanjen Hela Sverige ska leva! Den kan sägas ha blivit en upptakt och en injektion för den nya, eller vi kanske ska kalla den den nygamla byarörelsen, eftersom det inte bara handlar om nya byagrupper. I hög grad är det en nytändning för gamla byagrupper, byalag, byaföreningar, bygdegårdsföreningar, hembygdsföreningar med flera.

 

Den nya bya- och bygderörelsen har därefter också fått kraftfullt stöd genom sin egen organisering i Folkrörelserådet. Denna paraplyorganisation för den nya byarörelsen har mer än 3 500 byagrupper som medlemmar. Vartannat år genomför man de så kallade Landsbygdsriksdagarna, vilka fungerar som en kraftsamling i opinionsbildningen för landsbygdens villkor. På regional nivå finns numera också en övergripande organisering i länsvisa paraplyorganisationer. I Jämtland heter den Byforum och har 470 medlemsgrupper.

 

En annan betydelsefull faktor i landsbygdsutvecklingen har varit, och är, den nykooperativa rörelsen. Den har stimulerats av bland annat tillkomsten av regionala, kooperativa rådgivningscentra, de så kallade LKU:na (Lokal Kooperativ Utveckling). I Jämtland började denna verksamhet på högskolan i ...stersund i början på 80-talet, i form av kooperativa studier. Senare bildade den som arbetade med kooperativa studier sitt eget informations- och rådgivningskooperativ och flyttade ut från högskolan till lantbruksskolan i Ås. Därifrån har de kommit att bli en mycket betydelsefull katalysator för den nykooperativa rörelsen i Jämtland.

 

Idag finns lite drygt 150 nya, lokala kooperativ i länet. Cirka 50 av dessa är barnomsorgskooperativ eller så kallade föräldrakooperativ, det vill säga att de driver dagisverksamhet tillsammans. Det finns sju äldreomsorgskooperativ vars verksamhet motsvarar barnomsorgskooperativen men för äldre människor. Det betyder att de driver ett så kallade äldreboende - glesbygdens svar på centralortens servicecentra. De mångfunktionella bykooperativen, som alltså driver flera verksamheter i byn, är 17 till antalet. Det finns två hälsovårdskooperativ och några ungdomskooperativ samt ett större antal mera svårdefinierade kooperativ. I hela Sverige beräknar kooperatörerna att det finns ca 6000 nya kooperativ av den här typen.

 

Den tredje faktorn av stor vikt i sammanhanget är den nya typ av nätverk som kvinnorna i länet organiserat sig i. Detta är alltså lite mera informella "organisationer" till stöd och självhjälp för kvinnors verksamheter. En betydelsefull igångsättare av dessa aktiviteter är projektet och numera föreningen Kvinnum. Detta kvinnoprojekt startade mot bakgrund av kvinnoflykten från länet, och den kvardröjande patriarkaliska andan i glesbygdskulturen. Ett större antal kvinnor menade att något radikalt måste göras för att kvinnors liv och leverne i glesbygden ska bli intressantare och därmed vända den negativa trenden. Kvinnum är alltså ett emancipatoriskt projekt som syftar till att uppmärksamma och utveckla kvinnors behov och intressen, och att stödja kvinnors egna initiativ och projekt. Idag finns närmare 90  namngivna nätverk för kvinnor. Därigenom håller kvinnor kontakt med varann och träffas för att utbyta erfarenheter, kläcka nya idéer och stötta varann i sina företaganden.

 

Kvinnor är också mycket aktiva i både byarörelsen och kooperativen. Bland byagrupperna har 28 procent kvinnliga kontaktpersoner. I Åre kommun är det hela 49 procent. I de nya kooperativen har kvinnorna en ännu mera framträdande roll. Nästan hälften (49 procent) av kooperativen har kvinnliga kontaktpersoner och/eller ordföranden. I Bergs kommun - "kvinnornas kommun" - har 75 procent! av kooperativen kvinnor som kontaktpersoner/ ordföranden.

 

Hur går mobiliseringen till?

Det finns ofta en utlösande faktor, en händelse av något slag som får berörda personer att reagera och engagera sig. Ofta är det en krissituation där några bland de drabbade, ofta då människor med självförtroende, organisationsvana, utbildning och kontakter, tar initiativ till att samla berörda människor till ett kollektivt agerande för att tackla problemen. Vanligen används någon befintlig organisation (tex byalaget) för de inledande samlingarna, eventuellt bildas senare arbetsgrupper eller kommittéer. Så småningom kan en helt ny organisation växa fram tex ett bykooperativ.

 

Eldsjälen är en person som i rätt läge i rätt situation träder fram som initiativtagare och drivande kraft, bland annat genom sin förmåga att på ett engagerande sätt formulera det andra i byn tänkt. Eldsjälen är en person som genom att ha förtroende hos lokalbefolkningen, viss organisationsfärdighet och strategiskt kunnande, kan mobilisera andra till handling och samverkan. De är mycket viktiga personer i mobiliseringsarbetet, inte minst i inledningsskedet. I en undersökning jag gjort kring eldsjälar i Jämtland framgår att de flesta är i 40-årsåldern, den yngsta är 31 och den äldsta 67 år. Genomsnittsåldern är 47 år. En tredjedel är politiskt aktiva och mer än hälften är föreningsaktiva. De politiskt aktiva och föreningsaktiva tillsammans uppgår till nästan 90 procent.

 

Hotet

Utgångspunkten för mobiliseringsarbetet är i de flesta fall ett hot mot byn eller i vart fall att det finns ett allvarligt problem. Den utlösande faktorn är ofta att dessa problem ställs på sin spets: "Nu är det allvar! Vi måste rädda byn!"

 

Vi kan beskriva själva upptakten så, att det handlar om ett krismedvetande. Det betyder att människorna ofta sett svårigheterna komma under en längre tid, men ändå inte kommit sig för att ta itu med problemen. Det finns vanligen en tröghet att skrida till handling. Först när man inser att något måste göras för att det inte ska gå helt åt skogen med byn, uppbådar man kraft, energi och tid för att ta tjuren vid hornen. Men det är inte nog att folk inser att det är kris. Åtminstone två andra villkor måste också vara uppfyllda, nämligen att det finns hopp om en förändring, hopp om att man kan göra något som skapar en ny situation. Man måste också ha idéer om vad det är man ska göra.

 

Inledningsvis i mobiliseringsarbetet diskuteras vilka möjligheter man har, vad, vem och hur något ska göras. Detta är en diskussion som går ut på att definiera förusättningarna att agera och realismen i förslagen. Diskussionen har också funktionen att klarlägga vilka resurser som finns tillgängliga och kan användas av gruppen. Kännetecknande för glesbygden är att människor ofta är beredda att ställa upp på mycket frivilligt arbete.

 

De lokala resurser utvecklingsgrupperna vanligen har tillgång till, är människor som är beredda att ställa upp på idéellt arbete, människor med en praktisk mångkunnighet, förmåga och vilja att samverka och med en viss eller kanske till och med stor uthållighet. Ofta finns samlingslokaler och utrustning för sammankomster av olika slag. Vanligen finns också maskiner och annan utrustning för praktiska göromål. De mest framgångsrika har ett nätverk av kontakter med omvärlden, som ger dem ett utbyte av resurser, idéer, erfarenheter och stimulans. Inte sällan finns det mera ekonomiska resurser i den lokala ekonomin än man kanske föreställer sig. En uppsummering av de positiva förutsättningarna för lokal mobilisering kan se ut så här:

 

Positiva förutsättningar för mobiliseringsarbetet

En förutsättning är naturligtvis att människorna tror på projektet, tror att de kan göra något för att förhindra eller vända en negativ utveckling och skapa bättre förhållanden för sig. Det lokala mobiliseringsarbetet bygger på de resurser och den kompetens man har tillgång till i lokalsamhället. Man börjar ofta i det lilla, dvs tar de mindre och lättare projekten först och övar sig inför de större och svårare. Man går sedan fram på gjorda erfarenheter. Det är viktigt att vissa mål nås tidigt i processen, eftersom detta är uppmuntrande och stärker självtilliten. Världen går att påverka!

 

Mobiliseringsarbetet underlättas av att deltagarna har erfarenhet av att arbeta i organisationer och projekt. Det är också viktigt att man kan hantera och lösa konflikter i gruppen. Arbetet ska vara stimulerande och utvecklande för den enskilde och gruppen. Alla ska kunna komma med förslag och arbetet ska läggas upp så att det stimulerar alla till aktivt deltagande. Beslutsfattandet och arbetsordningen ska vara demokratisk och föregås av diskussioner som alla kan medverka i, samt att man eftersträvar att uppnå konsensus Majoritetsbeslut är inte bra. Då har man haft för bråttom.

 

Gruppmedlemmarna ska känna att de är välkomna med i arbetet, att de behövs och att det är trevligt att vara tillsammans och samarbeta kring gemensamma mål och strävanden. Under arbetets gång utvecklas och förstärks vi-känslan, vilket förbättrar förutsättningarna för det fortsatta arbetet. Deltagarna är då också villiga att offra både tid och en del av sin bekvämlighet för det gemensamma målet och arbetet.

 

Genom organiseringen skapar initiativtagarna bättre möjligheter för människorna att komma med i arbetet. Självaktiviteten reproducerar och utvecklar sedan ständigt de egna förutsättningarna för handlandet, vilket naturligtvis också sker i samspel med omgivningen. Människor behöver ingå i ett kreativt samspel med andra, för att forma sin miljö, vara delaktiga i den och ha ett visst mått av självkontroll. Detta är en betydelsefull motvikt till att "bara" vara mottagare eller konsument av det som andra bjuder.

 

Det är sällan hela lokalsamhället kommer med i det konkreta arbetet, men den övriga befolkningens attityder till utvecklingsgruppen har stor betydelse för deras motivation och entusiasm. Därför måste utvecklingsgruppen lägga sig vinn om att ha ett positivt, kreativt förhållande till lokalsamhället. Samverkan med andra utvecklingsgrupper är också motiverande och där kan man både finna och ge positiva förebilder.

 

En tydlig erfarenhet från de nordiska länderna, är att uppbackning från den offentliga sektorn ger betydligt bättre förutsättningar att handla och att nå framgångar. Framgångsrika projekt har ofta också haft stöd och stimulans från externa experter, såsom landsbygdsutvecklare, kooperationsrådgivare och kvinnliga nätverksmobiliserare.

 

När nu det lokala utvecklingsarbetet i denna form, blivit en nationell rörelse, kan vi se att detta har dynamiska effekter. Detta har inom rörelsen skapat nya perspektiv och förhållningssätt. Ja, vi kan tala om att det håller på att utvecklas en ny kultur för lokalt mobiliserings- och utvecklingsarbete.

 

Resultaten

I allmänna termer kan man säga att målsättningen för utvecklingsarbetet oftast är att få fler invånare till byn, att rädda kvar och helst förbättra servicen och att skapa nya arbetstillfällen, samt att få ett större lokalt inflytande över utvecklingen. Ser vi till de tio byar och samhällen jag nyligen undersökt (Högarna, Tullingsås, Lövvik, Alsen, Trångsviken, Huså, Norderön, ...verhogdal, Sörbygden och Tännäs) så har fyra klarat målsättningen att öka befolkningen (Högarna, Lövvik, Huså och Norderön). Det är alltså mindre än hälften. De som hållit på längst, har faktiskt också haft den största ökningen (Huså med 20 procent). Rädda eller förbättra servicen har praktiskt taget samtliga lyckats med, men i varierande grad. Där till exempel skolan och posten sedan länge försvunnit, har det inte gått att få tillbaka dem. Affären har i flera fall räddats, och i några byar har man till och med byggt nya, genom stora insatser från byborna.

 

I övrigt har man ofta gjort en rad förbättringar av fasciliteterna i byn. Man har rustat upp förenings- och bygdegårdar, fixat idrottsanläggningar, elljusspår, ishockyrinkar, omklädningsrum och badplats. Det har byggts bakstugor och inrättats vävstugor, ordnats med dagis och boende för de äldre, skapats vandringsleder och fiskecamper. Fäbodar har rustasts upp och ängarna röjts från sly. Man har ordnat handelsmässor och skapat bygdespel. Några av grupperna har åstadkommit kraftfulla resurscentra i nya bygdegårdar, med datorer, Internet, fax, koopiering, bibliotek, mötes- och samlingssalar, restaurang, pub, bio, teater, disco, mm. Andra har fått igång datastugor och ordnat datautbildningar. Flera har byggt bostäder för barnfamiljer och skapat serviceboende för äldre. Man har ordnat mycket som är intressant för turismen: rustat hembygdsgårdar, vandringsleder, kulturminnesmärken, campingplatser, kanotleder, ångbåtstrafik, stugbyar, vildmarkssafari, forsränning, etc. Och det har blivit liv och rörelse i byn, som det inte varit sedan 50-talet.

 

I samtliga dessa tio byar har man skapat några nya arbetsplatser. Det rör sig inte om mer än 3-4 arbetstillfällen i varje by. Det låter kanske inte mycket med, men gör en stor skillnad i en by där arbetstillfällena tidigare är mycket få. Troligen, fast detta är lite svårare att ta på, har man genom arbetet och aktiviteterna höjt kompetensen hos dem som engagerat sig.

 

Ett annat intressant resultat är att man i en viss mening fördjupat demokratin genom att flera människor involverats i frågor kring vad som ska hända i byn. Det har alltså blivit mera av deltagar- eller gräsrotsdemokrati. De aktiva har lärt sig att lyssna, reflektera och uttrycka sin mening i återkommande diskussioner kring projekten och hur man ska ha det i byn. Man har med andra ord utvecklat sin kompetens för demokratiskt handlande och beslutsfattande. Det brukar framhållas i demokratidiskussionen att starka civila samhällen, där människor är aktiva och samspelar med varann, är en viktig förutsättning för en levande demokrati. Sådana samhällen har en social infrastruktur och människor som är intresserade av samhällsfrågor. Just deltagandets folkbildande karaktär är mycket intressant i sammanhanget. Människor lär sig vad en fungerande demokrati är genom att praktisera den - demokratin.

 

Framtiden för de nya landsbygdsrörelserna

Att skapa generativa processer är ett nyckeltema. Det vill säga, att verksamheterna sker på ett sådant sätt att arbetet i hög grad består av utveckling av mänskliga resurser, under det att människorna utvecklar verksamheterna. Det är också viktigt att arbetet skapar gemenskap och solidaritet, lika väl som en "entreprenörsanda" i lokalsamhället. Man bör eftersträva ett tillåtande och uppmuntrande klimat, där nya initiativ och experimenterande stimuleras. Det är ett sätt att vända Jantelagen ryggen (Jantelagen som är uttryck för avundsjuka, missaktning och rädsla för förändringar). Det är en fördel om det skapas en viss bredd i verksamheten, eller flera olika men samordnade verksamheter, så att ett brett spektrum av människor, intressen och kompetenser kan involveras och komma till uttryck. Genom denna strategi blir projektet och på sikt också byn mindre sårbart. Man lägger sas inte alla ägg i samma korg.

 

Det visar sig också att livaktiga lokalsamhällen, som kan erbjuda en bra livsmiljö, och där det händer något spännande på kulturens, det sociala umgängets och företagandets områden, kan dra till sig ny kompetens och kreativa personer. Detta kan ha mycket stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Lokala bostadsförsörjningsprogram, som i Byssbon, där man byggt enfamiljshus för uthyrning, gör det lättare för folk att flytta in i byn, och det skapar dessutom en del arbetstillfällen i bygden.

 

De inflyttade kan hjälpa de bofasta att skapa produktiva relationer till omvärlden, vilket är mycket viktigt i dagens samhälle. Med produktiva relationer menas då att de är kreativa och nyskapande. Det handlar om utbytes- och samverkansrelationer, som bygger på ömsesidiga, komplementerande intressen och kompetenser, där resulatet av tagande och givande genererar något till alla parters fördel. Det är en slags korsbefruktning, som skapar något nytt, vilket är mera än summan av delarna. Vi tänker oss en syntes av samarbetet, som ger en ny kvalité åt detta, en (som det kallas) synergetisk effekt (se tex Vänortsprojektet, Husås samarbete med utvecklingsgrupper på Irland, Byssbons samarbete i Leader (Liuisons Entre Actions de Dévelopment de l«Economie Rurale).

 

En intressant aspekt på utvecklingsarbetet - kanske särskilt i mindre samhällen - är det jag kallat "samhällsbyggandet". De lokalsamhällen som inte förmår att åstadkomma något slags centrumbildning, som erbjuder ett minimum av social- och kommersiell service: barnomsorg, skola, samlingslokaler för möten, underhållning, fester, mm, dagligvaruhandel, post- och bankservice, bensinmack, hemtjänst och distriktsköterska, mm, tror jag på sikt kommer att ha svårt att överleva. Ännu bättre är det om man också har ett lokalt resurscentra, tex i bygdegården med tillgång till bibliotek, datorer, skrivare, fax, kopieringsmaskin, IT-kommunikation, videokonferenser, etc. Sådana centra kan bland annat skapas genom att man i utvecklingsarbetet satsar på samordnad service. Ett sådant centra kan med fördel också innehålla ett småföretagarhus, vilket tillsammans med resurscentrat i sin helhet underlättar för småföretagande och nya initiativ. Lokal samverkan mellan småföretagare - istället för konkurrens och misstänksamhet (sic!) - bör stimuleras. Marknadsföring, export, bokföring och redovisning är ofta problematiska för små företag (fåmansföretag) och man kan därför vinna på att samordna och samutnyttja sådana resurser. I Jämtland har en del små företag (tex getfarmare, konstnärer och grönsaksodlare) bildat markandsförings- och säljkooperativ.

 

Framtiden för glesbygden ligger bla i att locka till sig så kallade ortsoberoende verksamheter, där det är informationstekniken som skapar nya möjligheter. Men för att det ska ge jobb åt byborna, krävs stora utbildningssatsningar. Förhoppnigsvis kommer kommunerna och länsstyrelsen att erbjuda sådan. Byar med intressant och vacker miljö kan, som nämts, också dra till sig personer med hög kompetens, som just inte är beroende av att bo på ett speciellt ställe. De kanske då väljer den fina miljön.

 

Står den nya bygderörelsen för något nytt i samhällsbyggandet?

Bilden av glesbygden som något mossigt, sovande och efterblivet håller på att förändras när folk på annat håll i landet upptäcker att det händer synnerligen intressanta saker genom de nya gräsrotsrörelserna. När folk i storstäderna frågar vad de kan lära av det lokala utvecklingsarbetet i glesbygden för att tackla de enorma problem man har i många av storstädernas förorter, då visar detta att något radikalt har hänt med perspektiven - även om många storstadsbor fortfarande tror att de alltid befinner sig i centrum för utvecklingen.

 

De nya landsbygdsrörelserna representerar och utvecklar också en kultur, eftersom det inom den skapas vissa umgänges- och samverkansmönster. I min undersökning framkom tydligt att dessa människor delar vissa synsätt och värderingar, som också uttrycks i deras aktiviteter till exempel i det idéella, praktiska, målinriktade arbetet och resursmobiliseringen. Folk ställer solidariskt upp med det man kan. Man strävar efter konsensus innan man skrider till verket, man månar om grannsämjan och bygdens traditioner. Samarbetet följer inte, och ska inte följa några klassgränser eller politiska uppdelningar. Här kan man nog säga att byarörelsen skiljer sig från just de sociala rörelser, som är klass- och politiskt uppdelade. Man arbetar för byns bästa och har en pragmatisk inställning. "Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den är bra på att fånga möss", skulle med en lånad formulering ungefär uttrycka hur man ser på saken.

 

Rörelserna, som består av folk från alla klasser, förenas i sina krav och strävanden gentemot staten. Kanske är det just därför det inte är någon klasskamp, eftersom det är glesbygdsborna som tillsammans har staten som motpart. Kanske kunde man tänka sig att kampen då skulle blir mera partipolitisk, men det är just vad alla framhåller att den inte är. Snarare ser det ut som om de uppfattar att partierna står på statens sida mot dem. De ser inget parti som verkligen är deras bundsförvant i glesbygdsfrågorna. Kanske har de gamla politiska partierna spelat ut sin roll?

 

Folket i bygderna håller på att återta politiken, som de tidigare överlämnat till ett särskilt skrå; politikerna och partierna. Människor tar sig rätten att själva forma sin bild av framtiden, inte bara acceptera den som politiker och andra makthavare presenterar.

 

Byagruppernas, nätverkens och kooperativens självförståelse verkar alltså varken vara klass eller partipolitiskt färgad. Politiskt kan man uppfatta att grupperna slår vakt kring välfärdsstaten (man har åtminstone stora förväntningar på den, och den offentliga sektorn är viktig i glesbygdens ekonomi), kombinerat med (kanske paradoxalt) antibyråkratism. I övrigt företräder man småskalig pluralism och (numera) gräsrotsstrategier i utvecklingsarbetet. Byarörelsen och samhällskooperativen uppvisar ett begynnande intresse för ekologi och en hållbar utveckling, som är på kollisionskurs med den gamla exploateringsmodellen. Det ser alltså ut som att de nya landsbygdsrörelserna håller på att få flera beröringspunkter med andra nya sociala rörelser i informationssamhället.

 

Sammanfattning

Min rapport Glesbygdskämpen handlar om tio byar i Jämtlands län, där människorna vänt avvecklingstrenden till utveckling. Problem och hotbilder, ja glesbygdskrisen, är den gemensamma utgångspunkten för dessa glesbygdsbyar. Artikeln behandlar vad vi kan lära av erfarenheterna från mobiliseringen och det lokala utvecklingsarbetet

 

En viktig mobiliseringsfaktor är just förekomsten av eldsjälar, vilka kan entusiasmera, motivera och engagera andra i arbetet. Eldsjälen är en person som p.g.a. förankring, identitet och intresse känner starkt för sin bygd eller för ett visst projekt. Samverkanstraditioner och ett rikt föreningsliv skapar bra förutsättningar för mobiliseringsarbetet. Tradition och historia fungerar som sammanbindande element och bidrar till att skapa en identitet i byn och mening åt handlingarna.

 

När byborna aktiveras i den kollektiva samverkan får de ett gemensamt ansvar inför sig själva, inför kollektivet och inför omgivningen. Gemensamma lösningar, dvs sådana som är bra för kollektivet får ökad betydelse framför privata.

 

Några lärdomar från rörelsen är att man skapat och byggt på ett krismedvetande för att utveckla överlevnadsstrategier. Organiseringen har huvudsakligen skett i små gemenskaper där man kunnat samlas kring gemensamma angelägenheter och utveckla samverkan. Man avvisar partipolitiken och hävdar arbetet för bygdens bästa. Känslan för bygden och gruppgemenskapen har gett styrka och sammanhållning

Slutligen, ingår det lokala utvecklingsarbetet i regionala och nationella rörelser. Det skapar en organisatorisk styrka och en ny identitet åt aktivisterna, vilket ger råg i ryggen. Möjligen är rörelsen också ett tecken i tiden på att det underifrån håller på att ske en slags återupprättelse av demokratin.

 

Litteratur

Elmbrant Björn            Dom där uppe - dom där nere, Uddevalla 1997

Etzioni Amitar              The Spirit of Community, USA 1993

Herlitz Ulla Bygderörelsen i Sverige SIR ...stersund 1998

Martin/Schumann         Globaliseringsfällan, Stehag 1997

Putnam Robert            Making Democracy Work, New Jersy 1992

Ronnby Alf                 Den lokala kraften, Stockholm 1995

Ronnby Alf                 Glesbygdskämpen, Mitthögskolan rapport 1997:14

SOU                           Tre städer, SOU 1998:25

 

Alf Ronnby är socionom, fil dr i sociologi och docent i socialt- och samhällsarbete. Han arbetar på institutionen för socialt arbete vid Göteborgs universitet. Han har skrivit ett antal böcker om socialpolitik, socialt arbete och lokalt utvecklingsarbete tex Socialstaten, Socialarbetets förklaringsmodeller och Den lokala kraften.

Adress: Dovhjortsvägen 14, S-448 34 Floda,

 

Socialt arbete i glesbygd

ENSAM SOCIALARBETARE I GLESBYGD - om utvecklings- och överlevnadsstrategier

 

I Nordens glesbygder finns det många små kommuner (särskilt i Norge och på Island) där det bara arbetar ett fåtal socialarbetare. Ja, ibland arbetar de ensamma. Dessa socialarbetare beskriver sin situation som utsatt, med stort eget ansvar och små resurser. Samtidigt ska man klara alla förekommande arbetsuppgifter och nästan alltid var tillgänglig (24-timmarsservice!). Kommunerna är snåla (för att man har små resurser) och man får mest syssla med akutinsatser eller sådant som kan ordnas utan att det kostar pengar. Kanske möter man misstänksamhet från lokalbefolkningen.

 

Men det finns också fördelar, att det är ett ganska självständigt arbete med relativt stor frihet och inflytande. Arbetsuppgifterna är varierande och det är sällan så tidspressat arbete. Det är rörligt och man kommer ut från kontoret. Det är ofta konkreta arbetsuppgifter. Man arbetar nära tillsammans med andra yrkesgrupper och arbetet blir ofta tvärprofessionellt. Socialarbetaren uppfattas som en resursperson i kommunen och det finns nätverk bland befolkningen, som kan mobiliseras.

 

Glesbygdssamhället kännetecknas alltså av både styrka och svaghet. Styrkan ligger i att det är överblickbart, människorna känner varann och man hjälps åt då det behövs, särskilt inom släkten och mellan vänner. Den informella sociala kontrollen finns där på gott och ont. Man bryr sig om varann och håller ett öga på dem som avviker. Det ömsesidiga beroendet gör att man undviker öppna konflikter, som kan skapa problem i relationerna och för samverkan.

Det kan ta tid för nykomlingar att bli accepterade på jämställd fot med de infödda. Den som är bra för bygden, blir lättast accepterad.

 

Som socialarbetare på en liten ort -där det kanske bara finns en socialarbetare -betyder det att det inte går att vara anonym. Alla vet vem socialarbetaren är och man kommer att vara påpassad, vilket betyder att man sas måste leva som man lär. Det kan vara svårt att ha ett skyddat privatliv på orten. Man kan riskera att bli utnyttjad eller att få fiender. I familjekonflikter kan det bli jobbigt. Men det som är till nytta för lokalsamhället, kan man också få starkt stöd för.

 

Eftersom det ofta är små samhällen, med svagt differentierat näringsliv, är det sårbart för snabba förändringar genom yttre krafter. Man slår alltså vakt kring det man har och det finns en viss konservatism, rädsla och motstånd mot förändringar, särskilt om de kommer utifrån. Lokalpatriotismen är ofta påtaglig (vilket ibland kan vara en styrka), Det finns en djup misstänksamhet mot myndigheter och centralstyrning. Förändringsarbete sker ofta som en reaktion på yttre hot och problem. Men vid sådana tillfällen går det ofta att mobilisera många människor i lokalsamhället till motåtgärder. Människorna är jordnära och praktiskt inriktade och allt förändringsarbete måste utgå från egna behov och problem. För socialarbetaren blir det viktigt att förstå den lokala kulturen.

 

Socialarbetarna i glesbygden ingår ofta i en liten organisation eller förvaltning, med kanske bara några få kollegor. Ibland arbetar de ensamma med långa avstånd till närmaste kollega. Kommunen har ofta starkt begränsade resurser och sällan traditioner av en offensiv socialpolitik. Snarare är väl traditionen och attityden att bra karl (kvinna) reder sig själv! Fördelen med den lilla förvaltningen kan vara att alla medarbetare känner varann och det finns en viss solidaritet (särskilt om det blåser snålt). Olika avdelningar är sällan starkt revirhävdande och det är ofta naturligt att man samarbetar över förvaltningsgränserna.

 

Kännetecknande för den lilla förvaltningen är bla att den är mindre hierarkisk än den stora. Regler och rutiner är inte lika välutvecklade och fasta, vilket ibland kan uttryckas som flexibilitet och ibland som osäkerhet. Handläggen kan vara mera personberoende och tillfällig  än i den stora förvaltningen i urbana ormråden. Specialiseringen är mindre markant och tjänstemännen arbetar ofta över bredare områden med varierande arbetsuppgifter. Kompetensområdena överlappar således varann och tjänstemännen bär upp flera funktioner. Ofta är kraven på professionalitet mindre och man ställer inte samma krav på utbildning, sakkunskap, examina och formella meriter. Det förekommer mera av internmeritering och rekrytering. Gränsdragningen mellan tjänstemän, tjänsteansvar och politikernas uppgifter och handlande kan vara mera flytande och politikerna blandar sig mera i enskilda ärenden. Systemet är mera öppet för lokalt inflytande och opinioner. Starka lokala krafter kan intervenera i förvaltningens görande och låtande och i tjänstemännens verksamhet. Socialarbetarna blir alltså mera beroende av (och måste anpassa sig till) den lokala förvaltningskulturen, än den egna professionen och dess paradigm. Den lilla förvaltningen är å sin sida påverkad av den lokala kulturen och lokala intressen.

 

Socialt arbete i glesbygden kräver bred kompetens, eftersom det kan innefatta allt möjligt socialt arbete, ibland också sådant som socialarbetare normalt inte gör. De  kringresurser  som ofta finns i större kommuner i form av institutioner och vårdteam har man inte tillgång till i det dagliga arbetet. Det blir helt nödvändigt att socialarbetarna kan samarbeta med andra yrkesgrupper, frivilligorganisationer , enskilda och grupper i lokalsamhället. För detta krävs både kulturkompetens och lyhördhet.

 

Eftersom det professionella sociala arbetet ofta är lite utbyggt, löser människorna sina sociala problem utan att vända sig till socialtjänsten. Socialarbetarna måste därför förstå hur det civila samhället fungerar som en problemlösningsresurs, dess styrka och svaghet. Interventionspolitik är sällan framgångsrik.: mjukhet, öppenhet, flexibilitet och samverkan är centrala teman i glesbygdens sociala arbete. Förutsättningarna för att utveckla det sociala arbetet ligger ofta i att skapa samverkan med andra yrkesgrupper och lokala frivilligorganisationer, samt ett kommungränsöverskridande samarbete, bland annat med andra socialarbetare. Samverkan med andra yrkesgrupper förutsätter naturligtvis att socialarbetaren har något eget att bidra med, dvs har extra god egen yrkeskompetens. Det är kanske också extra viktigt att socialarbetaren deltar i seminarie- och kursverksamhet och i fackligt arbete tillsammans med andra, inte minst för just att möta andra socialarbetare och få stimulans och utbyte. Gränsöverskridande nätverk kan bli ett resultat av sådana möten.

 

I dagens samhälle, där vi knappast kan räkna med nya stora tillskott av pengar till socialtjänst och socialomsorg, måste vi tänka oss att utvecklingen av socialt arbete i glesbygden, huvudsakligen  bygger på användning av befintliga resurser på ett annorlunda sätt. I strategin bör också ingå att förstärka det civila samhällets problemlösningsförmåga och omsorg. Det finns  intressanta exempel på att man utvecklat samverkan med annan samhällsservice på ett nytt och dynamiskt sätt tex genom samverkan mellan socialtjänst, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, hemtjänsten, sjukvården, skolan, polisen, posten, sociala kooperativ, mfl. Just i mötet med andra kompetenser kan en intressant utveckling av det sociala arbetet ske. Ett sätt att bredda kompetensen och/eller få tillgång till specialkompetens, är ambulerande resursteam för flera kommuner, eller att någon större kommun har resursteam, som (tex enligt finsk modell) kan hyras av små kommuner, utan motsvarande kompetens. Reflekterande team tillsammans med andra närstående yrkesgrupper, kan vara med till att bryta isolering och hemmablindhet (det kan ev göras via videokonferenser) Ibland är det nödvändigt, för att öht uppehålla viss social service, att man inrättar så kallade kombitjänster tex för socialtjänst, försäkringskassa, arbetsförmedling och skolkurator. Socialarbetaren delar alltså sin tjänst mellan dessa funktioner.

 

Mera avancerat och intressant är exempel med medborgarkontor, där man samlar mycket av kommunens service i en mera öppen och lättillgänglig organisation. Det finns intressanta exempel på att man skapat ett lokalt resurs- och servicecentra genom tex att inrätta ett medborgarkontor i eller i anslutning till skolan (tex i Mjällby och på Vrångö, där det kallas Ökontoret). Där har man då tillgång till samlingssalar, klassrum, mötes- eller grupprum, gymnastiksal, slöjdsal, köket, mm. Dessa fasciliteter kan då använda på ett mera intensivt och flexibelt sätt genom att de blir tillgängliga för lokalbefolkningen. Matsalen kan bli restaurang för skola, dagis, äldre och allmänheten, och kan användas för 50-årskalas, gymnastiksalen kan användas för motionsgymnastik, för bygdefester och discotek, aulan för filmvisning och teater, slöjdsalen för hobbygrupper osv.

Medborgarkontoret inrymmer bibliotek, bank och post, och där finns datorer uppkopplade till kommunens hemsida, bara att ut och surfa på nätet, hämta hem sin epost och sända ett och annat mail. Kanske finns det ett blankettarkiv från vilket man kan ladda hem de man behöver. Är kontoret välutrustat finns det också skrivare, scanner, kopieringsapparat och ett multimediabibliotek. I de mest avancerade har man också lokaliserat dit arbetsförmedling, socialkontor och försäkringskassa. Där finns kommun- och turistinformation, blankettföråd och diverse broschyrer. Medborgarkontoret bemannas av samhällsinformatörer (sådan utbildning finns nu på Mitthögskolan), som kan ge hjälp vid ansökan om bygglov, överklagan av kommunala beslut, konsumentupplysning, förmedla dagisplats, diverse ansökningar om kommunala tjänster, etc. I en sådan anläggning ingår socialarbetaren i ett kommunalt serviceteam och slipper arbeta ensam.

 

Skolan är en betydelsefull resurs, som bör finnas med i det sociala arbetet. Det finns intressanta exempel (tex distriktaktiv skole i Norge)på att skolan, dvs lärare och elever, fått en mycket aktivare, utåtriktad roll i lokalsamhället. Det kan vara på temat ”gräv där du står”, där eleverna studerar bygdens historia och ev skapar ett lokalt museum, fotoutställning, mm. I samverkan med föreningslivet har man skapat naturstigar, naturrum och liknande. Man har deltagit i samhällsplaneringen genom att göra modeller och förslag tex med metoden ”planning for real”.

 

Deltagande i vänortsprojekt har gett värdefullt erfarenhetsutbyte och skapat nya intressanta aktiviteter. Det finns exempel på att det i skolan skapats ungdomskooperativ, som driver ungdomsklubb, filmstudio, café och discotek (tex i Pilgrimstad) I distriktaktiv skole får eleverna lära sig eget företagande. Allt detta har då också skapat ett mycket större intresse för bygden hos eleverna. De har kommit att spela en aktivare roll i samhället och blir därmed mera intresserade av framtiden där. För att ibland öht ha skolan kvar i byn, experimenterar man med att ha flera klasser tillsammans, distansundervisning genom videolektioner och att arbeta via internet. (Utbildningsradion är en resurs) Man har samverkansprojekt mellan skolor och klasser. Dagis och fritidshem inryms i skolan och man har på olika sätt effektiviserat lokal- och resursutnyttjandet. Ibland har man måst göra en friskola av det, för att få behålla sin skola i byn (tex i Tännäs).

 

Av flera skäl är det omöjligt att socialt arbete och social omsorg i glesbygden enbart skulle ombesörjas av professionella socialarbetare. Det är tvärtom mycket viktigt att socialarbetarna har kompetens, vilja och förmåga att stimulera och befrämja det civila samhällets problemlösningsförmåga. Detta kan ske på många sätt genom samverkan med ideella grupper och föreningar, byggande av hjälpande nätverk, utse byvaktmästare, bilda självhjälpsgrupper och självhjälpscentra.  Det kan ske genom sociala kooperativ och bygdegården kan utvecklas till ett verkligt resurscentra för bygden. Nerdragningar i kommunala verksamheten har tvingat fram nya sociala uppfinningar på detta fält. Här går att bygga vidare tex på den tredje sektorn, där ny service har skapats och många nya arbetstillfällen också tillkommit (även för dem som annars troligen aldrig skulle få ett arbete). Glesbygdens socialarbetare bör med andra ord engagera sig i det strukturinriktade sociala arbetet. Det kan vara en viktig överlevnadsstrategi och jobbet blir roligare!

 

Sammanfattningsvis går strategin ut på att: skaffa lokal kulturkompetens lära sig arbeta i en liten förvaltning, arbeta tvärprofessionellt, skapa informella kontakter, inofficiellt samarbete med politikerna, mobilisera lokala resurser, projektsamverkan, samordna servicen, gränsöverskridande samarbete, samarbeta med frivilligorganisatinerna och i det stora hela ”gilla läget!”.

Alf Ronnby

 

Webbalf10.jpg

Regionalpolitik

SOCIALA ASPEKTER PÅ REGIONALPOLITIKEN

Norrlands problem är inget regionalpolitiskt problem, dvs det är inte en svag eller felaktig regionalpolitik som är boven i dramat. Norrlands problem faller tillbaka på de revolutioner som skett inom de dominerande näringarna skogsbruket, gruvindustrin och jordbruket, basen i koloniseringen av Norrland. I dessa basnäringar behövs nu bara en bråkdel av den arbetskraft som fick sin försörjning här för 50 år sedan. Samtidigt med den drastiska minskningen av arbetskraften, stod Norrland med ett svagt utvecklat och glest ortssystem, och svag infrastruktur. Detta gav inte stora möjligheter till alternativ produktion. I servicesamhällets framväxt är Norrlands problem att det finns för få invånare, svag köpkraft och svaga marknader totalt sett. Under 90-talet minskar befolkningen i stora delar av denna landsdel, andelen kvinnor i åldrarna 20-40 år minskar och andelen pensionärer ökar. Trots den höga arbetslösheten har det dock inte skett drastiska sänkningar av inkomstnivåerna tack vare det socialpolitiska stödet.

 

Norrland står alltså inför stora framtidsproblem och många fäster förhoppningar till regionalpolitiken. Regionalpolitiken uppfattas ofta som statliga insatser till de så kallade stödområdena, dvs till områden med hög arbetslöshet och svag näringslivsutveckling. På senare tid har det blivit vanligt att också tala om regionala konsekvenser av statens handlande på många områden. Därför talas det om den lilla respektive stora regionalpolitiken. I Sverige omfattar den lilla nu ca 2 miljarder kronor och den stora 72 miljarder. De stora regionalpolitiska investeringarna sker alltså inte i stödområdena (huvudsakligen Norrlands inland) utan i södra Sverige.

 

Vad ska vi då mena med regionalpolitik? Ja, det är alltså inte i första hand stöd till krisorter och krisföretag. Detta kanske mera kan liknas vid socialhjälp. Vanligen används begreppet för statliga, långsiktiga satsningar på att skapa och utveckla infrastrukturer: transportsystem, kommunikationer, utbildning, offentlig förvaltning. Detta påverkar långsiktigt näringslivets utveckling och servicesektorn, som i sin tur har betydelse för människors levnadsvillkor. Det är alltså genom den stora regionalpolitiken som staten långsiktigt bidrar till formandet av den regionala utvecklingen.

 

Vi kan tydligt se tillbaka i historien att anläggandet av städer, järnvägar, hamnar etc tidigt skapar grundstrukturen man sedan byggt samhället vidare på. Näringslivet, servicefunktionera och boendet utvecklas starkast på dessa orter. Det går tydligt att se att den ortsstruktur man redan på 1600-talet lade fast från Skåne i söder, längs västkusten, från Göteborg över till Stockholm och upp längs norrlandskusten, stämmer väl med det bälte som haft den starkaste utvecklingen i landet. Detta ändrar man inte mycket på genom den lilla regionalpolitiken. Dock har den en omedelbar betydelse för människorna i stödområdena och på krisorter. Den är alltså nödvändig men inte tillräcklig och dynamisk nog och det finns en risk att den bromsar förändringar i otidsenliga verksamheter. Att hålla krisföretag och krisorter under armarna är egentligen inte någon regionalpolitik, snarare socialpolitik. Nödvändig under en övergångstid.

 

Mera avgörande är hur statens satsningar på infrastrukturerna ser ut. Byggandet av Atlantbanan, storflygplatsen i Luleå, Bottniabanan, etc kommer att få långsiktiga konsekvenser för bygderna. Så är det också med den aktuella frågan om bredband för datakommunikation. Glesbygdsverket hävdar att bredband är bra för glesbygden, medan infrastrukturutredningen tror att det kan leda till snabbare avflyttning. Båda har nog både rätt och fel, beroende på vad man menar. Det är osannolikt att bredband kommer till varje hushåll i glesbygden. De kommer att stanna i tätorterna och förstärker där invånarnas möjligheter. Detta kan öka tendensen att människor flyttar dit. Resultatet, en snabbare utglesning på landsbygden.

 

Vill vi undvika en snabbare avflyttning från landsbygden, bör vi också satsa på att vi kan använda elnätet för uppkoppling till Internet. Detta nät kommer inte att bli lika snabbt som bredbanden (troligen något mellan ISDN och ADSL) men alltså tillgängligt för nästan alla. Detta alltså som ett exempel på vilka sociala (inte bara ekonomiska) konsekvenser olika satsningar i den stora regionalpolitiken kan få.

 

Vi har ganska mycket negativa erfarenheter av att det inte alltid gått så bra med lokaliseringspolitiken. Företag som kommer utifrån och slår sig ner i lokalsamhället därför att de får etableringsbidrag. är ofta mera intresserade av att utnyttja situationen än att skapa utveckling på orten. Annorlunda förhåller det sig med de lokala initiativen. Dessa innehåller ofta mera av ansatsen i den så kallade sociala ekonomin, dvs de har ett vidare samhälleligt syfte än att bara driva företaget med vinst. Ortens företagare ser sin verksamhet som en del av lokalsamhället och utvecklingen där och vill bidra till att stärka lokalsamhället. En regionalpolitik som skapar lämpliga infrastrukturer och stöder den här typen av lokala initiativ och samhällsarbetet, tror jag får en mera dynamisk effekt i dessa små, stagnerande samhällen i Norrland.

 

Det ekonomer ofta missar i diskussionen kring regional utveckling är betydelsen av den sociala infrastrukturen. Men til syvende og sidst är det ändå människor som bygger samhället. Därför har det stor betydelse hur det sociala samspelet, gemenskapen och samverkan ser ut. På landsbygden och i mindre samhällen spelar ofta den informella ekonomin och hjälpsamheten en stor roll och människors levnadsstandard är i praktiken bättre än vad som syns i taxeringskalendern. Erfarenheten från tex de nya landsbygdsrörelserna, visar också att engagerade människor i samverkan kan försätta berg. Människor som bor i levande lokalsamhällen med intressanta sociala och kulturella förhållanden och själva är engagerade i att bygga och utveckla livsvillkoren tillsammans med andra, finner där livskvaliteer som kanske gör att de är beredda att avstå och försaka en del av de nyttigheter och andra ting, som finns i urbana samhällen. Vi lever som bekant inte bara av bröd och pengar. Det finns andra värden i livet, som inte självklart förutsätter stadsliv.

 

I sommar har det förts en debatt om det är pengarna och mödan värt att satsa på att hålla liv i glesbygden. Några debattörer hävdar att patienten ändå är döende så det är bättre att göra processen kort. Mot detta vill jag lyfta fram att det sedan ca tio år pågår aktiva och intressanta rörelser på landsbygden och i mindre samhällen. Det finns ca 4000 aktiva byaföreningar, lokala utvecklingsgrupper och kooperativ, som i den lilla skalan gör spännande saker. Detta mobiliseringsarbete väcker numera intresse även i urbana miljöer. Så, ryktet om glesbygdens dödsryckningar är överdrivet.

 

Bilden av glesbygden som något mossigt, sovande och efterblivet håller på att förändras när folk på annat håll i landet upptäcker att det händer synnerligen intressanta saker genom de nya gräsrotsrörelserna. När folk i storstäderna frågar vad de kan lära av det lokala utvecklingsarbetet i glesbygden för att tackla de enorma problem man har i många av storstädernas förorter, då visar detta att något radikalt har hänt med perspektiven - även om många storstadsbor fortfarande tror att de alltid befinner sig i centrum för utvecklingen.

 

De nordiska välfärdssamhällena genomgår nu snabba förändringar. De gamla centralistiska och topptunga strukturerna bryts upp och gamla värderingsmönster omprövas. Det gäller också för staten att spara pengar. Intresset för det lokala och det civila samhället är numera tydligt. Förändringarna kan var på gott och ont. Ett förhållande verkar dock tydligt, den gamla socialstaten, som vi känt den sedan 40-talet är på väg att rullas upp. De strukturförändringar vi sett är troligen bara början. Det nya är mera pluralistiska modeller; kombinationer av offentliga, privata, kooperativa och idéella initiativ och åtaganden, som ställer krav på större flexibilitet och förmåga att samverka i nya organisationsformer över gamla gränser i projekt, arbetsgrupper och nätverk.

 

Nya organisationsformer växer fram såsom den lärande organisationen, partnerskapsorganisationen, nätverksorganisationen, projektorganisationen, den kooperativa organisationen och byalaget. Utvecklingen av mänskliga resurser står ofta i centrum. Både i urbana och rurala miljöer ökar behoven av lokal resursmobilisering, när flödet från centralmakten minskar. I förorten såväl som i glesbygdsbyn finns behovet hos lokalbefolkningen att få ett större inflytande över livsvillkoren. Även hos byråkratiska myndigheter börjar insikten sprida sig att det långsiktiga, framgångsrika, utvecklingsarbetet bygger på människors kompetensutveckling och deltagande i förändringsprocesserna samt skapandet av självbärande strukturer.

 

I samhällsarbetet ökar behoven av kompetens för projektarbete, att arbeta strukturinriktat och i nya organisationsformer, samverkan och konfliktlösning, resursmobilisering, organisationsutveckling och sociala uppfinningar. Kunskapen finns på många håll och ingen besitter helheten i vår mångfacetterade och komplicerade värld, samtidigt som helhetsinsatser ofta är nödvändiga för att nå avsedda mål. Samhällsarbetet måste därför ske i samverkan mellan många aktörer i samordnade insatser under öppna och flexibla former där var och ens kompetens kan komma till fullt uttryck. Samhällsarbetare och entreprenörer behöver kunna fungera som katalysatorer för sociala mobiliseringsprocesser i skiftande organisationsformer i samverkan med nya sociala företag, lokala utvecklingsgrupper och sociala rörelser.

 

De nya landsbygdsrörelserna representerar och utvecklar en ny kultur, eftersom det inom den skapas nya umgänges- och samverkansmönster. Människorna har vissa gemensamma synsätt och värderingar, som också uttrycks i deras aktiviteter till exempel i det idéella, praktiska, målinriktade arbetet och resursmobiliseringen. Folk ställer solidariskt upp med det man kan. Man strävar efter konsensus innan man skrider till verket, man månar om grannsämjan och bygdens traditioner. Samarbetet följer inte, och ska inte följa några klassgränser eller politiska uppdelningar. Här kan man nog säga att byarörelsen skiljer sig från just de sociala rörelser, som är klass- och politiskt uppdelade. Man arbetar för byns bästa och har en pragmatisk inställning. "Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den är bra på att fånga möss", skulle med en lånad formulering (från den kinesiske ledaren Dieng) ungefär uttrycka hur man ser på saken.

 

Rörelserna, som består av folk från alla klasser, förenas i sina krav och strävanden gentemot staten. Kanske är det just därför det inte är någon klasskamp, eftersom det är glesbygdsborna som tillsammans har staten som motpart. Kanske kunde man tänka sig att kampen då skulle blir mera partipolitisk, men det är just vad alla framhåller att den inte är. Snarare ser det ut som om de uppfattar att partierna står på statens sida mot dem. De ser inget parti som verkligen är deras bundsförvant i glesbygdsfrågorna. Kanske har de gamla politiska partierna spelat ut sin roll? Folket i bygderna håller på att återta politiken, som de tidigare överlämnat till ett särskilt skrå; politikerna och partierna. Människor tar sig rätten att själva forma sin bild av framtiden, inte bara acceptera den som politiker och andra makthavare presenterar.

 

Vad kan vi lära av erfarenheterna från mobiliseringen och det lokala utvecklingsarbetet i de nya bygderörelserna? En viktig mobiliseringsfaktor är just förekomsten av eldsjälar, vilka kan entusiasmera, motivera och engagera andra i arbetet. Eldsjälen är en person som p.g.a. förankring, identitet och intresse känner starkt för sin bygd eller för ett visst projekt. Samverkanstraditioner och ett rikt föreningsliv skapar bra förutsättningar för mobiliseringsarbetet. Tradition och historia fungerar som sammanbindande element och bidrar till att skapa en identitet i byn och mening åt handlingarna.

 

När byborna aktiveras i den kollektiva samverkan får de ett gemensamt ansvar inför sig själva, inför kollektivet och inför omgivningen. Gemensamma lösningar, dvs sådana som är bra för kollektivet får ökad betydelse framför privata. Några lärdomar från rörelsen är att man skapat och byggt på ett krismedvetande för att utveckla överlevnadsstrategier. Organiseringen har huvudsakligen skett i små gemenskaper där man kunnat samlas kring gemensamma angelägenheter och utveckla samverkan. Man avvisar partipolitiken och hävdar arbetet för bygdens bästa. Känslan för bygden och gruppgemenskapen har gett styrka och sammanhållning

 

Slutligen, ingår det lokala utvecklingsarbetet i regionala och nationella rörelser. Det skapar en organisatorisk styrka och en ny identitet åt aktivisterna, vilket ger råg i ryggen. Möjligen är rörelsen också ett tecken i tiden på att det underifrån håller på att ske en slags återupprättelse av den lokala demokratin. När nu den svenska staten, sedan ett antal år, ger stöd till den nya bygderörelsen, de kvinnliga nätverken och de lokala kooperativen, ser jag det som en insikt om en ny social dimension i regionalpolitiken.

 

En framtidsinriktad regionalpolitik, dvs en som skapar nya möjligheter för regional utveckling, satsar på ny infrastruktur (tex för datakommunikation), forskning och utbildning, kreativa centra och modern, flexibel offentlig förvaltning. Om detta förenas med stöd och uppmuntran till en bred rörelse bland människorna i glesbygden att själva engagera sig i regionalt och lokalt utvecklingsarbete utifrån egna förutsättningar, tror jag det finns gott hopp även för en framtid i Norrland och på Nordkalotten..

Alf Ronnby

 

 

Bygderörelsen

 

BYGDE RÖRELSEN VISAR PÅ NÅGOT NYTT!

Tidsandan i det slutande 1900-talet, brukar karakteriseras som individualismens och ekonomismens epok framför andra. Investeringar i personlighet, satsa på dig själv. Karriärbefrämjande utbildningar och kontakter är tidens melodi. Allt ska mätas och värderas i pengar. Det enda måttet på framsteg och framgång är ekonomisk effektivitet och vinst.

 

Det paradoxala, eller kanske det logiska resultatet av en dialektisk process, är att det samtidigt under detta 90-tal vuxit fram nya, starka gräsrotsrörelser, där gemensamma angelägenheter, samverkan och kollektiva ansträngningar samt solidaritet är bärande värderingar. Jag talar om de nya bygderörelserna, vars framsteg nu också väcker intresse och beundran i urbana miljöer. I denna och en kommande artikel, ska jag, med fallet Jämtland som exempel, belysa mobiliseringens dynamik och framtid i den nya bygderörelsen

 

Glesbygdskrisen har slagit hårt mot Jämtland. I strukturrationaliseringarnas spår inom jord- och skogsbruket följde utflyttning och folkminskning. Med det minskande befolkningsunderlaget blev de olika servicefunktionerna allt färre och sämre. Glesbygden hamnade i en negativ utvecklingsspiral. I många byar stängdes både skolan och butiken. Ungdomen flyttade och de äldre blev kvar. Pessimism och uppgivenhet rådde.

 

När mörkret kom till landsbygden

I början av 80-talet såg det verkligen mörkt ut för landsbygden och byarna i Jämtland. Samtidigt hade krismedvetandet nått så långt att människorna på flera håll lokalt började inse att något radikalt måste göras för att stoppa den negativa utveckling. Handlingsberedskapen stärktes av att en del utflyttade jämtar började återvända till hemmabyarna - kanske när man tröttnat på det urbana livet eller drabbats av arbetslöshet under lågkonjunkturen. Hem till byn blev ett aktuellt begrepp under 80-talet. Återvändarna kom för att skapa sig en framtid hemmavid. Med nya idéer, erfarenhet och handlingskraft började de tillsammans med ett antal inflyttare och kvarboende utveckla nya överlevnadsstrategier. Entreprenörsandan spred sig.

 

Tre väsentliga krafter i landsbygdsutvecklingen

Det som satte fart på den nya vågen av lokalt utvecklingsarbete var framförallt tre till fyra betydelsefulla satsningar. I mitten på 80-talet startade landsbygdskampanjen Hela Sverige ska leva! Den kan sägas ha blivit en upptakt och en injektion för den nya, eller vi kanske ska kalla den nygamla byarörelsen, eftersom det inte bara handlar om nya byagrupper. I håg grad är det en nytändning för gamla byagrupper, byalag, byaföreningar, bygdegårdsföreningar, hembygdsföreningar med flera.

 

Idag finns ca 3 500 byagrupper som medlemmar i Folkrörelserådet, en sammanslutning av 40 folkrörelser, där bya- och bygdegrupper kan bli medlemmar. På regional nivå finns numera också en övergripande organisering i länsvisa paraplyorganisationer. I Jämtland heter den Byforum och har 470 medlemsgrupper.

 

En annan betydelsefull faktor i landsbygdsutvecklingen har varit, och är, den nykooperativa rörelsen. Den har stimulerats av bland annat tillkomsten av regionala, kooperativa rådgivningscentra, de så kallade LKU:na (Lokal Kooperativ Utveckling). Det finns nu ett LKU i varje län. I Jämtland finns idag lite drygt 150 nya, lokala kooperativ i, vilket är den tätaste frekvensen i landet i förhållande till folkmängden. Kooperatörerna beräknar att det finns ca 6000 nya kooperativ i landet.

 

 

Den tredje faktorn av stor vikt i sammanhanget är den nya typ av nätverk som kvinnorna i länet organiserat sig i. Detta är alltså lite mera informella "organisationer" till stöd och självhjälp för kvinnors verksamheter. Idag finns närmare 90  namngivna nätverk för kvinnor i Jämtland. Därigenom håller kvinnor kontakt med varann och träffas för att utbyta erfarenheter, kläcka nya idéer och stötta varann i sina företaganden.

 

När jag i fortsättningen talar om de nya bygderörelserna och utvecklingsgrupperna är det alltså de tre ovannämnda jag syftar på. Den samlade bilden av lokalsamhällena i Jämtlands län, med detta nätverk av byagrupper, ideella föreningar, jaktlag, samfällighetsföreningar, nya kooperativ och kvinnliga nätverk, går det befogat att tala om starka civila samhällen, vilka demonstrerar en kraftfull social mobilisering.

 

Hur går mobiliseringen till?

Det finns ofta en utlösande faktor, en hotande händelse av något slag som för berörda personer att reagera och engagera sig. Ofta är det en krissituation där några bland de drabbade, ofta då människor med självförtroende, organisationsvana, utbildning och kontakter, tar initiativ till att samla berörda människor till ett kollektivt agerande för att tackla problemen. Vanligen används någon befintlig organisation (tex byalaget) för de inledande samlingarna, eventuellt bildas senare arbetsgrupper eller kommittéer. Så småningom kan en helt ny organisation växa fram tex ett bykooperativ.

 

Det vanliga scenariot är: den huvudsakligen råvaruproducerande glesbygden har genomgått enorma strukturförändringar inom jord- och skogsbruket, med tilltagande arbetslöshet och utflyttning som följd. Senare blir skolan och affären nerläggningshotade, kanske också posten (om sådan finns). Annan service kan också ha blivit försämrad. Den negativa utvecklingen har vanligen pågått en längre tid. Förfallet går ofta tillbaka till 60-talet. Den utlösande faktorn är ofta att dessa problem ställs på sin spets: "Nu är det allvar! Vi måste rädda byn!"

 

Eldsjälen

Eldsjälen är en person som i rätt läge i rätt situation träder fram som initiativtagare och drivande kraft, bland annat genom sin förmåga att på ett engagerande sätt formulera det andra i byn tänkt. Eldsjälen är en person som genom att ha förtroende hos lokalbefolkningen, viss organisationsfärdighet och strategiskt kunnande, kan mobilisera andra till handling och samverkan. De är mycket viktiga personer i mobiliseringsarbetet, inte minst i inledningsskedet. I en undersökning jag gjort kring eldsjälar i Jämtland (Glesbygdskämpen, Mitthögskolan 1997) framgår att de flesta är i 40-årsåldern, den yngsta är 31 och den äldsta 67 år. Genomsnittsåldern är 47 år. En tredjedel är politiskt aktiva och mer än hälften är föreningsaktiva. De politiskt aktiva och föreningsaktiva tillsammans uppgår till nästan 90 procent.

 

Lite mer än en fjärdedel är arbetare och cirka en femtedel är egna företagare. Mer än hälften har utbildning över gymnasienivå. Knappt en tredjedel är så kallade återvändare och mer än 40 procent är inflyttade. Tre fjärdedelar är alltså återvändare eller inflyttade. Sammanfattar vi intrycken ser eldsjälen ut så här: kvinna eller man i 40-årsåldern, med utbildning över gymnasienivå, föreningsaktiv återvändare eller inflyttad.

 

Den roll eldsjälen spelar är framförallt att vara initiativtagare och organisatör. Flera har uppenbart också en förmåga att entusiasmera andra, medan andra kan ha en tendens att bli för dominerande eller styrande. Ett antagande jag har är att det som skiljer eldsjälarna från andra, är att de inte behöver ha en organisation för att komma igång. Får andra är det ofta viktigt att det finns en organisation som man kan engagera sig i.

 

Upptakten

Vi kan beskriva själva upptakten så att det handlar om ett krismedvetande. Det betyder att människorna ofta sett svårigheterna komma under en längre tid, men ändå inte kommit sig för att ta itu med problemen. Det finns vanligen en tröghet att skrida till handling. Först när man inser att något måste göras för att det inte ska gå helt åt skogen med byn, uppbådar man kraft, energi och tid för att ta tjuren vid hornen. Men det är inte nog att folk inser att det är kris. Åtminstone två andra villkor måste också vara uppfyllda, nämligen att det finns hopp om en förändring, hopp om att man kan göra något som skapar en ny situation. Man måste också ha idéer om vad det är man ska göra.

 

Inledningsvis i mobiliseringsarbetet sker mycket diskuterande som går ut på att definiera situationen och problemet. Man diskuterar olika perspektiv och når fram till ett gemensamt synsätt. Om inte, kommer man kanske inte vidare, eller så är det en mindre grupp, som är överens, som fortsätter arbetet utan de andra. Det diskuteras vilka möjligheter man har: vad, vem och hur något ska göras. Detta är en diskussion som går ut på att definiera förutsättningarna att agera och realismen i förslagen. Diskussionen har också funktionen att klarlägga vilka resurser som finns tillgängliga och kan användas av gruppen. Kännetecknande för glesbygden är att människor ofta är beredda att ställa upp på mycket frivilligt, ideellt arbete.

 

Det skapas alltså en plattform för samarbetet, en handlingsplan. Vanligt är att man delar upp sig på arbetsgrupper, beroende på projektets art. Ett framgångsrikt mobiliseringsarbete organiseras på så sätt att det skapar aktivitet hos så många som möjligt i gruppen och att medlemmarnas erfarenhet och kompetens tas till vara. Troligen söker man också kontakt med resurspersoner som av någon anledning inte kommit med från början. Ofta söker man också kontakt med andra byar, grupper och organisationer för att få stöd och utbyta erfarenheter. Externa rådgivare kommer kanske in i bilden. Eventuellt söker man också kontakt med massmedia för att skapa uppmärksamhet och opinion för sin sak. Eftersom de flesta projekt är mer eller mindre beroende av offentliga medel, utnyttjar man sina kontakter med representanter för den offentliga sektorn, eller försöker skapa nya kontakter. Numera letar man också efter möjliga EU-medel.

 

Skapar sin egen handlingsmiljö

När väl utvecklingsarbetet kommit igång och vidareutvecklas kan krismedvetandet ersättas med en stark tro på projektet, en övertygelse att man kan ändra världen. De förhållanden som gäller vid starten, strukturella och sociala, förändras genom människors eget handlande, så att vi kan säga att de lokalt skapar sin egen handlingsmiljö. De skapar ständigt nya situationer med sina möjligheter och begränsningar. Dock har de ingen suverän kontroll över dessa, eftersom det finns en omvärld och en mängd förhållanden som har inflytande lokalt. Men hur människor lokalt ser på sig själva genom sina handlingar, kan ha utomordentligt stor betydelse för deras självtillit och egna förutsättningar.

 

De lokala resurser utvecklingsgrupperna vanligen har tillgång till, är människor som är beredda att ställa upp på ideellt arbete, människor med en praktisk mångkunnighet, förmåga och vilja att samverka och med en viss eller kanske till och med stor uthållighet. Ofta finns samlingslokaler och utrustning för sammankomster av olika slag. Vanligen finns också maskiner och annan utrustning för praktiska göromål. De mest framgångsrika har ett nätverk av kontakter med omvärlden, som ger dem ett utbyte av resurser, idéer, erfarenheter och stimulans. Inte sällan finns det mera ekonomiska resurser i den lokala ekonomin än man kanske föreställer sig. En uppsummering av de positiva förutsättningarna för lokal mobilisering kan se ut så här:

 

Positiva förutsättningar för mobiliseringsarbetet

1. Det finns förhållanden som förenar människor, socialt samspel, nätverk och umgängesmönster som skapar gemenskap.

 

2. Det finns ett krismedvetande bland byborna, alternativt en stark tro på att man har en unik förutsättning till framgång och förändring.

 

3. Det finns lokala resurser (mänskliga och materiella), främst människor att mobilisera.

 

4. Man utgår från lokala samverkanstraditioner, den lokala kulturen och resurserna

 

5. Initiativet kommer främst från personer i lokalsamhället, från personer med förtroende hos befolkningen.

 

6. Det finns några eldsjälar som driver på och för med sig andra i arbetet

 

7. Människor måste tro på projektet. Det finns några bra idéer, som verkar trovärdiga och realistiska, och som visar på möjligheten att tackla angelägna, gemensamma problem och behov.

 

8. Projektet bygger på att man utvecklar något som befolkningen (åtminstone delar av den) har viss erfarenhet av och förutsättningar att engagera sig i.

 

9. Man går fram stegvis, tar det lätta först och det svårare när samarbetsförmågan och kompetensen utvecklats.

 

10. Man uppnår vissa mål redan tidigt i processen.

 

11. Man går framåt på gjorda erfarenheter och använder sig av gruppmedlemmarnas mångfald av kompetenser.

 

12. Gruppen har förmåga att samarbeta och att låsa konflikter.

 

13. Mobiliseringsarbetet underlättas om deltagarna har erfarenheter av att arbeta i organisationer.

 

14. Det går också lättare om ledarna har taktiskt, pedagogiskt och strategiskt kunnande, samt är vana att arbeta med människor och låsa konflikter.

 

15. Ledare som verkligen är intresserade av att lokalbefolkningens resurser blir tillvaratagna.

 

16. Arbetet ska vara stimulerande och utvecklande för den enskilde och gruppen. Alla ska kunna komma med förslag. Arbetet ska läggas upp så att det stimulerar alla till aktivitet. Beslutsfattandet ska vara demokratiskt och föregås av diskussioner där man försöker uppnå konsensus (majoritetsbeslut är inte bra).

 

17. Gruppmedlemmarna ska känna att de behövs och är uppskattade i gruppen.

 

18. Gruppmedlemmarna ska uppleva att det är trevligt att samarbeta och att vara tillsammans. Medlemmarna ska kunna utveckla sina personliga relationer i gruppsamvaron.

 

19. Men gruppmedlemmarna måste också vara beredda att offra lite av sin bekvämlighet, och mycket tid och energi.

 

20. Det utvecklas en starkare självkänsla, vi-känsla och identitet i gruppen under arbetets gång.

 

21. Om det finns exempel och förebilder för hur mobiliserings- och utvecklingsarbetet kan bedrivas framgångsrikt, är detta stimulerande.

 

22. Samverkan med andra grupper är positivt förstärkande.

 

23. Vanligtvis är en förutsättning för framgång, att man lyckas få vissa resurser och uppbackning från den offentliga sektorn.

 

24. Framgångsrika projekt har ofta haft hjälp från externa experter och rådgivare (tex. kooperationsrådgivare).

 

25. Om den lokala aktiviteten blir en del av en regional (och/eller nationell) rörelse, ökar de positiva förutsättningarna.

 

Extern hjälp

De allra flesta utvecklingsgrupper har fått stöd från kommunen. I Jämtland har kommunerna blivit allt bättre på att stödja sina grupper. Det finns en klar skillnad i attityden och förhållningssättet jämfört med 70-talet och början på 80-talet. De flesta eldsjälar redovisar en positiv uppfattning om stödet från länsstyrelsen. Landstinget är inte så ofta involverat, däremot har en del grupper fått stöd från Socialstyrelsen och Boverket.

 

Annat externt stöd är det som kommer från, Byforum och Folkrörelserådet, samt tex Almi. Kvinnum (resurscentra för kvinnor) har spelat en stor roll för stödet till kvinnornas nätverksbyggande och Kooperativ utveckling har fungerat som katalysator och rådgivare för de nya kooperativen.

 

Resultaten

I allmänna termer kan man säga att målsättningen för utvecklingsarbetet oftast är att få fler invånare till byn, att rädda kvar och helst förbättra servicen och att skapa nya arbetstillfällen, samt att få ett större lokalt inflytande över utvecklingen. Ser vi till de tio byar och samhällen jag nyligen undersökt (Högarna, Tullingsås, Lövvik, Alsen, Trångsviken, Huså, Norderån, Överhogdal, Sörbygden och Tännäs) så har fyra klarat målsättningen att åka befolkningen (Högarna, Lövvik, Huså och Norderön). Det är alltså mindre än hälften. De som hållit på längst, har faktiskt också haft den största åkningen (Huså med 20 procent). Rädda eller förbättra servicen har praktiskt taget samtliga lyckats med, men i varierande grad. Där till exempel skolan och posten sedan länge försvunnit, har det inte gått att få tillbaka dem. Affären har i flera fall räddats, och i några byar har man till och med byggt nya, genom stora insatser från byborna.

 

I övrigt har man ofta gjort en rad förbättringar av fasciliteterna i byn. Man har rustat upp förenings- och bygdegårdar, fixat idrottsanläggningar, elljusspår, ishockyrinkar, omklädningsrum och badplats. Det har byggts bakstugor och inrättats vävstugor, ordnats med dagis och boende för de äldre, skapats vandringsleder och fiskecamper. Fäbodar har rustasts upp och ängarna röjts från sly. Man har ordnat handelsmässor och skapat bygdespel. Några av grupperna har åstadkommit kraftfulla resurscentra i nya bygdegårdar, med datorer, Internet, fax, koopiering, bibliotek, mötes- och samlingssalar, restaurang, pub, bio, teater, disco, mm. Andra har fått igång datastugor och ordnat datautbildningar. Flera har byggt bostäder för barnfamiljer och skapat serviceboende för äldre. Man har ordnat mycket som är intressant för turismen: rustat hembygdsgårdar, vandringsleder, kulturminnesmärken, campingplatser, kanotleder, ångbåtstrafik, stugbyar, vildmarkssafari, forsränning, etc. Och det har blivit liv och rörelse i byn, som det inte varit sedan 50-talet.

 

I samtliga dessa tio byar har man skapat några nya arbetsplatser. Det rår sig inte om mer än 3-4 arbetstillfällen i varje by. Det låter kanske inte mycket, men går en stor skillnad i en by där arbetstillfällena tidigare är mycket få. Troligen, fast detta är lite svårare att ta på, har man genom arbetet och aktiviteterna höjt kompetensen hos dem som engagerat sig.

 

Bidrag till demokratin

Ett annat intressant resultat är att man i en viss mening fördjupat demokratin genom att flera människor involverats i frågor kring vad som ska hända i byn och bygden. Det har alltså blivit mera av deltagar- eller gräsrotsdemokrati. De aktiva har lärt sig att lyssna, reflektera och uttrycka sin mening i återkommande diskussioner kring projekten och hur man ska ha det i byn. Man har med andra ord utvecklat sin kompetens för demokratiskt handlande och beslutsfattande. Jag tror också man lärt sig mera om hur vår formella demokrati och politik fungerar, genom att man i konkreta frågor arbetat med eller mot det politiska systemet och dess förvaltning. På ett mera allmänt plan kan man säga att demokratin har förstärkts genom mobiliseringsarbetet.

 

Det finns ett samspel mellan människors deltagande i utvecklingen av lokalsamhället och deras känsla för bygden. Genom ökat deltagande förstärks den lokala identiteten, som i sin tur förstärker viljan till deltagande i bygdens utveckling. En tidigare stark känsla för bygden, går det också mera motiverat att delta i utvecklingsarbetet. Förutsättningarna för utvecklingen av en politik för bygden, ökar i denna process. Rörelsen skapar en politik för bygden, som bygger på befolkningens deltagande. Resonemanget kan illustreras med följande figur.

 

 

Det brukar framhållas i demokratidiskussionen att starka civila samhällen, där människor är aktiva och samspelar med varann, är en viktig förutsättning för en levande demokrati. Sådana samhällen har en social infrastruktur och människor som är intresserade av samhällsfrågor. Just deltagandets folkbildande karaktär är mycket intressant i sammanhanget. Människor lär sig vad en fungerande demokrati är genom att praktisera den - demokratin.

 

Partipolitiken ute

I den nya bygderörelsen diskuteras mycket hur den lokala demokratin ska kunna utvecklas och hur deras egen roll ska vara i en sådan process. Det är uppenbart att människor i dessa rörelser inte tror på en vitalisering av demokratin via den nuvarande politiska partierna. Tvärt om, skyr man partipolitiken som pesten, eftersom den leder till intena konflikter, splittring och fientlighet i lokalsamhällena och bygdegrupperna.

 

Att agera partipolitiskt i det lokala utvecklingsarbetet går att man blir upphängd på gamla (ibland historiska) ideologier och partipolitiska principer, som har föga relevans i bygdearbetet. Frågan är om inte många människor idag över huvud taget upplever att de gamla ideologierna är antikverade, har överlevt sig själva och mest leder till politiskt käbbel eller politiskt skådespel. I bygdegrupperna betonar man i vart fall en samling kring de gemensamma angelägenheterna och värdena, tvärs över alla partigränser. Man följer en gammal princip att diskutera sig fram till gemensamma ståndpunkter - kommer så småningom överens.

 

Opinionsundersökningar har visat att det är en utbredd uppfattning att demokratin har urhålkats i Sverige. Kommunsammanslagningarna med förlust av tusentals förtroendevalda, och centralisering av makten, har gjort att avstånden ökat mellan politiker och allmänheten. Få har idag personlig kontakt med någon politiker. Människor upplever också att politiken inte omedelbart angår dem, eller att de praktiskt taget inte har något inflytande över det politiska handlandet. Många är det också som efterlyser en förnyelse av den lokala demokratin.

 

Genom att många människor deltar i det konkreta utvecklingsarbetet, har de blivit involverade i processer där de lär sig demokratins principer: att många deltar, att alla ska kunna delta på lika villkor, att alla förslag, var och ens förslag bemöts lika seriöst, att lyssna och reflektera, att genom dialog utveckla och uttrycka sin mening, att ta och ge och komma fram till gemensamma låsningar (dvs ser till helheten), att engagera sig och lära sig samverkan och samarbete i konkret handlande och att utveckla solidaritet i handling.

 

Genom att involveras och delta i det civila samhällets förändrings- och styrningsprocesser, utvecklar människor sin kompetens för demokratiskt handlande och beslutsfattande. Den lokala identiteten, dvs känslan för bygden, förstärks genom dessa processer. Människorna är då också beredda att ställa upp för varann och hela lokalsamhället. Detta är något som i stor utsträckning saknas idag då flertalet står utanför samhällsarbetet. Här visar bygderörelsen på nya vägar att gå.

 

Denna artikel bygger på rapporten Glesbygdskämpen, Mitthögskolan rapport 1997:14

Se också Ronnby, Den lokala kraften, Stockholm 1995

 

 

 

ALF RONNBY

FRAMTIDEN FÖR DE NYA BYGDERÖRELSERNA?

Beskrivningen i förra artikeln av de nya bygderörelserna låter kanske väldigt positivt allt samman . Det är också mycket uppmuntrande, det som utvecklingsgrupperna har åstadkommit. Men rörelsen står samtidigt inför stora problem. Störst är kanske den fortsatta folkminskningen och problemen att skapa arbeten på landsbygden och i de mindre samhällena, inte minst i Norrland och i Sveriges glesbygder. Ett genomgående problem är att byar och samhällen  har allt för få invånare. De är långt ifrån sin storhetstid på 50-talet. Jämtlands största problem är helt enkelt för få människor! Underlaget för att behålla servicen är knappt. Ålderspyramiden står fortfarande på spetsen i de flesta byar. Det behövs en tillströmning av yngre människor, vilket kan bli svårt att få.

 

Vi måste fråga oss hur det kommer att gå för de nya bygderörelserna, byutvecklingsgrupperna, nätverken och kooperativen framöver. Rider man nu på en våg av entusiasm och intresse därför att detta är något nytt som just satts i rörelse? Det är ett välkänt fenomen, att när en viss verksamhet blivit populär och formar en rörelse, genererar detta aktivitet som sprider sig till allt fler grupper. Människor i lokala projektgrupper kan i inledningsskedet bli mycket engagerade och aktiva. På sikt kan det dock vara svårt att behålla entusiasmen och den höga aktivitetsnivån. Det vanliga mönstret är att aktiviteten går i vågor och att kurvan efter några år planar ut på en betydligt lägre nivå. Detta behöver emellertid inte betyda att verksamheten varit misslyckad. Mycket nyttigt kan ha blivit gjort i lokalsamhället under dessa år, då aktiviteten varit håg, och människorna som deltagit har själva också utvecklats i denna process. Deras kompetens, kunnande och självförtroende har vanligen stärkts väsentligt genom deltagandet och genom nya erfarenheter. Troligen har de också fått nya kontakter med människor, som kan vara värdefulla för dem i framtiden. Deras kompetensutveckling går att de är bättre rustande att gå vidare i livet.

 

Ta vara på erfarenheten

Men vi kan ta vara på erfarenheten för att resonera kring vad det är som skapar positiva förutsättningar för en vidareutveckling av lokalsamhället. Till att börja med kan vi peka på vikten av att utvecklingsgrupperna verkligen tar vara på de lokala förutsättningarna, om ni så vill, lokalsamhällets komparativa fördelar av vad slag det nu gäller: människor med viss kunskap och förmåga, materiella resurser, geografin, naturen, etc. Utifrån tidigare resonemang, säger det sig självt att själva processen är mycket viktig, det vill säga att många människor verkligen blir involverade i arbetet, så att de för möjligheter att utvecklas utifrån sina förutsättningar och intressen i ett socialt sammanhang.

 

Att skapa generativa processer är ett nyckeltema här, det vill säga att verksamheterna sker på ett sådant sätt att arbetet i håg grad består av utveckling av mänskliga resurser, under det att människorna utvecklar verksamheterna. Det är också viktigt att arbetet skapar gemenskap och solidaritet, lika väl som en "entreprenörsanda" i lokalsamhället. Man bår eftersträva ett tillåtande och uppmuntrande klimat, där nya initiativ och experimenterande stimuleras. Det är ett sätt att vända Jantelagen ryggen (Jantelagen som är uttryck för avundsjuka, missaktning och rädsla för förändringar). Det är en fördel om det skapas en viss bredd i verksamheten, eller flera olika men samordnade verksamheter, så att ett brett spektrum av människor, intressen och kompetenser kan involveras och komma till uttryck. Genom denna strategi blir projektet och på sikt också byn mindre sårbart. Man lägger sas inte alla ägg i samma korg.

 

Locka till sig ny kompetens

Det visar sig också att livaktiga lokalsamhällen, som kan erbjuda en bra livsmiljö, och där det händer något spännande på kulturens, det sociala umgängets och företagandets områden, kan dra till sig ny kompetens och kreativa personer. Detta kan ha mycket stor betydelse för den fortsatta utvecklingen. Lokala bostadsförsörjningsprogram, som i Byssbon, där man byggt enfamiljshus för uthyrning, går det lättare för folk att flytta in i byn, och det skapar dessutom en del arbetstillfällen i bygden.

 

De inflyttade kan hjälpa de bofasta att skapa produktiva relationer till omvärlden, vilket är mycket viktigt i dagens samhälle. Med produktiva relationer menas då att de är kreativa och nyskapande. Det handlar om utbytes- och samverkansrelationer, som bygger på ömsesidiga, komplementerande intressen och kompetenser, där resultatet av tagande och givande genererar något till alla parters fördel. Det är en slags korsbefruktning, som skapar något nytt, vilket är mera än summan av delarna. Vi tänker oss en syntes av samarbetet, som ger en ny kvalité åt detta, en (som det kallas) synergetisk effekt (se tex Vänortsprojektet, Husås samarbete med utvecklingsgrupper på Irland, Byssbons samarbete i Leader (Liuisons Entre Actions de Dévelopment de l«Economie Rurale).

 

En intressant aspekt på utvecklingsarbetet - kanske särskilt i mindre samhällen - är det jag kallat "samhällsbyggandet". De lokalsamhällen som inte förmår att åstadkomma något slags centrumbildning, som erbjuder ett minimum av social- och kommersiell service: barnomsorg, skola, samlingslokaler för möten, underhållning, fester, mm, dagligvaruhandel, post- och bankservice, bensinmack, hemtjänst och distriktsköterska, mm, tror jag på sikt kommer att ha svårt att överleva. Ännu bättre är det om man också har ett lokalt resurscentra, tex i bygdegården med tillgång till bibliotek, datorer, skrivare, fax, kopieringsmaskin, IT-kommunikation, videokonferenser, etc.

 

Samordnad service

Sådana centra kan bland annat skapas genom att man i utvecklingsarbetet satsar på samordnad service. Ett sådant centra kan med fördel också innehålla ett småföretagarhus, vilket tillsammans med resurscentrat i sin helhet underlättar för småföretagande och nya initiativ. Lokal samverkan mellan småföretagare - istället för konkurrens och misstänksamhet (sic!) - bår stimuleras. Marknadsföring, export, bokföring och redovisning är ofta problematiska för små företag (fåmansföretag) och man kan därför vinna på att samordna och samutnyttja sådana resurser. I Jämtland har en del små företag (tex getfarmare, grönsaksodlare och konstnärer) bildat marknadsförings- och säljkooperativ.

 

Ett viktigt komplement till lokala resurscentra är regionala centra, som kan stå för expertkunskap och support till lokala grupper och företag. Utan tvekan har kooperationsrådgivarna i Kooperativ utveckling i s spelat en viktig roll för att stimulera och stödja den nykooperativa verksamheten i länet. Likaså har kvinnorådgivarna i Kvinnum haft stor betydelse för utveckling av kvinnors nätverk. Byforum har inte samma resurser, men är en betydelsefull mötesplats för byutvecklingsgrupperna. ALMI ger stöd åt småföretag och det går också att få hjälp från kommunernas näringslivsenheter och utvecklingsbolag.

 

Leva på ideellt arbete?

Ett problem är att det mesta som åstadkommits har skett genom ideellt arbete - samtidigt är det på sitt sätt storartat. Men det är frågan om man i längden kan driva arbetet huvudsakligen på frivillig väg. Det är också mycket lättare att få folk att ställa upp ideellt under uppbyggnadsskedet. Vi har vittnesmål om att i längden blir folk trötta och inte lika villiga. Det går inte att köra det ena stora projektet efter det andra helt på frivillig väg. Verksamheter som permanentas och som kräver stora arbetsinsatser går knappast att driva enbart på ideell väg - mer än i kortare perioder för att klara verksamheten ur en svacka eller en problematisk situation, då folk kan vara beredda att ställa upp mycket. De som arbetar i kooperativen, arbetar till exempel ibland utan lån för att rädda verksamheten ur en krissituation.

 

Framtiden för glesbygden ligger bl.a. i att locka till sig så kallade ortsoberoende verksamheter, där det är informationstekniken som skapar nya möjligheter. Men för att det ska ge jobb åt byborna, krävs stora utbildningssatsningar. Förhoppningsvis kommer kommunerna och länsstyrelsen att erbjuda sådan. Byar med intressant och vacker miljö kan, som nämnts, också dra till sig personer med håg kompetens, som just inte är beroende av att bo på ett speciellt ställe. De kanske då väljer den fina miljön.

 

Turismen är en annan framtidsbransch för glesbygden. Framförallt är det väl satsningar på mångfald och pluralism som öppnar nya möjligheter - inte bara skidåkning och fjällvandring. Natur och kulturhistoriskt intressanta byar och bygder har då fördelar framför andra. Jag tror definitivt inte, att de byar som inte har något speciellt, annat än fula kalhyggen runt sig, har någon framtid i turismbranschen. Här står kortsiktigt skogsbolagstänkande mot en hållbar utveckling för bygden. När skogen är borta, finns inte mycket kvar för en sådan by. Livskvalitéfaktorn är något byborna bår bli mycket mera uppmärksamma på. Det finns ibland en förbluffande "hemmablindhet" i dessa frågor.

 

Ett annat problem är att så många tror att man kan satsa på turism utan att ha undersökt förutsättningarna för att det ska fungera. Får att turismsatsningar ska lyckas, krävs att platsen har något särskilt att erbjuda, såsom tex fin natur, tillgång till friluftsliv, historiskt intressanta händelser och minnesmärken, intressant kultur eller liknande. När konkurrensen om turisterna skärps, är det platser med särmärken som vinner. Ett helhetsgrepp om turismen och lokal samverkan mellan alla som sysslar med turism, skapar bättre förutsättningar att göra platsen attraktiv för turister genom mångfald och valmöjligheter.

 

Utvecklingsgrupperna har också ett stort problem i det att det nästan inte är några ungdomar med i projekten. Visserligen finns inte mycket ungdom i byarna, men inte ens de få som finns är engagerade. Vad beror det på? Är projekten inte intressanta för dem? Har fyrtiotalisterna inte försökt involvera ungdomarna i arbetet? Här finns allvarliga frågor att fundera över.

 

Rörelserna

Att det lokala utvecklingsarbetet sedan snart tio år ingår i en nationell rörelse genom organiseringen i Folkrörelserådet och regionala paraplyorganisationer, går fenomenet ännu intressantare när vi diskuterar samhällsförändringar. Den nykooperativa rörelsen har också vuxit till en landsomfattande rörelse med en nationell paraplyorganisation och LKU:n i varje län. De kvinnliga nätverken har fått resurscentra på många håll och också ett nationellt sådant (22 regionala och 70 lokala).

 

Folkrörelserådet har idag mer än 3500 medlemsgrupper, det vill säga olika slags byaföreningar, som tillsammans har ca 70000 medlemmar. Tillsammans satsar de 4.4 miljoner arbetstimmar per år. De har skapat ca 4000 nya arbetstillfällen och ungefär lika många bostäder. Verksamheterna totalt berör ca tre miljoner invånare (Herlitz 1998)  Varje län har också en länsorganisation. Vart annat år håller Folkrörelserådet så kallade landsbygdsriksdagar där tusentals byagrupper är representerade. Här finns en kraft som går att landsbygdsfrågorna är mera uppmärksammade än tidigare och har fått mera stöd i den nationella politiken , jämfört med de närmast föregående decennierna.

 

Detta har gett aktivisterna i bygderna råg i ryggen. Att tillhöra en rörelse stärker självkänslan och självförtroendet. Att vara många som delar åsikter, värderingar och erfarenheter betyder mycket för synen på sig själv och för självtilliten. Att ingå i en rörelse betyder att människor för nya referensramar - vilka produceras inom rörelsen - för att tolka sin egen situation och förhållanden i samhället. Det betyder också att det kan växa fram en ny stolthet bland de nya aktivisterna. De för en ny plats på den nationella scenen och växer i respekt. Det har blivit legitimt att ställa krav på samma rättigheter som gäller för andra medborgare i Urbansverige. Kampanjen "Hela Sverige ska leva" vars paroll senare regeringen också gjort till sin (må vara att man inte lever upp till den) har också gett legitimitet till byarörelsen.

 

De nya landsbygdsrörelserna representerar och utvecklar också en kultur, eftersom det inom den skapas vissa umgänges- och samverkansmönster. I min undersökning framkom tydligt att dessa människor delar vissa synsätt och värderingar, som också uttrycks i deras aktiviteter till exempel i det ideella, praktiska, målinriktade arbetet och resursmobiliseringen. Folk ställer solidariskt upp med det man kan. Man strävar efter konsensus innan man skrider till verket. Människorna månar om grannsämjan och bygdens traditioner. Samarbetet följer inte, och ska inte, följa några klassgränser eller politiska uppdelningar. Här kan man nog säga att byarörelsen skiljer sig från just de sociala rörelser, som är klass- och politiskt uppdelade. Man arbetar för byns bästa och har en pragmatisk inställning. "Det spelar ingen roll vilken färg katten har, bara den är bra på att fånga möss", skulle med en lånad formulering ungefär uttrycka hur man ser på saken.

 

Bilden av landsbygden som något mossigt, sovande och efterblivet håller på att förändras när folk på annat håll i landet upptäcker att det händer synnerligen intressanta saker genom de nya gräsrotsrörelserna. När folk i storstäderna frågar vad de kan lära av det lokala utvecklingsarbetet ute i bygderna, för att tackla de enorma problem man har i många av storstädernas förorter, då visar detta att något radikalt har hänt med perspektiven - även om många storstadsbor fortfarande tror att de alltid befinner sig i centrum för händelserna och utvecklingen.

 

Sammanfattning

Min rapport Glesbygdskämpen handlar om tio byar i Jämtlands län, där människorna vänt avvecklingstrenden till utveckling. Problem och hotbilder, ja glesbygdskrisen, är den gemensamma utgångspunkten för dessa glesbygdsbyar. Recessionen i den svenska ekonomin och ökad arbetslöshet även i den urbana områdena, samt bland annat ökat miljömedvetande och livskvalitefrågor sände utflyttare tillbaka till Jämtland. Återvändarna finns nu ofta bland de så kallade eldsjälarna och initiativtagarna.

 

Insikten om att staten inte kommer att ordna jobben och framtiden i glesbygden, och en nyväckt och växande regional identitet, i kombination med att man trots allt för stöd från den offentliga sektorn, främst genom länsstyrelsen och kommunerna, går att en rörelse kring landsbygdsförnyelse har kunnat ta from.

 

En viktig mobiliseringsfaktor är just förekomsten av eldsjälar, vilka kan entusiasmera, motivera och engagera andra i arbetet. Eldsjälen är en person som p.g.a. förankring, identitet och intresse känner starkt för sin bygd eller för ett visst projekt. Samverkanstraditioner och ett rikt föreningsliv skapar bra förutsättningar för mobiliseringsarbetet. Tradition och historia fungerar som sammanbindande element och bidrar till att skapa en identitet i byn och mening åt handlingarna.

 

När byborna aktiveras i den kollektiva samverkan för de ett gemensamt ansvar inför sig själva, inför kollektivet och inför omgivningen. Gemensamma låsningar, dvs sådana som är bra för kollektivet för ökad betydelse framför privata.

 

En del av byutvecklingsarbetet handlar också om att göra motstånd mot icke önskvärda förändringar. Det låter kanske som en paradox, med tanke på ovanstående och eftersom vi brukar tänka att motstånd mot förändringar är lika med konservatism, vilket inte går ihop med utvecklingsarbete. Men "konservatism" här handlar om att bevara en levande by eller bygd, som externa krafter verkar för att undergräva. Ur bybornas perspektiv är alltså motståndet något radikalt, som gäller deras liv, framtid och existensvillkor.

 

Slutligen, en intressant aspekt på det lokala utvecklingsarbetet idag, som jag reflekterat kring, är att detta nu ingår i regionala och nationella rörelser. Det skapar en organisatorisk styrka och en ny identitet åt aktivisterna, vilket ger råg i ryggen. Möjligen är rörelsen också ett tecken i tiden på att det underifrån håller på att ske en slags återupprättelse av demokratin, i betydelse folkmakt. Detta kan troligen ses som något lovande i en tid då allt fler i vårt samhälle tycks ha tappat intresset för politiska partier och partipolitik. Samhället håller på att genomgå stora socio-ekonomiska förändringar och det är möjligt att våra nuvarande politiska partier snart har spelat ut sin roll. Vem tar över?

Alf Ronnby

 

Litteratur/källor:

Denna artikel bygger på rapporten Glesbygdskämpen, Mitthögskolan rapport 1997:14

Herlitz Ulla Bygderörelsen i Sverige, SIR Östersund 1998

Se också Ronnby, Den lokala kraften, Stockholm 1995

 

 

 


 
gen_22.1.gif