1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

17. Reseberättelser

Jotunheimen 4.jpg

TILL DEN ÄLDSTA CIVILISATIONEN

 

Från luften ser man att Hurgharda är mest öken. De artificiella turistorterna ligger som öar i sandhavet. Man har försökt ge flygplatsen lite lokal karaktär genom att en del av terminalen ser ut som beduintält.

 

Vi blir bussade ner till Mahadi Bay. Här är det meningen att vi ska få lunch, men allt vi får är en pappask med lite bröd, chips, gurka och en liten kycklingbit. Inte mycket att bli mätt på.

 

Från Mahadi Bay ska vi åka buss genom öknen till Luxor och där bli inkvarterade på vår Nilenkryssare. Vi badar i poolen och väntar på bussen. Platsen är lika artificiell och märklig som hela turismutvecklingen här. Husen och trädgårdarna ser ut som någon modell av Granadastil, inte olikt vad man finner på Kanarieöarna.

 

I skymningen embarkerar vi bussarna och åker till en uppsamlingsplats. Där är det mängder av bussar, som ska köra i konvoj med poliseskort genom öknen. Den här ordningen har man på grund av terroristhotet.  När vi bestämde oss för att åka till Egypten, var det flera vänner och bekanta som varnade och sa att det kunde vara farligt, eftersom det militanta Muslimska brödraskapet finns i Egypten. Risken för en ny terroristattack anses stor. Jo, vi känner till att president Anwar Sadat mördades av islamister och att de 1997 mördade 58 turister. Ett attentat hade också skett mot en turistanläggning, med många judar och strax innan vi åkte, skedde en terroristattack i Sinai.

 

Redan första dagen blir vi alltså påminda om hotet från islamistiska terrorister. Och ville de anfalla denna konvoj, skulle det vara en enkel match. Polisen finns bara längst fram i konvojen, som kanske är en kilometer lång. Avfärden blir försenad eftersom en buss krånglar. Sedan åker vi genom ett till synes öde land. Inte den mista ljuskälla syns. Ungefär halvvägs genom öknen stannar vi vid en rastplats. Där finns ett antal kiosker och vi tror vi kan köpa lite mat, hungriga som vi är. Men besvikelsen blir stor, när det visar sig att de bara har krafts som chips, nötter, choklad, cocacola och liknande.

 

Mitt i natten kommer vi äntligen till Luxor. De ramadanprydda minareterna lyser på håll. Det liknar jul hemma. Vi blev inte överfallna av några terrorister i öknen och nu får vi gå ombord på vår båt. Vi ska få middag, tror vi. Så står det i programmet. Men eftersom vi är så sena, blir det bara smörgåsar.

 

Båten ligger vid kajen intill Luxor tempel. Det är fint upplyst och ser magiskt ut. I guideboken står att det är tillägnat guden Amun, den fördolde, som en tid härskade över hela riket. Efter att romarna använt templet till militärförläggning på 200-talet, blev templet övergivet och gömdes under sanden tills det upptäcktes 1881. Då fanns en by ovanpå templet. Jag går för att fotografera. Allt är nu utgrävt och imponerande. Vid ingången står två stora pyloner (en slags dekorerade höga murar) och två, sittande kolossalstatyer av Ramses II. Senare ska vi uppleva att han, Ramses II finns nästan över allt. Här finns också en 25 meter hög obelisk. Där var ursprungligen två, men paren finns på Place de la Concorde i Paris, ”skänkt” till Napoleon.

 

När jag kommer tillbaka till båten, upptäcker jag att det sitter två soldater vid landgången beväpnade med Kalasjnikovs. Jag blir inte kontrollerad när jag går ombord. Jag frågar en i personalen varför de sitter där. Det är för vår säkerhet, säger han. Och faktiskt, i varje hamn kommer vi att vaktas av beväpnade soldater.

 

Nästa morgon får vi stiga upp tidigt, för att hinna med programmet för Thebe och Luxor innan vi ska segla iväg. I Thebe och Luxor med omgivningar finns en mängd sevärdheter: Luxor tempel, tempelkomplexet Karnak, Konungarnas dal, Hatschepsuts tempel, Drottningarnas dal med Nefreteres grav, Ädlingarnas grav, Ramseseum och Dayr al-Madina (arbetarstaden). Man skulle nog behöva minst en vecka för att hinna med allt detta. Vi har endast en dag, så det hela blir hektiskt, trots att vi bara ser en bråkdel.

 

En gång i tiden fanns en två kilometer lång gång mellan Luxortemplet och Karnak. Gången var kantad av sfinxer hela vägen. Nu begränsar sig sfinxparaden till 50 meter. I mitten av Karnakkomplexet ligger Amuntemplet för ”gudarnas konung”. Entrén är även här pyloner, en slags egyptisk variant på romarnas triumfbågar. Sedan möter vi förstås Ramses II i kolossalstaty, med en av döttrarna på sina fötter. Därefter kommer vi in i hypostylhallen, full av jättelika pelare (137 stycken), som närmast ger intryck av en urskog med stora stammar. Det kanske är meningen? Sedan kommer vi till den heliga sjön, där opetfesterna började (Opet är Osiris moder).

 

Karnak är jättelikt. Det är världens största tempel och täcker 40 hektar. Här finns inte mindre än nio pyloner.  Så tog det också 1 300 år att bygga. På Ramses II:s tid arbetade 80 000 människor i templet. Liksom Luxortemplet låg det begravt under sanden i 1000 år, tills det upptäcktes på 1800-talet. Restaureringsarbetet pågår fortfarande. Guiden pratar på och vi har fullt sjå att hänga med: ”Egyptens historia började för 5 000 år sedan, så det har funnits tid att utveckla mytologin och dess fysiska gestaltning. Den här högkulturen är ungefär samtida med Harappa vid Indus och vid Tigris och Eufrat i Mesopotamien. Det finns 750 gudar med olika funktioner i den kosmologiska ordningen.” Alla dessa kan ju ingen människa hålla reda på. Det var väl därför prästerna hade sådan makt, nästan på nivå med faraos.

 

Guiden fortsätter: ”Världen och gudarna fungerade i en dualism mellan bördigt och ofruktbart, liv och död, ordning och kaos. Balansen upprätthölls av gudinnan Maat. För att behålla balansen byggdes tempel till gudarnas ära. Där offrade man till dem. Prästerna, som arbetade i templen, var gudarnas tjänare. Faraonerna var envåldshärskare, som ägde nästan all mark, gruvor, mm. De kontrollerade hantverket och den statliga byråkratin. Faraonerna var gudomliga, eller gudarnas  ställföreträdare på jorden. De lät avbilda och förhärliga sig själva genom mäktiga statyer, gravar och minnesmärken. Cheops lät bygga Cheopspyramiden, som symbol för sin gudomliga makt. Krigarfaraonen Ramses II är den mest avbildade, men så härskade han i 67 år. Han lät ofta avbilda sig som den store krigaren.”

 

”Faraonerna tillhör 30 dynastier och deras envälde varade i nästan 3 000 år, tills Kleopatra, som den siste, tog sitt liv och romarna tog över. Förklaringen till deras makt är att de och deras ämbetsmän, hade total kontroll över ekonomin, att successionen alltid skedde inom familjen och att de, med prästernas hjälp, lyckades behålla sin image som gudomliga.” Rundvandringen i Karnak är slut och vi är fullpumpade med kunskap om den egyptiska mytologin.

 

Vi blir fraktade till en affär där de säljer papyrusmålningar och får lära oss allt om hur man känner igen en inte äkta papyrus. På detta ställe påstås de bara ha äkta vara. Just när vi ska gå ombord på båten för avfärd, kommer några kvinnor rusande, heltäckta i svart, och vill absolut sälja små statyer i alabaster (eller något svart). De bönar och ber och säger att de måste köpa mat till barnen. Vi som är rika turister, kan väl förbarma oss över dem. De är mycket enträgna och följer med hela vägen upp på landgången, vilket gör våra vaktande soldater lite nervösa. Det slutar med att jag har händerna fulla med små statyer.

 

Nu börjar vår seglats på världens längsta flod. Nilen är nästan 700 mil lång och börjar vid Victoriasjön, eller rättare källfloden Kagera, vilken rinner ut i Victoriasjön. Det är mycket behagligt att sitta på övre däck och skåda ut över landskapet vi passerar. På båda sidor är det bördig jordbruksmark. Detta är och var själva förutsättningen för den egyptiska högkulturen. De bördiga stränderna några kilometer på båda sidor om Nilen och flodens årliga gödsling av markerna genom översvämningar, har skapat det matöverskott, som gjort att människorna inte behövde ägna all sin tid åt överlevnaden. Två tredjedelar av Egyptens yta är öken och 96 procent av befolkningen bor i Nildalen.

 

Vi passerar ålderdomliga byar och små städer. De flesta hus är små och bruna. Längs stränderna sysslar folk med olika saker: tvättar, diskar, badar i Nilen – tillsammans med vattenbufflar, som svalkar sig i vattnet. Kvinnor i svart kommer bärande med hela ”tvättkorgen” på huvudet. En pojke kommer ridande på en åsna. Plötsligt håller vi nästan på att krocka med en feluka. Dessa klassiska segelbåtar trafikerar Nilen i mängder. Denna är fullastad med hö.

 

På övre däck har vi bekväma däcksstolar att dosa i. Så här på eftermiddagen är det några timmar då det blir riktigt hett. Trots att vi är soldyrkare (vilket de gamla egyptierna också var), är det behagligast under soltaken. Det smakar gott med en kall öl (som vi får köpa, trots att detta är ett muslimskt land). Vi har också en pool på däck, där vi kan svalka oss. Dock är poolen liten och man får simma runt, runt, som en säl i en allt för liten damm. Redan tidigt lägger jag här märke till en ovanligt muskulös och bastant man. Han ser solid och stark ut och han är skallig.

 

När vi närmar oss slussen i Esna, blir vi anfallna av en armada av små båtar. Det fullständigt vimlar av dem och de omringar vår båt. När de kommit så nära att de är rakt under oss, börjar båtfolket kasta upp platspåsar på däck. Vi blir först överrumplade, men attacken kan knappast förväxlas med en terroristattack (såvida det inte är sprängämne i påsarna!) Alla på däck står där förundrade och lite vilsna, avvaktande. Vad ska vi nu göra? Här ligger en massa plastpåsar på däck och ser ut att innehålla handdukar och männen i båtarna gapar och skriker. Hur ska vi hantera detta? Efter en stund tar en norsk kvinna mod till sig och börja förhandla med försäljarna. När man blivit överens om priset, kastas pengarna tillbaka ner i båten i plastpåsen. Fler tar mod till sig och köper. Blir man inte överens om priset, kastas påsen med handduken tillbaka. Det händer att den missar båten och hamnar i vattnet. En man gör misstaget att kasta ner mer pengar än han ska betala, i tron att han ska få växel tillbaka. Det kan han glömma! Jag köper en stor, röd handduk med Tutankhamun på. Så småningom kommer vi in i slussen och lämnar krämarna bakom oss. De är redan på väg att anfalla en ny båt med turister.

 

Till Esna kommer vi på kvällen. Eftersom det är Ramadan, blinkar röda och gröna lampor på moskén och dess minareter. Esna är en liten stad. Jag går en promenad på huvudgatan. Här är många kaféer, där männen sitter och samtalar. De vinkar åt mig att komma in, men det är ingen bra idé när man inte kan språket. En grabb, som kan lite engelska, kommer fram till mig för att prata lite. Han undrar vad jag är för en. Varifrån kommer jag? Vad ska jag göra? Han kallar mig Ali Baba (från sagan Tusen och en natt, där han uttalar trollformeln ”Sesam öppna dig” och kommer över en stor skatt). Jag förstår inte kopplingen. Möjligen tror han att jag har en stor skatt, som jag kan ge honom, eller så är det för att jag har skägg. Hade Ali Baba skägg?

 

Nästa morgon ska vi enligt programmet åka till Chnums tempel. Guden Chnum (en vädur) sägs ha skapat människan av lera från Nilen. Människan föddes alltså i Nilen. En intressant myt med tanke på att människan troligen kommer från platser vid Nilens källor. Av någon anledning, som vi aldrig får veta, kommer vi inte iväg till templet. Plötsligt kastar vi loss och fortsätter söderut mot Edfu. Edfu ligger halvägs till Assuan. Här finns Horustemplet, som byggts till ära av guden Horus, son till Isis och Osiris och avbildas som en falk. Horus är en av de äldsta gudarna i det enade Egypten och har sitt kultcentrum här. Templet har legat begravt under sand i 2 000 år och är därför mycket välbevarat. Pylonerna, som vi först ser, är 36 meter höga och utsmyckade med olika motiv och hieroglyfer. (Hieroglyfer har använts som skrivtecken i 3 500 år och innehåller som mest ca 6 000 tecken.) Här står också falken Horus staty, med dubbelkronan på huvudet, symboliserande makten över både nedre och övre Egypten. Inne i hypostalhallen – här liksom i Karnak full med stora pelare – kan vi se att den ursprungliga färgen fortfarande syns i taket.

 

Det finns en marknad intill templet och vi köper orientaliska kläder för den, som det heter, orientaliska middag och afton vi ska ha på båten i kväll. Det blir naturligtvis ett köpslående om priser och tar sin lilla tid. Madelaine får på kuppen köpt sig mer än en orientalisk ”klänning”, vilket hon har mixed feelings kring. Den muskulöse kommenterar bevakningen av båten och tycks inte ha överdrivet förtroende för de ynglingssoldater som pliktskyldigt sitter där med sina Kalasjnikovs. På eftermiddagen sitter vi åter på övre däck och njuter. Det är verkligen mycket behagligt att glida fram på Nilen och utan ansträngning se alla intressanta vyer glida förbi.

 

Under den varmaste eftermiddagstimman simmar vi i poolen. Den muskulöse simmar också och vi börjar prata om turen och att vi seglade iväg från Esna utan att besöka templet och utan att få en förklaring. Redan här börjar både han och jag bli lite kritiska till arrangemanget. Vi kommer också att prata lite om det föregivna terroristhotet. En egyptier har sagt till honom att alla dessa poliser och soldater är till för att hålla koll på folket. Terrorister kan utan svårighet slå till var som helst. Han verkar dock inte särskilt bekymrad över detta. Lite senare får jag veta – det är hans fru som sagt det till Madelaine – att den muskulöse är chef för den Nationella insatsstyrkan i Sverige. Alltså en riktig polishöjdare.

 

Det är en orientalisk stämning när vi denna dåsiga eftermiddag färdas på Nilen. Kvinnorna i sina heltäckande svarta kläder. Männen i sina vita särkar. Barn som rider på åsnor. Kvinnorna som tvättar vid stranden. Vattenbufflarna som svalkar sig. Ibis som flyger över floden (men det är nog vita hägrar). Fullastade feluckor vi passerar. Män som fiskar från små, blåa båtar. Böneutroparna när vi passerar små städer. Nu är det Ramadan och en god muslim ska be åtta gånger varje dag och varken äta eller dricka från soluppgång till solnedgång. Kallelserna från minareterna genljuder i Nildalen. De bruna bergen syns bara någon kilometer bort. På däck slöar folk: badar, solar, läser, sover, dricker öl, sitter och glor på omgivningarna. Allt är stilla. Några barn på stranden ropar: Welcome to Egypt! Vilka trevliga små ambassadörer! De vinkar till oss och skrattar. Solen går röd ner bakom bergen i väster och luften blir ännu behagligare. Den afrikanska natten och stillheten omsluter oss. Livet är trots allt värt att leva.

 

Det har blivit mörkt när vi kommer till Kom Ombo. Detta är en stad till vilken många nubier tvångsförflyttades då staten byggde Nasserdammen. I närheten i byn Daraw finns den berömda kamelmarknaden, där det säljs hundratals kameler varje dag. Templet ligger på en kulle. Det är upplyst och ser mytiskt ut. Detta tempel är tillägnat två gudar Horus och krokodilguden Sabek. Man känner mera av det magiska och historiens vingslag när man besöker templet i mörkret. Templet är behagligt upplyst - lite trolskt. Några araber smyger omkring i gångarna och vill mot betalning bli fotograferade. Det blir också tillfälle att ta några intressanta foton på templet i denna belysning. Nattfotograferandet innebär emellertid att jag nästan blir akterseglad. Man är på väg att dra in landgången då jag kommer till båten. Typiskt dig, säger Madelaine senare.

 

Efter besöket i Kom Ombo är det orientalisk afton. Alla har lockats att köpa skjortor, särkar och klänningar, som ska passa för denna tillställning. Det är trängsel och aningen hett i matsalen och alla är lite upprymda och lekfulla. Men det är trängre än vanligt – var har alla kommit från? – och det är knappt att platserna räcker till alla. Maten vi serveras är väl inte mera orientalisk än andra dagar, men kanske har kockarna och serveringspersonalen gjort sig till lite extra.

 

Denna kväll, då vi alla är mer eller mindre utklädda till någon annan, skulle passa utmärkt in i Agatha Christies dramaturgi i Döden på Nilen. Tyvärr kan jag inte berätta vad som hände i det fördolda denna natt. Efter middagen sitter jag däst på övre däck och njuter av natten. Den är ljum och behaglig och cikadorna spelar. Ibland hörs tunga suckar från land. Kan det vara bufflarna som ger ifrån sig ett sådant ljud? I byar vi passerar finns ofta bara ett fåtal lampor tända. Det är så tyst.

 

Det börjar bli fram på småtimmarna och nu är jag ensam kvar på däck. Jag funderar en stund över om schakalguden Anubis kan tänkas smyga omkring i natten längs Nilens ständer. Jag tänker mera på Agatha Christies roman Döden på Nilen. Det berättas att Christie skrev den på ett hotell i Assuan 1937. Historien utspelar sig på en lyxkryssare som seglar upp på Nilen med sina aristokratiska passagerare. En dag hittas den vackra miljonärskan Linnet mördad i sin hytt. Skräcken sprider sig. Men mästerdetektiven Hercule Poirot råkar finnas ombord och löser ett par mord senare fallet. På vår båt finns väl knappast någon miljonär det kan löna sig att mörda. Idag behöver man inte vara miljonär för att göra en kryssning på Nilen. Och en miljonär skulle nog välja en ännu flottare båt. Men skulle något kriminellt av vikt hända, råkar vi ju ha chefen för Nationella insatsstyrkan ombord. Så vi reder oss nog.

 

På morgonen nästa dag kommer vi till den stora staden Assuan. Här slutar Nildalen och vi kommer inte längre med båt. När vi tittar ut genom hyttfönstret – till vilket floden nästan når upp – ser vi stora, bruna kullar med grottöppningar på den motsatta stranden. Senare får vi veta att det är nubiska gravar. Här i Assuan finns det mängder med kryssningsfartyg (ca 300 trafikerar Nilen) och de ligger förtöjda utanpå varann vid kajerna. För att detta ska fungera är de byggda med ”genomgångsreceptioner”. Då vi går iland får vi gå igenom 3-4 båtar innan vi når kajen.

 

Kryssningar på Nilen faller in i en lång tradition. Det antika Egypten återupptäcktes i början av 1800-talet (men redan de gamla grekerna gjorde utgrävningar i Egypten) delvis som en följd av Napoleons ockupation (1798-1802) och hans beställning av en statlig utredning. Då började också upplevelseturismen ta fart. Européer och amerikanare kom med båt till Alexandria. Från Kairo gjordes kryssningar på Nilen upp till Assuan, längre kom man inte pga katarakterna (vattenfall). Det tog tre veckor för en ångbåt att ta sig från Kairo till Assuan och upp till sex veckor med segelbåt.

 

Assuan är Egyptens sydligaste stad. Den var tidigt knutpunkt för karavaner och ett handelscentrum. Staden var också en militärbas, som bevakade Egyptens södra gräns mot Nubien och Sudan. På 1930-talet satt Agatha Christie här på det berömda hotellet Old Cataract och skrev romanen Döden på Nilen. Bussen tar oss till den ofärdiga obelisken i ett stenbrott. När tre sidor av obelisken var färdighuggna, sprack den och blev lämnad kvar. Nu ligger den där som en symbol för ett misslyckat projekt. Färden går vidare till den stora Assuandammen. På vägen dit, ser vi Nilens första (eller mera korrekt sista) vattenfall. Nu ”döda fallet”. Kraftverket vid Assuan har gett Egypten och grannländerna massor med elkraft. Uppdämningen av Nilen har också gett mera odlingsbar mark nerströms. Men man har förlorat de årliga översvämningarna, som gödslade jorden Därför får man nu använda konstgödsel.

 

Efter dammbesöket är det meningen att vi ska ta en tur med en feluckabåt på Nilen. Men så plötsligt (fast i realiteten planerat och arvodera, tror jag) bestämmer guiden att vi ska besöka ett parfymeri. En del av de kvinnliga deltagarna tycker uppenbart att detta är en bra idé, men jag är inte så lockad. Dessutom tar besöket så lång tid att vi inte hinner med feluckaturen! Jag blir riktigt förbannad på guiden. Avsikten med parfymbesöket är att vi ska köpa parfymer. Väldigt nödvändigt.

 

Dumheterna fortsätter. I morgon ska båten återvända till Luxor, men vår grupp ska ta tåget till Kairo. (Vi är två grupper ombord.) Nu får vi plötsligt veta av vår egyptiska guide, att båten seglar efter lunch och då ska vi själva ta hand om våra väskor. Tåget till Kairo går klockan 19, så detta betyder att vi ska sitta hela eftermiddagen och passa våra väskor. Alla blir upprörda över denna ordning. Ingen vill spendera en eftermiddag på något så meningslöst som att passa väskor. Varje minut på en sådan här resa vill man använda produktivt. Här finns fortfarande massor att göra i Assuan. Men guiden är helt omedgörlig. Det går inte, det är helt omöjligt att ordna på något annat sätt med väskorna, eftersom båten ska segla. Så är det! Men, försöker vi, ni har ju använt er av ett bussföretag, Travcotels, för våra landtransporter. Går det inte att få dem att ta hand om väskorna under eftermiddagen och sedan leverera dem till stationen i tid för tåget?! Nix, det låter sig inte göras. Då vill de ha extra betalt och det ingår inte i kalkylen. Alltså, det går inte. Ni får själva ta hand om era väskor… om ni bryr er om dem.

 

När vi klarat av middagen på båten, åker vi med bussar till stranden av Nassersjön, för att där ta små båtar ut till Filetemplet, som ligger på en ön Agilikia. Massor med bussar och mängder med turister trängs här och det är ganska kaotiskt innan vi kommer i båtarna och ut på sjön. Om någon skulle ha avsikt att göra en attack mot turister, skulle detta vara platsen och tillfället. Det skulle nog inte vara allt för svårt med ett snabbt anfall, när folk väntar på att komma i båtarna och sedan försvinna i mörkret. Soldaterna syns inte till här. På avstånd ser vi det upplysta templet. Det är både imponerande och magiskt att vandra runt i det måttligt upplysta templet nattetid. Vi får också beskåda ett ljusspel.

 

Förr låg templet på ön File, men kom att dränkas vid dammbygget. Folk som ville se något av templet, fick göra det från båt. UNESCO har sedan betalt flyttningen av det till den nuvarande platsen. Filetemplet var centrum för Isiskulten. Isis är fruktbarhets- och modergudinna. Dyrkan av henne spred sig senare även till det romerska riket och blev förebild för den kristna, heliga Maria.

 

Klockan är 03 när vi stiger upp. Denna okristna timma beror på att vi ska åka buss 30 mil till Abu Simbel i den nubiska öknen. Bussen går klockan 04. Trötta och tunga till sinnes, går vi till bussen, som väntar på gatan ovanför kajen. Vi sätter oss i den stora, bekväma turistbussen, men har inte suttit där länge förrän vi blir tillsagda att åka med en annan buss. Vi, det är alltså den lilla gruppen som reser med Fritidsresor. Det har hela tiden också funnits en något större grupp med på resen, som åker med Temaresor (dotterbolag till Fritidsresor). I praktiken har vi haft samma program under hela kryssningen. Men efter denna dag kommer vi att skiljas åt, eftersom vår grupp ska åka tåg till Kairo.

 

Alltså, nu ska vi åka i en annan buss, trots att det finns plats åt alla i den stora turistbussen. När jag ser att det är en liten Ford Transit, en liten, obekväm buss, de vill att vi ska åka med, vägrar jag blankt och går tillbaka till min plats i den stora bussen. Till saken hör att vi betalt lika mycket för turen till Abu Simbel som temagänget. Jag försöker förhandla med reseledarna (vilka på den här turen endast är egyptier), men alla argument faller platt på hälleberget. Inte ens de ekonomiska, att det är onödigt att köra med två bussar då samtliga passagerare ryms i den stora bussen, duger. Här finns det en bestämd ordning och argument är av noll och intet värde. Till sist hänger smockan i luften. Men jag är inte lättskrämd och vägrar att lämna min plats. Till sist ger guider och chaufför upp och vi kör iväg. Den stora bussen först och den illa efter med sina fem passagerare.

 

Först senare har jag förstått sammanhangen. Vår egyptiska guide har fått en påse pengar för att leda den lilla gruppen från Fritidsresor. Hon har hyrt en mindre och billigare buss och stoppar mellanskillnaden i egen ficka. Därför detta rabalder. Anledningen till den tidiga timman är väl två: sommartid kan det vara en poäng att göra turen genom öknen innan det blivit hett. Temagänget ska segla tillbaka med båten och avfärden är på eftermiddagen, därför bör de vara tillbaka till lunch.

 

Nu åker vi alltså 30 mil genom den nubiska öknen. Här finns inget annat än sand och sanddyner, mil efter mil. Detta är Sahara, den eviga sandens rike. I stort sett är det bara turistbussar på vägen och de kört fort. För det mesta ligger vi på 130. När solen går upp färgas ökensanden röd för en liten stund. Vackert!

 

Vid sjutiden är vi framme i Abu Simbel. Vi har två timmar på oss att se dethela innan bussen går tillbaka. Abu Simbel höggs ut ur en klippa på 1200-talet f Kr. Det gjordes till Ramses II:s ära. Fasaden består av fyra kolossalstatyer av Ramses II, varav en har tappat huvudet vid en jordbävning. Det sandtäckta templet upptäcktes av en schweizisk forskare 1813. Inne i templet sitter Ramses tillsammans med gudarna Amun-Re, Ptah och Re-Harakhte (skyddsgudar för Egyptens största städer Thebe, Memfis och Heliopolis). Två dagar om året lyser solen så långt in i templet att dessa gudar blir belysta tillsammans med Ramses, själv nästan gud.

 

På väggarna i templet visas hur Ramses II slår ner Hettiterna (nuvarande Turkiet), sina fiender i strid. Ramses stor och kraftfull, fiende ynkliga, vädjande för sina liv. Det något mindre templet byggdes är Ramses favorithustru Nefretere och till gudninnan Hathors ära. När Nasserdammen skulle byggas räddade UNESCO templen från att dränkas. Hela klippan och templen skars upp i bitar och flyttades 210 meter bort och 65 meter högre upp. Hela detta enorma projekt finns väl beskrivet i en utställning på platsen. Den stora Assuandammen, den så kallade Nassersjön ligger bara ett stenkast från templet. Det hade varit för sorgligt om Abu Simbel hamnat under vattnet.

 

På återresan funderar jag över hur eftermiddagen ska bli. Kommer vi att få vakta väskor istället för att använda tiden till något trevligt. Men si, våran Poirot, dvs insatschefen, har löst problemet med den omöjliga guiden. Eftersom han inte varit med på resan till Abu Simbel (skulle för övrigt varit intressant att se hur vi blivit behandlade om han med sin pondus hade varit med i bussen) har han resolut stegat upp till kaptenen på båten och lagt fram problemet. Efter det behövdes det bara ett telefonsamtal till chefen för Travcotels, för att ordna så de tar hand om våra väskor och kör dem till stationen strax före tåget ska avgå. Så enkelt var det problemet löst!

 

Nu ägnar vi eftermiddagen åt att segla med en felucka till Elefantine, elefantön. Där besöker vi en ålderdomlig nubisk by. ”Kapten” på feluckan ordnar så vi får besöka en familj och se hur de lever. Där finns en son som talar engelska. Vi blir bjudna på te, men det skulle vi nog inte druckit. Insatschefen gör det inte. Men vi vill ju inte vara oartiga och genera värdinnan, när vi fått komma hem till en familj. De visar oss små krokodilungar de har i ett akvarium. Redan som små ser de ut att kunna bita en ordentligt i fingern och sonen håller dem också i ett säkert grepp.

 

Sedan guidar sonen oss runt i byn. Kontrasterna är stora mellan mycket enkla, omoderna hem och en skola, som visar sig ha en modern datasal och Internetuppkoppling. Utrustningen är skänkt av UNESCO, får vi veta. Svarta får springer fritt omkring i byn och rotar i avskrädeshögar, nästan som grisar. Segelturen tillbaka till Assuan går runt ön och tar en stund. En liten kille kommer paddlande upp till oss på en bräda. Han börjar sjunga. Vilket roligt sätt att tjäna en slant på! Vi ger honom självklart lite pengar.

 

När vi närmar oss kajen, står feluckans ägare där och hojtar på arabiska och fäktar med armarna. Kaptenen på vår feluckan säger till oss att vårt kryssningsfartyg har lämnat Assuan. Han ser mycket bekymrad ut. Vad ska han ta sig till med fyra akterseglade turister? Varken han och chefen vet att vi ska ta tåget. Han blir lugn och skrattar lite när vi förklarar för honom. Ropar detta till chefen, som slår ut med armarna.

 

Då solen gått ner bakom bergen börjar utspisningen framför järnvägsstationen. Eftersom det är Ramadan, kan rättroende muslimer inte äta förrän efter solnedgången. Serveringen här ser ut som ett soppkök, men vi vet inte säkert vad det är. Vid vår vagn i tåget står en trevlig tågvärd och hälsar oss välkomna. Det visar sig att det är han som ska servar oss hela vägen till Kairo. Vi får alla våra egna små tågkupéer och middagen serveras i kupén. Den afrikanska natten passerar utanför fönstret. Mest är det bara mörkt, men så kommer vi igenom ett litet samhälle och ett till. Alla är svagt upplysta och vi ser bara män. Inte en kvinna syns till. Nittio mil senare närmar vi oss Kairo. Bebyggelsen tätnar allt mer och förorterna upplevs som oändliga innan vi slutligen kommer till Kairo. Vår tågvärd står vid dörren och vinkar glatt farväl. Travcotels är också här och tar oss till hotellet, som ligger på ön Gezira i Nilen. Men här är det bråttom och inom en halvtimma ska vi vara i bussen för avfärd till Giza.

 

De stora pyramiderna ligger på en hög platå ovanför Kairo. Man kan se ut över stora delar av staden. Vi blir genast överfallna av de ettrigaste försäljare vi hittills träffat på. De försöker olika trix för att lura på oss grejer, som tex att man får en gåva eftersom det är Ramadan. Men sedan vill de ändå ha betalt! Som om det skulle vara vår gåva till dem för Ramadan. Att bli riktigt arg på dem, tycks vara det som hjälper. När vi väl står rakt under de stora pyramiderna, inser vi på allvar hur ofantliga de är. Det hela är oerhört imponerande. Och dessa pyramider byggdes för 4 500 år sedan! Cheopspyramiden är den äldsta och den största, men Cheferen (sonen till Cheops) ser större ut därför att den har brantare sidor och toppen är intakt. Den minsta av de tre är Mykerinos pyramid. Det är tre generationer av faraoner som på mindre än 100 år lät bygga dessa stora pyramider. Cheopspyramiden är 137 meter hög (ursprungligen 147). Den beräknas bestå av två miljoner stenblock som i genomsnitt väger 2,5 ton. I antika källor sägs att det tog 100 000 man, som varje år arbetade där tre månader, 20 år att bygg pyramiden. Det förekommer uppfattningar att det var slavar som byggde pyramiderna, men så är det nog inte. Istället var det bönder, som under vintermånaderna, då Nilen svämmade över, arbetade på pyramiderna och fick sin försörjning av farao.

 

Dessa tre pyramider ligger diagonalt på rät linje och i rät vinkel mot norr. Ursprungligen hade de släta sidor, täckta med kalksten. På toppen satt en förgylld ”pyramidion” (en liten pyramid i ett block) med figurer som hade anknytning till solen. Toppen skulle glänsa då morgonsolens första strålar träffade den. Cheferen är nu den enda som har lite beklädnad kvar på toppen. I övrigt har man stulit kalkbekäldnaden och använt till andra byggnadsverk. Drottningarnas pyramider är pyttesmå jämfört med de stora. Man kan gå in i två av pyramiderna. Det vill inte Madelaine, som hört av en arbetskamrat att man knappt kan andas där. Insatschefen och jag går in och tar oss ner för den mycket trånga och branta gången tills vi kommer till en gravkammare. Visst går det att andas. Dock är det väldigt varmt. Trångt och smalt när alla ska passera upp och ner i gången.

 

Vi har förflyttat oss från pyramiderna ner till Nildalen, där dödstemplen och Sfinxen finns. Cheferens dödstempel ligger intill Sfinxen. Allt ingick i en enorm kunglig begravningsplats då Memfis var huvudstad. När farao dött fördes hans kropp på båt till ett tempel vid Nilens strand. Där balsamerades kroppen för att sedan föras på processionens väg upp till pyramiden. Där begravdes kroppen i eller under pyramiden. I mytologin, i ”Dödens bok”, beskrivs hur Anubis (schakalguden) och Osiris (dödsrikets härskare) genomför den sista prövningen av den dödes vandel inför färden till dödsriket. Anubis leder den döde till rättvisans våg. Den dödes hjärta vägs på en balansvåg mot en fjäder.  Är hjärtat tyngt av synder och därför väger mera än fjädern, blir det uppätet av en krokodilliknande figur. Men den som är syndfri förs vidare till Osiris och lovas evigt liv, dvs själen vandrar vidare till ”de saligas rike”. Känner vi kristna inte igen drag i denna historia?!

 

”Skräckfadern” Sfinxen, är den tidigaste monumentala statyn. Den har vi sett på åtskilliga bilder, men här i verkligheten ser den tyvärr mycket liten ut. Men den har vakat över Gizaplatån i 4 500 år. De stora pyramiderna i Giza är de enda någorlunda bevarade av världens så kallade sju underverk: Babylon, Zeustemplet, Artemistemplet, Kolossen på Rhodos, kung Mousolos grav och Faros vid Alexandria.

 

Efter besöket i Giza åker vi till Sakkara, ett ännu tidigare gravområde för kungar och ämbetsmän i Memfis. Trappstegspyramiden i Sakkara är intressant därför att den ger en föreställning om hur arkitekturen kring pyramiderna utvecklats. Den anses också vara världens äldsta, monumentala stenbyggnad. Det tog 400 år av utveckling att gå från enklare gravbyggnader så kallade mastaba, vilka började byggas omkring 3 000 fKr, till de äkta pyramiderna. Steg två blev att man staplade flera mastaba ovanpå varann för att det skulle se mera imponerande ut. Med sex mastaba på varann blev det en pyramid. Tre hundra år senare byggdes Djosers pyramid i Sakkara, som en trappstegspyramid. De första pyramiderna med släta sidor åstadkoms genom att man fyllde ut stegen på trappstegspyramiden. När Cheopspyramiden byggdes hade man kommit på ny teknik för att få släta sidor. I Dahshur lät farao Snofru (pappa till Cheops) bygga en pyramid med släta sidor, men halvvägs i bygget uppstod sättningar och man tvingades ändra konstruktionen. Det blev den så kallade brutna pyramiden. Snofru gillade den inte och lät genast bygga ännu en pyramid, den röda. Totalt existerar idag ett femtiotal pyramider i Egypten.

 

För mer än 10 000 år sedan var Sahara gröna slätter. Den globala uppvärmningen för 10 000 år sedan, gjorde att slätterna torkade ut och jägar- och samlarfolket slog sig permanent ner i Nildalen. I Kairoområdet uppstod efter hand spridda byar varav en hette On. Kanske kan man säga att det är Kairos ursprung. Idag är Kairo en smältdegel av folk och kulturer, liksom kanske hela Egypten. (De som liknar de antika egyptierna mest, är kanske nubierna.) Till Kairo har kommit judar, greker, romare, araber, turkar, fransmän och engelsmän.

 

Under bussfärden genom Kairo, får vi se lite av den stora staden och dess myllrande stadsliv. Kairo är en av världens mest tätbefolkade städer, med 13 miljoner invånare. Det är Afrikas och arabvärldens största stad. Kairo ligger på den plats där Heliopolis, den tredje i storleksordning efter Memfis och Thebe, låg. I bibeln kallas den On, men grekerna gav den alltså namnet Heliopolis. Den förstördes helt av araberna år 641. Därefter byggde de sin egen stad al-Qahiran, den segerrika. Den intressantaste delen av Kairo, den mest orientaliska, ligger på den östra sidan av Nilen. Där finns tex den berömda marknaden Khan al-Khalili. Det islamska Kairo har många moskéer, ett virrvarr av trånga gränder och mängder av människor på gatorna. Bilar, bussar och åsnekärror trängs tillsammans med fotgängare på gatorna. Här är liv och rörelse och för den ovane ser det mest kaotiskt ut. Sunniternas viktigaste lärosäte al-Ashar finns här och är tongivande för den islamska fundamentalismen i Egypten.

 

Längs Nilen i centrala Kairo ser husen och arkitekturen modern ut och ganska europeisk, med en del ”amerikanska” höghus. Broarna är otaliga och trafiken öronbedövande. Bussen tar sig inte mycket fortare fram än gående. På kvällen tar vi en taxi ut tillbaka ut till pyramiderna i Giza, för att uppleva ett ljud- och ljusspel på den stora pyramiden. Det hela är verkligen spektakulärt och imponerande. Temat är det antika Egyptens historia, faraonernas värld, med musikinslag från Aida, en opera som utspelar sig i antikens Egypten. Väl tillbaka till hotellet tar jag själv en taxi ner till centrum för att uppleva Kairo by night. Gatorna är fullpackade med människor och i affärscentrum flödar det av ljus. Folk är ute för att fira Ramadan.

 

Sista dagen i Kairo och vi börjar med att besöka Egyptiska museet. Här finns mängder av faraoniska föremål. Ja, det sägs att det finns 120 000 föremål för visning och mycket mera i lager och magasin. Trots denna mångfald är det ändå fynden i Tutankhamuns grav som är mest attraktiva och imponerande. Det var Howard Carter som 1922 fann graven i Konungarnas dal. Till skillnad från de flesta andra funna gravar var den intakt och där fanns 1 700 föremål. Dödsmasken, guldmasken i naturlig storlek och Tutankhamuns tron är det mest iögonfallande. Tronen har inläggningar med guld och elfenben och på baksidan finns en målning av Tutankhamun och hans hustru under guden Atons strålar. Eftersom Tutankhamun var en ung farao, som inte regerade mer än nio år och dog ung, och ändå hade allt detta med sig i graven, kan man föreställa sig hur det har sett ut i de riktigt stora faraonernas gravar. Men alla har blivit plundrade. Tills nyligen har en teori varit att Tutankhamun, som har en skada i huvudet, mördades av sin efterträdare Eije. Numera tror man att han dog av en sjukdom. Alla vill besöka Tutankhamungalleriet och vi måste därför passera igenom i jämn ström.  Inga uppehåll och egna infall och kameror är absolut förbjudna i museet.

 

Citadellet ligger högt på ett berg i östra Kairo. Härifrån har vi fin utsikt över staden. Citadellet byggdes av Saladin på 1100-talet och hyste de osmanska, Egyptiska, härskarna i 700 år. Här finns också Muhammad Alis stora moské, den så kallade alabastermoskén. Muhammad Ali var härskare i Egypten under första halvan av 1800-talet. Han var det moderna Egyptens grundare. För att få gå in i moskén,  måste Madelaine ta på sig en grön ”slängkappa”. Moskén är i mina ögon en klassisk moské med stora. silverglänsande kupoler och höga, smala minareter.

 

Vi avslutar Kairovistelsen med ett besök på Khan al-Khalili marknaden. På denna marknad kan man köpa allt mellan himmel och jord. Överraskande nog är försäljarna inte alls så påflugna, som vi upplevt på andra marknader och vid sevärdheterna. Kanske får de sålt vad de vill i alla fall, eftersom markanden är en magnet på alla turister. Kairo är verkligen en intressant men omtumlande stad. Det känns som vi skulle behöva minst en vecka här, men vi har bara två dagar.

 

I skymningen lämnar vi Kairo bakom oss för ”den onödiga” bussturen på 70 mil tillbaka till Hurgharda. Men kanske stämmer talesättet att ”den som dricker av Nilens vatten kommer att smaka dess sötma igen”. Strax utanför Kairo blir bussen stoppad av polisen. Det blir ett diskuterande mellan chauffören, hans medhjälpare och polisen. Efter en stund ser vi hur chauffören betalar polisen och sedan får vi köra vidare. Vi får veta att man blivit tvungen att muta polisen för att få köra den snabbaste vägen till Hurgharda. Tagandet av mutan skedde helt öppet och insatschefen kan nästan inte tro sina ögon. Detta verkar vara korruptionens förlovade land, muttrar han. Vi har sett det förut.

 

Liksom det hela började, far vi nu i natten genom ökenlandskapet och kommer sent till Hurgharda. Övernattningen blir på ett hotell med jättestora, smått ödsliga rum (i vart fall det vi fick). Utanför har vi poolen, men den är stängd. Det känns som något är fel här, att man har förbyggt sig eller något. Hemresedagen börjar vi med att ta en simtur i Röda havet. Vattnet är varmt och skönt, men miljön är inte särskilt kul. Visst är det skönt att bada, men här skulle vi inte ha lust att stanna en vecka, som några i vårt ressällskap ska.

 

På flygplatsen är det full kaos när vi ska flyga hem. Terminalen är fullpackad med människor och organisationen verkar inte anpassad för denna anstormning av turister. Dessutom tycks egyptierna ha sinne för byråkrati.  Vi ska fylla i och visa upp våra papper och pass på fyra ställen innan vi kommer till gaten. En del av personalen verkar inte heller kunna läsa latinska bokstäver särskilt bra. En turist framför oss får hjälpa personalen att reda ut vad där ska stå. Trängseln i avgångshallen är olidlig. Informationen om vilken gate vi ska ha växlar: än är det den ena än den andra. Folk blir irriterade. Det är uppenbart att allt för många avgångar har lagts till ungefär samma tid och det klarar inte denna flygplats. Det vi ser är väl ett litet sken av massturismen till Egypten, vilken lär vara den viktigaste inkomstkällan nu för tiden. Varje år reser 100 000 svenskar hit, bara det! Ett par timmar försenade kommer vi iväg med planet. Men kabinpersonalen är förtvivlad. Markpersonalen, som levererat maten, har vänt upp och ner på cateringboxarna. Vi får finna oss i att allt kommer ut i en röra. Hur var det nu, en del egyptier kunde visst inte läsa latinska bokstäver?! 

Alf Ronnby

 

 

 

Tunisien

FÖR SENT TILL TUNISIEN

 

Fredagen den 18:e november 2005. När vi flyger in mot Tunisien lättar molnen, som förföljt oss hela vägen från Sverige. Vi har inte kunnat se ett dugg av landet vi flugit över. Himmelen blir klar och vi kan se Cap Bon, halvön som sticker ut nordöst om Tunis. Vi följer kustlinjen ner förbi Hammamet och Sousse till Monastir.  På flygplatsen hämtar vi hyrbilen hos Avis, en liten Fiat. När vi lämnar flygplatsen har det redan blivit mörkt, trots att klockan bara är halv sex. Som tur är, får vi eskort till Sousse. Det hade annars inte varit lätt att hitta med den dåliga karta vi har och den inkonsekventa skyltningen, som bitvis upphör. Att Sousse är ett vidsträckt urbant område med oerhörd trafik, gör det inte lättare. Framme i Sousse är det ett jättestort hotell vi ska bo på. På morgonen ser vi från balkongen att vi, från åttonde våningen, har en magnifik utsikt över Medelhavet. Det är bara 50 meter till stranden. Några joggare är redan uppe och löper längs stranden.

 

Det visar sig snabbt vara lite för sent på året för Tunisien, med tanke på vädret. Det är lite för kallt för bad och sol. Eller rättare, vattnet är fortfarande varmt, ca 22 grader, men luften är förhållandevis kall. När vi badar får vi den lite märkliga känslan att det är varmt och skönt att simma i havet, men det blåser kallt om axlarna. Det är knappt man ville gå upp ur vattnet. Jag kommer att tänka på aporna i Japan, som vintertid sätter sig i en varm källa. Även för dem, dvs för apor, måste det vara mycket obehagligt att lämna källan, vilket de måste göra någon gång. Bara första dagen har vi varmt och soligt. Sedan blir det kallare för varje dag. På morgonen och kvällen är det 10 - 14 grader. Det är tom kallt på hotellrummet och vi stoppar toalettpapper i alla dragiga springor till balkongen.

 

På hotell Riadh Palms får vi rikligt med mat både till frukost och till middag på kvällen. Allt är självservering och leder lätt till att man tar för mycket. Till frukost kan man äta olika slags yoghurt (som dock inte ser särskilt aptitligt ut) och flera mysko sorters flingor. Det finns flera sorters sallad, äggröra, stekta ägg (men inget bacon) bröd, smör (som smakar talg) croissanter, flera sorters marmelad, ost (som bara smakar salt), korv på nötkött (muslimer äter inte gris), juice av flera slag (som smakar tunn saft, juice av bättre kvalité får man köpa) kaffe och te. Till middag finns – varje dag samma – olika slags sallader, kokta grönsaker, olika oxköttsblandningar, fisk, kycklingbitar, fyllda paprikor, bröd dadlar, färska fikon, kakor (vilka frestar Madelaine), glass och frukt. Dryck får man köpa till. Det går att få öl, i detta muslimska land.

 

Efter några dagar blir jag sjuk av maten, rejält magsjuka. Det gör att vi inte kan göra allt vi ville. Men vi har ju bilen, så vi kör runt och tittade på en del intressanta platser: Tunisiens ”Mekka” Kairouan, Hammamet, El Jem, Monastir och till några bergsbyar i södra Tunisien: Matmata, Tamazret och Toujane. Om man tror att Tunisien är ett ökenland, tror man fel. Norra delen är tvärt om ganska bördig och var en gång Roms kornbod. I de mellersta delarna står olivträden i tusental i jämna rader över fälten. Just nu tycks det vara dags för skörd av oliver. Folk står på stegar, plockar och skakar träden. Hela familjen deltar och barnen plockar flitigt på de dukar, som lagts ut under träden. Åsnor tycks vara dragdjuren fram för andra i dessa sammanhang. Vi ser många av dessa små, men urstarka djur. Men när jag vid ett tillfälle vill fotografera en åsna, är det inte populärt hos ett par kvinnor i ett träd intill. Det är inte mera populärt när jag riktar kameran mot dem och knäpper.

 

 Kairouan är en stad med ett myller av människor i medinan, dvs den gamla stadsdelen innanför murarna. Här är basarerna med försäljning av allt möjligt, men keramik och mattor dominerar. Vi får oss ofrivilligt en privat guide, som drar oss runt till sevärdheterna och till mattförsäljare, som han troligen har avtal med. Men vi köper ingen matta, trots alla övertalningsförsök och prutningar från säljarnas sida. Vi är inte intresserade av detta och de är allt för dyra. En ”äkta” liten matta på 5 x 3 dm ska kosta ett par tusen kronor. Den stora moskén (nr tre i rangordning efter Mekka, får vi veta) är det som gör Kairouan till Tunsisiens ”Mekka”. Det är bönetimma och männen strömmar till moskén. Vi får bara stå i dörren och titta in.

 

I El Jem, som en gång var en romersk stad och hette Thysdrus, finns en Colosseum, den största efter den i Rom. Den är välbevarad och intressant att besöka. Jag har gnällt lite över att vädret kunde vara bättre, men för studiebesök är dagstemperaturen ok. Och det är mycket lite turister vid denna tid. På Colosseum är det kanske inte mer än tio turister samtidigt. Vi besöker också marknaden, som ligger intill Colosseum. Vi reagerar på, särskilt Madelaine, att man hanterar djur på ett stötande sätt. Slakthöns hänger levande upp och ner i sina ben. Slaktlammen står bundna vid en stolpe, där slaktade lamm hänger uppskurna över deras huvuden. Kanske anar de levande inte vad som väntar dem, men det vet vi inte. Detta är brutala exempel på den heliga halalslakten (dvs slaktat enligt muslimsk ”lag”) och det är uppenbart att protestanter inte ser på djuren på samma sätt som muslimer, medan katoliker ligger närmare den muslimska uppfattningen om hur man kan hantera djur. (Detta har vi ju sett många exempel på i Sydeuropa.) Efter El Jem krånglar vi oss på mindre vägar ut till havet för att ta ett bad. Det är inte lätt, men långt om länge kommer vi till en badbar strand vid Chebba. I skymningsljuset simmar vi i det varma vattnet. Det finns inga andra än vi på stranden och de som kommer cyklande på strandvägen hojtar och skriker åt oss. Kanske tänker de: ”galna turister, bada nu!”. 

 

Vi håller inte på att kunna komma in till Hammamet, eftersom polisen har spärrat av alla infarter och trafiken drabbats av infarkt. Dock, genom lite djärva, olagliga manövrer, lyckas vi krångla oss förbi polisspärrarna och trafikinfarkten. Hammamet påstås ha de bästa badstränderna, men det ifrågasätter vi. Hur som, hittar vi vår egen lilla strand vid Beni Khiar. Vattnet är lite kallare än i Sousse, men ok för ”hanöbuktsbadare”. Därifrån kör vi tvärs över halvön. Solnedgången är mycket betagande över bergen i nordväst. Monastir, söder om Sousse, besöker vi sent på eftermiddagen. Det börjar skymma tidigt i november och det skymmer när vi vandrar runt i medinan. Den liknar medinan i Sousse. Det mest intressanta är moskén. En fattig, handikappad man, som tar sig fram på gatorna genom att hasa sig fram, håller på att bli överkörd av en bil. Jag lyckas fånga situationen på en dramatisk bild.

 

Trots magsjukan bestämmer vi oss för att åka söderut mot ”Den stora södern”. Vi tar vägen över Kairouan, men kör vilse i staden och får ännu ett exempel på den företagsamhet som turismen skapar. En kille på moped kommer upp till oss och undrar vart vi ska. Vi förklarar att vi letar efter utfarten mot Gabes. Följ mig, säger han och susar iväg på moppen. Kors och tvärs genom trafiken och fotgängare går färden genom staden tills vi svettiga når utfarten. Killen får några dinarer som tack för den värdefulla hjälpen.

 

Vädret blir allt blåsigare och mörka moln tornar upp sig i väster. Ett toalettbesök på en bensinmack ger erfarenheten av en toa, som bara är ett hål i golvet. Jan Myrdal skrev en gång om den svenske ambassadörens hustru i Indien, som vägrade att sitta på huk på dessa toaletter, eftersom det upplevdes så förnedrande. Men resultatet blev att hon pissade i skorna. Det gjorde inte Madelaine. Vad jag gjorde passar sig inte att berätta.

 

När vi närmar oss Nya Matmata – som Bourguiba lät bygga för att matmatafolket inte längre skulle behöva bo i grottor, vilka de själva inte tyckte var så dåliga (grottorna är perfekt tempererade, torra och fina) – har det blivit sandstorm och samhället är insvept i ett ”dis”. Bara två människor syns ute på gatan. I bergsbyarna i söder bor berber sedan tusentals år och i Matmata bor en del familjer fortfarande i grottor. Dessa är ofta stora med flera rum och korridorer. Delar av filmen Star Wars spelades in här, tex scenen när Luc Skywalker återvänder till sin hemby. Just den grottan har blivit hotell. Filmen Den engelske patienten spelades också in här i södra Tunisien.

 

Vi får oss åter en privatguide, som visar oss runt till ett antal grottor. I en av dem får vi gå in och se hur familjen lever (eller åtminstone förespeglas leva). Halvt svimfärdig av magsjukan, tar jag en mängd bilder på grottor, på grottor och ännu fler grottor. Efter rundvandringen blir det lite ackorderande med guiden (till vilken ännu en anslutit sig) om betalningen. Vi har missat att avtala betalningen i förväg, eftersom vi väl var osäkra på om vi ville ha en guide. Till sist får han vad vi anser rimligt. Punkt, slut. Är man halvt svimfärdig av illamående, finns inte för mycket utrymme för förhandlingar. Vi övernattar i Matmata. Madelaine får sig en rejäl, trerätters middag (hon har ännu inte blivit sjuk), men jag får nöja mig med en kopp te (som strax efter kommer upp).

 

Vi är nu på randen av den stora Saharaöknen och på höjderna kan vi se ett gult, brandgult ljus i söder. Vi tror det är ”den stora södern”, som det heter här, dvs Sahara. Där vi nu befinner oss är det stenöken och berg eller halvöken med bara lite växtlighet. Man kan undra vad folk levde av här innan turisterna kom. I Tamazret får vi dadlar av en gammal man, som kommer gående med en stor kasse med nyskördade dadlar. Toujane är en gammal stad som helt och hållet består av bruna, små hus, tätt sammanpackade under berget. Det enda som avviker är moskén, som är vit och mattorna som hängts ut för försäljning. Moskén liknar för övrigt mest en kyrka. Det gör de föresten alla, alla moskéer vi sett i Tunisien. De har inte stora kupoler och minareter. På väg från Toujane möter vi en man och en kvinna med en skock getter. Kvinnan bär ett stort bylte på axlarna, medan mannen bara går där med sin käpp, som en slavdrivare. Jag sliter upp kameran och skjuter från höften.

 

År 2002 gjorde Al Qaida en attack i Tunisien och nu finns det massor med poliser på vägarna. Man kan nästan vara säker på att de står i varje rondell och vägkorsning. Vi blir stoppade tio gånger, men blir snabbt bortviftade när polisen ser att vi är turister. Hade vi set ut som mörka araber, hade det blivit mera kontroll. Tunisierna får alltid stiga ur och visa upp sina papper. Vid två tillfällen blir det lite allvarligare, då jag har gjort något olagligt: omkörning och för hög hastighet. Men vi lyckas ”snacka” oss ur det, utan att kunna språket. (Eller så är det just därför vi slipper undan. Det är arabiska och franska som gäller här. Vi träffar inte många tunisier som talar engelska.) Poliserna är inte korrumperade och kräver inga mutor.

 

Det är för övrigt lite av ett äventyr att köra bil i Tunisien. Trafikregler efterlevs bara om föraren tycker det är relevant. Att köra mot rött ljus och mot enkelriktat är vanligt. I städerna är trafiken fullständigt kaotisk och det tar därför lång tid att ta sig fram. Filkörning kan man glömma. Ett särskilt problem är att folk springer rakt ut i trafiken hur som helst och vid ett tillfälle är det ytterst nära att jag kör på en ung man. Madelaine skriker till. Hade jag kört på honom, hade jag nog fått allvarliga problem. Puh!

 

Det är ca 30 mil ner till bergsbyarna från Sousse och det tar nästan en dag att köra dit. Alla vägar är mycket trafikerade och långa kolonner av lastbilar. Dessutom går alla vägar rakt genom städerna, där trafiken är tät och skyltningen inkonsekvent.  På vägen tillbaka från bergsbyarna tar vi ett dopp vid Gabes. Det är en jättestrand på många kilometer, som vi har helt för oss själva. En tunisisk lärare har berättat att tunisierna slutar bada i oktober. Alltså ligger stranden öde.  Stranden här, liksom de flesta andra, utom de där hotellpersonalen eller motsvarande håller rent, är full med skräp: plastpåsar, flaskor, burkar, trasiga fiskeredskap, mm. Då vi lämnar stranden börjar det regna. Vi får sladd två gånger på den våta asfalten, troligen därför att vi har dåliga däck. En sladd inträffar när jag snabbt ska bromsa in för en polis, som hoppar rakt ut i vägen för att stoppa oss. Han klarar sig och vi hamnar inte i gropen. Tillbaka i Sousse åker Madelaine också på magsjuka och blir utslagen. Den sista ”festkvällen” ställs in.

 

Dagen då vi skall åka hem, går flyget 06.05 från Monastir. Eftersom vi fått veta att vi måste vara på flygplatsen senast två timmar före avgång, fick vi stiga upp 02.30 och Madelaine är sjuk. Bilresan till flygplatsen går smärtfritt vid denna tidiga timma. Incheckningen tar ca tio minuter och det blir alltså en lång väntan. Meningen är väl att man ska handla så mycket som möjligt på flygplatsen under dessa timmar. Men man får inte använda dinarer, så det blir ett tjafsande med vakter för att få gå ut genom säkerhetskontrollen och växla tillbaka dinarerna (som man inte får ta ut ur landet). Vakterna tycks mena att jag kan ge dem de överblivna dinarerna.

 

Så sitter vi då i flygplanet, men kommer inte iväg. Det visar sig att flygbolaget Nouvelair inte har ordning på sina papper och kan inte hitta dem som gällde för just denna maskin. I en och en halv timma får vi sitta i planet och vänta medan de letar efter papperna. Det blir tom tal om att vi skall byta flygplan. Men till sist hittar de sina papper och vi kommer iväg efter 3,5 timmars väntan. Bye, bye Tusnisia! Dit åker vi nog aldrig mera. Först efter några dagar hemma, med hjälp av Travello blir vi av med magsjukan.

Alf Ronnby

 

Webbalf12.jpg

Mexico

UNDER MEXICOS SOL

 

På flytplatsen i London förstärks våra aversioner mot golfare. Nå, det kanske är hyggligt folk, men de, och deras stora bagage förorsakar fyra timmars försening. Ett helt gäng golfare på väg till Dallas, har nml så mycket klubbor med sig att ett nytt, större plan måste rekvireras! Alltså kom vi till Dallas fyra timmar sena och till Ciudad de Mexico mitt i natten. Trötta, dock det var en fantastisk upplevelse att flyga in över Ciudad de Mexico nattetid med hela dalen, detta enorma område, upplyst. Vi kunde inte se var den började eller slutade. Den var oändlig och gav en mycket stark känsla av att vi verkligen svävade över en megastad.

 

Hotellet liknar från utsidan ett gammalt kloster, och det har det kanske varit innan det blev skilt från kyrkan intill. Invändigt är det mycket trevligt med torg och träd­gård i mitten som också är re­staurangen. Här är det också tyst och stilla, en li­ten fridfull oas. Ute på gatan översköljs vi av storstadens bul­ler. Trafiken väller fram som syndafolden och det är med fara för livet man går över gatan vid grön gubbe!

 

Ciudad de Mexico är en megastad med megaproblem. De galna conquistadorerna rev ner aztekernas huvudstad Tenochtitlan, som låg på öar (vissa konstgjorda) i sjön Texcoco. Sedan byggde dom Ciudad de Mexico, huvudstad för Nuevo Espania, på ruinerna av Tenochtitlan och fyllde ut sjön. Nu sjunker hela staden sakta ner i dyn (både bokstavligt och bildligt) och stora sprickor uppträder i gator och hus, och mellan människor. Och det finns i stort sett ingen lösning på problemet! Har vi inte hört talas om Montezumans hämnd!

 

En natt vaknar vi att ett fruktansvärt oljud utanför hotellet. Vi undrar vad det är frågan om, men somnar så småningom om. Nästa morgon får vi veta att det var tusentals hemlösa som demonstrerade mitt i natten. Verkligen fiffigt, slagkraftigt! Faktiskt hade vi varit och sett deras demonstration på Zócalo dagen före, tusentals hemlösa fyllde hela detta stora torg.

 

Detta höglänta land, där Ciudad de Mexico ligger på 2500 meters höjd, har något utöver det vanliga att erbjuda när det gäller sol. Den är totalt intensiv och vi blev till att börja med röda som kräftor, trots att det bara är i början på mars. Solfaktor sex var inte mycket att komma med. Här kunde, och borde, man köpa kräm med faktor 50! Fast vi nöjde oss med 20. Om nu solen är överdriven, så behövde vi kanske inte vara det. Eller så kunde man ju dra T-tröjan över huvudet, men med risk att bli skjuten som en bankrånare!.

 

Mexico är ett spännande och annorlunda land med massor av intressanta historiska indianständer med olika slags pyramider, på vilkas toppar människor offrats till gudarna. På antropologiska museet fick vi lära hur det gick till, när hjärtat slets ur kroppen på offret och fortfarande bultande lades i offerskålen, som guden Quetzalcoatl håller i händerna. Efter detta fick vi ett lite annorlunda förhållande till pyramiderna. Vi besökte Teotihuacan med sol- och månpyramiderna, de högsta i landet. Magnifika offeraltare med vars hjälp prästerskapet och härskarklassen officerade sin makt. Denna världsberömda ruinstad ligger ca fem mil norr om Ciudad de Mexico.

 

Efter Ciudad de Mexico for vi över bergen till södra Mexico och  provinsen och staden Oaxaca (uttalas voahakka!). (Lite lustigt med namnen här, provins och provinshuvudstad har samma namn, och i Oaxaca visar vägskyltar norrut till Mexico! Hmm är vi inte i Mexico längre? Jomenvisst! i dagligt tal betyder Mexico både landet och huvudstaden - enkelt va!) I Oaxaca finns många spännande ruinstäder: Monte Alban, Yagul, Mitla, Dainzu, mfl, som vi besökte. Vi tittade på världens största träd El Tule, badade i Hierve el Agua, ett märkligt naturligt, poolsystem med varmt vatten från kalkrika källor, vilket också lett till ett slags ÓfrusnaÓ vattenfall, dvs snarare förstenade fall, likt pelare i droppstensgrottor. En dag gjorde vi en tur upp, ja verkligen upp, till en bergsby högt i det blå. Biluthyraren hade sagt att detta verkligen var en intressant plats att besöka. Efter ett par timmar uppåt och uppåt, på en dammig grusväg, kom vi plötsligt till Värmland eller Norrland, klimat- , vegitations- och naturmässigt. Det kändes till och med lite kyligt i luften. Hmm, det var inte precis det vi sökte! Eftersom Oaxacadalen ligger på ca 2000 meter, närmade vi oss här 3000.

 

När vi på kvällen stannade vid Mitla för att kolla på solnedgången och äta en macka, fick vi en lektion i mexikanskt temperament. Efter en stund dök en vakt upp ur ingenstans och sa att vi inte fick vara där. Ok, vi åkte längre ner åt vägen och satte oss på en kulle. Vakten, gubben, stod 500 meter längre bort och vinkade. Vi nonchalerade honom. Men efter en stund dök han upp igen bakom oss. Nu med en stor machete i handen. Gav vi oss inte av, skulle han hugga huvudet av oss, demonstrerade han. Ja, det ville vi ju inte bli av med - kan ju vara bra att ha för framtiden - så vi fick packa oss iväg. Idioto!! Men det hade troligen varit bättre att ge honom lite pengar! Då hade han nog tittat åt andra hållet och inte sett oss mera. Tyvärr var vi inte mentalt inställda på mutor och tanken dök inte upp förrän långt senare i bilen. Sic!

 

Vi gjorde en bilresa till stillahavskusten, till bla Huatulco. Mycket fina stränder och härligt vatten, men mycket varmt! Ena dagen fick vi tillfälle att bekanta oss lite med fiskeindianer, som visade oss vad havet kan ge. Barnen visade med stolthet (och nyfikna på oss) upp stora fiskar som fångats i havet. De stal också Madelaines cowboyhatt (livsviktig här!) som vi fick tillbaka genom ett ”återköp”. Eftersom de inte hade någon hamn, körde de sina båtar med full fart rakt upp på stranden, med hjälp av några stockar som kastades framför båten.

 

Återresan till Oaxaca gick rakt upp över bergen. Åter mycket högt upp till passet på en slingrig liten väg med massor av hål och nerrasad jord över vägen. Jag blev höjdsjuk och måste av och spy tre-fyra gånger, vilket ju inte brukar vara just bilförarens problem, illamående. Men där stod jag, böjd över knäna, omgiven av djungeln och ett öronbedövande surr av miljoner cikador. Madelaine tyckte dethela var skräckinjagande. Färden gick mycket långsamt pga allt detta och det tog halva natten. När vi åter nådde civilisationen klockan tre på morgonen och körde in i folktomma labyrintstäder, blev bilen överfallen av galna hundar, som försökte bita den i benen, bilen. Vi körde väl nästan över galningarna. Dessutom behövde man ha ett slags duvsinne, för att orientera sig i rätt riktning genom staden, när skyltningen upphörde. Well, så småningom kom vi, rätt slut, till Oaxaca. Det hade regnat! Och fortfarande satt soldaterna där med sina kulsprutor i nergrävda poster vid infarten till staden. Förklaring: i detta land tror makthavarna, att när som helst kan ett upproriskt indianband, eller vilket rövarband som helst, göra en attack för att ta makten eller guldet från de rika. Militärposteringar och kontroller är alltså inget ovanligt. Och på hotellet sa dom till oss att den nattliga färden över bergen kunde slutat med överfall, rån och döden. Men en annan mexe sa att här gillar folk att dramatisera. Hade ni bara gett banditerna pengar, skulle dom nog inte döda oss. Det var ju snällt.

 

Bilkörning i Mexico är fö ett äventyr i sig, eftersom vanliga regler inte gäller. Att köra mot rött ljus hör till ordningen och förekommer allmänt, liksom att köra till vänster i högerfil och tvärt om (och på övergångsställena kan man nästan vara säker på att bli överkörd, om man litar på att man har grönt ljus och inte ser sig noga för). Mexarna är lika glada som barn att tuta och gör det ständig i ett kör, sällan fattade vi varför! Ger man sig från riksvägarna, kan man komma in på något hårresande som kanske ska föreställa väg. På natten möter man inte sällan bilar utan baklyktor och enögda fram. Vägarna kantas av små träkors, så förarna är nog också skelögda ibland. Småvägar är ett kapitel för sig, då de sällan är skyltade och inte heller finns på kartan. När det är skralt med spanskan, får man tillgripa andra språk - multi sas. Sedan har man en uppfinning, som kommit till Sverige på senare år, gupp, dvs fartdämpare eller Tope! Det är bara det att tope tycks vara något vägverket satt ut för att gynna bilindustrin. De är så konstruerade att de slår i bilen undertill. Så för att inte bilen efter en tid ska gå av på mitten, kör mexarna över tope på snedden sas, vilket ju ofta leder till att de kommer över på fel sida. Men man kan å andra sidan inte vara säker på vad som är rätt eller fel sida här. Dock blir man lite skärrad när en lastbil plötsligt kommer rakt mot en på fel sida!

Men vi överlevde, tom Ciudad de Mexico, världens största stad. I och för sig intressant att ha varit där, men den var ganska jobbig.

Alf Ronnby

 

 

Chile

CHILE, ETT LAND MED MÅNGA ANSIKTEN

Strax efter soluppgången ser vi Brasilien. Vi passerar utanför Rio och jag följer de långa sandstränderna med blicken. Nu är de tomma, men jag har sett bilder med tusentals människor på stränderna. Efter Brasiliens södra bergskedja, Catarina, flyger vi över Uruguays ändlösa slätter. Man ser knappt ett hus, bara gröna vidder mil efter mil. Så dyker några hus upp, och några till, en liten by.

Montevideo ligger där vid norra stranden av Rio de la plata. På västra stranden Buenos aires. Dess rutmönster breder ut sig över en ofantlig grå yta. Pampas påminner om Do Sul i Uruguay, igen ändlösa gräsvidder. Tala om glesbygd! Det är ett märkligt fenomen, att människor i dessa länder, i en otrolig omfattning klumpar ihop sig i megastäder. Många av dem har det inte för roligt där, i sina kåkstäder. Det är svårt att tro att livet på landet skulle var värre!

Strax före landningen i Santiago flyger vi in över Anderna, och under oss – inte så långt under -  har vi toppar på 6000, nästan 7000 meter. Förr kunde inte planen flyga över dessa berg. Man flög mellan topparna! Ett plan som försvann 1947 hittades först nyligen uppe i otillgänglig bergsterräng. Nu är det strax före jul och nästan mitt i sommaren, men här ligger snön djup.

Santiago ligger i en gryta uppe i bergen med Andernas 6000-meterstoppar i norr och öster. Det är i den norra änden av centraldalen, nästan det enda verkligt bördiga område i Chile. Det är väl därför Valdivia och de andra spanjorerna grundade staden här 1540. Människor gör som möss, bosätter sig mitt i maten.

Med svullna fötter, efter 22 timmars flygning, stiger vi av i sommarvärmen, ca 25 grader. René har glömt ljuset på, så vi får föra igång bilen. Trafiken i Santiago är pressande och avgaserna ligger som ett brunt lock över staden. Men i Providencia, där Jenny och René bor, är det stora, gröna träd längs gatorna. Mycket vackert och behagligt.

På julafton är vi nere på marknaden och köper en anka. Det är en klassisk marknad med allt mellan himmel och jord. Fiskmarknaden är speciellt intressant med många slags fisk och skaldjur. I centrala Santiago är denna dag så mycket folk att det knappt går att ta sig fram. Igår var vi på julkonsert utomhus med tusen människor. Den slutade med ett mäktigt fyrverkeri rakt över våra huvuden. På julaftonaskvällen sitter vi på Jennys och Renés altan på nionde våningen, äter stekt anka, dricker vin och ser den röda solen gå ner bakom bergen klockan nio. Det är fortfarande så varmt att man bara behöver ha en T-tröja. På balkongerna runt om blinkar julgranarna, människor dricker vin och sjunger. Plötsligt kommer en ensam positivhalare på gatan. Folk kastar ner mynt. Vi kan länge höra honom vandra med musiken gatan ner.

Annan dag jul kör vi söderut genom en ganska stillsam stad. Också i Santiagos utkanter breder kåkstäderna ut sig. Vi har passerat stadion där Victor Jara och hundratals andra vänstersympatisörer torterades och mördades september 1973. Victor Jara, som med sina sånger i Violeta Parras anda, symboliserade den radikala rörelsen mot orättvisor och förtryck i Chile, som hade lett Salvador Allende till makten, var för farlig för militären och de fascistiska kuppmakarna. Han måste därför likvideras. Vi pratar om att vi hoppas gubbjäveln Pinochet får sona sina brott i ett spanskt fängelse. (Men troligen kommer han att myglas ut ur England med hjälp av starka vänner där. Den stackarn är ju för sjuk att sitta i en rättssal!)

Vi kör nu söderut genom centraldalen. Det är grönt, vackert och bördigt. I öster ser vi de snöklädda fjälltopparna i Anderna. Vi har börjat förstå konsekvenserna av detta till formen extrema land. 400 mil långt och som bredast 20 mil (vid Antofagasta). I norr Atacamaöknen där det aldrig regnar. Längst i söder norrlandsklimat med mycket regn. Centralregionen har medelhavsklimat. Färdas man på längden, får man inställa sig på att det är långa avstånd, mycket långa. Och mycket varierande klimat.

Så särskilt långt söderut kommer vi inte, men det liknar Sverige mer och mer, tall och gran och blåa sjöar. Vid Puerto Montt bor tyskarna, en hel kolloni (troligen också gamla nazzar) Europeerna har slagit sig ner där det liknar hemmavid. Spanjorerna  valde medelhavsklimatet i centralregionen, men tyskarna föredrar den svalare södern.

Det är lite upp-och-nervända världen för oss. Svalt, ja kallt i södern. Knallhett i norr. Solen vandrar norrut och mitt på dagen står den rakt i norr. På kvällen är himlen ljus i söder. På natthimlen står Orion på huvudet. Vattnet rinner åt motsatt håll ur vasken. Vid jultid är det högsommar. Juli är kallaste månaden. Då kan tom Santiago få snö.

I Pichilemu badar vi, men havet är iskallt, trots sommarvärmen. Ja, det blir tydligen aldrig varmt pga Humboltströmmen. Men det ger bra fiske. Fiskar gillar kallt vatten. Jag rider på den långa stranden i Pichilemu, men jag har ingen respekt hos hästkraken, efter att ha gett fel kommandon (de svenska stämmer inte!) och han varit på väg att kasta sig i en sjö, så det är först när vi vänder hemåt, som det blir fart på honom. Då behövs det inte längre någon piska.

Mitt i staden Pichilemu står en stor julgran och blinkar. Stora julklappar har man hängt upp. Men i övrigt är det lite juldekorationer, trots alla småbutiker på gatorna. Vid skymningstid är det liv och rörelse i staden. Människorna ilar upp och ner på de mörka gatorna och dammet yr från  bilarna.

Nyårsafton åker vi till Valparaiso. Stan är känd för sitt nyårsfirande och i år ska det bli något alldeles extra, millennumskriftet. Valparaiso ligger vackert i en bukt och man kan undra varför stan inte kan konkurrera med Santiago om själarna. Här vid kusten är det inte så hett som i Santiago och mildare vintrar. Men de högutbildade lämnar Valparaiso för Santiago och stan ser ut att vara lite på dekis, lite sliten och smutsig.

Vi bor på hotell en bit utanför stan, i Vina del Mar. Från balkongen ska vi se på fyrverkerierna. Klockan 12 står vi där förväntansfulla, men inget händer. Det går fem minuter över 12, inget fyrverkeri! Folk på andra balkonger börjar muttra. Då stiger ett mörkt, gråbrunt moln upp över Valparaiso. Något måste ha gått snett med den första laddningen, som brändes av. Nu kommer dock fyrverkeriet igång, men olyckligtvis hamnar raketerna i molnet, så effekten blir inte den förväntade.

Till Antofagasta är det 160 mil, därför tar vi flyget. Det är mycket intressant att flyga längs Anderna. Vi kan konstatera att Chile är mest berg och ofruktbara områden. Men under ytan döljer sig också rikedomar i norr. I Antofagasta hyr vi en bil och kör in i öknen, först till Calama och sedan till San Pedro de Atacama. Mellan dessa städer finns i stort sett bara sten och grus. Det är en märklig känsla att efter 20 mil genom öknen, plötsligt komma till Calama, en stad med 136 000 invånare. Denna urbanisation ligger där som en ö mitt i öknen. Skälet är gruvdriften, koppar och saltpeter. Strax intill Calama ligger Chuquicamata med världens största koppargruva. Här lever människorna i hetta, damm och heta vindar. De sliter ut sig i gruvan och får guldklocka efter 20 år. Sedan är det slut. De pallar inte längre. De är förbrukade. Staden är här bara för att förvara arbetskraften mellan skiften. Det är enda meningen med en stad här i helvetets förgård. ”Drag och slit, gnag din bit, du får kalvstek i himmelens höjd!” Ingen vettig människa skulle slå sig ner här, om det inte vore för gruvan och inkomstmöjligheterna.

Jag har en vän och kollega i Missoula, Montana, Janet Finn, som ägnat sex sommarlov åt att studera gruvsamhället Chuquicamata och jämfört med Butte i Montana, båda gruvorna ägda av Anaconda. (Tracing the Veins heter boken) Utanför staden ser det mest ut som ett månlandskap, grus och sten spridda över oändligheten. Så konstigt det nu låter, så undrar jag om inte landskapet bla är ett resultat av att det en gång varit hav här, där det nu är öken.

När vi om aftonen kommer till San Pedro de Atacama, ser vi bara en mängd låga, bruna hus. Allt verkar brunt och slutet. Jag kommer att tänka på någon brun stad i Sahara, Timbuktu eller liknande. Mörkret faller medan vi närmar oss staden. Detta är en stad med brist på elkraft. Elektricitet finns bara vissa tider på dygnet och när vi nu kör in i staden  är det mycket glest mellan gatlyktorna. Att ha fler är väl en lyx man inte kostar på sig när el är en bristvara.

Vi irrar runt i staden längs skumma gator och börjar undra om det finns någon stans att övernatta här. Inga hotell syns till i mörkret. Vi kommer till torget där polisstationen finns. Poliserna sitter och står utanför byggnaden. Jag upptäcker att vi kört mot enkelriktat – lätt gjort i mörkret och skyltarna är inte som våra – men polisen bryr sig inte om misstaget. De reagerar över huvud taget inte. Efter några instruktioner, där vi förstår mindre än hälften, hittar vi märkligt nog ändå ett hotell så småningom. Men tyvärr fullt, eller? Jo, det finns en sovsal med sju sängar. Där kan vi få sova. OK!

Senare, när vi hittar ”huvudgatan” finner vi att detta inte alls bara är en sluten bondby, som hukar i öknen. Tvärtom, här vimlar det av unga turister, eller snarare, det är en samlingsplats för kringluffande ungdomar, som håller på att göra Sydamerika. San Pedro är en populär mötesplats, så mitt i öknen den ligger, långt från större städer och huvudstråk. Möjligen är den därför lite häftig. Här berättar ungdomarna hur dom liftat genom Venezuela, Colombia, Peru och Bolivia, blivit lurade på en bil i Argentina och kommit med buss över Anderna. De rekommenderar oss att skaffa stearinljus, så vi ser att hitta isäng när elen stängs av.

Det finns en hel rad små öar, byar och oaser här ute i öknen: El Tatjo (med geiser), San Bartolo, Puritama, Toconoa, Talabre, Socaire, mfl på ganska långa avstånd. Att de finns beror på att varje by ligger vid någon bäck som kommer ner från Anderna. Åtta bäckar tror jag, som rinner ner i Salar de Atacama grytan. Ja, den här delen av öknen ligger verkligen som en gryta uppe på högplatån och vid foten av Anderna. Här har indianerna bott i tusentals år innan Valdivia kom och ändrade på historien.

Salar de Atacama är också en jättelik saltöken, med några små sjöar på sina ställen och där håller flamingos till. En liten bit utanför San Pedro ligger den berömda Valle de la Luna, måndalen, ett mycket intressant månlandskap med underliga bergsformationer och stora sanddyner. Kopparen, eller vad det nu är, gör att bergen är rödaktiga, kopparfärgade. Särskilt på kvällen då solen står lågt framträder kopparfärgen och de långa skuggorna gör landskapet än mer fascinerande. På dagen är det både hett, dammigt och tungt att vandra i dess sandiga kanjons. Man blir torr i halsen,  och kan hitta intressanta mineraler.

Vi åker upp i Anderna. Det är högt och bilen verkar kraftlös, orkar inte hålla farten trots bra väg. Till sist kryper vi farm på tvåan i 40 km. Jäkla bilskrälle! Men en senare titt på kartan förklarar saken. Vi har snabbt förflyttat oss upp på 4500 meters höjd. Vid den bolivianska gränsstationen får vi veta hur dumma chilenarna varit som tagit hela Atacama från Bolivia. Vi får se kartor på hur det sett ut genom historien, ända från Inca tills nu. Chile ökade sin yta med mer än en tredjedel genom att kriga till sig Atacama. Kopparen som kommer härifrån har länge varit Chiles främsta exportvara och inkomstkälla. Bolivia miste också tillgång till havet. Nu ligger det här uppe i bergen, huvudsakligen befolkat av indianer, helt andra förhållanden än i Chile, där de flesta indianer försvunnit.

Vid den här gränsstationen är det kallt som sjutton, rena vintern med iskalla vindar. Men här bor några indianer som lever på… inte vet jag. På vår vidare färd in i Anderna ser vi en flock lamadjur. Vi kommer till en sjö med flamingos. Men det är något obehagligt med den kraftlöshet jag känner på dessa höjder. Man behöver inte röra sig mycket förrän man känner sig som gelé. Och jag får nästan andnöd. Tydligt att jag inte tål höga höjder. Mitt blod är förmodligen av typen som inte orkar med syresättningen  här. Det är en mycket obehaglig känsla, som att vistas i ett rum där syret håller på att ta slut. Synfältet mörknar i kanterna. Dagen innan var det samma sak när vi på en smal, liten, dålig väg tagit oss högt upp till en fantastiskt vacker sjö: knallblå med koppar- och svavelfärgade höga, mycket höga berg runt om. Måsar guppade på ytan. Ack ja! Men jag dog inte!

Från San Pedro kör vi via Chuquicamata till Tocopilla vid havet. På vägen genom öken ser vi plötsligt flera stora vita pelare. Det är tromber som vandrar genom öknen som vita jättespöken. Träffas man av ett sådant spöke, blir man sandblästrad och får spola öronen på kvällen. Dagen före råkade vi ut för en liten en, just som vi satt och fikade. Kul! Eftersom vi aldrig tidigare har varit i en öken som denna, dvs en stor öken med tio mil och mera mellan någon bebyggelse, känns det häftigt…. att stanna bilen, kliva ur och låta värmen omsluta en. Det är som i en torrbastu.  Men luften dallrar och tromberna vandrar på avstånd och världen är oändlig åt alla håll. Tillbaka i bilen känns det riktigt kallt. Vi har aircondition, gudbevars!

Atacama är en högplatå, som störtar brant ner i havet. Här regnar det aldrig och det växer heller ingenting, inte ett grässtrå! Jo vänta, högt uppe på den branta sidan mot havet bildas dimma och det är tillräckligt för att kaktusar kan växa där. Men det är också allt!  Vid Tocopilla visar det sig att havet inte längre är kallt, som i södern. Här är det nog 22 grader och härligt att simma, om man bara hittar ett ställe där man inte blir dränkt av stora vågor från detta mäktiga hav.

På morgonen nästa dag i Tocopilla, just när vi äter frukost på hotellet – ja, det är egentligen ett Hosteria, dvs gästhem för Anacondas personal, där vi fått bo tack vare en kontakt med företagets ansvarige för utlandskontakter, Kid – hörs liksom på avstånd ett dovt muller som tilltar i styrka. Koppar och glas på borden börjar skramla, mer och mer. Vi ser att personalen tittar på varann och börjar springa mot utgången. Vi störtar upp och följer efter, men just som vi når dörren, slutar skakningarna. Jordskalvet är över. Puh! Detta är område som ofta drabbas av jodskalv och ibland jordbävningar. Det gäller för hela Chile. Santiago har byggts upp flera gånger efter jordbävningar. Jenny säger att i Santiago är det små skalv nästan varje dag. Det är stillahavsplattan  som pressas ner under Sydamerika. Det är denna process som skapat och skapar Anderna. Det skalv vi var med om, är tydligen lite mera än vanligt, eftersom personalen är lite uppjagade efteråt och pratar om att det var obehagligt.

Från Tocopilla kör vi kustvägen söderut. Detta är en av de få ställen i Chile där vägen går helt ute vid havet och mycket spännande. Mitt i allt det bruna hittar vi en liten vik med vit sand och klarblått vatten. Här stannar vi och badar. En snäll familj bjuder oss senare på nyfångad, nystekt fisk, öl och vin. Mycket trevligt!

Vi övernattar i Michillone och kör nästa morgon till flygpaltsen i Antofagasta. När vi kommer till flygplatsen, får vi veta att vårt plan, vår flight är inställd. Men massor av människor fortsätter att checka in och vi blir mycket misstänksamma. På grund av språkförbistring får vi aldrig helt klart för oss vad det egentligen var fråga om. Men efter mycket parlamenterande blir vi inbokade på en annan flight, på ett annat flygbolag!

Tillbaka i Santiago, har det blivit betydligt varmare. Nu är det 32 grader och ganska hett, men fortfarande behagligt under träden i Providencia. Vi ägnar sista dagen åt att simma i en pool på en liten bergstopp i Providencia. Här kan man simma i 22-gradigt vatten och titta på de snöklädda bergstopparna runt Santiago. Det är sommar, men snart är vi tillbaka i vintern i gamla Svedala. När vi flyger över Brasilien håller solen på att gå ner i väster och marken blir allt mörkare tills man inte längre kan se något. Nu kan man bara önska att vi kommer snabbt hem.

Alf Ronnby

 

strand.jpg

Fuerteventura

OCH SOLEN HAR SIN GÅNG

 

Vid 7.15 kommer solen upp ur havet, blekt rosa. Det är lite disigt. Turturduvorna i parken börjar kuttra. Ljuset i den upplysta basängen slocknar. Bougainvillean, som klättrar upp i trädet, lyser upp. Strax kommer städpatrullen och börjar spruta med sina vattenslangar. Stillheten bryts av aktivitet. Det är morgon på Fuerteventura, vindarnas ö. Ännu känns inga hårda vindar. Kanske blir det en lugn dag.

 

Ute vid sanddynerna i El Jable är havet turkosblått och på Playa del Moro har ännu inte många badgäster dykt upp. En vit häger går i strandkanten och letar efter mat. Havet är för ovanlighetens skull mycket stilla. När jag simmar längs stranden smeker det varma vattnet min kropp. 500 meter åt ena hållet och tillbaka. När badvakten kommer sätter hon upp grön flagga. Allt är ok.

 

Vill man få en upplevelse av öken, kan man här vandra några kilometer in över sanddynerna. Det är gul sand som i Sahara. Mitt på dagen är det mycket varmt. Luften dallrar över dynorna. Mitt bland sanddynerna finns en ”grön” dal. Små träd och buskar. Ger inte mycket skugga, men dämpar ändå hettan lite. Här hittar man snäckskal av olika slag, vilket kanske visar att det varit havsbotten en gång.

 

Det går att föreställa sig hur det kan vara att gå vilse bland sanddynerna. Så småningom skulle man kanske komma till havet. Men det är mycket salt och vattnet odrickbart. Satt man törstig på ett sådant hav, kanske det kan liknas vid en öken. Strupen blir till sist väldigt torr.

 

När tidvattenvågorna kommer in åstadkommer de ett kraftigt baksug. Badvakterna kommer springande och visslar i sina pipor. Och visst känns baksuget. Ett tag åker jag baklänges utåt. Nu gäller det att simma på som en liten groda. Med knapp nöd når jag grunt vatten. Badvakterna behöver inte använda sina livlinor. Kanske är de besvikna. Snuvade på dagens insats.

 

På eftermiddagen kan det vara en poäng att åka över till den västra sidan av ön. Vid Playa del Castillo håller surfarna till, väntande på den rätta atlantvågen. Försöker man bada här blir man dränkt. Men norr om El Cotillo, i bukten före Punta la Borra finns en naturlig  lagun där det är lugnt och fint att simma.

 

Klockan 19.15 går solen ner i havet igen. Himlen färgas lila och några molntussar lyser röda. Fiskarna går till sängs när mörkret faller och drar sandtäcket över sig.

 

Det finns en liten restaurang intill stranden. Där kan man äta grillad kyckling eller färsk fisk och från terassen se hur dagsljuset sakta avklingar över havet. När det djupa mörkret inträder, framträder myriader stjärnor på Vintergatan. På avstånd skäller hundarna i El Cotillo. Natten är ljum och behaglig. En och annan cikada surrar i mörkret. Detta är Fuerteventura en dag i november.

 

Hemma i Floda är dagen mycket grå. Dimmorna sänker taket och det är som natt mitt på dagen. Novembervemodet faller tungt. Vi längtar till jul.

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif