1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

16. Argument mot kriget

gulfwars.jpg

ARGUMENT MOT KRIGET

USA och UK har nu mer än 100 000 soldater, hangarfartyg, flottstyrkor och flygplan i Iraks omgivningar. Man planerar att i mars ha mer än 200 000 man där. ”The game is over”, säger George Bush, med hänvisning till den, som han ser det, katt- och råttalek med de så kallade inspektörerna. Kriget står för dörren!

 

Bushadministrationens argument för kriget är att Irak utgör ett hot mot världsfreden och stöder den internationella terrorismen. Irak är också ett hot mot USA och ett anfallskrig mot Irak är i president Bushs värld ett försvarskrig, som USA har rätt att sätta igång utan FN:s godkännande. FN:s förre generalsekreterare Boutros Ghali säger att USA:s aggressiva tongångar väcker tvivel om Washingtons motiv. Bagdad utgör sedan många år inget hot mot grannländerna eller mot USA. Men Bush vill ha krig till varje pris. Det spelar ingen roll vad inspektörerna hittar eller inte hittar, säger Ghali.

 

George Bush hyser också ett personligt agg till Saddam Hussein, eftersom denne påstås ha försökt mörda hans pappa George Bush den äldre. USA:s främsta motiv för att störta Saddam Hussein är att skapa sig ett starkt inflytande över arabvärlden och dess oljetillgångar, tror Ghali. USA har 5 procent av världens befolkning men använder 25 procent av världens oljeproduktion.

 

Hur farlig är då Saddam Hussein-regimen för världen? Scott Ritter, en av de förra vapeninspektörerna, säger att 90-95 procent av Iraks massförstörelsevapen har eliminerats av inspektörerna. Åren 1991- 98 förstörde inspektörerna Iraks kärnvapenprogram. Fabriken som tillverkade nervgaserna sarin och tabun bombades. Irak kan inte längre tillverka dessa nervgaser och inte heller nervgasen VX, säger Ritter.

 

Vad gäller biologiska vapen, vet vi att till 1998 fann vi inga belägg för att Irak hade behållit sådana, säger Ritter. Inspektörernas ledare Mohamed El Baradei säger att hans grupp nu inte har hittat några bevis för att Irak har eller har försökt utveckla kärnvapen. Hans Blix’s grupp har inte hittat några kemiska eller biologiska vapen. Säkert vet vi dock inte ännu.

 

Bush har sagt att Saddam Hussein kanske ger dem till  Al Qaida-terrorister. Men Al Qaida har sannolikt inga kontakter med husseinregimen i Bagdad. Flera initierade bedömare, tex Scott Ritter, menar att detta är helt uteslutet. Saddam är ingen religiös ledare, tvärt om har han intensivt och skoningslöst bekämpat islamska fundamentalister och Usama bin Ladin betraktar Saddam som en förrädare. Skulle Al Qaida få massförstörelsevapen av Bagdad skulle de troligan också använda dem mot Saddam Hussein.

 

Den brittiska underrättelsetjänsten skrev nyligen i en rapport att man inte kunnat finna några kopplingar mellan Al Qaida och Saddam Hussein. Den grupp som Colin Powell pekade ut, befinner sig, ironiskt nog, i kurdkontrollerat område i norra Irak under USA:s beskydd. BBC-reportrar på platsen kunde inte finna några tecken på att de tillverkar kemiska stridsmedel, som Powell påstod, och de förnekar också att de är en gren av Al Qaida.

 

Powells så kallade bevis, satellitbilder av militära anläggningar, bandade samtal mellan militärpersonal, mm, har inte imponerat på experter utanför USA. Det visar sig vara ett hopplock av gammalt och nytt material från underrättelsetjänser och offentliga publikationer. Det är en partsinlaga och inte ett försök till en neutral, objektiv värdering av materialet. Bush gör allt för att motivera kriget och är beredd att låta USA gå sin egen väg. FN bör sätta stopp för detta. Som Kofi Annan sa, irakfrågan är inte en enskild stats (USA:s) angelägenhet, men en fråga för hela världssamfundet.

 

Även om det skulle vara så att Irak har kvar vissa massförstörelsevapen har de troligen inga raketer med en räckvidd över de 15 mil, som FN satt som en maxgräns. Det är heller inte troligt att Irak skulle försöka använda sådana vapen så länge inspektörerna är där. Något överhängande hot utgör Irak alltså inte, hur det nu än är med deras innehav av vapen. Eftersom krig alltid är något fruktansvärt som till varje pris bör undvikas och anfallskrig över huvud taget inte kan accepteras i en civiliserad värld, bör det vara självklart att inspektörerna  måste få fortsätta sitt arbete så lång tid det nu kan ta. Varför får det bara ta 8-10 veckor?! Hans Blix har sagt att det kan ta upp till ett år. Så låt det göra det! Kanske är det tom positivt att det drar ut på tiden och att Putins, Schröders, Chiracs mfl:s förslag att tredubbla styrkan kommer att ge positiva effekter i Irak. FN:s missriktade sanktionerna bör upphöra. De är skadliga för Iraks folk, men knappast för Saddam.

 

De som likt George Bush och andra krigsförespråkare tro att man kan införa demokrati i Irak genom ett krig, vet allt för lite om landet. Störtas Saddam Hussein kommer troligen en annan ledare från det sunnitiska Baathpartiet och den klan Hussein tillhör att ta makten. Alternativt kommer majoritetsbefolkningen shiiterna, som stöds av Iran, att försöka ta makten, en lösning som absolut inte är i USA:s intresse.

 

Om Bush, som gamla tiders härförare, själv skulle stå i främsta ledet på slagfältet, skulle han nog vara mindre angelägen att gå ut i krig. Det går ju an för en  militär megamakts ledare att skicka ut unga män att i sin överlägsenhet döda tiotusentals andra unga män och civila offer; kvinnor, barn och gamlingar. Detta är krigets logik, men Bush och hans vapendragare försöker få oss att tro att krig leder till fred.

Alf Ronnby

 

Lerumspolitik

KVARDRÖJANDE AUKTORITÄR SAMHÄLLSPLANERING

Lagen för den kommunala samhällsplaneringen, Plan- och bygglagen (PBL) är ett uttryck för en modern syn på samhällsplaneringen. Det ska inte vara starka ekonomiska och tekniska intressen som skall styra planeringen. Istället ska det vara en demokratisk planering med ökat medborgarinflytande. Tyvärr har inte alltid detta syfte fullföljts i den reellt existerande planeringen.

 

Gamla strukturer och synsätt lever kvar i de kommunala korridorerna och sammanträdesrummen. Planeringen blir då en fortsättning på en auktoritär uppifrånstyrning och medborgarmedverkan är intressant bara om de berörda tycker som planerarna. Särskilt tydligt blir detta då det uppstår en konflikt mellan en medborgargrupp och kommunens ansvariga. Vi har ett belysande exempel på detta.

 

Lerums kommunen har som målsättning att i ett antal tätorter införa fjärrvärme.  Lerum är en moderatdominerad kommun, som inte vill använda skattepengar för att uppnå dessa mål. Det hela ska ske på rent kommersiella grunder via Lerum energiproduktion AB. Resultatet har blivit att man försöker hitta så billiga lösningar som möjligt. I fallet Floda har detta lett till att den nya, stora panncentralen för biobränsle ska placeras på parkmark i ett villaområde, därför att detta blir billigast! De boende kommer att utsättas för stora störningar och ökade hälsorisker genom luftföroreningar och buller samt ökade trafikrisker genom den tunga lastbilstrafiken.

 

I Lerum försöker man inte i dialog och samråd med de berörda hitta bra lösningar som kan accepteras av alla. När det sk samrådet inte gått politikernas väg, har det istället använts för att förhindra allt fortsatt medborgarinflytande i planeringsprocessen. Man försöker också genom ett manipulativt förfarande kringgå avsikter och anvisningar i PBL.

 

Genom en form av nyspråk (jfr sanningsministeriet i Orwells 1984) förvandlar man panncentral till värmecentral, park till verksamhetsområde, villa till kontor, lokalgata till huvudgata, luftföroreningar till emissioner, störningar till miljöförbättringar, information till samråd, berörda boende till oberörda, allt i ett förskönande och vilseledande syfte.

 

Kommunen har trixat med detaljplanen så att, som man tror, inga boende ska i formell mening vara berörda och kunna överklaga till länsstyrelsen. Man låter bli att underrätta de berörda om planbeslutet och tror att detta ytterligare markerar att ingen är berörd. Slutligen, sedan det inkommit 15 överklaganden, ingriper man i rättssak genom att i en skrivelse till Länsstyrelsen meddela att ”stadsbyggnadskontoret bedömer att ingen är behörig att föra talan mot detaljplanen”. I en GP-artikel den 16/11 säger den ansvarige planarkitekten att han kontrollerat detta med Boverket och Länsstyrelsen och fått stöd för att det inte finns några besvärsberättigade sakägare. Ett högst förvånande uttalande, eftersom utredningen om detta ännu inte gjorts!

 

Agerandet från Lerums kommun är anmärkningsvärt och står i bjärt kontrast till intentionerna och andemeningen i PBL.  Där heter det: ”Syftet med samrådet är att förbättra beslutsunderlaget och att ge möjligheter till insyn och påverkan.”(vår kurs.) När Lerum i sitt försök att legitimera sitt agerande gentemot de boende hänvisar till uppgifter från Boverket, blir det nästan parodiskt med tanke på Boverkets budskap: var generös och tillåtande vad gäller medborgarmedverkan!

 

I Boverkets skrift Stadsplanera, betonas just samspelet mellan politiker/planerare och medborgarna, för att åstadkomma goda miljöer. Boverket säger: i en demokrati är det viktigaste att vi skapar och upprätthåller en moralisk övertygelse om att demokrati vilar på deltagande och delaktighet. Detta är den sk goda medborgarandan. Man rekommenderar därför att planerare för en dialog med alla berörda och att ha en generös tolkning av vilka som är berörda.

 

I sakfrågan är agerandet och argumenteringen smått fantastisk. Kommunen tänker bygga en stor panncentral för biobränsle i ett villaområde, men ingen där är berörd av åtgärden! Tala om professionalitet! Samrådet med medborgarna har blivit ett rent skenförfarande. Det manipulativa förfarandet är ovärdigt en demokratisk planering.

 

Fallet Lerum visar på ett allvarligt problem i den kommunala demokratin. Fortsatt auktoritärt tänkande och bristande respekt för medborgarna. Det tyder också på bristande kompetens och vilja när det gäller konflikthantering. Vad vi ser exempel på här är gammaldags, förtryckande, maktutövning. ”Kör över var enda jävel som inte är på vår sida!”

 

Vi tycker det är märkligt att ansvariga i kommunen är beredda att agera på detta sätt mot medborgarna och till och med försöker ingripa i själva rättsprocessen. Politikerna i Lerum använder sina tjänstemän i kampen mot medborgaran. Är det så här demokratiskt planering fungerar i Lerum?! Kommunens agerande upplevs som ohederligt och kränkande och det skapar bitterhet. Vad är det för politiker vi har som hyser detta demokratiska sinnelag? De har anledning att fundera över hur det kommer sig att politikerföraktet sprider sig!

Alf Ronnby

 

 

 

Lönedumpning

ATTACKEN PÅ FACKET

 

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt säger att LO och Byggnads gör bort sig och Sverige, när de sätter det lettiska byggföretaget LP Baltic i blockad. Anledningen är att Baltic, som renoverar skollokaler i Vaxholm, inte vill teckna ett svenskt kollektivavtal och betala svenska löner till sina arbetare. Fackföreningsrörelsen har blivit varse det nya hotet från öst. Företag från Östeuropa operera i Sverige och tar hem uppdrag genom lönedumpning. Baltic betalar 80 kronor i timman men Byggnads menar att det ska vara 150.

 

Redan 1928 fick vi en lag om kollektivavtal, som gäller löner, arbetstider, arbetsledning och medbestämmande. Det senare förstärktes genom lagen om medbestämmande (MBL) 1977. Dessa förhållanden kring kollektivavtal respekteras av löntagare och arbetsgivare. Det är centralt för ordningen på arbetsmarknaden. Omfattande konflikter och kaos skulle utbryta om denna ordning rivs upp. Fredrik Reinfeldt och moderaterna är inte omedvetna om kollektivavtalens betydelse. Men därifrån har man länge ondgjort sig över fackföreningsrörelsens starka ställning. Kanske ser de nu chansen att använda Maggi Thatchers gamla strategi för att underminera fackföreningarnas makt och pressa ner lönerna. Moderaterna har ju också ett förslag till sänkt A-kassa som går i samma riktning. Reinfeldt har klart deklarerat att han anser att byggjobbarna har för mycket betalt. Det ska han säga! som själv tjänar dubbelt så mycket på sitt riksdagsuppdrag – annat oräknat.

 

Det finns något motsägelsefullt i moderaternas hållning. I nästan alla andra sammanhang vill de ha så liten statlig inblandning som möjligt. Arbetsmarknadens parter sköter själva i huvudsak lönefrågor mm. Utan denna ordning hade statens roll varit mycket större. Men moderaterna tror att de snart har kontroll över staten. Då kan det verka logiskt, trots deras ideologi.

 

Inför östutvidgningen av EU framfördes farhågor kring ”social turism”.  Vi skulle få en massa snyltare på svensk socialpolitik. Så har det inte blivit bla därför att de riktigt fattiga har svårt att ta sig hit. Vaxholmsfallet däremot, är exempel på det reella hotet: lönedumpning och illojal konkurrens. Företag från Östeuropa, med lägre priser, konkurrera ut svenska tjänsteföretag. De följer inte svensk arbetarskyddslagstiftning, arbetstider, löner och sociala kostnader. En sådan illojal konkurrens är oacceptabel både för svenska företag och lönearbetare. Konkurrens ska ske på lika villkor. Företagskonkurser och arbetslöshet kommer att följa i spåren av den illojala konkurrensen och lönedumpningen. Lettiska byggjobbare har säkert inget emot att få svenska löner. Byggnads borde hjälpa Baltics jobbare till bättre villkor.

 

Hittills har vi vanliga medborgare inte känt så mycket av EU-medlemskapet – tack vare att vi inte valde Euron. Då hade det blivit en annan historia. Men med östutvidgningen kommer vi att se konsekvenserna av den fria rörligheten av arbete och kapital. Konflikten kring Baltic kommer att hamna i EU-kommissionen och kanske i EG-domstolen. Den lettiska regeringen anser att Byggnads agerar i strid med EU-lag. Detta är diskriminering och konkurrensbegränsning, säger man. Två heliga principer i det nyliberala EU.

 

Men fackföreningsrörelsen i Västeuropa kommer sannolikt inte att acceptera lönedumpning från företag i Östeuropa. Det är mycket bra att den här frågan nu ställts på sin spets, eftersom tjänstedirektivet från EU är under behandling. Det innebär att tjänsteföretag kan vara verksamma i alla EU-länder, men behöver bara följa hemlandets lagar och regler. Som upplagt för konflikt, eller hur? Om vi inte insett det tidigare, så gör nog många det nu: vi har öppnat portarna för det som kan bli ett av de största hoten mot fackföreningsrörelsen i modern tid. Dessutom är det ett allvarligt hot mot svenska tjänsteföretag. Arbetare och företagare har ett gemensamt intresse av att sätta stopp för denna upprullning av ordningen på den svenska arbetsmarknaden. Reinfeldt har fått eldunderstöd av Maud Olofsson och Karin Pilsäter (fp). Fortsätter de på denna linje, kan de glömma ett regeringsskifte i nästa val. Man angriper inte ostraffat fackföreningsrörelsens hjärtefrågor.

Alf Ronnby

 

Webbalf1.JPG

EU-fasoner

ATTACKEN PÅ ÖSTERRIKE VISAR EU:s MAKTBEGÄR

Österrike har fått en ny regering där det högerpopulistiska Frihetspartiet (FPÖ) ingår. I valet nyligen fick FPÖ 27 procent och blev näst största parti. Den gamla regeringskoalitionen mellan socialdemokrater (SPÖ) och konservativa Folkparitet (ÖVP) sprack. Detta öppnade dörren för Jörg Haider och FPÖ, att bilda en regeringskoalition tillsammans med de konservativa. Tillsammans har de 57 procent av platserna i parlamentet.

 

Det är första gången på 50 år som Europa får en regering med ett öppet främlingsfientligt och rasistiskt parti – med en ledare som gör förskönande uttalanden om 30-40-talens tyska nazister – i regerinsställning. Detta har skapat mycket politisk oro i Europa. Ämnet kom upp på förintelsekonferensen i Stockholm, där också en socialdemokratisk aktion samordnades. Fjorton av EU-ländernas regeringschefer (de flesta socialdemokrater) hotade med sanktioner. Nu håller man på att verkställa dessa, med stöd av EU-parlamentet och ministerrådet.

 

Hotet från EU hade alltså  inte avsedd verkan. Tvärtom underlättade det för Frihetspartiet att få del av makten. Många österrikare har blivit uppretade över EU:s  inblandning i Österrikes inre angelägenheter. Detta är en reaktion man kunde vänta sig. På samma sätt fungerar det i många sammanhang: från den enskilde personen, gruppen och lokalsamhället till nationen. Blir man utsatt för hot, påhopp eller kränkning av integriteten, blir reaktionen ofta ilska  och trots. Och man går i motsatt riktning! Det som skulle undvikas förstärks.

 

Österrike har mycket länge haft en regeringskoalition mellan socialdemokrater och konservativa. En stor del av befolkningen nu tröttnat på den. Haider har kommit till makten genom ett demokratiskt val. Det är ingen statskupp! Demokratin garanterar dock inte att folket tänker rätt. Men är det en verklig demokrati med folkets deltagande, brukar dessa processer ta hand om och neutralisera extrema rörelser. Ledarna i EU tycks inte tro på demokratins inneboende förmåga att reda ut problemen. Men så är EU inte heller en demokratisk organisation, snarare kan den liknas vid en slags aristokrati, styrd av en politisk elit, vana att intervenera

 

Det är bra att detta händer nu, så vi tydligt får demonstrerat vart det kan barka med EU-överstatligheten. Eftersom det är socialdemokratiska regeringar som gått i spetsen för aktionen mot Österrike, kanske det också visar att ett socialdemokratiskt EU kommer att bli etter värre vad gäller överstatligheten. Kanske något för borgerliga EU-anhängare att fundera över. Starka krafter arbetar i riktning av att göra EU till ett starkt politiskt, överstatligt projekt.

 

 

Hur kommer det sig att Frihetspartiet fått sådan framgång hos väljarna? På 30-talet fick nazisterna framgångar eftersom de lyckades få folk att tro att de hade en lösning på den enorma arbetslösheten och kaoset i Tyskland. Idag är småföretagare och traditionella yrkesgrupper starkt oroade av globaliseringen och multinationella ekonomiska krafter med fri konkurrens och rörlighet, vilket hotar dessa gruppers självbestämmande, ekonomi och välfärd. För den som inte tillhör den maximalt rörliga arbetskraften är samhällsekonomins krav om total rörlighet och flexibilitet ett stort hot. Främlingsfientligheten bör också ses i ljuset av detta. Och snacka inte bara om fördomar!

 

Rörelser som Frihetspartiet finns heller inte bara i konservativa Österrike och i Sjöbo. I Frankrike, Italien, Belgien, Danmark och Norge finns starka högerpopulistiska partier, som suger upp missnöjda och hotade ur arbetar- och medelklassen. EU har gett dessa strömningar vind i seglen. Vi kommer att få se dessa rörelser växa sig allt starkare i takt med att EU-överstatligheten breder ut sig. I Sverige lämnar massor med medlemmar och sympatisörer socialdemokratin. Dom går inte bara till Vänsterpartiet. Socialdemokraterna är på väg att göra sitt livs misstag. Genom sitt stöd till EU-projektet främjar man otrevliga rörelser i Sverige. Och genom att aktivt stödja EU:s aktion mot Österrike, medverkar man till att driva österrikarna i famnen på Haider.

Alf Ronnby

 

 

Fadime

 

HEDERSMORD SKER INTE PÅ EGET BEVÅG

Mordet på Fadime var inte ett dåd av en enskild galning. Snarare är det ett resultat av grupptrycket i den subkultur Rahmi Sahindal tillhör. Det är också möjligt att medias och vissa kvinnogruppers utnyttjande av Fadimes villighet att gå ut med kritiken offentligt, var en bidragande orsak till mordet.

 

Fadime Sahindal 26 år sköts ihjäl av sin pappa. Han sköt henne i huvudet. Avsikten var att döda. Det verkar först obegripligt. Hur kan en pappa vilja döda sin egen dotter? Han måste vara galen, tänker man. Ja, ville han döda sin dotter, eller var han tvungen? Eller är han kanske psykiskt sjuk? Rättspsykiater Sten Levander säger att i 75 procent av fallen där en familjemedlem medvetet dödar någon annan i familjen, finns psykisk sjukdom med i bilden (P1 23/1). Möjligen har i så fall den psykiska sjukdomen förvärrats av konflikten med och kring dottern. Dock verkar det inte troligt att alla som begår hedersmord är psykiskt sjuka.

 

Sannolikt har trycket från familjen och klanen varit den främsta anledningen till att pappan tog detta steg. Troligen ville han inte, men måste för hederns skull, så som han uppfattade situationen. Vi har fått veta att han blivit hånad och pikad från sonen, släktingar och manliga vänner. Förlorad självaktning och en fix idé om att återfå den förlorade hedern, genom att mörda dottern, kan ha varit den utlösande faktorn.

 

Men var kommer då denna underliga idé om hedersmord ifrån? En del säger att det kommer från den islamska religionen. Andra menar att det har inget med religionen att göra. Men i koranen står det att om fyra vittnen har sett ”otukten” ske, har mannen rätt att döda hustrun. Tydligen finns ett religiöst inslag. Andra menar att det är kulturellt betingat. Det tillhör kulturen i Främre Orienten. Men det går knappt att skilja på religion och kultur. De är en delar av varandra, ömsesidigt betingande.

 

Idén om hedersmord är uppenbarligen starkt förankrat i delar av den muslimska kulturen. I tex Jordanien sker officiellt ca 25 hedersmord om året. Mörkertalet är stort och man tror att det i praktiken är det dubbla. I den provins, Malatya i södra Turkiet, där familjen Sahindal kommer från, förekommer varje år ett antal hedersmord.

 

Hedersmord är den yttersta konsekvensen av ett strängt patriarkaliskt system, där männens hårda kontroll av kvinnorna, syftar till att behärska reproduktionen. Detta har uråldriga anor och handlar om vem som ska ha kontroll över det sociala överskottet. Dess funktion är att upprätthålla en balans inom klanen mellan produktion och reproduktion. Förenklat, antalet munnar att mätta.

 

Klanens och familjens stränga kontroll över giftemålen syftar till att upprätthålla ordningen och kontrollen inom klanen. I Främre Orienten har detta fortfarande en funktion. Mer i underklassen än i överklassen. I Europa är det numera helt otidsenligt och uppfattas som grymt medeltida. En del av problemet är att en del invandrare lever på mer eller mindre isolerade öar i vårt samhälle. Därifrån har de starka broar till de samhällen och klaner de kommer från. Därför lever de antikverade normerna kvar i subkulturerna. Ja, de kanske tom förstärks genom att ifrågasättas och hotas av majoritetskulturen.

 

Det är uppenbart att Rahmi Sahindal, Fadimes pappa, inte var ensam om att fatta beslutet om att Fadime måste straffas. Ja, egentligen tror jag att han var familjens och klanens ”redskap”. När Patrik Lindesjö hade friat till Fadime, samlades ca 200 släktingar i byn Elbistan i Maletya för att diskutera frågan. Släkten kom fram till att det gick då rakt inte an. Fadime skulle gifta sig med en kurd, helst inom klanen och gärna med en kusin, vilken också utsågs. Fadimes vägran var rena katastrofen för Rahmi Sahindal. Hans självrespekt  och hans offentliga erkännande var allvarligt skadad. Ja, han hade förlorat sin heder i det samhälle han tillhör, trots att han bor i Sverige.

 

Familjeöverhuvudet Rahmi hade förlorat kontrollen över dottern. Hon hade brutit sig ut och hon hotade hela familjen och klanen. Detta var oerhört. Rahmi fick bära spott och spe och uppfattas som en ”toffelhjälte” och ynkrygg. I hans samhälle är detta värre än döden. Men det är större än så. Han var inte längre en värdig medlem av familjen och klanen. Han var ingen!

 

I Västeuropa hyllar vi numera den individuella friheten. Hos Rahmis klan existerar inget sådant. Där är det kollektivet som bestämmer. Så var det också i Sverige en gång i tiden. Rahmi Sahidals kärnfamilj kunde inte längre betraktas som pålitlig och det skulle få allvarliga konsekvenser för dess framtid. Fadime förstod detta när hon säger: ”ingen kurd skulle vilja gifta sig med någon av flickorna i familjen.

 

Förnedringen för familjen Sahindal blev inte mindre av att Fadime offentligt gick ut så hårt och öppet med att hon inte tänkte följa familjens lag. Här kan vi också resa frågan om media och vissa kvinnogrupper faktiskt bidragit till den dramatiska utvecklingen för familjen Sahindal. När vi ser tillbaka på hur dessa har utnyttjat Fadime och hennes villighet att gå ut offentligt, för att driva sin opinionsbildning i denna fråga, kan man undra om de inte bär skuld till den tragiska utgången. I ett vällovligt syfte att skapa opinion mot kvinnoförtrycket, har man uppenbart ökat risken för en enskild individ. Det är alltså inte förvånande att Fadime blev skjuten. Rahmi Sahindal hade nog bara två val: döda Fadime eller ta sitt eget liv. Man kan kanske säga att han nu gjort båda dera. Även hand liv är slut.

 

Vad kan vi gå göra för att undvika fler tragedier? Ja, inte lär det hjälpa stort att fängsla eller utvisa alla potentiella hedersmördare, om det öht skulle vara möjligt. Minst lika dumt är kavata förslag om att sätta fotboja på dem och låta polisen ha ständigt kontroll. Inte heller detta är praktiskt möjligt. Man kan heller inte vara säker på vem som kommer att agera hedersmördare i familjen. Det kan vara en son, en farbror eller annan släkting. De som är beredda att offra sina liv för hedern rår man inte på med lagstiftning och kontroll.

 

Långsiktigt ligger troligen lösningen i att invandrarna integreras i vårt samhälle. Särskilt viktigt är det att bryta vissa gruppers och familjers isolering. Mera omedelbart bör de aktuella invandrarföreningarna i samarbete med andra frivilligorganisationer, socialtjänsten, skolan mfl arbeta intensivt med de familjer där konflikter av detta slag finns. Vi behöver något motsvarande länkrörelsen och AA där betrodda och erfarna medmänniskor har daglig kontakt med dessa familjer. Konflikter som kan leda till hedersmord kanske kan förebyggas om invandrarföreningarna blir större och aktivare och inkluderar fler. På sikt kommer troligen ålderdomliga patriarkat att ha spelat ut sin roll.

Alf Ronnby

 

 


 
gen_22.1.gif