1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

15. Mediapanik

147.jpg

 

MEDIAPANIKEN KRING MIGRATIONSVERKET

 

Migrationsverkets enhet i Solna skålade i champagne efter en genomförd utvisning av en familj, som inte hade rätt att stanna i Sverige. När detta läckte ut till massmedia, blev reaktionen närmast hysterisk. Och när drevet av jagande journalister försöker komma åt Migrationsverket, passar de missnöjda på att avslöja mera moraliskt tvivelaktigt handlande inom verket. I Malmö firade personalen en avvisning med tårta. På annat håll har tjänstemän skällt ut en blind asylsökande. Många klagar på otrevligt bemötande och i Dalarna har handikappade asylsökande inte fått den tillsyn de behövde.

 

Självklart är det upprörande att människor, som befinner sig i en utsatt situation inte blir bemötta på ett värdigt sätt. Detta är förnedrande. Men i den moraliska panik, som media pumpar upp, blir världen svart och vit. Den består bara av onda och goda. Nu finns de onda på Migrationsverket. Denna myndighet har ca 3 000 anställda. Där kan nog finnas rötägg. Det gör det i varje större organisation. Men i det stora hela är det säkert en både noggrann och ansvarsfull personal. Svensk förvaltning och tjänstemän har rykte om sig att vara professionella, rättrådiga, icke korrumperade och effektiva. Svensk förvaltningskunskap är till och med en exportprodukt.

 

Att det ändå uppstår konflikter och missnöje, beror på att det finns starka, inbyggda konflikter i asylprövningen och flyktingmottagandet. Majoritetspolitikerna har beslutat att antalet flyktingar, som får uppehållstillstånd ska minska. Vi ska inte ta emot så många som tidigare. När Migrationsverket avvisar asylsökande som inte har flyktingskäl, är det i överensstämmelse med den politiska viljan. Det kanske inte är värt att fira med champagne.

 

Alla som kommer hit som flyktingar, vill naturligtvis stanna. De gör allt för att få bli kvar och i vissa fall blir de riktigt besvärliga. Det krävs både takt och stort tålamod att hantera uppenbart motstridiga intressen. När ett sådant ”besvärligt ärende” är avklarat, kan champagnereaktionen vara förstålig, men olämplig. Och när allt kommer omkring, gick champagnen inte ut över de avvisade. Värre är det när människor blir förnedrade och illa bemötta. Eftersom handläggning av asylsökande är mycket känsligt, krävs stor professionellitet. Den verkar brista på sina håll.

 

Det är samtidigt känt att personal som ständigt konfronteras med skadade, upprivna, desperata, rädda och aggressiva människor, utvecklar – närmast som en överlevnadsstrategi – en jargong, som för utomstående kan te sig rå och förfärande. Sådan jargong finns inte bara hos Migrationsverket. Motsvarande finner vi inom kriminalvården, socialtjänsten och polisen. Och hur låter det inte ibland på dagstidningarnas centralredaktioner? Jargongen ska inte förväxlas med den verkliga attityden hos medarbetarna, var och en för sig. Jargongen är ett ”skråspråk”, ett språkspel inom gruppen. Det fungerar som ventilation och bindemedel.

 

Massmedia har till uppgift att granska makten och myndigheterna. Det är sympatiskt när man ställer sig på de svagas sida. Politiker, myndigheter och tjänstemän får stå ut med att bli granskade. Men ibland kunde de nog vara lite tuffare och inte omedelbart falla in i den moraliska paniken. Vi ska inte tro att alla asylsökande är guds bästa barn. Alla har inte rent mjöl i påsen. De kastar bort sina papper, så man inte kan se varifrån de kommer. En del ljuger och luras. Det är inget märkligt med detta, när man betänker deras situation. Spelet är sådant och det vet de inblandade. Frågan är vem som kommer att sitta med Svarte Petter till sist?

 

Den moraliska hysterin ingår i ett annat spel, det politiska. Då tjänstmännen inte lyckas verkställa politiken på ett smidigt sätt, är det fotfolket som får bära hundhuvudet.  Deras chefer spelar med i den moraliska paniken, för att skydda sig själva. Det minsta vi kan begära, är att politikerna ser till att det finns tillräckligt med resurser och kompetens för att verkställa deras beslut på ett humant och värdigt sätt. Samtidigt bör alla vara medvetna om att flyktingmottagningen är en verksamhet med ofrånkomliga konflikter. Allt går inte rätt i en stor verksamhet, särskilt inte när det är svårt. Vi gör fel.

Alf Ronnby

 

Kritik av islam

ATT TÅLA KRITIK AV ISLAM

 

Den 15/7 skrev jag en krönika på temat ”religioner på gott och ont”, där jag resonerar kring vissa effekter av religiösa uppfattningar. Det handlade i huvudsak om kristendomen och islam.  Islam är idag på varje persons läppar på grund av islamisters terrorism och hot. Det problematiska med religioner är att det i vissa sammanhang kan leda till fanatism och förtryck. I fallet islam, är religionen också en livsstil och ett samhällssystem.

 

Jag anser att muslimer har ett stort ansvar för utvecklingen av de militanta islamistiska rörelserna. Islam är en ålderdomlig religion, som inte genomgått en moderniseringsprocess. Den får legitimera förtryck och våld i ortodoxa, muslimska samhällen. Några exempel: Våren 02 dog 15 flickor i Mecka då de blev innestängda i en brinnande skola. Flickorna hade inte hunnit klä sig och sedlighetspolisen hindrade dem att ta sig ut ur skolan. Sommaren 02 utdömde ett byråd i Pakistan gruppvåldtäckt på ett par kvinnor, som straff för att deras bröder varit tillsammans med opassande kvinnor. För att bevara mäns heder, våldtas, misshandlas och dödas kvinnor i muslimska samhällen, med hänvisning till bla koranen. Varje år sker ett stort antal hedersmord. I november 02 dömdes universitetslektorn Hashem Aejhajari till döden, sedan han kritiserat mullornas makt i Iran.

 

Muslimen Bassem Nasr gillade inte min krönika, som han tyckte gick för hårt åt islam. Därför framhåller han att det begås illdåd även i kristendomens namn. Jo visst sker detta! Och i historien har det skett gruvliga ting i kristendomens namn. Men idag är det islam som står för det dagliga våldet och förtrycket i ortodoxa, muslimska samhällen. Dessutom får islam legitimera islamistisk terrorism. Den 30/7 återkommer Nasr med ännu en krönika, där han går till fullt angrepp på mig. Jag har pådyvlat honom uppfattningar han inte står för, eftersom det då är lättare för mig att argumentera mot honom. Han kallar det jag skrivit ”en pajkastning mellan islam och kristendomen”. Jag har också förringat det våld som genomförs i kristendomens namn, vilket är både ”skamligt och respektlöst” och ”billiga propagandaeffekter så det skriker om det”.

 

Nasr säger att han hoppats på ”en välbehövlig debatt om våld i religionens namn”. Jo, det ska man tro med de debattmetoder Nasr tillämpar. Definierar man motståndarens argumentation som pajkastning, har man avslutat en seriös diskussion. Varför öht göra sig besvär att skriva en krönika kring något man tycker är pajkastning? Nasr säger i krönikan den 30/7 att målet med att kritisera min krönika om religionerna, ”var att upplysa om att illdåd även begås i andra religioners namn och bör motarbetas….” Precis som om jag inte tagit upp detta i min krönika!

 

Vidare säger Nasr att han inte tagit upp kristendomens våldsdåd för att försvara islam. Nasr vill öht inte göra jämförelser mellan våldsdåd i islams och kristendomens namn. Samtidigt är det just jämförelser Nasr gör i båda krönikorna. Vad är poängen med att ta upp en rad kritikpunkter mot kristendomen, om det inte är att frammana bilden av att islam och kristendomen är lika bra på missgärningar?!

 

Om det ska vara någon ordning och reda i en diskussion, bör man hålla sig till temat. Nasr säger att han inte tagit upp politiskt stöd från väst till diktaturer i muslimska länder, eller Bushs ”korståg” mot islamistisk terrorism, för att det är kristet. Men varför då ta upp detta i en debatt om våld i religioners namn? Det verkar poänglöst och hör då inte hemma i denna diskussion kring religioner. Det som hände i Rwanda är en komplicerad och fruktansvärd historia, med många krafter inblandade, där vissa kristdemokrater har mycket på sitt samvete, liksom FN. Jag har inte förringat folkmorden, vilka var ett förfärligt resultat av ett krig om makten mellan två folkgrupper. Men folkmorden skedde väl inte i kristendomens namn?!

 

Det är väl mest synd om läsarna att Nasr skrivit krönikor med schablonuttryck och bristande stingens, vilka gör dem svårtolkade. Det skulle vara ”välbehövligt” om muslimen Bassem Nasr skrev en krönika om hur upplysta muslimer kan medverka till en modernisering av islam och framförallt, hur muslimer ska ta itu med det allvarliga problemet: militanta islamister.

Alf Ronnby

 

Slaktaren Sharon i farten

DE GICK RAKT I FÄLLAN!

 

För ett par veckor sedan besökte Ariel Sharon Tempelberget i Jerusalem. Besöket utlöste demonstrationer och svåra kravaller bland palestinierna. Genom hårda motreaktioner från de israeliska myndigheternas sida – mer än 100 människor, många barn, har dödats av israeliska kulor – skedde snabbt en upptrappning av våldet, som nu hotar hela fredsprocessen. Och det var just detta som var avsikten!

 

De högerreaktionära krafterna i Israel, som bland annat samlas i Likud där Sharon är ledare, vill inte ha någon fred, som innebär att palestinierna får kontroll över vissa landområden (Gaza och delar av Västbanken) och möjlighet att bygga upp sitt eget samhälle. Sharons drag var en direkt komplott mot Ehud Barak och hans fredsförsök. Och det ser ut att ha lyckats! I dubbel bemärkelse. Barak säger nu att han vill ha Likud med i en samlingsregering. Hur kan han ge Likud den chansen?

 

Det är djupt tragiskt att palestinierna inte insåg (inser) att deras revolt var precis det Likud ville ha. De har gått rakt i fällan och spelat Likud i händerna! Det borde väl varit klart för PLO och palestinierna – liksom för hela arabvärlden – att de inte har en chans mot Israel (som har starka vänner) om det kommer till öppen strid. Detta är ju uppenbart sedan 1960-talet. Israel är militärt helt överlägset och vad vill palestinierna göra med sina handeldvapen mot Israels helikoptrar, flygplan och tanks! Aldrig kommer heller världssamfundet att agera kraftfullt för palestiniernas intressen. Palestinierna kan lika gärna sluta med försöken att få generalförsamlingen och säkerhetsrådet i FN att anta den ena resolutionen efter den andra. Det leder mest till prat.

 

Det är inte svårt att förstå palestiniernas frustration och ilska efter allt förtryck och förnedring de utsatts för, och nu israeliska regeringars förhalningstaktik allt sedan fredsprocessen inleddes 1994. För palestinierna är Israel en ockupationsmakt, med allt vad detta innebär. De är inringade i små enklaver inom Israels gränser, ständigt kontrollerade och trakasserade av dem som har makten. Det tycks vara svårt för de flesta israeler att förstå hur palestinierna upplever detta. Istället tycks ju många israeler vilja dra växlar på förintelsen.

 

En särskild problematik gäller de nybyggare, som bland annat kommit från USA och slagit sig ner på Västbanken, trängt undan palestinierna och tagit deras mark (man kan ju jämföra med vad som hände indianerna i USA) De flesta israeler är nog ovilliga att göra tankeexperimentet att se sig själva i palestiniernas belägenhet, inringade, kontrollerade och trakasserade av palestinier.

 

Palestinierna tycks ha moraliskt rätt, men deras enda chans är att få en överenskommelse med en israelisk regering, som är beredd att genomdriva fredsprocessen. Förmodligen kan de inte få en bättre regering för detta än Baraks. Men vid det senaste toppmötet i Camp Davis, gjorde de (Arafat) det fatala misstaget att tro, nu när Bill Clinton pressade på och Barak var tillmötesgående, mer än någon annan tidigare, att de skulle kunna få ut ännu mera om de fortsatte att ställa krav. Men Barak kunde inte gå längre, om han ska klara opinionen hemma. Nu är palestinierna på väg att mista mycket av vad som vunnits, därför att de gapat efter för mycket! Och högern kommer att få större inflytande i fortsättningen.

 

Det är naivt att tro att de skulle vinna något på kravallerna nu. Men taktiken är välkänd: provocera israelerna till övergrepp, att använda mer våld än nödvändigt, för att därigenom få världsopinionen på sin sida. Och övervåld har de sannerligen använt! Det kan hela världen se! Men det hjälper inte. Det kommer inte att leda till att Israels vänner (läs USA och UK) kommer att överge dem. De ser inget alternativ till att fortsätta ge Israel sitt stöd och har ju sedan 1940-talet förbundit sig att värna denna statsbildning - Israel.

 

När hatet bland palestinierna eskalerat och piskats upp till hysteri (och man kan ju undra om PLO längre har kontroll över vad som ska ske) begår de själva en rad misstag, som vänder sympatierna från dem. Det hände när tre israeliska soldater, vilka tagit fel väg i Ramallah, blir lynchade av mobben på en polisstation! (Inte mycket till polisstation, kan man tycka, som inte kunde skydda de anhållna ens inne på polisstationen.)

 

En del experter anser att fredsprojektet inte är väl organiserat, inte är realistiskt eller hållbart. Ja, man kan känna tvekan när man ser hur det är organiserat, med palestiniernas små öar utspridda i det israeliska havet. Men det är ju det enda möjliga nu. Eller kanske var det enda möjliga, men spelades bort av Arafat och hans regering? Det är så tragiskt att palestinierna gick rakt i Likuds fälla, gav Ariel Sharon och högern just vad de ville ha!

Alf Ronnby

 

 

Webbalf5.jpg

Gudstro

DEN MÄNNISKOSKAPTE GUDEN

 

I kristendomen heter det att Gud skapade människan. Men kan det vara så att det var människan som skapade Gud? I nästan alla kulturer tycks det finnas ett behov att förklara det oförklarliga. Det finns också ett behov av att kunna hänvisa till en högre makt för att få lydnad hos människorna kring en viss ordning i samhället. Ibland ser vi hur de som har makten legitimerar maktinnehavet med att det är gudarnas vilja de representerar. Länge hette det att vi hade kungar ”av Guds nåde”. Många är de som velat påskina att de är företrädare för gudar. De verkställer Guds vilja.

 

Det är intressant att president Bush – som kom ur sitt alkoholmissbruk genom att bli starkt religiös – menar sig ha, genom en dröm/uppenbarelse, fått Guds uppdrag att bekämpa ondskan och terrorismen i världen. Han har en mission att demokratisera världen. Man kan undra om Gud också sa till honom att använda kriget som verktyg? Tyvärr är bilden av den människoskapte guden blodsbesudlad av alla krig, våld och mördande i hans namn. Skulle vi försöka göra ett bokslut på religionernas plus- och minusposter är det möjligt att det blir negativt.

 

När jag nyligen studerade den 4-5000 år gamla egyptiska kulturen och faraonernas välde, blev fenomenet  ”den människoskapte guden” nästan övertydligt. Farao var gudarnas förlängda arm, för att så småningom själv bli en gud. Mängder av väldiga, magnifika statyer av tex Ramses II, hamrar in detta budskap. Makten vilade på denna image av farao och de fick hundratusentals undersåtar att bygga enorma tempel och pyramider åt sig, vilket bekräftar deras makt. I modern tid är det väl ingen som tror på en gud i människogestalt. Men man kan mycket väl i en kristen predikan få höra prästen säga: ”Jesus är Gud i den gestalt vi kan möta honom. Gud bor i Jesus.” Religiösa människor brukar mena att Guds vilja finns bakom det mesta som sker. Driver man detta långt, blir människan befriad från ansvar.

 

Det finns de som menar att sekulariseringen är orsak till att vi har så mycket avvikande beteende, våld och brottslighet i våra moderna samhällen. Vi har förlorat tron på en högre ordning, som får oss att följa moralregler och lagar. Vi har tappat kompassen och orienteringen och irrar omkring i världen, styrda av våra drifter och yttre impulser. Jag hade nyligen ett intressant samtal med en troende muslim. Han hävdade bestämt att det var religionens främsta uppgift att vara samhällsordningens reglerande kraft, tillsammans med kärleken till nästan. Radikala, våldsamma islamisterna, menade han, är inga rättroende muslimer. De använder islam för sina egna syften och för att få muslimer att följa dem.

 

En annan intressant aspekt av religionens funktion är människans behov av tillhörighet och gemenskap. Detta kanske blir tydligare i religiösa samfund än i den svenska kyrkan (fd statskyrkan). Kanske ser vi här ett uttryck för den sk svenska ensamheten. Många människor har förlorat den gemenskap som tillhörighet i ett religiöst samfund gav. Svenska kyrkan är numera också ett samfund, där vissa gemenskapsaktiviteter fått en pånyttfödelse. Det brukar heta att fattiga och lågutbildade människor är mera öppet religiösa jämfört med högutbildade och rika. Förklaringen skulle vara att högutbildade sällan tror på det oförklarliga och mytiska. Dessutom tror de att människan har en rationell kontroll över tingen. Hon förändrar världen efter sina syften.

 

De fattiga och lågutbildade lever i världen, utsatta för dess krafter, tillfälligheter och nycker. De söker mening genom religionen. Teorin om sekulariseringens grunder stämmer ganska bra i Europa, men inte i USA. Visserligen är en hel del av den religiösa retoriken ganska ytlig i USA och mera av arten ”så här bör man säga”. Men aktiviteten i religiösa samfund är omfattande och folk talar om att man tillhör en viss kyrka. ”Detta är min kyrka”, kan man säga. Jag uppfattar att samfunden har just en gemenskapsfunktion, i ett land som annars är mycket splittrat. Den nationella sammanhållningen är av ett ytligt slag – möjligen därför också all denna retorik kring det och flaggviftandet. Samlingen i ett samfund kring en gemensam gudstro (och det ceremoniella) fyller ut ett tomrum. Gudstron blir ett kitt i samhället.

Alf Ronnby

 

Demokrati

DEN SVÅRA DEMOKRATIN

Idag talas det mycket om att förstärka demokratin. Den uppfattas som lite svag. Valdeltagandet har sjunkit och i EU-valen har det varit katastrofalt lågt. Medborgarnas politiska deltagande är ännu sämre. Bara några få procent av befolkningen är politiskt aktiva. Det är numera oerhört svårt att rekrytera medborgare till politiskt arbete, särskilt de unga. De som trots allt väljer att gå in i politiken, blir inte sällan yrkespolitiker för lång tid eller för resten av sitt yrkesverksamma liv. Därmed tappar de den naturliga kontakten med ”verkstadsgolvet”.

 

Den förda politiken är därför dåligt förankrad i de breda medborgarlagren. Politik är något för de ”samhällsaktiva” i näringsliv, förvaltningar och organisationer. Om vanliga medborgaregrupper vill ha inflytande blir de ofta nonchalerade, manipulerade eller helt enkelt överkörda. Politiker och deras politiska system är vanligen mycket dåliga på att främja brukar- och medborgarinflytandet. Bland annat detta är grund för misstro och politikerförakt.

 

Min erfarenhet av kommunalpolitiker är att det finns åtskilligt stöd för medborgarnas misstro och politikerförakt. Politikerna är inte sällan selektivt informerade och utan närkontakt med gäsrötterna. För att inte behöva ta klar ställning i en komplicerad värld, som det heter, använder man sig ofta av vaga, retoriska formuleringar, med många möjliga utgångar. Klara besked saknas. Politiker vill inte binda upp sig inför väljarna. De vill kunna syssla med politiken på sina egna villkor i det förhandlingsspel och kohandlande som sker  bakom kommunhusets stängda dörrar.

 

Politiken utvecklas idag inte via en ärlig och öppen dialog med medborgarna. Istället formas politiken i ett ständigt pågående internt samspel mellan en mindre skara politiker och tjänstemän i förvaltningen. När detta blir mycket intensivt för yrkespolitikerna, tappar de inte sällan kontakt med den tysta massan utanför kommunförvaltningen. Dessa politiker, som blivit en yrkesgrupp (om inte heltidsanställda) är sällan representativa för medborgarna. De kör sitt eget race!

 

Utgångspunkten är i bästa fall olika principer och riktlinjer av en ganska begränsad grupp politiskt engagerade kadrer. Principerna är dock sällan förankrade bland medborgarna och ännu mindre utvecklade i en dialog med dem. Typiskt är tex att handlingsprogram vaskas fram i förvaltningen i samverkan med tjänstemännen – om de inte tom från början är formulerade av tjänstemännen. Medborgarna får i bästa fall i efterhand komma med lite synpunkter, vilka sällan leder till några större förändringar. Det är detta dagens politiker tror är demokrati!

 

Den praktiska, konkreta politiken formas av lager på lager av tidigare fattade beslut, som också de är inombyråkratiska, dvs utformade i förvaltningsapparaten utifrån den logik och rationalitet som härskar där. Där sitter de ledande politikerna (au-politikerna) som politruker, dvs som tjänstemannaliknande figurer med politisk stämpel. Den logik som styr deras handlande, är just förvaltningens och/eller den interna konhandeln mellan de politiska partierna, vilken i sin tur är en del av ett större regionalt och nationellt byråkratiskt system. Allt hänger ihop i detta. Därför stångar nya politiska eldsjälar sina pannor blodiga och i stor omfattning lämnar de – alienerade - den formaliserade politiken, efter bara något eller några års stångande. De som blir kvar är de som förmår att anpassa sig och kanske tom tycker det är kul att behärska systemet innifrån. Vi vet vilka de är. Det är de hårt pottränade paragrafryttarna. Genom dessa processer och strukturer hamnar politiken långt från medborgarnas önskan och vilja. Och därför blir människor överkörda.

 

För medborgarna framstår detta system som en svårgenomtränglig mur eller som en geleartad massa, som det inte går att få grepp om. Det är därför de i kritiska situationen blir rasande och uppträder aggressivt. Här tror jag också vi har roten till politikerföraktet. Folk har ingen vördnad för politiker idag. Och varför skulle vi ha det?! Idag är medborgarna inte mindre upplysta än politikerna och eftersom de missbrukar demokratin i strävan att legitimera sina egna handlingar, är de knappast värda någon aktning.

 

I kommunala planeringsfrågor, som jag känner mycket väl till, blir skendemokratin ofta mycket uppenbar. Samrådsförfarandet, som (enl Plan- och bygglagen) ska ge berörda möjlighet till information, inflytande och möjlighet att påverka är ofta ett bra exempel på skendemokrati. Det hela avgörs ändå (ofta på förhand) av starka ekonomiska och tekniska intressen med förankring i byråkratin genom kanaler, kontakter och förhärskande synsätt. Detta är den sk hegemonins uttryck.

 

Vi behöver en förändring som ger medborgarna rätt att kräva inflytande, inte som nu, att minst fem procent eller hur många som helst kan begära kommunal folkomröstning i en fråga, men kan bli nekade detta av kommunfullmäktige. Ytterst få folkomröstningar har beviljats av fullmäktige av ett 50-tal som begärts. Nu finns ett förslag från demokratiutredningen att 10 procent av väljarna kan kräva kommunal folkomröstning. Ett förslag i rätt riktning som man kan hoppas går igenom. Tyvärr föll inget av Storstadskommitténs många intressanta förslag till fördjupad demokrati regeringen på läppen. Ja, inte ett enda godtogs!

 

Kanske har vi aldrig tidigare haft så goda intellektuella, kunskapsmässiga, ekonomiska och tekniska möjligheter för en fungerande demokrati som nu. Välstånd och bildning ger bra underlag för demokratisk utveckling, som i sin tur återverkar positivt på sina egna förutsättningar. Bästa sättet att utveckla demokratin är att tillämpa den. Undantagsvis ser vi också exempel på att orädda, trygga politiker och tjänstemän inbjuder medborgarna till öppen samverkan, för att man tillsammans ska finna optimala eller i vart fall acceptabla lösningar på ett visst problem. Men tyvärr är det ofta tvärtom så att politiker sitter fast i sina egna apparater, paradigm och perspektiv. De varken vågar eller förmår skapa reell demokrati. Därför är det kanske synd om dem. Men det är mera synd om människorna.

Alf Ronnby

 

 


 
gen_22.1.gif