1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Järnåldersbyn.jpg

 

       VIKINGSTIDEN I ENGLAND SATTE SPÅR TILL IDAG

      

Besök i Yorkshire. Det är en vacker morgon. Landskapet är grönt och fint, väldigt grönt. Luften är klar och hög. Vilken kontrast till det inpyrda Liverpool, som jag just kommer från. Jag är här för att besöka en vän, Sarah. Vi bestämmer oss för en promenad längs en sjö. Sjöfåglar seglar över vattnet, änder, doppingar, sothöns och vad det nu är som ligger där och guppar på vattnet. Landskapet är verkligen vackert en dag som denna. Vi småpratar under vängen, och jag tänker på att då man besöker Yorkshire och samtalar med Sarah  slås jag av att det finns många ord i dialekten som härstammar från skandinaviskan, i synnerhet med danska.

       "Här lever danska influenser kvar i dialekten. Vi har många ord som inte finns i riktig engelska. Typisk är alla ortnamn som slutar på by. Det finns många ord i Yorkshiredialekten som liknar danska," säger Sarah.

       "Det beror på att under vikingatiden kom många danskar till Yorkshire. York var ju också vikingarnas huvudstad här i Yorkshire. Men det är också i engelskan du hittar många ord från danskan, typ neighbour, window, weather, ashes, arm, dale, kirk, by mm som i Kendal här borta. Ja det finns massor med sådana ord", säger Sarah och räknar upp: room, bread, book, door, house, shine, cook, take, rain, bush, skin, milk.

       " Det får mig att tänka på att det därmed också är vissa vikingaord som flugit ut över den engelskspråkiga världen. Jag minns min förvåning då jag stötte på ett samhälle i Australien. Jag är på väg till ett studiebesök i ett aboriginsamhälle ett 20-tal mil från Brisbane. Plötsligt kommer jag till en stad som heter Dalby. Jag blir förvånad och undrar hur detta kommer sig. Dalby låter väldigt skandinaviskt. Kan det vara folk hemifrån som slagit sig ner här? Men staden ser inte särskilt skandinavisk ut. På lokaltidningen Northern Downs News får jag veta att namnet Dalby kommit med emigranter från Isle of Man. Där finns ett urgammalt Dalby. De berättar att Dalby också finns i Yorkshire i England.

       "Jo, i Yorkshire finns High Dalby och Low Dalby samt Dalby på Howordian Hills. I Lincolnshire har vi Great Dalby, en gammal by som omnämns i Domesday Book 1086. Här finns också Old Dalby och Little Dalby. Old Dalby anses vara en mycket vacker by och Dalby Hall ägdes en gång av korsriddare", säger Sarah, som verkar ha koll på detta med by.*

       "Men det är på sätt och vis ännu roligare med Yorkshiredialekten, som är mycket dansk/norsk. Till exempel beck, barn. Förstår du?" "Ja, det är väl stream och child? På svenska säger vi också bäck och barn," svarar jag.

       "Trevligt! Vill du höra några till, som liknar danska......och kanske svenska? Till exempel; rahnd, band, brig, groop, laik, lig, nay. Vad säger du om dem?" "Ja du, nu får jag tänka efter....... rahnd kan det vara stripe, band kanske string, brig... bridge. På svenska blir det "brygga". Groop blir väl drain, laik play, på svenska grop och leka. Lig är nog ligga, alltså lie down. Nay kanske är nej, alltså no." "Ja, du ser vi kan hålla på i evigheter. Men visst är det kul?!"

       "Ja verkligen. Man anar danska vikingar bakom detta språk." "Nu ska vi se hur mycket danska du kan. Kan du dessa? grain, tarn, stang, ness, keld, gate, flit, fell?" Ha ha, du sätter mig verkligen på prov.......... Stang kan vara stång, eller pole. Ness är nog näs eller headland. Keld är ett danskt namn på en man, men här är det nog källa, spring. Gate är street, det vet jag säkert. Flit, flytta eller move. Och fell skulle jag tro är fjäll, alltså mountain."Du missade några, grain och tarn." "Aj som! Grain måste vara gren, branch, eller? Tarn? Ja du, det vet jag inte." " På engelska är det pond." "Aha! Tjärn! Men den var svår."

       "Det finns många fler, men nu räcker det. Du ser, vi pratar nästan danska i Yorkshire." "Jag skulle tro att ni också har danska gener. Kanske därifrån du fått ditt blonda hår och blå ögon?" "Javisst! Och kanske därför vi kan prata danska!" Sarah skrattar.  

Sarah berättar att hennes farfars far kom till England från Ribe i Danmark. Detta är en anledning till att hon besökt Danmark några gånger. Hon har också sökt efter sina danska anfäder, men utan större framgång. "Det var så jag fick upp ögonen för språket, likheterna mellan Yorkshiredialekten och danskan. När man väl börjar intressera sig för detta, får man en annan syn på Yorkshire och dess historia. Vikingatiden blir plötsligt närvarande genom att den satt så tydliga spår i språket. Möjligen också lite i kulturen på annat sätt, men framförallt språket. Du vet väl, som son av "vikingar" att Jorvik, York var vikingarnas huvudstad?

"Jovisst! Jag har varit där och besökt Jorvik, dvs Jorvik Viking Centre. Det är nästan som ett litet Jurassic Park. Man får åka med små vagnar genom staden, höra folk prata och skratta, grisar som knorrar och höns som kacklar. Man kan till och med känna dofter." "Jo, det är verkligen intressant. Man kan försöka leva sig tillbaka till 800-talet. Rickigt kul!" säger Sarah och ler.

Danska och norska vikingar hade minst ett par hundra år på sig att påverka språket i Yorkshire. År 865 erövrade danska vikingar, ledda av Ivar, Halfdan och Ulf Ragnarson East Anglia, dvs Yorkshire och staden Eoforwic, som de istället kallade Jorvik. Jorvik blev centrum för handel och administration över Yorkshire. Olika danska och norska vikingahövdingar härskade över Yorkshire i omgångar under 200 år fram till 1066 då vikingarna förlorade i slaget vid Stamford Bridge.

Fortfarande finns ett stort, regionalt intresse för bevarande av Yorkshiredialekten, som bla organisationen Yorkshire Dialect Society värnar om. Yorkshire har sin egen "nationalsång", eller folksång som sjungs på Yorkshiredialekt. Den heter "On Ilkla Moor Baht'at" (På Ilkla Moor utan hatt)

Ett par strofer låter så här:

Wheear 'ast tha bin sin' ah saw thee, ah saw thee?

On Ilkla Mooar baht 'at

Wheear 'ast tha bin sin' ah saw thee, ah saw thee?

Wheear 'ast tha bin sin' ah saw thee?

 

Översatt till standard engelska

Where have you been since I saw you, I saw you?

On Ilkley Moor without a hat

Where have you been since I saw you, I saw you?

Where have you been since I saw you?

 
*I Sverige har vi nio Dalby. Dalby i Skåne, 12 km öster om Lund, är en gammal samlingsplats och har Skandinaviens äldsta stenkyrka från 1000-talet. Det var biskopens kyrka i Dalby stift, vilket omfattade delar av Skåne, Blekinge och Bornholm. Här fanns också ett kloster. Idag har Dalby mer än 5 000 invånare. På Öland har vi Stora Dalby. I Närke finns ett Dalby nära Lund (sic!). Södermanland har två Dalby, ett nära Bettna och ett vid Jörnåker. Dalby i Värmland ligger verkligen i en dal vid Klarälven och i Dalarna finns Dalby vid Ore. Uppland har två Dalby, ett vid sjön Ekoln och ett vid Hacksta.



 

 

REGIONAL- OCH LOKALPOLITIK UR ETT LANDSBYGDSPERSPEKTIV

Dagens regionalpolitik präglas av ett marknadstänkande och uttrycks bland annat som: marknadsekonomi, marknadsundersökning, marknadsföring , affärsverksamhet, investeringsklimat, investeringsvilja, exploatering, avsättning, avkastning på investerat kapital, vinst, ekonomisk tillväxt, utbud och efterfrågan, handelsplats, köpcentrum, kommers, handel, kundkrets, kundunderlag, köpare och säljare, betalningsförmåga, klient- och patientunderlag, arbetsmarknad.

 I princip betyder marknad ett förhållande kring sälja och köpa. Är kundunderlaget och köpkraften för liten i förhållande till investerat kapital, blir verksamheten inte lönsam och kommer kanske inte igång eller läggs ner. Lönsamhet (i vid betydelse) är nyckelordet i en marknadsorienterad ekonomi och dito politik. Därför finns det många områden och människor på landet, som med en sådan politisk orientering, inte är intressanta, eftersom de inte skapar rimlig avkastning. De är olönsamma och det är huvudanledningen till att landsbygden inte hänger med i den ekonomiska tillväxten och utvecklingen. Samtidigt är detta grunden för städer och städernas utveckling och expansion. Handel är i historien själv grundbulten för städernas tillkomst och utveckling - och omvänt främsta skälet till landsbygdens degradering. Affärsverksamhetens avkastning i städerna har varit förutsättningen för städernas expansion.

En marknadsorienterad och marknadsberoende politik har svårt att vinna framgångar på landsbygden. Därför är det ingen framgångslinje för en verksamhet, som vill skapa en hållbar utveckling och en levande landsbygd. Landbygden har pga denna dominerande marknadsliberala politik förvandlats till en kornbod och naturreservat för stadsbor. För många i staden är landsbygden främst ett område för rekreation och en gnutta nostalgi (eftersom de inte ser betydelsen av landsbygdens produktion då de shoppar i livsmedelsbutiken). En regionalpolitik sett ur ett landsbygdsperspektiv ser mycket annorlunda ut, än att sätta ekonomisk tillväxt i fokus. Den regionalpolitiken måste vara ett svar på frågan om vad som behövs för en levande och hållbar landsbygd.

Vad är det som gör att vissa människor trivs och väljer att bo på landet respektive i staden? Vissa människor tycker det är livskvalité att bo i en stad med tillgång till nära kommersiell service och annan social service (utbildning, sjukvård, barnomsorg, mm) och att ha många människor runt sig. Arbetstillfällen driver också människor till staden. Andra uppskattar lugnet och fridfullheten i lantliga miljöer, upplevelsen av social gemenskap och att det är lätt att lära känna andra människor. Samhället där är överblickbart och det finns en ömsesidig beredskap att hjälpas åt. Det är denna grupp människor som väljer att bo på landsbygden och i mindre, lantliga samhällen eller orter, där det samtidigt är möjligt att pendla till arbete på rimligt avstånd. Den förra gruppen lämnar landsbygden och det kanske inte är mödan värt att försöka locka dem tillbaka. Dock finns det de som ångrar sig och gärna vill tillbaka till landsbygden under vissa förutsättningar.

Vad är det vi ska slå vakt kring och vidareutveckla av landsbygdens kvalitéer ? Det handlar om att skapa välfärd utan ensidigt sneglande på ekonomisk tillväxt, som förutsättningar för välfärden. Det lilla samhället är överblickbart och möjligt att greppa.  Vanligen är det lättare att lära känna andra medlemmar av lokalsamhället och få vänner. I det mindre samhället finns det ofta en upplevelse av tillhörighet och gemenskap (som sällan finns i staden). Det finns en vilja att samarbeta och man ställer upp för varann då det behövs. Detta brukar uttryckas som närhet, likhet, vi-anda, solidaritet och självkontroll (ibland kallat egenmakt). Landsbygdspolitiken bör efterstäva och stärka den sociala sammanhållningen i lokalsamhället. De projekt regionalpolitiken ska stödja ska främja deltagande och samverkan. Till exempel kan det handla om bidrag (kapital) till investeringar, men som kräver lokal mobilisering och eget genomförande (arbetskraft och ideellt arbete)

Det finns många exempel på detta, där man valt kooperativa lösningar och verksamheter till exempel miljöförbättringar, barnomsorg, skola, VA-lösningar, bostadsbyggande i egen, kooperativ regi, fritidsverksamheter, byns "hustomtar eller vaktmästare", möjligheter att utnyttja den digitala revolutionen, rådgivning, hälsokontroller och fritidsaktiviteter. Vi har exempel där hela byn ingår i ett bykooperativ, där alla med gemensamma ansträngningar formar sin framtid i byn. Det gäller givetvis att ta vara på och uppmuntra så kallade lokala eldsjälar och erbjuda utbildning tex i konfliktlösning och mobilisering av lokalsamhällets mänskliga och materiella resurser. Förmåga till konstruktiv konfliktlösning har visat sig strategisk och detta är något som till exempel kommunala och andra landsbygdsutvecklare bör var bra på och kan lära ut. (se tex Ronnby, Den lokala kraften)

Kommunens förmåga att vara hjälpsam då det gäller att bygga och bo på landet är något som är strategiskt för möjligheter att förverkliga drömmar om ett trevligt boende i fina, natursköna miljöer, något som kan få invånare att stanna krav i bygden, även om man måste pendla till arbetet. (Detta har jag skrivit om tidigare)*. Det gäller också att resurserna i länet fördelas så att de på landsbygden inte missgynnas för att de är färre och politiskt mindre viktiga än stadsborna. Jag tänker tex på sjukvårdsresurserna i länet, kollektivtrafiken, transportsystem, vägar, internet, skolor, barnomsorg. Med marknadstänkandet blir det självklart att det är personunderlaget som får avgöra var man ska satsa, mest brukare ger svaret. Men är det självklart? Vilka alternativ har de olika brukargrupperna? Städerna erbjuder vanligen betydligt fler alternativ jämfört med det lilla samhället.

Det finns de som tror att det är demokratiskt  och rättvist att flertalet får bestämma. Men demokrati har inte mycket med rättvisa att göra. Det är bara en form för beslutsfattande och det kommer an på vad majoriteten beslutar om det ska anses rättvist eller inte. Men det brukar anses att demokrati också innebär att man tar viss hänsyn till minoritetens önskemål och behov. Ett exempel på marknadstänkande är sjukvården i Blekinge. Eftersom två tredjedelar bor i den östra delen av länet, anses det ok att sjukvårdsresurserna koncentreras till Karlskrona, även om det betyder att de minsta kommunernas invånare får åka tio mil till det mesta av sjukvården. (Det finns ett sjukhus i Karlshamn men det håller politikerna på att så sakteliga montera ner, eftersom underlaget är för litet).

Sammanfattningsvis handlar regional- och lokalpolitik ur ett landsbygdsperspektiv, utan ensidigt fokuserande på ekonomisk tillväxt och marknadstänkande, om att vi uppmärksammar och främjar det som är det lilla lokalsamhällets styrka, nml det sociala sammanhanget och annat som skapar särskild livskvalité. Det är livskvalité som inte bygger på konsumtion av varor, utan på att vara uppskattad för den man är och för det man bidrar med till lokalsamhället, tillsammans med vissa livskvalitetsfaktorer. 

Det är inte lätt att utveckla ett annorlunda synsätt då hela samhället är mer eller mindre genomsyrat av liberalt marknadsekonomiskt tänkande och en närmast religiös tro på att det är ekonomisk tillväxt som mot lycka för alla bär.  Detta tänkande påverkar oss fundamentalt både i synen på individen och samhället. Bara som ett exempel, det lilla lokalsamhällets styrka ligger hos människor med förmåga till mobilisering och samverkan. Men när man vill lyfta fram dessa mänskliga tillgångar, väljer man att kalla det SOCIALT KAPITAL, som man ska investera i genom utbildning och som ska ge avkastning vilket kan mätas i ekonomiska termer. Det populära begreppet entreprenör är också hämtat från liberala marknadsekonomins domän. Det är oerhört svårt att komma ifrån denna "indoktrinering", men vi bör försöka att ständigt vara uppmärksamma på det och förhålla oss kritiskt. Enligt min uppfattning, kommer aldrig landsbygdsutvecklingen att lyckas om vi utgår från det liberala marknadsekonomiska perspektiv i våra bedömningar och värderingar av landsbygdsrörelsernas arbete. Det är som att arbeta emot tyngdlagen!

PRIORITERINGAR FÖR LANDSBYGDSUTVECKLING I BLEKINGE

Vad är Blekinges fördelar? Jo här finns en fin natur, därför kan den sk miljöfaktorn i hållbar utveckling spela stor roll. Vi bör alltså värna naturen och göra det lättare för människor att bosätta sig i Blekinge, trots att det är viss brist på arbetstillfällen och försörjningsmöjligheter. Detta gör också att effektiva pendlingsmöjligheter till arbetstillfällen i andra län är viktigt. Man kan väl säga att goda kommunikationer är bra över huvud taget.

Men vi lever inte enbart av vacker natur. För unga familjer är sådan service som barnomsorg, skola och sjukvård mycket betydelsefullt. Barnomsorg och skola ska finnas på rimligt avstånd och helst i varje samhälle. Mina erfarenheter från landsbygdsutveckling i Jämtland är att detta kan föräldrarna själva skapa genom samarbete i till exempel föräldrakooperativ. Sjukvård är mera komplicerat, men även där finns exempel att hämta från Jämtland, där en vårdcentral räddades kvar genom att personalen och brukarna bildade ett vårdkooperativ. I Blekinge är det ett stort problem att sjukvården är asymmetriskt fördelad med tyngdpunkten i Karlskrona. Min åsikt är att LBR bör driva en offensiv politik gentemot landstinget i denna fråga. Smygavvecklingen av sjukhuset i Karlshamn måste tex stoppas!

En väsentlig resurs i landsbygdssamhället är den sociala gemenskapen och viljan till samarbete. Deltagande skapar känslan och upplevelsen av tillhörighet, vilket är väsentligt för de flesta människor. Därför finns det anledning att fundera över hur vi uppmuntrar, skapar och stöttar täta sociala strukturer i närsamhällena. Det handlar bland annat om föreningslivet och samverkansgrupper kring dagis och skola. Byalag som engagerar människor och ser till att det fungerar bra på olika sätt i byn (ömsesidig hjälp, "renstädad by", samlingsplatser utomhus och samlingslokal (kan tex vara i skolan) .

Det finns många äldre människor på landsbygden, som bla har svårt med den digitala revolutionen. Det kan också vara en rad andra, praktiska ting (typ snöskottning, byta glödlampor, fixa ved, moderniseringar av lägenheten). Man kan (tex genom byalaget) utse byatomte (byvaktmästare) som kan hjälpa dem med ovannämnda behov och problem. (Fundering: på ställen där det inte bildats servicepunkter kan kanske pengar för detta gå till viss ersättning till byatomten.)


 

HUR STOPPAR VI VÅLDSSPIRALEN?

Det dramatiska och dödliga våldet har ökat år från år och det tycks inte finnas någon ende på eländet. Polisen arbetar intensivt på att komma åt beväpningen i kriminella miljöer. Detta kan försvåra för dem som vill använda skjutvapen mot sina kriminella konkurrenter och/eller fienden. Men det ändrar inte det sociala undantagstillstånd som råder i dessa dysfunktionella miljöer.

Erfarenheten från vissa satsningar (tex i New York) visar att man bör ingripa tidigt mot brottslighet, för att förhindra allvarligare kriminalitet. Man bör särskilt hårdbevaka brottsbenägna individer. Detta förutsätter tidig information och kartläggning, vilket kräver att polisen är i utsatta miljöer och att det behövs fler poliser i yttre tjänst. Samverkan med andra myndigheter för att kunna ingripa mot bedräglig livsföring öht (bidragsbedrägeri, försäkringsbedrägeri, skatteflykt, rattfylla, fortkörning, smuggling, osv.) Polisen och andra bör göra omfattande kartläggning av brottsaktiva. Information som bör vara tillgänglig för varje polisman som ska göra ett ingripande.

 I utanförskapsområdena finns tyvärr många dysfunktionella familjer, som inte har förmåga att ge sina barn en bra uppfostran och utveckling. Det händer att i invandrarfamiljer förlorar husfar och andra auktoriteter i familjen (och "storfamiljen" inräknat nära släktingar) sin statur och pondus. Detta beror på flera faktorer som att de är arbetslösa och inte kan försörja familjen, att de inte är bekanta med det nya samhället, inte kan språket, inte organisationen, inte koderna och kulturen. Barnen lär sig det nya språket snabbare än föräldrarna och hur man ska ta sig fram i samhället. De kanske tom börjar se ner på eller förakta sina föräldrar, som inte kan slussa barnen in i det nya samhället på ett adekvat sätt. För att möta detta bör socialtjänsten satsa mera på familjerådgivning.

För att få tidig information om familjeproblemen är det viktigt med samverkan mellan socialtjänst, skola, sjukvård och polis. Många av dessa dysfunktionella familjer lever på bidrar och i samband med att de söker hjälp, finns tillfällen att närmare få information om förhållandena i familjen.

De kriminella ungdomarna har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte blir mördare, som fördärvar både sina egna liv och andras. Men det fungerar inte eftersom dessa ungdomar lever isolerat i ett fragmenterat samhälle, med svaga familjeband och där den informella sociala kontrollen inte finns.

I dessa dysfunktionella områden har de kriminella inte kunnat göra samhällets normer och värderingar till sina egna och därför saknas de den inre kontrollen eller samvetet som hindrar kriminalitet och våld. "Antingen skjuter jag eller så skjuter de på mig."

Bakgrunden är typisk för utanförskapsområden. Det skapas stereotypiska bilder och spänningar till samhället, vilket blir självuppfyllande. I gängmiljön behövs det bara en händelse som ”legitimerar” våldet i de kriminella ungdomarnas ögon, för att ge igen. Men vi bör inte, som ofta sker, skylla kriminaliteten och våldet på fattigdom. Det handlar inte så mycket om detta.

De boende i dessa områden känner inte att de har något ansvar för miljön och förhållandena i bostadsområdet. Många är där som flyttfåglar, vilka inte tänker stanna, men kommer inte vidare. Boendemiljön är inte deras. De är bara gäster och bryr sig inte. Möjligen kan detta ändras om de boende blir mera involverade och delaktiga i områdets skötsel och utseende. För att inte intresset ska bli tillfälligt, kan det vara en poäng att de som deltar aktivt, får lägre hyra. Skötseln bör organiseras som gruppverksamhet.

 Det behövs metoder och processer som bygger en sund, normförmedlande gemenskap, i vilken även ungdomarna, på väg in i kriminalitet, blir delaktiga. Eftersom många av dessa, ofta invandrarungdomar, inte ser någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora på att gå den kriminella vägen till "värdighet", som de ser det. Utan delaktighet och accepterade framtidsperspektiv, lever de i nuet och försöker göra något av sina liv.

Eftersom det är båligt ställt med föräldrarnas fostrande uppgifter och engagemang i barnens framtid, får skolan en viktigare roll än normalt eller traditionellt. Skolans fostrande roll bör förstärkas i undervisningen och samvaron i skolan. Ansvarstagande, moral och etik bör ingå i läroplanen. Lärare, skolvärdar, kamratstödjare, kuratorer bör samverka till att skapa en socialt lärande miljö. Innan eleverna lämnar skolan för yrkeslivet, bör skolan, genom kuratorsverksamheten arbeta för att varje elev har en praktikplats att börja på direkt efter skolan.

Grannsamverkan har vista sig ha en positivt effekt och kan utvecklas till än mera informativt arbete, som hjälper polisen. Projektet "Nos" är ett exempel på tidig upptäckt och rapport till polisen, där hundars fantastiska luktsinne och hörsel kommer till användning. Jag har tidigare skrivit om att vi bör genom community organizing skapa en bättre social miljö i utanförskapsområdena. En organisering bland de boende kan ev också leda till att man som grupp vågar informera polisen om viktiga iakttagelser. Samtidigt måste det bli möjligt att vittna utan att behöva visa upp sig i rättssalen och att informanten namn blir offentligt.

Inom socialt arbete har vi metoder som går ut på att organisera lokalsamhället till socialt fungerande miljöer.  Det kallas också för community organizing, Ett intressant exempel på hur detta kan användas för att stävja utvecklingen av våldskriminaliteten, visades den 28:e december i SVT.** I stadsdelen Westside i Brooklyn, New York har organisationen SOS (Save Our Streets) genom community organizing lyckats få ner skjutningarna från 24 år 2010 till 2 i år. Samhällsarbetarna Sheaqua "cocopuff" Parvis och Amy Ellenbogen berättar i programmet hur de, tillsammans med boende och frivilliga arbetar med att skapa sociala miljöer som påverkar ungdomarna i riktning från våld till försoning och ändrade livsperspektiv.

Det är lite förvånande att vi hör och ser så lite av community organizing i de många så kallade utanförskapsområdena (av polisen nu omfattande 23 bostadsområden typ Karlslund i Landskrona). Vi lär ut dessa metoder bland annat på socialhögskolorna, men socialtjänsten i kommunerna har en svag tradition att organisera en del av sitt arbete på detta sätt. Här behövs ett annat tänkande och det är kanske polisen (som nu vädjar om hjälp) som kanske hjälper kommunerna att få upp ögonen för community organizing. För den händelse du som läser detta, inte känner till community organizing kan jag tipsa om några bra böcker.*

Samverkan mellan polisen och medborgarna gör polisen synlig och kan skapa förtroende. Vi kanske tom ska uppmuntra poliser att bosätta sig i utanförskapsområden tex mot att de får gratis hyra. Att återinföra patrullerande kvarterspoliser i dessa områden, kan ha en positiv effekt.  Kanske ska vi också återgå till att ha vicevärdar och portvakter i husen, för att få bättre koll vem som bor i husen och går ut och in. I vissa bostadsområden och mindre samhällen har det utvecklats "nattvandrare" för övervakning. Ibland går det längre och kallas medborgargarde. Det har dålig klang, men är förståligt när polisen inte klarar att sätta dit bovarna.

Ökad kameraövervakning och vakter kan vara bra hjälpmedel, men utan förstärkning av polisen leder det inte långt. Att sätta in militären mot kriminella gäng funkar nog inte, men de kan ju i krissituationer vara bra för bevakningsuppgifter. Migrationsströmmarna är ju också ett bekymmer och där bör vi ta bättre reda på vad det är för folk som kommer hit. Hyresvädrar och bostadsrättsföreningar ska ha skyldighet att informera om vilka det är som bor i deras lägenheter, för att minska möjligheten för kriminella att gömma sig bland andra. Vissa miljöer har blivit veritabla smältdeglar för brottsligt beteende. Att sanera här är inte lätt, men viktig förutsättning för att bekämpa kriminalitet. Åtgärderna kan se tråkiga ut, men en tråkig samhällsutveckling måste nog mötas med tuffa metoder.

 

* litteratur för samhällsarbet

Block Peter                                                               Community - structure of  belonging

Homan Mark                                                            Promoting community change

Kahn Si                                                                        Organizing

Kretzmann/McKnight                                         Building communities from the inside out

Wahlberg Stefan                                                     Samhällsarbete

Watkins Murphy/Cunningham                       Organizing for community controlled development

 

 

 

 

 

 

 

DET MÅNGKULTURELLA SVERIGE

Vi behöver inte gå längre tillbaka än till 1950-talet för att se skillnaderna i vår kultur jämfört med idag. Även på 50-talet fanns skillnader i kultur om vi jämför tex skåningars med norrlänningars eller lappars. Men med kanske undantag av samernas kan man nog påstå att den svenska kulturen var tämligen homogen. Tidigare i historien har det funnits betydligt större skillnader tex i det gamla klansamhället. Långt senare på 1500-talet kom en tysk arbetsmoral in genom protestantismen och viss invandring. På 1700 - 1800-talen ett mindre tillskott av franska ord. I mitten på förra århundradet skedde större förändringar. Det berodde på bättre kommunikationer, folkomflyttningar inom landet, någorlunda enhetlig kommunal och statlig förvaltning och en stor uppslutning kring "folkhemstanken" och därmed socialdemokratin som det statsbärande partiet, med sin ideologi om jämställdhet, social trygghet, korporativ samverkan och arbetsfred.

Idag ser det mycket annorlunda ut. Det mångkulturella samhället är här på gott och ont. Det finns flera samverkande faktorer bakom detta. Arbetskraftens rörlighet inom och utom landet och Sverige tog emot många arbetare från tex Grekland, Jugoslavien och Finland. Finnar har fortsatt att vara en stor grupp invandrare. Arbetskraftsinvandringen ledde till att antalet personer i den svenska befolkningen som var födda utomlands mer än femdubblades, från cirka 100 000 år 1945 till 538 000 år 1970. Under slutet av 1980-talet var invandringen stor från länder som Iran, Chile, Libanon, Polen och Turkiet.  På senare tid är det framförallt människor från Afghanistan, Irak, Iran, Syrien, Somalia och Eritrea som kommit hit. De förde med sig sina traditioner, som influerat oss, inte minst vad gäller maten, vilket gjort den svensk matkulturen mera mångsidigt och intressant. Vi har också fått en mängd olika restauranger och folk går betydligt mera på restaurang och äter ute.

Sverige har inte alltid varit ett invandrarland. Från 1860-talet till 1930 utvandrade 1,4 miljoner svenskar, framförallt till USA. Det är först på 1980-talet som invandringen tar riktig fart. År 1989 invandrade tex 66 000 personer. 1994 hade det ökat till 84 000. 2013 är invandringen dubbelt så stor som utvandringen och 2016 är det invandringen som till 80 procent står för befolkningstillväxten i landet. 1,7 miljoner är födda utomlands. Det är givet att detta på ett radikalt sätt påverkat vår kultur, konstigt vore det väl annars!

(http://www.scb.se/hitta-statistik/sverige-i-siffror/manniskorna-i-sverige/in-och-utvandring)

Det finns flera andra förhållanden som påverkat Sverige att bli ett land där den tidigare kulturen eroderas av starka influenser. Jag tror inte det är en överdrift att säga att USA är boven i detta drama. Kanske lite förvånande är att den stora utvandringen till USA har påverkat svensk kultur på flera sätt: amerikabreven, svenskamerikanska återflyttare och besökare, de många och starka relationer som funnits och delvis finns mellan utflyttarna och hemmafolket.

USA vann andra världskriget och därmed skrev historien. Det skäms de inte för, tvärtom har de använt sina enorma, ekonomiska resurser för att sprida sina intressen, verklighetsuppfattning och livsstil över världen. Marshallhjälpen satte tydliga spår i Europa och därmed influenser till Sverige. USA var länge (och fortfarande?) den starkaste världsekonomin och övriga världen har försökt ta efter. Amerikanska produkter har översållat världen och Europa. Med USA:s dominans har följt att vi tagit över den amerikanska mainstream livsstilen vad gäller utseende, kläder, assessorer, heminredning, bilmodeller, mm. Bara en liten detalj: vid nästan alla internationella sammanhang och möten är männen likadant klädda i kostym och slips - och uppträder stilrent enligt denna modell.

Produktivkrafternas utveckling och ökad internationell handel har väsentligt ökat konsumtionen av varor och gett oss ett sk "prylsamhälle" och i förhållande till tidigare i historien, då tillvaratagande var viktigt för ekonomin, gäller nu "köp - slit - och - släng"! Aldrig tidigare har befolkningen i sin helhet kunnat klä sig så varierat och ombytligt. Det betyder väl att den kapitalistiska ekonomin nått en högre nivå, som påverkar oss alla.

Amerikansk snabbmatskultur översvämmar också världen, med Hamburgrestauranger och liknande. Halloween har tagit över Alla helgons dag, vi har fått Black Friday då vi ska shoppa loss. Vårt julfirande blir allt mer likt det amerikanska, med den kommersiella julen som börjar redan i slutet av oktober, överlastade julgranar, amerikansk julmusik i alla varuhus, Santa Claus som ersatt den traditionella tomten. Idag ska bröllopen vara överdådiga, som de amerikanska, med kostnader som gör att föräldrarna måste skuldsätta villan för att ha råd.

Ett område som blivit starkt påverkat av amerikansk kultur är språket. Vi har fått in mängder med engelska ord. Den amerikanska kulturella hegemonin har stort ansvar för detta och i viss mån har engelska förstärkts genom vårt EU-medlemskap. Influensen av engelska i språket hänger delvis också samman med den digitala revolutionen och vårt flitiga användande av internet, där mycket sker på engelska. Flitig användning av engelskan har hos framförallt unga människor lett till att de knappt kan skriva korrekt svenska. Påtagligt är att de särskriver ord som normalt samskrivs i svenskan. Som bekant kan vi i svenska föra samman ord till nya begrepp typ Bergsjödalsbadet. Skolor där undervisningen sker helt på engelska, lär inte förbättra elevernas förmåga att hantera svenska språket. Tvärtom ser vi ännu ett exempel på amerikansk kulturimperialism.

I Folkhemssverige fanns ett stort förtroende hos befolkningen för staten och den offentliga sektorn. Kanske ovanligt stort i ett internationellt perspektiv. Men med högre utbildningsnivå hos medborgarna och kritiskt tänkande, är det inte lika självklart att rådande ordningar bara accepteras rakt av. Det öppna samhället, befolkningens rörlighet i landet och världen samt inflödet av människor från nationer med ett helt annat förhållande till myndigheter, har förtroendet avtagit.

Det som på senare tid markant påverkat vår kultur är inflödet av muslimer, islam och den kulturen, som är i grunden mycket annorlunda än den svensk/amerikanska. Klädseln är annorlunda och mest påtagligt är att kvinnor ska ha huvudduk, niqab eller burka (som dessbättre är mindre vanligt här i landet). Livsstilen är mycket annorlunda. Muslimer måste hålla sig strikt till de islamska koderna, inte äta fläsk eller svin öht, inte dricka alkohol, bara äta kött från rituellt slaktade djur, lyssna till böneutropen och bedja fem gånger om dagen med näsorna pekande mot Mecka. Kvinnor får inte vistas ensamma ute i offentligheten. De ska helst vara tillsammans med sin äkta man eller annan familjemedlem (vanligen en man). Kvinnor får inte ta andra i handen, eftersom det betraktas som orent. Kvinnor får inte själva välja vem de ska gifta sig med. Det är en viktig familjeangelägenhet!

En kvinna och en man, som inte är gifta, får inte vara tillsammans på tu man hand och absolut inte ha samlag. Detta kan leda till att de blir stenade till döds, eller i vart fall dödade. Muslimska män föraktar svenska kvinnor, som de tycker är lössläppta och ibland likställda med horor (vilket vi hör blivit allt vanligare att unga muslimska män kallar svenska tjejer). Uppfattningen att svenska kvinnor är lössläppta, leder ibland till att muslimska män tror det är okej att ta för sig vad man vill och våldta.

Konsekvenserna av inflödet av muslimsk kultur, är oerhört mycket större än vad gäller den amerikanska, eftersom den är så olik vår egen. Förändringar sker hela tiden i den rådande kulturen, men med mängder av muslimer i landet står vi inför en verkligt stor utmaning. Vi får finna oss i att vi ibland inte vet vad det är för människa vi möter (och detta har naturligtvis blivit allt mer besvärande genom hotet som finns från islamister och jihadister). Badhusen kan inte ha gemensamma bad för män och kvinnor. Skolgymnastiken måste organiseras så inte killar och tjejer möts i omklädningsrummen. Skolavslutningarna och jullovsouvertyren  får inte, som traditionellt ske i kyrkan. Skolmaten får inte innehålla något griskött. Eleverna får inte ha nationalistiska symboler i skolan, som tex landslagets klädsel. Vissa arbetsplatser måste acceptera att muslimska anställda måste bedja fem gånger om dagen. Muslimska anställda kräver rätten att inte behöva hälsa på den i vår kultur traditionella vägen genom handskakning. Båda parter upplever detta som kränkande. Vilket dilemma! Muslimer firar inte jul men ramadan är helig och de måste delta i fredagsbönen. En del muslimer, som nog inte fattat att de nu lever i ett kristet land, anser att julfirande är haram, dvs något mycket syndfullt. Tänk 2050 då vi svenskar inte får fira jul!

Sedan är det många agnostiker och humanister som rycker på axlarna och säger att detta med den muslimska kulturen inte är något problem. Det är bara att acceptera. Den ena kulturen är så god som den andra!  Föreställningen om alla kulturers lika värde är en schablon som används av mångkulturalister för att tabubelägga tex kritiken av den islamska kulturen. Men från ett etiskt, humanistiskt perspektiv är det uppenbart att en kultur som föreskriver könsstympning och stympning (tex avhuggning av händer) som straff och förtryck av kvinnor, inte har lika värde som den kristna kulturen. Fobi är numera en åkomma som blivit ett politiskt begrepp i syfte att undergräva trovärdigheten hos motståndaren. Den fobisjuke kan ju inte tas på fullt allvar. Kritik av islam och islamister kallas islamofobi.

Så gott som dagligen läser och hör vi om människor som blivit trakasserade och hotade. Till detta kommer våldtäkter och dödsskjutningar. Det är inte konstigt att många människor inte känner igen sitt mångkulturella samhälle. Inte sällan låter det i systemmedia som om det är vanliga, svenska medborgare som står för förtrycket - eller i vart fall talar man inte om vilka busarna är, om det handlar om andra än svenskar. Redaktionerna har fått direktiv att inte nämna varifrån busarna kommer om det inte är svenskar, för att (som man tror) inte späda på främlingsfientligheten. Några medier har dock börjat inse att "tystnadskulturen" inte håller i längden. För eller senare kommer sanningen fram via sociala media och människor drar den logiska slutsatsen att man inte kan lite på systemmedia. Deras främsta uppgift är att via språket slå vakt om den gällande, politiskt korrekta ordningen.

Men det visar sig att gängkriminaliteten huvudsakligen bärs upp av unga invandrarkillar. Gruppvåldtäkt, som är ett nytt fenomen, genomförs vanligen (för att inte säga alltid) av invandrarkillar. Mycket av trakasserierna och hoten utövas av invandrare mot andra invandrare. Muslimer tycker inte om judar, eftersom de felaktigt kopplar dem till Israel och hatar den apartheidpolitik som Israel för gentemot palestinier. Invandrade muslimer och kristna tycker inte heller om varann, eftersom de bär med sig konflikterna från Mellanöstern. Muslimer tycker i regel inte om svarta människor, eftersom de betraktas som underlägsna. Detta har en mycket lång historia från den tid då muslimer tog massor av svarta som slavar. Nu har migranterna tagit med sig de etniska, religiösa och sociala motsättningarna till Sverige. Fattar våra välmenande politiker detta? Och i botten på alla dessa motsättningar ligger nu, förutom fördomar och okunskap, kampen för levebrödet, dvs striden om begränsade resurser i det här landet. Nykomlingar har ett stort socialt handikapp i konkurrensen om en plats i samhället. Detta och deras särintressen leder till skapandet av parallellsamhällen.

Aldrig tidigare har vi sett så många olika människor på våra gator. Allt från lättklädda skönheter, homosexuella queer personer till niqab klädda kvinnor i svart - beroende av årstid. Detta kan ses som en fascinerande mångfald eller kulturkonflikter och normosäkerhet, eventuellt ledande till konflikter och främlingsfientlighet.

Det finns ett antal brännpunkter där dessa motsättningar blir särskilt tydliga. Det är främst i de sk utanförskapsområden (som hellre kunde kallas sociala härdsmältor), typ Kroksbäck och Lindängen i Malmö, Biskopsgården och Bergsjön i Göteborg och Fittja och Rinkeby i Stockholm, tillsammans med ett femtiotal andra områden i andra svenska städer. Det är i dessa områden vi tydligast kan se vart vi är på väg i detta samhälle. Områdena domineras av invandrare. Där har utvecklats parallellsamhällen med kriminella gäng, som delvis tagit kontrollen och skapat sin egen "rättsordning". De boende får finna sig i laglösheten om de är rädda om livet. Blåljuspersonal vill inte åka in i dessa områden utan poliseskort. I vissa andra riskområden har muslimska grupper tagit kommandot och sedlighetspolisen ser till att hålla sin shariainspirerade ordning, med särskild uppmärksamhet på ungdomar och inte minst på muslimska kvinnor och tjejer. Svensk frigjordhet och festkultur uppfattas som haram (det mest förbjudna) och bekämpas bestämt.

Influenser från USA har varit på gott och ont. USA har varit mycket drivande i den tekniska utvecklingen, vilket huvudsakligen varit positivt också för vårt land. Men detta inflytande i kulturen har också betytt en omfattande kommersialisering av förhållanden på nära nog livets alla områden. Arbetskraftsinvandringen under olika historiska perioder (allt från tyska handelsmän på 1500-talet, Vallonare på 1800-talet, återvändande Amerikamigranter, greker, jugoslaver, finnar mfl under senare delen av 1900-talet) har huvudsakligen varit positivt för den svenska kulturen. Men när det gäller den omfattande muslimska invandringen kan jag inte se något positivt alls. Tvärt om har det medfört en mängd problem, utmaningar och hot mot vårt moderna, upplysta samhälle. Muslimerna för med sig en reaktionär krigarreligion och en kultur som är från medeltiden med allt vad detta innebär av bigotteri och kvinnoförtryck. I detta perspektiv står vår moderna, upplysta, kristna kultur för ljus, medan muslimernas står för mörker.    

De som vurmar för social mångfald och mångkultur tror att detta skapar intressanta och kreativa miljöer och så kan det vara ibland. Men det är nu vanligare att med mångfalden följer ökade motsättningar i samhället. Detta kanske inte är hela världen, men när motsättningarna tar sig djupt kränkande, våldsamma och dödliga uttryck, blir avigsidorna av mångkultur ett överhängande problem, som undergräver det sammanhållande kittet i vårt samhälle. Fortsatt sönderfall väntar. Det politiskt, korrekta, humanitärt etablissemanget, vill inte inse detta, inte för att de är dumma i huvudet, men för att det står i strid med deras agenda för mångkultur.


HÖGER, VÄNSTER ELLER MITTEN I DAGENS POLITIK?

I dagens politik är liberalismen totalt dominerande. Det är tron på den totala valfriheten, individualism och konkurrens, de fria marknadskrafterna, individernas fria ekonomiska val, privatisering av offentliga verksamheter, konkurrensutsättning av andra, aggressiv feminism, moralisk egoism (sköt dig själv och skit i andra), fritt fram och hyllande av sexuell mångfald, var och en sin egen lyckas smed, kulturell relativism och varufetischism. Några verkligt konservativa eller socialistiska partier existerar inte längre. Allt är stöpt i det liberala vaxet.   

Den formulerade, politiska konservatismen växte fram som en ideologisk motreaktion på franska revolutionen. Det gick ut på att bromsa allt för snabba förändringar i samhället. Enligt dess företrädare, tex Rousseau, finns det ett särskilt värde i det som har funnits länge just därför att det visat sig livskraftigt, naturligt och funktionellt.

Några av huvudkombattanterna var Voltaire och Rousseau. Rousseau står för bevarande av en ursprunglig, naturlig ordning, medan Voltaire argumenterar för den moderna, rationella, skapande och förändrande människan. Han är en upplysningens filosof för den revolutionära andan.

Liberalismen har sin grund i upplysningsfilosofernas tankar om den fria individen, som väljer sin väg i livet och därför är hon själv ansvarig för sitt liv. Det går inte att skylla på andra eller på omständigheterna (jfr existentialismen). Liberalismens grundbult är valfriheten.

Konservatismen har alltså sina rötter hos Rousseau, där folkviljan förenas och uttrycks genom staten, som den enande kraften i ett samhälle. Staten är den kraft som överbryggar klassmotsättningarna i samhället. Konservatismen hyllar och slår vakt kring traditionen. Konservatismen har den fördelen, att den slår vakt kring det som människor känner till. "Man vet vad man har, men inte vad man får." Det finns ett mänskligt drag av att vara försiktig med det man inte känner till, vilket visat sig klokt i de flesta sammahang.

 Ett samhälle kan inte, genom snabba förändringar, skaka av sig sin historia. Den finns nedärvd i kulturen, vilken inte förändras alls så lätt och snabbt som strukturella, tekniska, ekonomiska och politiska förändringar. Hos konservatismen står kollektivet i centrum, medan det är individen som är central i liberalismen. I detta avseende liknar konservatismen socialismen.

Socialkonservatismen går längre än den traditionella konservatismen och förespråkar en statlig välfärdspolitik, för att dämpa klassmotsättningarna (se tex Bismarck och hans socialpolitik) och ger alltså staten en ännu större roll än de gamla konservativa. Konservatismen och liberalismen enas kring idéerna om den fria, konkurrensutsatta marknaden och det privata ägandet av produktionsmedlen.

Här bryter socialismen tvärt med de konservativa och vill överföra produktionsmedlen i folket, kollektiva ägande. Socialismen hämtar idéer från franska revolutionen om frihet, jämlikhet och broderskap. Betonar särskilt jämlikheten och allas lika förutsättningar och möjligheter. En berömd paroll är "av var och en efter förmåga, till var och en efter behov" och föreställer sig det klasslösa samhället som ett ideal. Till skillnad från liberalismen och konservatismen hävdar socialismen att alla riktiga, ekonomiska värden i samhället skapas genom arbetet. Socialismen har via socialdemokratin lämnat tron på att folket, kollektivet ska äga alla produktionsmedel och förordar istället blandekonomi, samtidigt som man spinner vidare på socialkonservatismens idéer om den statliga välfärdspolitiken och samhälliga förändringar genom den parlamentariska vägen.

I Sverige driver socialdemokratin tesen om statlig välfärdspolitik extra långt med det så kallade programmet för folkhemmet. Staten står för en socialpolitik som omfattar alla medborgare, utan att kräva behovsprövning (som liberaler och konservativa står för). Denna inriktning av socialstaten förväntas bli accepterad av hela folket och gör socialpolitiken till den största utgiftsposten i statens budget. Keynes teorier spelar stor roll i det socialdemokratiska tänkandet kring folkhemmet och där staten har en utpräglad konfliktlösande roll och ekonomisk regulator, till exempel för att dämpa arbetslöshet i lågkonjunkturer.

Som en reaktion på folkhemspolitiken och den starka staten kommer nyliberalismen på 1970-80-talen. Man betonar den enskilde individens rationella val och strävan efter att på den vägen maximera sin välfärd och lycka. Ekonomen Milton Friedman var den främste teoretikern bakom nyliberalismen och hyllandet av den fria marknaden och marknadskrafterna. Thatcher och Reagan står som politiska frontfigurer för genomdrivandet av nyliberalismen; privatisering av offentliga verksamheter, sjukvård, undervisning , social service mm. Och all offentlig verksamhet ska konkurrensutsättas för att bli mera ekonomiskt effektiv.

Globalismen är en både nödvändig och naturlig utveckling av den kapitalistiska ekonomin, där ägarna av produktionsmedlen ständigt vill maximera sina vinster och därför söker sig produktionen dit där marginalkostnaden för produktionen är lägst och till marknader där köpkraften och avsättningen är bäst. Liberalerna hävdar att alla vinner i längden på detta eftersom produktionen blir som mest effektiv då de fria marknadskrafterna får råda oinskränkt.

Ja, vad är då höger och vänster idag? Situationen är den att det inte finns mycket kvar av varken konservatismen eller socialismen. Det liberala tankegodset har fullständigt tagit över all ideologi kring ekonomisk verksamhet och utveckling och blivit totalt dominerande. Alla med inflytande är nu liberaler som hyllar individualism, fria val och fria marknadskrafter. En konsekvens av detta är privatisering av offentliga verksamheter och konkurrensutsättning av det som inte privatiseras. Sverige har gått längst i världen med att göra medborgarna till konsumenter av all slags service, vård och utbildning. Sverige är med i EU, ett av de främsta kännetecknen för en liberal, övernationell sammanslutning, där de fria marknadskrafterna och individens ekonomiska valfrihet sitter på piedestal. Konsumtion är i EU-länderna viktigare än produktion. Det är konsumtionen som håller det kapitalistiska maskineriet igång. Produktionen kan ske i Kina eller hotahiti, men konsumtionen sker i EU.

Vänstern har blivit socialliberal och värnar särskilt om dem som Marx kallade trasproletariatet (som aldrig kan bli en revolutionär kraft pga deras totala underlägsenhet i alla avseenden), det vill säga de mest utsatta grupperna i samhället: fattiga invandrare, arbetslösa, sexuellt avvikande, hemlösa, utvecklingsstörda, mfl. Sverigedemokraterna är indifferenta socialkonservativa utan ideologisk stadga.

Sett i dagens politiska, ideologiska ljus, kan man kanske tom säga att de som drömmer sig tillbaka till folkhemspolitiken är konservativa. I den meningen betraktar jag mig själv som konservativ eller är jag möjligen en klassisk folkhemssocialist? Hur som, definitivt motståndare till liberalismen, gammal såväl som ny!


 
gen_22.1.gif