1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Fördömda stad front hemsida mini.jpg

 

GALLOPERANDE BROTTSLIGHET KNÄCKER POLISEN

Situationen i vårt land är mycket bekymmersam och polisen är hårt pressad. Detta har lett till att regeringen blev tvungen att byta ut den oduglige polischefen Dan Eliasson, trots att han har partibok. Det finns 800 kriminella män i nätverk med tillgång till vapen. 2017 skedde 300 skjutningar och 40 dödade, huvudsakligen i gänguppgörelser. Det är i storstadsområdena dessa kriminella nätverk finns, i Malmö 200, Göteborg 300 och Stockholm 300. Brottsligheten i landet har ökat allt sedan 1975, från 750 000 anmälda brott till 1,5 miljoner år 2016, eller från 9 221 per 100 000 invånare till 15 219, dvs med 65%. Särskilt allvarligt är att brott mot person (liv och hälsa) ökat mest och utgör nu 19 procent av brotten. Från 282 per 100 000 inv år 1975 till 957 år 2016, alltså en ökning med 239%. Av de 957 är 112 fall av dödligt våld. Denna typ av brott är det högsta under 2000-talet. Vad gäller våldtäkter är ökningen katastrofal med 9 per 100 000 inv 1975 till 68 år 2016. Detta är en ökning med hela 655 procent! Av 36 länder ligger Sverige två i toppen med mest våldtäkter. Japan har minst med bara en (1) per hundratusen invånare.

 

Här i landet har vi varje år cirka 180 000 personer misstänkta för brott.  76 procent av dessa är män. Hela 20 procent är unga män 15 - 20 år. Av de nyligen kartlagda 800 är de flesta män i åldern 15 till 25 år och uppvuxna i hårt belastade miljöer typ Fittja, Kroksbäck och Bergsjön.  Polisen får kritik för att man inte klarar upp mer än 19 - 14 procent av personbrott, dvs brott som lagförts (inte fastställda domar). Men vad gäller gängkriminaliteten är problemet bland annat att de som sett och vet något inte vågar anmäla eller ställa upp som vittnen. Gängen har tagit över makten i vissa bostadsområden och den som pratar med polisen riskerar att själv råka illa ut. Inom polisväsendet klagar man (tex i Polistidningen no 12 2015) på hur verksamheten är organiserad och blivit allt mer centraliserad med landet uppdelat i sju regioner. Bristen på poliser framhålls också.

Sverige har 206 poliser per 100 000 inv. medan tex Tyskland har 300, Belgien 400 och Grekland 500. Vi har 30 000 anställda hos polismyndigheten varav 20 000 är poliser. Men långt ifrån alla poliser arbetar i yttre tjänst med uniform. Bara 46% är i yttre tjänst. År 1965 var det 67%. Det är alltså allt färre poliser i yttre tjänst. Organisationen ser ut som en tratt, men vi bör vända den upp-och-ner. Poliser på fältet har fått det allt tuffare i sitt arbete genom ökad kriminalitet och inte minst genom att det grova våldet ökat. Banditerna ger sig till och med på polisen. Detta måste vi sätta stopp för genom upprustning och ökad bemanning.

Det brukar ibland hävdas att kriminaliteten beror på klassamhället, men i dagens samhälle är denna koppling inte så tydlig. Anledningen är att vi genom öppna gränser och migrationen i världen, kommit att bli en del av de brottsaktivas marknad. Det finns ca 300 kriminella gäng med ca 5000 "medlemmar" eller snarare "deltagare" som går in och ur gängen utifrån omständigheter. Ligorna pendlar också in och ut ur landet utan större problem. De som är här illegalt och  riskerar en kriminell utveckling ska snabbt utvisas.

Vad ska vi då göra mer för att bryta denna spiral av stegrande kriminalitet? Eftersom vi är med i EU kan vi inte längre ha full koll på vem som kommer in och åker ut ur landet. Men om tullarna får ökade befogenheter att kontrollera alla som åker in och ut skulle det säkert gå att göra livet surt för bovarna och andra med inte rent mjöl i påsen. Skärpta vapenlagar är bra, men vi måste också kunna kontrollera att vapen inte kommer in i landet.

Erfarenheten från vissa satsningar (tex i New York) visar att man bör ingripa tidigt mot brottslighet, för att förhindra allvarligare kriminalitet. Man bör särskilt hårdbevaka brottsbenägna individer. Detta förutsätter tidig information och kartläggning, vilket kräver att polisen är i utsatta miljöer och att det behövs fler poliser i yttre tjänst. Samverkan med andra myndigheter för att kunna ingripa mot bedräglig livsföring öht (bidragsbedrägeri, försäkringsbedrägeri, skatteflykt, rattfylla, fortkörning, smuggling, osv.) Polisen och andra bör göra omfattande kartläggning av brottsaktiva. Information som bör vara tillgänglig för varje polisman som ska göra ett ingripande.

I utanförskapsområdena finns tyvärr många dysfunktionella familjer, som inte har förmåga att ge sina barn en bra uppfostran och utveckling. Det händer att i invandrarfamiljer förlorar husfar och andra auktoriteter i familjen (och "storfamiljen" inräknat nära släktingar) sin statur och pondus. Detta beror på flera faktorer som att de är arbetslösa och inte kan försörja familjen, att de inte är bekanta med det nya samhället, inte kan språket, inte organisationen, inte koderna och kulturen. Barnen lär sig det nya språket snabbare än föräldrarna och hur man ska ta sig fram i samhället. De kanske tom börjar se ner på eller förakta sina föräldrar, som inte kan slussa barnen in i det nya samhället på ett adekvat sätt. För att möta detta bör socialtjänsten satsa mera på familjerådgivning.

För att få tidig information om familjeproblemen är det viktigt med samverkan mellan socialtjänst, skola, sjukvård och polis. Många av dessa dysfunktionella familjer lever på bidrar och i samband med att de söker hjälp, finns tillfällen att närmare få information om förhållandena i familjen.

Samverkan mellan polisen och medborgarna gör polisen synlig och kan skapa förtroende. Vi kanske tom ska uppmuntra poliser att bosätta sig i utanförskapsområden tex mot att de får gratis hyra. Kanske ska vi också återgå till att ha vicevärdar och portvakter i husen, för att få bättre koll vem som bor i husen och går ut och in. I vissa bostadsområden och mindre samhällen har det utvecklats "nattvandrare" för övervakning. Ibland går det längre och kallas medborgargarde. Det har dålig klang, men är förståligt när polisen inte klarar att sätta dit bovarna.

Grannsamverkan har vista sig ha en positivt effekt och kan utvecklas till än mera informativt arbete, som hjälper polisen. Projektet "Nos" är ett exempel på tidig upptäckt och rapport till polisen, där hundars fantastiska luktsinne och hörsel kommer till användning. Jag har tidigare skrivit om att vi bör genom community organizing skapa en bättre social miljö i utanförskapsområdena. En organisering bland de boende kan ev också leda till att man som grupp vågar informera polisen om viktiga iakttagelser. Samtidigt måste det bli möjligt att vittna utan att behöva visa upp sig i rättssalen och att informanten namn blir offentligt.

Ökad kameraövervakning och vakter kan vara bra hjälpmedel, men utan förstärkning av polisen leder det inte långt. Att sätta in militären mot kriminella gäng funkar nog inte, men de kan ju i krissituationer vara bra för bevakningsuppgifter. Migrationsströmmarna är ju också ett bekymmer och där bör vi ta bättre reda på vad det är för folk som kommer hit. Hyresvädrar och bostadsrättsföreningar ska ha skyldighet att informera om vilka det är som bor i deras lägenheter, för att minska möjligheten för kriminella att gömma sig bland andra. Vissa miljöer har blivit veritabla smältdeglar för brottsligt beteende. Att sanera här är inte lätt, men viktig förutsättning för att bekämpa kriminalitet. Åtgärderna kan se tråkiga ut, men en tråkig samhällsutveckling måste nog mötas med tuffa metoder.


 

SYSTEMMEDIAS INDOKTRINERING

I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller värderingar och världsbild. Dessa medier kan kallas politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med det idag politiskt korrekta. Alltså de värderingar som det ledande, dominerande, "humanitära" etablissemangets står för och vill torgföra. Det är hegemoniska (dvs kulturellt dominerande) samhällsuppfattningarna kring den marknadsliberala ekonomin, mångkulturalismen, sexuellt likaberättigande, alla människors lika värde, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism. De snål med karaft ner på nationalism och patriotism, eftersom dessa står för och vill värna den svenska kulturen. Systemmedia står för mångfald, mångkultur och kulturrelativism, dvs den ena kulturen är så god som den andra.

I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är sas inneslutna i tidens normbubbla. De är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur den bör vara.

Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att tex klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi.

Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: "Hur mycket invandring tål Sverige?" eller "Håller Sverige på att islamiseras?" Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden).

Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: "I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."  Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga  för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten.

Det handlar alltså om hegemoni, eller dominans genom övertygelse. Systemmedias dominans bygger på att det dominerande skikt i samhället (kulturbärarna som sätter dagordningen och levererar förklaringsmodellerna) behåller sin ställning genom att de som domineras accepterar deras världsbild och den rådande ordningen. Den rådande ordningen uppfattas som den rätta och förnuftiga och eventuella alternativ som orealistiska och ogilltiga. Därför blir den okritiskt accepterad!

Det som håller medborgarna kvar inom en viss ordning är också det som kallas systemavhängighet. Vi är beroende av de system och ordningar vi har lärt oss att leva med. Att bryta med dessa leder oss ut i det okända och de flesta individer blir osäkra och rädda för detta. Vi vet sas vad vi har, men kanske inte vad vi kan skapa istället. Vi fruktar oordning och kaos och därför är vi av naturen lite konservativa. Detta gynnar den bestående ordningen, dess självklarhet och dominans.

Systembevararna pekar gärna ut alternativa ordningar som extrema, företrädda av extremister och därför kan eller vågar folk inte ta dessa alternativ på allvar.  Härskarnas hegemoni vilar inte på någon tvångsmakt, utan på att systemmedia och kulturbärarna lyckas överföra sina perspektiv och värderingar till dem som är dominerade. Folk flest uppfattar, tolkar och accepterar, dessa värderingar och perspektiv som sunt förnuft. Hegemonin handlar om kulturbärarnas dominans över perspektiven, kulturen, värderingarna och förståelsen av samhället. Systemmedia skapar och upprepar ständigt de perspektiv, normer och värderingar, som avspeglar sig i attityder och förhållningssätt, och bestämmer på så sätt vilka som är de rätta normerna i samhället.

Tydligast är nog "enögdheten" när det gäller att ge "rätt" bild av nationella - internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i "nationens intresse". Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Systemmedia spinner gärna vidare på  den gamla rysskräcken här i landet.

Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten  är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Därigenom blir de socialiserade och inkluderade i gemenskapen. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna.

Betraktelser som starkt avviker  från den etablerade ordningen, har mycket svårt att få anhängare och livskraft. Detta blir tvärt om misstänkliggjort av systemmedia och kommer då att uppfattas av flertalet av vanligt folk som falskt. Innebär också att de flesta inte upplever att de har någon anledning att ifrågasätta och själva gräva i ämnet. Tvärt om, de som ifrågasätter etablerade sanningar, blir misstänkliggjorda av systemmedia och sedan av omgivningen. De som gräver för djupt blir betraktade som extremister och utstötta - ingen man behöver ta på allvar. Detta är själva poängen med extremiststämpeln - exkludering!

 

Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv.( DN tex är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen.) Samtidigt är det politiska etablissemanget beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det uppstår ett ömsesidigt beroende, där man binder upp varann. Det hela går ut på att tala om för mediernas mottagare hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel.

Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den råddande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom folk flest får det mesta av sin information om världen, genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och handla. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av social oro och konflikter.

Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, det så kallade problemdefinieringsprivilegiet och den sk åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan har utsatts för ny konkurrens och det är inte givet att tex unga människor köper systemmedias förklaringsmodeller rakt av.

Samtidigt ska vi inte ropa halleluja över alternativa medier. Det kan mycket väl hända att i dessa finns dolda (eller öppna) uppfattningar om vad som är politiskt korrekt i dessa kretsar och det kan ibland vara lägre till taket där än i systemmedia, beroende på att systemmedia sitter säkert i sadeln och tillåter vissa säkerhetsventiler, som inte alternativmedia kan kosta på sig. Har du inte rätt uppfattning är du där, liksom i systemmedia inte välkommen. Det handlar främst om att man tar upp olika ämnen och perspektiv, men det betyder inte fri och ocensurerad information. Ett belysande exempel på detta är synen på Donald Trump. Inte sällan framställs han i alternativmedia som alternativpresidenten eller rebellpresidenten, medan systemmedia ser honom som ett hot mot världsfreden.

(Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)


Muslimer 30 p karta mini.jpg

OM TRETTIO ÅR 30 PROCENT MUSLIMER I SVERIGE

Fortsätter migrationsströmmarna av muslimer som under åren 2014 - 2016, kommer Sverige att ha 30 procent muslimer om 32 år! Enligt forskningsinstitutet Pew Forum har vi idag 8,1 procent muslimer. Det är nästan lika mycket som i Frankrike (8,8%), som har mest av alla i EU. Om invandringen till Europa skulle se ut som den gjorde mellan 2014 och 2016, med en hög andel muslimska migranter, så kommer 14 procent av EU:s befolkning att vara muslimer år 2050. Sverige har då den största andelen med 30%. Även om invandringen skulle stoppas helt, kommer det att vara11 procent muslimer i Sverige om 32 år.

Studien laborerar med tre scenarier 1: noll invandring, 2 "normal invandring" utan flyktingströmmar. Om invandringen blir "normal" blir det 11,1 procent muslimer i Sverige och vi hamnar på andra plats efter Frankrike. I det sista sceneriet  kommer Sverige att vara det land i EU med den klart största andelen muslimer i befolkningen (och då är inte den illegala invandringen medräknad).  Detta kommer att få oerhörda konsekvenser för vårt land och vår kristna kultur. Sveriges kvinnor kommer att vara särskilt utsatta för det välkända, muslimska kvinnoförtrycket. Det är detta boken "Du gamla du fria...?" handlar om.

Alf Ronnby

Källa Pew Research Centre: Europe’s Growing Muslim Population, November 29, 2017

http://www.pewforum.org/2017/11/29/europes-growing-muslim-population/

 

EN SEGREGERAD TRÖTT SKOLA

I början på 90-talet, då jag sysslade med landsbygdsutveckling i Jämtland, uppfattade jag att det var positivt med friskolor, som skapade möjlighet för föräldrar och andra att starta en kooperativ skola, då kommunen ville lägga ner byskolan. De friskolor som startade drevs av engagerade föräldrar och hade ibland vissa nya idéer kring pedagogik. Vid den tiden föreställde jag mig inte att det skulle komma multinationella riskkapitalister till landet och driva friskolor enbart för att maximera sina vinster. Så var det inte tänkt med friskolan. Avsikten var främst att skapa variation genom olika pedagogiska modeller och valmöjligheter för föräldrar och elever. Också ge glesbygdens skolor en chans att leva kvar genom engagemang i lokalsamhället.

Nu finns det mer än 800 friskolor för grundskolan och mer än 400 på gymnasienivå. Academedia har 300 friskolor och omsätter sex miljarder kronor årligen och en tar ut en vinst på närmare 500 miljoner. Också Internationella engelska skolan omsätter mer än miljarden och gör stora vinster. Fem skolkoncerner: Academedia, John Bauer Organization, Pysslingen, Kunskapsskolan och Baggium dominerar marknaden. Alla utom Kunskapsskolan ägs av riskkapitalbolag . Vinsterna gör de bla genom en lägre lärartäthet och genom att locka till sig motiverade, högpresterande elever från medelklassområden. Inga strulputtar där som kostar extra.

Att vara lärare innebär att man varje skoldag blir utvärderad. Det blir inte lättare av att, som Lärarnas Riksförbund skriver i SvD (02.02.18), vissa föräldrar har enorma krav på skolan och lärarna. Pressen i dagens skola är mer än tillräckligt hård ändå. Det är begripligt att föräldrar har krav på skolan och lärarna, eftersom det har så stor betydelse för elevernas framtid att det går bra i skolan. En dålig skola, som inte har bra pedagogik och inte kan ge adekvat stöd till eleverna, har gett vissa elever problem för livet. Bildar föräldrarna drev mot vissa lärare, kan man tänka att problemen måste vara stora. Men det kan också bero på att en grupp föräldrar tror sig veta bättre än läraren hur det ska vara i en effektiv skola. Lärare som råkar ut för detta kan säkert bli väldigt trötta på dethela.

Med den kraftigt förhöjda utbildningsnivån i samhället är det många som har synpunkter på hur skolan ska fungera. Detta ser vi inte minst av den ständiga debatten om skolan. Detta är väl på gott och ont, om det leder till konstruktiv kritik och dynamiska förändringar i skolarbetet. Dock har skolan fått problem som inte är skolans. Jag tänker på att skolan fått ta emot mängder med elever som inte kan svenska språket och kulturen. Dessutom kommer inte så få av dem från dysfunktionella familjer (dysfunktionella är de bla eftersom familjen mer eller mindre klappat ihop socialt pga enorma belastningar av krig, vidriga förhållanden och dramatisk flykt). De försämrade resultaten i Pisa mm beror också på detta.

Annat som gör att lärarna har ett svårt arbete är att politikerna ständigt blandar sig i verksamheten. Jag känner lärare som klagar över politikernas ständiga mixtrande med modeller för skolans verksamhet och arbetsmetoder. Det största och mest fatala experimentet är när man bestämde att konkurrensutsätta den kommunala skolan med friskolor. Detta har lett till segregerade skolor och är förmodligen också en anledning till att föräldrar (som valt skola) har höga krav på prestation i skolan. Inte har det blivit bättre av att den "ideologpedagogiska" friskolan blivit en verksamhet för kapitalinvesteringar och krav på vinstavkastning. Här har svenska politiker gått längre än i något annat land, genom att skattepengar går till att driva och betala liberala, marknadsanpassade skolor. Dessa skolor hör inte hemma i ett välfärdssamhälle som stävar efter att ge alla lika möjligheter och jämställdhet.

 Vad ska vi då göra? Ja, det går nog inte att nu backa tillbaka till en renodlad kommunal skola där alla elever automatiskt hör till den skola som ligger närmast. Detta är annars troligen det bästa sättet att se till att alla skolor håller ungefär samma kvalité, som engagerade lärare och föräldrar ser till att uppnå. Men istället för att försöka reglera vilka vinster en skola får ta ut, kunde man helt sonika säga att alla skolor ska uppnå fastställda kvalitetskrav, annars blir det inga skattepengar!

Fahlén och Sandström skriver att skolan står maktlös mot allt för krävande föräldrar. Det tror jag knappast är rätt. Det kommer väl an på hur man arbetar med föräldrars inflytande och medverkan i skolan. Lärarna säger att de är alldeles för få för att klara alla uppgifter som den moderna skolan har. Blir de väsentligt fler kan man klara av att ha mindre klasser och kunna ägna sig mera åt varje elev. Då blir skolarbetet säkert bättre för alla. Man får nog också mera tid över för samverkan med föräldrarna och därför kan problem tacklas i samförstånd och mera konstruktivt. Jag vet inte om metoder för funktionell samverkan med föräldrar ingår i lärarutbildningen, men lärare bör ha kompetens även för detta. Det ingår ju in det moderna skolarbetet. (Föräldrar som uppträder hotfullt och kränkande, ska naturligtvis portas från skolan och kanske tom anmälas för olaga hot.) Ett sätt att få mera konstruktivt samarbete med föräldrarna kan var att bilda ett föräldraråd för klassen (det kan leda till att det blir bättre stämning och rådet håller eventuella bråkstakar på mattan).

Många av eleverna i vissa skolor bär med sig stora sociala problem hemifrån, därför bör kuratorsverksamheten ofta förstärkas på skolan. Ja, det finns mycket att göra och lärarna är långt ifrån så maktlösa och uppgivna som det låter i SvD:s artikel!


 

Du gamla du fria omslag mini.jpg

 

 Du Gamla Du Fria…?

Av Alf Ronnby (2017)

Pia Hellertz – november 2017

Alf Ronnby har gjort det igen. Hans bok Du Gamla Du Fria…? har verkligen skakat om och ökat medvetenheten om de risker som det innebär att öppna upp våra gränser i alltför generös omfattning och att anpassa våra svenska samhällen i alltför naiv och omedveten utsträckning till muslimernas och islamismens önskemål och krav. För ett par år sedan läste jag hans bok Smygande islamism (2010) och blev ordentligt omskakad.1 Jag inleder artikeln om den boken med orden: ”Jag har alltid sagt att jag är multikulturalist. Jag är för att människor får flytta på sig, får bosätta sig i andra länder, oavsett nationalitet. Jag är också för att människor som flyr från krig och nöd får komma in i rikare länder och skapa sig nya liv, nya möjligheter. Och självklart är jag för att människor från olika nationer blir kära och gifter sig med varandra”. Flera i min mycket nära familj är gifta med personer av andra nationaliteter. Jag har nu börjat förstå att min hållning innebar en naivitet och en omedvetenhet som jag inte var och sannolikt fortfarande inte är ensam om och som grundar sig i bristen på kunskaper. Det kan komma att innebära stora faror för Sverige, för vår nationella identitet, för vår kultur och vår frihet inom alla områden. Alf Ronnby har i sin bok detaljerat beskrivit en skrämmande framtids-dystopi som jag är säker på att ingen av oss svenskar vill vara med om, men de flesta av oss inser inte hotet - ännu. Genom att läsa författarens konkreta berättelser så faller ännu fler av naivitetens fjäll från mina ögon och jag blir faktiskt till och med lite rädd. Detta är en bok som alla borde läsa, framförallt politiker och beslutsfattare på alla nivåer. Innan det är för sent! Jag vill inte att någon ska kunna komma och säga: ”Varför varnade ingen?” Alf Ronnby varnar och med min artikel vill jag hjälpa honom sprida varningarna.

1 Min artikel om boken finns på min Boksida - http://www.piahellertz.com/Smygande_islamism.pdf 2

 

Vem är Alf Ronnby? Alf Ronnby är född 1943 och har Socionomexamen från Socialhögskolan i Lund. Han har disputerat i sociologi vid Lunds universitet och är docent i socialt arbete vid Umeå universitet. Han har tidigare varit lektor vid Mitthögskolan i Östersund, Roskilde universitetscenter i Danmark och Göteborgs universitet. När jag själv på 1970-talet studerade på Socionomprogrammet vid dåvarande Högskolan i Örebro (som år 1999 blev Örebro universitet) hade vi som studie-litteratur Alf Ronnbys bok Fallet Rosengård: En studie i svensk planerings- och bostadspolitik från 1972, som han skrev tillsammans med Carin Flemström. Han var en förgrundsgestalt för samhällsarbetet inom socialt arbete och han arbetade själv som fältarbetare på 70-talet i den invandrartäta förorten till Malmö, Rosengård. Hans inriktning har varit grannskapsarbete, empowerment (maktmobilisering) och socialt fältarbete, vilket i huvudsak går ut på att engagera och organisera de boende, så de själva får förmåga och mod att ta itu med sina egna problem på gårdar, i bostadsområden, i förorter och i byar. Alf Ronnby vet således vad han talar om.

Lund och Rosengård Huvudpersonen i boken heter Håkan. Han är i första kapitlet ”en blond svensk på 20, klädd i T-tröja, shorts och ’Jesussandaler’” (s. 7). Då är Håkan i Turkiet och upplever den muslimska kulturen. Han blir bland annat attackerad av skrikande kvinnor som kastar grönsaker på honom. När han senare på dagen träffar några andra svenska ungdomar och berättar så säger en av dem att det nog berodde på hans utseende. ”Du är ju en hybrid mellan skäggig imam och skitig hippie … Här är det bara präster som har skägg” (s. 9). I nästa kapitel är vi ”många år senare”. Håkan har nu varit socialarbetare i Rosengård ett antal år och undervisar numera på Socialhögskolan i Lund. Och jag börjar undra över hur mycket Håkan är Alf Ronnbys ”alter ego”.

Migrantströmmarna I boken har vi kommit till en tidpunkt när ”miljontals muslimer från Mellan-östern och Nordafrika under många år har strömmat in i Europa och Sverige” (s. 16). Det har lett till mycket stora förändringar i länderna. Ländernas medborgare känner inte igen sig i längre. Mängder av svartklädda kvinnor i heltäckande niqab rör sig på gatorna. Det har byggts många moskéer som finansierats av Saudiarabien. Där predikar imamer den extrema islamismen, wahhabismen. Fem gånger om dagen annonseras bönestunden. Numera har fredagen blivit en ledig dag medan lördagen inte längre är det. Alf Ronnby beskriver mycket detaljerat konsekvenserna av den alltmer genomsyrade muslimska kulturen i det svenska samhället. Hur män och kvinnor sitter åtskilda på bussar och även på andra offentliga platser. Hur svenska 3

 

kvinnor tvingas bära slöja. Hur islam blir alltmer dominerande i religiösa sammanhang. Hur musik, dans, teater och annan underhållning blir förbjuden. Hur nyhetsförmedlingen blir alltmer anpassad till ett muslimskt perspektiv. Hur fler och fler på alla politiska nivåer är muslimer och därmed kan påverka politiken i kommuner och i hela landet.

Parallellsamhällen Storstäderna domineras nu av muslimer och i vissa stadsdelar bor nästan bara muslimer. Där råder sharialagar. Imamerna predikar om den västerländska synden och berättar att muslimerna ”ska erövra hela världen och skapa sitt umma”, d.v.s. en islamsk värld (s. 31). Den muslimska sedlighetspolisen ser till att lagarna efterföljs, att kvinnor har slöja eller niqab. I skolorna är pojkar och flickor uppdelade. Lärarna är nästan helt muslimer. Det är en skrämmande bild Alf Ronnby målar upp. Det är lätt att avfärda den som ”konspirationsteori” eller ”islamofobi” eller liknande. Men i skrivande stund läser jag en artikel av Richard Jomshof med rubriken Muslimer med målet att ta över Europa.2 Där sammanfattar han en dokumentärfilm av exilirakiern Walid al-Kubaisi som undersökte det islamistiska Muslimska brödraskapets mål med sin verksamhet. al-Kubaisi intervjuar ledande personer inom brödraskapet och förmedlar även avhoppares kritiska röster. Bland annat säger en avhoppare från brödraskapet på videon: ”I nästan alla länder finns i dag en gren av Muslimska brödraskapet. De vilseleder folk och för först många i väst bakom ljuset. Deras enda mål är att etablera islamiskt styre över hela världen”. En mycket intressant uppgift som kommer fram i dokumentären är frågan om den slöja, hijab eller niqab, som de muslimska kvinnorna bär. Den egyptiske forskaren och debattören Sayyid al-Qimni berättar i filmen att han är kritisk mot åsikten att vi i toleransens och mångkulturalismens namn ska tillåta bärandet av slöja: ”Man skulle bli vaksam om man förstod varför de bär slöja. Den är ingen muslimsk symbol som den judiska kippan. Hijab betyder: ’Jag den muslimska kvinnan är bättre än den nakna europeiska kvinnan som följer Satan”. al-Qimni konstaterar att man med slöjan vill understryka sin moraliska

2 Richard Jomshof - Muslimer med målet att ta över Europa - 13 april, 2012 - https://richardjomshof.wordpress.com/2012/04/13/muslimer-med-malet-att-ta-over-europa/ I artikeln finns länkar till den dokumentär som Walid al-Kubaisi gjort, Muslimska Brödraskapet - Om Frihet och Jämlikhet – i tre delar om ca 15 minuter per del. Filmen har svenska undertexter. Del 1 - https://www.youtube.com/watch?time_continue=37&v=Uyje6mXPjQQ

Del 2 - https://www.youtube.com/watch?time_continue=1&v=IpaGNRppPQQ

Del 3 - https://www.youtube.com/watch?time_continue=2&v=EAwqsXz_4_M 4

 

överlägsenhet. Även andra muslimer intervjuas, som visar att slöjan är ett historiskt sent påbud. Ett intressant inslag är bilderna på skolfoton. Det första fotot visar att inga studenter vid Kairos universitet bar slöja år 1959.

Inte heller på studentfoto år 1978 bar någon kvinnlig student slöja.

Båda bilderna är skärmdumpar från dokumentären

Men sen händer det något, berättar al-Qimni och fortsätter visa skolfoton. Han menar att man med hjälp av hijab får ”full kontroll över kvinnan. När du klär kvinnan i hijab kan du börja fylla henne med konservativa, instängda och hårdnackade värderingar…”.

Fikry Abd al-Muttalib, expert på wahhabismen, säger i dokumentären bland annat: ”Brödraskapets identitet bygger på dominans, kontroll och att göra människor till objekt. De vill ha lydiga och underdåniga människor. […] Samma sorts människor nazismen och fascismen skapade.” 5

 

Dokumentären visar att Alf Ronnby nog inte är ute och seglar, när han formulerar sin framtidsdystopi.

No-go-zoner och heder Alf Ronnby beskriver hur många förorter och även centrala delar av Sveriges städer blivit alltmer dominerade av muslimer, både genom migrationen men även på grund av att muslimerna föder många barn – vilket de även uppmuntras att fortsätta göra. I den nämnda dokumentären beskrivs hur Muslimska brödraskapet istället för svärd och självmordsbombare använder ”barnvagn, demokrati och religionsfrihet som vapen”.

Med tanke på de artiklar vi kunna läsa på senare tid om s.k. ”no-go-zoner” så känns Alf Ronnbys framtidsbild obehagligt nutidsorienterad. Nyheter Idag hade den 30 augusti i år en artikel med rubriken Här är ”no go-zonerna” som Sverige och Norge bråkar om 3 där Norges invandringsminister Sylvi Listhaug vid ett besök i Sverige ville besöka förorten Rinkeby, ”något som retade upp den rödgröna regeringen”. Svenske migrationsministern Heléne Fritzon (S) menar att påståendet som Listhaug framförde om att det finns 60 ”no-go-zoner” i Sverige är ”rent nonsens”. Hon verkar inte ha läst Polisens rapport om utsatta områden från den 21 juni 2017.4 Där konstaterar polisen att totalt 61 områden i landet är utsatta, varav 23 bedöms vara särskilt utsatta. I Nyheter Idag redovisas de olika områdena under rubriker som Särskilt utsatta områden (24 områden), Riskområden (7 områden), och Utsatta områden (30 områden). Jag citerar ur artikeln: För att definieras som ”särskilt utsatt område” ska följande villkor vara uppfyllda. Det ska, enligt rapporten, finnas:

3 Här är ”no go-zonerna” som Sverige och Norge bråkar om - https://nyheteridag.se/har-ar-no-go-zonerna-som-sverige-och-norge-brakar-om/

4 Polisens rapport om utsatta områden - https://polisen.se/Stockholms_lan/Aktuellt/Nyheter/Gemensam-2017/Juni/Polisens-rapport-om-utsatta-omraden/

                                         • ”parallella samhällsstrukturer”

                                        ”extremism, såsom systematiska kränkningar av religionsfriheten eller starkt fundamentalistiskt inflytande som begränsar människors fri- och rättigheter”

                                         • ”personer som reser iväg för att delta i strid i konfliktområden”

                                         • ”en hög koncentration av kriminella”

 

”Ett särskilt utsatt område kännetecknas av en allmän obenägenhet att delta i rättsprocessen. Det kan även förekomma systematiska hot och våldshandlingar mot vittnen, målsägare och anmälare i området. Situationen i området innebär att det är svårt eller nästintill omöjligt för polisen att fullfölja sitt uppdrag vilket kräver regelmässig anpassning av arbetssätt eller utrustning”, står att läsa i Polisens rapport. Jag har i skrivande stund även läst Helig Vrede – Bland kriminella 6

 

Muslimer av den danske psykologen Nicolai Sennels. Det är också en synnerligen viktig bok för att förstå de risker som Alf Ronnby varnar för. Sennels arbetade som psykolog på ett slutet ungdomsfängelse i Danmark, eller som de själva kallar sig Center for Udsatte og Kriminalitetstruede Unge, Sønderbro, där det satt både danska och muslimska fångar från många olika länder. Sennels uppgift var att bedriva samtalsbehandling med fångarna. Han insåg ganska snart att det var stora skillnader mellan de danska och de muslimska ungdomarna. Sennels utvecklar en psykologisk modell utifrån sina samtal om deras brott som oftast var våldsamma överfall, rån, våldtäkter, mord och mordförsök. Skillnaderna handlade om att de danska ungdomarna uppfostrats utifrån tanken om inre styrning, att man inser att man gjort fel och själv har ansvar för sina handlingar, att våld egentligen är dåligt och man är öppen för att ”tala om det” som Sennels formulerar det. De muslimska ungdomarna däremot upplevde att det alltid är andras fel att de blir aggressiva, d.v.s. en yttre styrning. De upplevde sig som offer och blev mycket lätt ”kränkta”, vilket innebar att de menade sig ha rätt att hämnas. De hade en moralisk rätt att vara aggressiva, arga. Ingen skulle få kränka deras ”heder”. Deras våld var alltid motiverat. Ett annat problem som Sennels iakttog var hatet mot Danmark, mot det land som tvingade dem att anpassa sig till den danska kulturen och samhällets regler och normer. De vill leva i ett muslimskt samhälle, men kan av olika anledningar inte leva i sitt eget hemland. Nicolai Sennels fick sparken från sitt arbete. Det berodde inte på de vetenskapliga rön han fann, utan att hans slutsatser inte stämde med Köpenhamns kommuns ”värdegrund”. Först försökte man tysta honom, men han vägrade låta sig tystas. Då köptes han ut och tack vare avgångsvederlaget kunde han skriva boken. Den ger verkligen en förståelse för det som händer i ”no-go-zonerna” med bilbränder, attacker mot blåljuspersonalen med mera och stärker insikten om att Alf Ronnby har all anledning att varna.

Håkans dilemma Bokens huvudperson Håkan, som hade en hel del erfarenheter från islam, försöker upplysa sina studenter på Socionomprogrammet och för dessutom diskussioner med sina kollegor i personalrummet. Han har inte många kollegor 7

 

på sin sida. De övriga verkar ha accepterat den ”politiskt korrekta” ideologin. Håkan får varningar från rektor. Till slut får han sparken och flyttar till USA. En av de kollegor som Håkan haft på sin sida är Anja, ”en tjej med skinn på näsan” som inte låter sig provoceras. Hon kommer från ”Jämtlands fjällvärld”, vilket jag tyckte om eftersom jag också har mina rötter i Jämtland, även om de kanske inte direkt finns i fjällvärlden. Ett lärorikt grepp som Alf Ronnby använder i boken är dialogerna, dels mellan Håkan och de muslimska studenterna, dels mellan Håkan och rektor och dels mellan Håkan och kollegorna. De avslöjar författarens omfattande kunskaper om Koranen, om islam och om den muslimska kulturen. Det blir lärorikt för mig som läsare.

Anpassningens konsekvenser Alf Ronnby beskriver hur den ökande islamiseringen i Sverige kan komma att påverka exempelvis kulturlivet. Vår konst, vår musik, våra traditioner blir alltmer förbjudna. Man tillåts inte längre avbilda människor. Konstnärer och fotografer flyr till USA. Jihadister går in i kyrkor och förstör krucifix. I skrivande stund läser jag en artikel av f.d. muslimen Mohamed Omar där han bland annat skriver: Jag minns när jag var muslim. Vi var några som hade samlats i Missionskyrkan i Uppsala. Jag tror att det var i något dialogsammanhang. När det var dags att be blev vi erbjudna ett rum i kyrkan. På väggen satt ett krucifix. En av muslimerna täckte över det med sin jacka. Täckte över det anstötliga. Det hade inte gått att be i rummet om krucifixet suttit där. Det anses så stötande att änglarna inte kan beträda ett sådant rum. Dels därför att man inte får avbilda något levande väsen, allra minst en profet som Jesus, och dels för att korset är en symbol för inkarnationen, Guds människoblivande, som är det mest hädiska man kan tänka sig i den islamiska traditionen.5

5 Mohamed Omar (2016) Korset provocerar - https://detgodasamhallet.com/2016/08/07/korset-provocerar/

Alf Ronnby fortsätter sin framtidsdystropi med det skrämmande scenariet att många kritiker av det som händer, tröttnade på trakasserier och hot och gav upp. ”Detta har lämnat ökat spelrum för dem som tror på en fredlig samexistens med muslimer och islamister” (s. 107). Huvudpersonen Håkan var tidigare politiskt aktiv på vänsterkanten, men eftersom vänstern ”valde en försiktig anpassningspolitik och stor tolerans mot islam, blev han allt mer isolerad med sin kritik i dessa kretsar” (s. 112). 8

 

Regeringen leds nu av ”en åldrad Morgan Johansson” skriver Alf Ronnby vilket fick mig att le (s. 114). I skrivande stund är Morgan Johansson 47 år, så det dröjer några år innan han kan betraktas som ”åldrad”. Det avslöjar att Alf Ronnby tänker sig att den utveckling han varnar för kan ta ytterligare något decennium. Sverige har kanske tid på sig att vända skutan. För att undvika inbördeskrig försöker regeringen att uppmana de kristna och de muslimska ledarna att samverka och försöka utveckla en strategi för samexistens. Det är framförallt Det Muslimska Brödraskapet som blivit alltmer aktiva och som infiltrerat olika positioner. Författaren beskriver hur de i början är ”inställsam, vänlig och övertalande. Men när detta inte fungerar drar de åt tumskruvarna och blir allt mer aggressiva. Där motståndet är svagt leder detta ofta till underkastelse” (s. 167). Regeringen är en koalitionsregering mellan Socialdemokraterna och ”Almuslimun Jayidaan” (ungefär Muslimernas väl) (s. 114). Koalitionsregeringen har stoppat Facebook, Instagram, Twitter och liknande sociala media ”eftersom samförståndspolitiken inte klarade den omfattande kritik den drabbades av från folket, via sociala media” (s. 116). Inom servicesektorn vägrar män att låta sig bli betjänade av kvinnor. Det har lett till att man numera i huvudsak anställer män. Det leder till att det finns färre arbetsplatser för kvinnor, vilket passar muslimerna eftersom de anser att kvinnans plats är i hemmet, för att ta hand om familjen (s. 154). Man propagerar också för att kvinnorna ska föda fler barn. Alf Ronnby går i detalj in på olika samhällsområden för att konkret visa konsekvenserna av vad som kan ske om anpassningen till islam och muslimerna blir alltmer dominerande.

Fickor av motstånd Alf Ronnby beskriver att det trots allt finns ”fickor av motstånd” i Sverige. Eftersom jag jämtländska så blev jag naturligtvis glad över att läsa att han låter jämtlänningarna göra motstånd mot den extrema islamiseringen. Anja, Håkans kollega i Lund sa upp sig från Lunds universitet, sökte och fick arbete på Socionomutbildningen i Östersund, eftersom en kollega där hade förolyckats i 9

 

en trafikolycka med en älg. ”Självklart”, tänkte jag, ”det är så man dör ibland i Jämtland”. I Jämtland hade både politiker och präster svängt ordentligt och numera skedde ingen anpassning alls till muslimska krav. Det ledde till att det blev besvärligt för muslimer att bo i Jämtland, så de flyttade söderut. Bönderna i Jämtland reagerar mot den för djuren så plågsamma och grymma halalslakten. Jag Googlar för att försöka förstå vad halalslakt innebär och ser att det finns mängder med motstridande uppgifter. Vissa sidor menar att det nästan inte är någon skillnad alls mellan vanlig slakt och halalslakt. Andra menar att halalslakten är grymmare eftersom djuren inte bedövas, utan man skär av halspulsådern och låter djuret förblöda till döds, vilket kan ta upp till en minut medan djuret plågas.6 De jämtländska bönderna i Alf Ronnbys bok hävdar med bestämdhet att deras djur ska slaktas på ”de mest skonsamma och minst stressande sätt” (163). Författaren beskriver Jämtland som ”ett landskap som har en historia av motstånd och krig” (s. 163). Här har en motståndsarmé bildats, JRA, Jämtlands revolutionära armé. Det var tidigare ”en kul grej”, men det hade nu blivit ”blodigt allvar”. Jag gissar att Alf Ronnby inspirerats av IRA, Irländska Republikanska Armén. Den högsta hövdingen för JRA är Arvid Nordenhök, ”en bjässe på över två meter och 110 kilogram. En man i de femtio, med stor kalufs och härjat ansikte efter alla års arbete i skogen. Förr hade han stort skägg, men som han säger ’det kan man ju inte ha längre. Då kan folk tro att man är en taliban” (s. 164). JRA-medlemmar ser till att muslimer som bosatt sig i Östersund ”inte blir gamla där” (s. 165). Konflikterna mellan muslimerna och ursprungsbefolkningen hade blivit allt vanligare och häftigare. I Jämtland innebar det bland annat att man hade bytt ut den svenska flaggan mot den jämtländska som en protest mot ”Stockholms underkastelsepolitik” (s. 189).

6 En informativ sida är Slakt utan bedövning - https://www.djurensratt.se/internationellt-arbete/slakt-utan-bedovning 10

 

Anja som nu hade etablerat sig i Jämtland fick kontakt med JRA och valde att bli medlem och vara med om vapenträning med mera. JRA diskuterar till och med möjligheten att få bli en del av Norge igen, ”som för fyra hundra år sedan” (s. 186). Den mörka och skrämmande berättelsen lyses ibland upp av lite kärleks-möten och underbara naturbeskrivningar. Jag började med att säga att berättelsen faktiskt gjorde mig lite rädd. Jag tror att det jag är mest rädd för är vår naivitet och de svenska politikernas och beslutsfattarnas godtrogenhet och brist på kunskaper om vad migrationen och mötet med den muslimska kulturen, islamismen och dess extrema varianter kan innebära för vårt land, vår identitet och vår kultur. Det kanske är dags ”å flytt heim” och hoppas på att JRA bildas och blir ett motstånd mot den kultur- och den kristna religionsförstörelse, som faktiskt redan pågår i verkligheten. Boken beskrivs som ett svenskt svar på Michel Houellebecqs uppmärksammade bok Underkastelse, som enligt en recension i SvD ”redan har orsakat årets största franska kulturbråk”.7 I Houellenbecqs bok vinner Muslimska brödraskapet år 2022 det franska presidentvalet, i hård kamp mot Nationella fronten. Boken handlar om litteraturläraren François och hans gradvisa anpassning till de politiska förändringarna. Det är lätt att se var Alf Ronnby kan ha fått sin inspiration. Kommer svenska media att uppmärksamma Alf Ronnbys viktiga bok? Om inte – så hoppas jag innerligt att boken får massor av läsare bland de medborgare som vill veta mer och förstå.

7 Houellebecq om Frankrikes muslimske president - https://www.svd.se/houellebecq-om-frankrikes-muslimske-president  


 
gen_22.1.gif