1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Svenska flaggan.JPG

EU FRÄMJAR NATIONALISMEN

Det är 60 år sedan Europeiska Gemenskaperna EG bildades genom Romfördraget 1957, vilket hade föregåtts av Kol- och stålunionen 1945. De politiker som ville se ett förenat Europa med gemensam ekonomiskt och monetär union, gemensam utrikes och säkerhetspolitik arbetade målmedvetet på detta och 1993 togs ett viktigt steg på vägen mot detta mål då Europeiska unionen EU bildades.

Hängivna EU-anhängare, politiker som ville skapa mera makt åt EU och sig själva har fortsatt att snickra vidare på sitt överstatliga bygge: Europas förenta stater. Man är på god väg med gemensam utrikes och försvarspolitik, gemensam valuta, synkroniserat rättsväsen, mm. EU har alltså genom EU-politikernas och deras supporters förtjänst blivit  något annat än det först var tänkt, ett frihandelsområde.

Stora delar av befolkningen tyckte nog att en tullunion och ökad handel inom Europa var bra. Däremot är de allt mer skeptiska eller direkt motståndare till den senare utvecklingen, som visar ett ökande gap mellan EU-politikerna och medborgarna i Europa. De mest kritiska gör nu aktivt motstånd och vill återupprätta nationalstaternas självbestämmande.

Engelsmännen är de som tydligast visat att de inte längre vill vara med på den här utvecklingen av EU. England har flera gånger försökt dämpa utvecklingen av en toppstyrd överstatlig maktstruktur, men alltid misslyckats och nu hade de fått nog.  Även i Tyskland, Frankrike och Spanien finns starkt motstånd mot EU-centralismen.

De största anhängarna av ett Europas förenta stater är den urbana medelklassen, som inte har något fosterland och intresserar sig mest för sina egna internationella karriärmöjligheter. För de breda folkmassorna är inte detta relevant och de är nöjda med att internationell handel ger tillgång till prisvärda varor - men inte till priset av att de på arbetsmarknaden konkurreras ut av underbetalda utlänningar.

Det som ytterligare rört upp känslorna kring konsekvenserna av EU-politiken är massinvandringen, som blivit möjlig genom öppna gränser inom EU och en yttre gräns som läcker som ett såll. Denna invandring hotar sällan medelklassens arbetsmarknad, men kan ibland ge dem kvittolösa, billigare, oorganiserade servicearbetare.

EU-politikerna ser med fasa på det nationella motståndet mot överstatligheten och upplever sin egen maktposition hotad. Vad de inte har förstått, är att den här processen är dialektiskt och att de själva, genom att driva på sitt överstatliga EU-bygge, är orsaka till den nyväckta nationalismen runt om i Europas nationer. Detta blev fullständigt uppenbart nyligen på toppmötet i Rom, där tongångarna snarare var en melodi för mera överstatlighet, än att förstå att medborgarna i Europa fått nog av toppstyrning och vill ha mindre av EU-bestämmande.  

Fötter.jpg

ALLAN WIDMANS KALLA FÖTTER

I den här historiens början försvarade Allan Widman engagerar den svenska militärens insatser i Afghanistan. Widman och jag hade då en debatt i BLT kring militärens engagemang i Afghanistan. Redan då borde man - om man satt sig in i vad Afghanistan är för ett märkligt samhälle - kunnat inse att detta USA-ledda projekt var dömt att misslyckas.

I ett klansamhälle med enorma motsättningar, islamsk, reaktionär hederskultur och kvinnoförtryck, där modernitet och kunskap föraktas, går det inte att införa västerländsk demokrati. Erfarenheter av tidigare försök talade sitt tydliga språk. Men svenska politiker ville visa sin "goda vilja" och ligga bra till hos USA bla efter elfte september.

Nu har vi fått en kritisk utvärdering av den svenska insatsen och det är inte mycket som gått förhoppningarnas väg. Insatsen har kostar 18 - 27 miljarder kronor, fem döda svenska soldater och två tolkar till föga nytta. Det är ett högt pris och nu tvingas tom Widman erkänna att målen inte nåtts.

Men Widman går på i ullstrumporna och vidhåller att insatsen vara rätt från början. Jaha, och varför var den det? Rätt tänkt, men felaktigt genomfört, eller vad då? Resultatet hade inte varit bättre om Sverige dragit sig ur tidigare, men det hade kostat mindre.

Det är uppenbarligen svårt för Widman att erkänna att han haft fel redan från början, eftersom han bundit upp sig så hårt i försvar av detta internationella vågspel. Annars kan man ju tänka att det är hedervärt med politiker som kan erkänna sina misstag och lära av erfarenheten.


Lyxen.jpg

VI HAR INTE RÅD!

De kvinnor som ska föda barn, får åka runt i Skåne för att hitta ett BB som kan ta emot dem. I Östersund får man vänta åravis på en höftledsoperation. I Norrlands inland stänger man sjukhus och vårdcentraler och det blir långa resvägar till kusten. Överallt i Sverige är det köer och platsbrist för dem som behöver vård. Sjukvårdens resurser räcka inte till och personalen går på knäna. Vissa blir själva sjuka pga arbetsförhållandena.

Samma visa är det tex i Spanien och Frankrike, där sjukvårdspersonalen genomfört ett stort antal demonstrationer mot brister i sjukvården. Underbemanningen leder till stress och utmattning och de som kan, söker sig andra arbeten. För dem som blir kvar i vården blir arbetsförhållandena bara värre och värre.

Det är ett märkligt fenomen att våra rika samhällen blir allt rikare, men vi har inte råd med något så grundläggande som bra sjukvård för alla, anpassad till behoven som finns. Samtidigt klagar naturligtvis allmänheten över bristerna. Det är fullt förståeligt, men det som är svårare att förstå, är att många medborgare samtidigt tror att man inte ska behöva avstå något i den privata konsumtionen för att få en fungerande sjukvård.

Vi kostar på oss dyra utlandsresor, fina hem, flotta bilar, mängder med elektronikutrustning som tex de senaste modellerna av mobiltelefoner och mycket, mycket annat som gör livet behagligare och möjligen intressantare. Men vill politikerna höja skatterna för att få nödvändiga resurser till sjukvården, då blir det mycket hallå. Tydligen tror vissa medborgare att man kan få allting och helst genast. Inget ska man försaka!

Skatter inskränker naturligtvis på vår privata konsumtion och det vill vi inte. Vi är så fångade i konsumtionssamhällets ekorrhjul att vi har svårt att avstå från något av den privata lyckokonsumtionen. Detta är vårt samhälles dilemma. Vi är indoktrinerade att det är den privata konsumtionen som ger lycka, att vi inte vill eller kan se vad som krävs för den kollektiva välfärden. Inte ens, eller framförallt inte, de mest välbärgade vill avstå något av sitt överflöd. Tvärtom, är det överklassen som är de mest egoistiska i samhället. Och de bryr sig inte om kollektivet, eftersom de själva alltid har tillgång till den sjukvård de behöver och själva kan betala för.

Eftersom konsumtionssamhällets ideologi och värderingar allt mer genomträngt vårt samhälle de senaste 50 åren, är opinionen nu sådan att politikerna inte vågar annat än fortsätta på det inslagna spåret. Se tex Socialdemokraternas vånda över hur de ska förhålla sig till den profitgivande privatvården! Sverige har blivit det land i världen där vi gått allra längst i privatiseringen av samhällsservicen. Vi har verkligen avlägsnat oss långt från folkhemsidealen, som en gång gjorde landet berömt och ett föredöme. Men välfärdsstat och total konkurrenskapitalism går helt enkelt inte ihop, därför får vanligt folk ta en köbricka till vården.


Flyktingströmmar.jpg

DRÖMMEN OM EUROPA

Nyligen såg jag ett reportage på BBC om migrationsströmmar i Afrika. 12 000 000 människor på vandring norrut. Ja, du ser rätt, tolv miljoner människor, huvudsakligen från svarta Afrika är på väg mot Europa just nu. Färdvägarna visades på en karta och de allra flesta hamnar i Libyen, ett land i kaos efter USA:s och EU:s krig mot Muammar al Gaddafi. De senaste åren har det kommit hundratusentals migranter till Europa. Men de är bara en rännil av det som komma skall. Om bara 10 procent, som ett tankeexperiment, kommer till Sverige. Hur många är det? Jo en miljon tvåhundratusen från Afrika.

Samtidigt är 12 miljoner syrier på flykt. Två miljoner är i Turkiet, ungefär lika många i Jordanien och 1,2 miljoner i Libanon. Det skulle sannolikt inte fungera alls om alla dessa miljoner lyckas ta sig till Europa. Europa har inte den arbetsmarknad och ekonomi som kan klara att inlemma sådana mängder av nykomlingar. Och det skulle få enorma konsekvenser för samhällena. Europa skulle komma att förändras socialt och kulturellt till närmast oigenkännlighet.

Många länder i Afrika är överbefolkade i förhållande till ländernas ekonomi. Programmet handlade mycket om Nigeria, som är Afrikas folkrikaste land och det sjunde mest befolkade i världen med drygt 140 miljoner invånare. Det finns helt enkelt inte arbete till alla. Informationssamhället och moderniseringen, gör att folk inte är beredda att leva som förr med mycket enkla hushåll. Därför söker de sig till ett hägrande Europa. Via djungeltrummorna, som idag är digitala sk sociala medier, sprider sig idén om att söka sig norrut till Välfärdseuropa.

Mediernas omfattande bevakning och rapportering kring migrationsströmmarna och dess offer gör naturligtvis att många i EU känner sympati och medlidande. Det är en naturlig reaktion att människor försöka hjälpa varann i nöd. Så ska det vara, men om vi försöker se det i ett vidare perspektiv är dessa  yttringar av empati och hjälpsamhet inte mycket mer än droppar i havet.  De som hjälper till får känna sig goda. Men hjälporganisationerna, som plockar upp migranterna ur odugliga båtar, behöver sedan inte ta något ansvar. Det får Italien, Grekland mfl göra. Men det kommer i längden inte att hålla. Migrationsströmmarna över Medelhavet måste helt enkelt stoppas. Pengarna det kostar att ta hand om migranterna, gör mera nytta om de används för att utveckla ekonomierna i Afrika.

 

 

Sluttande plan.jpg

 VI BEFINNER OSS PÅ ETT SLUTTANDE PLAN

Polisen ger oss den ena rapporten efter den andra om hur kriminaliteten ökar i Sverige. Problemet är delvis ett resultat av öppna gränser, som gör det lätt för internationella ligor att agera i landet. Det finns, enligt polisen, runt 200 kriminella nätverk med cirka 5 000 brottslingar. Det handlar om narkotika, bedrägerier, inbrott och stölder. Enligt polisen sker mer än 20 000 anmälda inbrott per år. I storstädernas förorter  är gängkriminaliteten förödande. Det finns nu 61 sk utanförskapsområden. Många illegala invandrare går under jorden när de ska utvisas. Detta ökar också kriminaliteten. Sverige befinner sig alltså på ett sluttande plan då det gäller medborgarnas trygghet och säkerhet.

Polisens resurser förslår inte på långt när. Förmodligen behövs ca 30 000 fler polisen för att komma i nivå med bemanningen i andra EU-länder. Det lär dröja och därför gick rikspolischef Dan Eliasson (20/6) ut och manade allmänheten att hjälpa till.  Men sådant sker inte av sig själv. Här behövs insatser från både polis och socialarbetare, med kunskap om hur social mobilisering går till i utsatta bostadsområden.

Ett problem med den alienerade förorten är att folk bara bor där. Kontakter och samverkan mellan grannar hör till undantagen. Detta är kanske problemets kärna. Livet i förorten levs i en begränsad sfär. Begreppet sovstad fångar detta förhållande. Sovstaden är endimensionell. Och att ändra på detta är det långsiktiga svaret på frågan om vad vi gör med utanförskapets områden.

Sovstaden lider alltså av brist på verksamheter som binder människor samman. Men det kan vara en början när grönsakshandlaren ställer upp sina lådor på trottoaren framför sin lilla lastbil. Kanske kommer en till. Plötsligt har vi en liten grönsaksmarknad där människor träffas. Några invandrare öppnar en nerlagd butik och säljer livsmedel. I en lägenhet startar någon en frisörsalong. En bit därifrån en kombinerad skomakare och låssmed. Där finns en skräddare, ett yrke vi trodde var
i utdöende. En grupp invandrare får möjligh
et att göra om bottenvåningen i ett hus till restaurang och kulturcentrum för interkulturell samverkan.

Om bostadsföretag inser poängen med att få in verksamheter i området, kan detta underlättas genom att erbjuda lokaler. Eftersom det är brist på studentbostäder, kan lämpliga lägenheter erbjudas till gruppboende. Inrättande av trapphusvärdar och grannsamverkan är andra åtgärder. Nästa steg kan bli att låta de boende ta över förvaltningen av bostäderna.


För att människor ska engagera sig i sitt b
ostadsområde, behöver de ha ett uppdrag. Det behöver skapas en social ordning som får de boende att engagera sig och ta ansvar, en ordning som bygger på delaktighet och därför också ger pliktkänsla. Är det sådant Eliasson tänker sig, då han vill ha hjälp av allmänheten? Eller handlar det mera om att hålla ögonen öppna och anmäla misstankar till Polisen? Det senare kommer man nog inte långt med. Men man kan ju börja med att se till att våra gränser inte läcker som ett såll för kriminella ligor!


 
gen_22.1.gif