1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Bergspredikan copy.jpg

GUD ÄR DEN MORALISKA ANDAN?

I Sverige har betydelsen av religionen varit i avtagande under många år och samhället blivit allt mer sekulariserat. Men detta har svängt och idag upplever vi ett allt större interesse för religion. Kanske beror det på att vi tycker oss leva i en osäkrare värld bland annat beroende på terrorismens utveckling och de konflikter, attacker och krig detta medfört. Samtidigt är människor idag mycket upplysta och inte så benägna att tro på sådant som verkar mystiskt eller upplevs som dogmatism. Gud kan upplevas som en sådan mystifikation och det blir inte lättare då den helige ande kommer in i bilden. Är det Guds ande (tex symboliserad av kärleksläran och en vit duva) eller är detta också en slags personlighet tillsammans med Gud och Jesus och kanske nästan kan liknas vid anden i flaskan? Gudsbegreppet är helt centralt i nästan alla de stora religionerna och för många själva essensen av religionen.

 

I världsreligionerna finns ett antal gudsbegrepp (för att inte tala om alla andra "religioner"). Judendomens Gud Jahve har skapat allt. Moses tog emot Guds ord, de tio budorden på berget Sinai. Budorden är det centrala som rättesnöre för hur judar ska leva. Gud belönar och bestraffar människan utifrån hennes handlande. Judarna är ett av Gud utvalt folk.  Kristendomen hämtar mycket från Judendomen och Gud, är Gud fader, som skapat världen och människan till sin avbild. Gud är allvetande och styr över världen och människorna. Islam är också påverkad av Judendomen. Gud är allvetande och allsmäktig och människan måste underkasta sig Guds vilja, så som den uttrycks i Koranen. Islam betyder underkastelse.

I Hinduismen är Gud en överordnad kraft kallad Brahman, en världssjäl, som finns i allting i hela universum. Den allsmäktige Brahman visar sig i många olika skepnader varför hinduerna tillbeder ett stort antal underordnade gudar. Buddhismen har ingen Gud. Buddha är den upplyste läromästaren, som vägleder människan genom livet, så hon kan framleva sina dagar på ett klokt sätt.

Man kan nog påstå att Judendomen, Kristendomen och Islam förlägger Gud utanför människan, samtidigt som människan liknar Gud. Gud är den gode fadern, som hjälper, vägleder och förmanar människan på livets komplicerade väg. Ska vi skapa oss en bild av hur Gud kan se ut, är det väl att denne allvetande, vise och kärleksfulle fader på något sätt liknar oss och vise versa. Mycket längre kommer vi inte om vi ska föreställa oss vem Gud är, ett väsen som påverkar oss och allt i vår värld. Gud kan nästan liknas vid mörk materia som tros påverka hela universum och allt däri, på ett sätt vi inte riktigt kan förstå. Det är inte säkert att mörk materia verkligen finns och samma är det nog med Gud för ganska många upplysta människor i dagens samhälle.

Eftersom det är något mystiskt med Gud, kan var och en ha sin egen gudsuppfattning. Men i praktiken är det vanligen den gudsuppfattning kyrkan och prästerna förmedlar, liksom synagogan och rabbinen, moskén och imamen. Gud blir då en verklig kraft, som vi måste underkasta oss - samtidigt som vi kanske upplever att Gud är både närvarande och undflyende.

Med ett annorlunda gudsbegrepp är Gud inte utanför oss, men inom oss. Gud är en vägledande kraft, som viskar i vårt öra vad vi ska göra, göra det som är rätt och riktigt. Detta är naturligtvis en omskrivning av vad som sker i vår hjärna, då vi internaliserat de moralregler som ett gott samhälle behöver. Vi skulle kunna säga att Gud då är en stark moral som visar vägen för vårt handlande.

Varifrån kommer denna reglerande kraft? Ja, den kommer inte till oss från himlen eller rymden eller på något annat mystiskt sätt utifrån. Nej, den kommer från oss själva! Inte så att någon mycket klokt person har snickrat ihop det åt oss, typ Moses eller Mohammed på något berg, där de kom närmare sin Gud. De där profeterna har sannolikt kodifierat den andemening som människorna, via erfarenheten insett är nödvändiga rättesnören för vår samexistens.

Genom språket har vi alla under årtusenden kunnat fästa i ord det vi lärt av praktiken och göra detta till trossatser som vi uppfattar som förnuftiga och allmängiltiga för vår samexisten. Detta ger bakgrund till hur vi ser på oss själva och världen.

När dessa moralregler omfattas av kollektivet, blir detta den ”ande” eller ska vi kanske säga ”anda”, som transcendent "svävar över oss" eller inom oss och upplyser oss om hur vi bör bete oss i olika sammanhang. Ska vi förstå detta går kommunikationen huvudsakligen åt andra hållet, dvs att det är från det kollektiv av människor vi identifierar oss med och deras normer, var och en får sina moralregler. Gud blir då den andemening som förenar och omsluter kollektivet. I viss mån bidrar vi alla till dessa regler genom vårt handlande och genom våra åsikter i det sociala samspelet. Varje ny individ slussas genom det sociala samspelet in i denna normgemenskap som gör att vi kan leva tillsammans.

Tack vare denna allomfattande moral, förmår vi människor leva i gemenskap, i samhällen. Det är en syntes av egoism och altruism. Det hjälper oss att kontrollera våra drifter och primitiva behov, vilket är förutsättningen för en någorlunda fredlig samexistens. Denna reglerande kraft är inte hundraprocentig och därför spelar våra mera djuriska instinkter oss spratt ibland.

Det är när individer av någon anledning hamnar i periferin eller utanför gemenskapen, som normbildningen och internaliseringen inte fungerar, dvs den process varigenom individen gör primärgruppens och kollektivets normer och moral till sin egen. Samlevnadsproblem uppstår också då människor lever i skilda världar med annorlunda förutsättningar och perspektiv på sig själv och livet. Naturligtvis finns det också inskränkt dogmatism och subkulturer, där normgemenskapen är pervers, som tex i islamist-jihadistmiljöer. Ju mer splittrat och isolerat människor lever, desto större är risken att Gud inte är närvarande och människan går vilse eller får ”segla i sin egen sjö”!

 

Valjeviken.jpg

VALJEVIKENS FÄGRING

Mitt i gränslandet mellan Skåne och Blekinge finns ett särpräglat naturreservat, som verkar vara lite bortglömt. Det är synd, eftersom detta är en pärla för naturintresserade. Också för dem som lockas av trollskog. Här står många, urgamla, ärrade och krumma ekar med fascinerande former och uttryck.

Naturreservatet ligger på den halvö där Ryssberget slutar i havet. Skogen och ängarna vid Valjeviken har varit människors boplats sedan stenåldern, eftersom det gett rika möjligheter för jakt och fiske. Med tiden började markplättar också odlas.

Gamla stenmurar och ängsmarker berättar att detta är ett gammalt kulturlandskap. På 1400-talet hade ärkebiskopen i Lund en gård här. Vid försvenskningen efter 1658 kom gården att tillfalla den svenske kungen, som krigsbyte. År 1740 byggdes den nya herrgården, som fortfarande finns där - gamla intressanta hus.

Reservatet är en sydsvensk oas av ädellövträden alm, ask, bok, ek och lönn i dessa tider då gran planteras för bättre avkastning. Från parkeringsplatsen vid herrgården, ringlar stigarna genom trollskogen, ut på blomsterprydda hagar och ner till vikens vatten. Där guppar doppingar, gravand, skrak, änder och andra sjöfåglar på vikens vågor. Rätt vad det är, dyker de ner till botten för att hämta föda.

På våren är skogen full av vitsippor, blåsippor, gulsippor och Sankt Pers nycklar. Solens strålar sipprar ner genom det skira bladverket, där småfåglar mutar in sina revir genom ihärdig sång. Längre fram i juni är hagarna översållade med smörblommor och näktergalen slår sina variationsrika drillar i busksnåren ikapp med koltrasten. Nötvecka och stenknäck bor också här, men man ska ha lite tur för att få syn på dem. Har man ögonen på marken kan man få se en praktfull ekoxe eller läderskalbagge.

På vandring längs stigarna stöter man på de krumma, gamla ekarna, som tillsammans med mängder av flyttblock skapar en trolsk stämning, särskilt om man vandrar i skymningsljuset. Plötsligt möter man en skock får, som nyfiket men ändå reserverat betraktar vandraren. Fåren hjälper till att hålla landskapet öppet och vid den här tiden följer lammen hack i häl.

Det finns en fyra, fem förberedda rastplatser med bänkbord och grillplatser, så ta med matsäck! Vid ”grevens bad” kan man sitta på bryggan och njuta av utsikten mot havsbandet, där ett antal små öar bildar fond. Ska barnen bada är det dock att föredra badplatsen lite längre in i viken.

Reservatet är mycket läggtillgängligt. Kör E22 till avfarten trafikplats 45 Ynde/Sölvesborg väst och mot Sölvesborg, vid Blekingeporten Blekingevägen mot Valje och sedan till vänster mot Valje herrgård. God tur!

Gamla tröskan.jpg

 ÄN LEVER DEN GAMLA TRÖSKAN

Thermäniuströskan  modell 1944 arbetar på för fullt i Åby. Neker efter neker matas in av en kvinna och två män uppe på tröskan. Tröskan stånkar och frustar och ur andra änden kommer havrekorn i säckar och  längre bak, puffas pressad halm ut i prydliga balar.

 Just så här har det gått till i cirka femtio år då bönderna använde stationära tröskor för att utvinna kornen från den säd de skördat ute på åkrarna. I min hemby kom tröskelaget varje höst med en liknande tröska. Det var en begivenhet i byn och en förväntan hos bönderna kring hur mycket skörden skulle ge i antalet säckar med korn. Bondmororna fick laga mycket mat åt tröskelaget och mannarna förväntade sig att åtminstone få en snaps att rena strupen från en del av det dammoln de dragit in under arbetet.

Idag sker denna gammaldags tröskning i Åby och det väcker intresse i byn och grannbyarna. 1916 bildade bönderna i Åby, Krogstorp och Ivetofta en tröskförening, för att få en mera rationell metod för tröskning, än de gamla metoderna till exempel med slaga. 1916 inköptes en Thermäniuströska för 4 450 kronor. Kanske låter billigt, men motsvarar 171 752 i dagens penningvärde.

Tröskelaget med sin tröska åkte runt till bönderna i byarna och tröskade. Det kostade 28 öre per hektoliter vårsäd och 30 öre för råg att få tröskat. De som skötte tröskan fick betalt 1,50 till 2,50 kr per dag, ungefär en hundring i dagens penningvärde. Säden skördades på fälten med slåttermaskin, där skördefolket själva fick räfsa ihop och binda nekrar. Sedan kom självbindaren, som var en mindre revolution.

Den första tröskan hade en särskild motor som drev den, men senare kaffades en traktor, en Oliver, som drog tröskverket via sitt kraftuttag. 1926 och 1938 köptes ny tröska och 1954 byttes traktorn ut mot en ny Munktell.

Tröskföreningen verkade i 50 år och avslutade sin verksamhet 1965. Då tog andra tröskor över, som skördade och tröskade i ett sammanhang ute på fälten. Först drogs de med traktor och senare blev de självgående. Sedan har revolutionen fortsatt och tröskorna har bara blivit större och effektivare.

Dagens tröskning i Åby var en uppvisning av hur det gick till förr då man tog hand om skörden. Det gemensamma arbetet skapade laganda och sammanhållning. Idag är bonden där ute på åkern mycket ensam. Men arbetet är i alla fall betydligt lättare.


FÃ¥raskock.jpg

UT I NATUREN PÅ LISTER

Vi står på Hjärthalla och blickar ut över Listers slättland. Synintryck av det storslagna, öppna och ljusa landskapet i kontrast till de skogsklädda randbergen Ryssberget, Mörbyberget, Stiby backe, Listers huvud och Istabyåsen. I bakgrunden anar vi också det stora och mörka skogslandet i norr. En färd längs Vesan, med Ryssberget som fond, ger samma känsla av rymd och eggar fantasin att se det sund och den sjö som fanns där en gång.

Vi ser fältens skiftande mosaik av färger, ruta efter ruta. Träd i rader som markerar gränser och utspridda gårdar i sin ensamhet tack vare skiftena. Om man tänker bort vindkraftverken kan man från Istaby blickande norrut en sommardag och fantisera att det är en savann, med enstaka träd här och där i "gräshavet".

Vi människor tycker vanligen om att kunna se långt. Det sitter nog nedärvt i ryggmärgen och generna och motsvarar kanske fågelns önskan att sitta i trädets topp för att ha överblick och kontroll över vad som rör sig i omgivningen.

Lika upplevelserikt som att betrakta det skiftande slättlandet, kan det vara att promenera i randbergens skogar med vacker natur av skiftande slag. Den storslagna bokskogen på Hjärthalla, de vällagda stengärsgårdarna som skär genom skogen. Bronsåldersgraven Höga Rör på toppen av Mörbyberget talar om forntida hövdingar och makt. Ett möte med en skock nyfikna får - hej du! De gamla, krumma ekarna på Stibybacke och utsikten mot havet och Hanö i öster. Den smått magiska avenbokskogen på Hanö, innan vi kommer ut på Vindhallas havspolerade hällar och det blå havet. Sillnäs uddes pelarsalar som ett forntida egyptiskt tempel. Littorinahavets och Baltiska ishavets steniga stränder på Listershuvud och Istabyåsens mängder av flyttblock, allt lockar vandrarens sinne för naturen på Lister.

Mynt.jpg

MISSLYCKADE MYNT

Vi har blivit påtvingade nya mynt med valörerna 1, 2 och 5 kronor. En- och tvåkronan är kopparfärgade och det går knappt att se valören. Mynten är lätta, vilket bankerna nog tycker är bra. Och detta tycks vara huvudmotiveringen till att vi nu byter mynt.

 

 Men jag tycker de ser ut och känns som leksaksmynt. De inger inget förtroende. Formgivaren är Ernst Nordin, som vann Riksbankens tävling på sitt tema sol, vind och vatten. Detta ser man inte mycket av annat än på femkronan. Nordin är en känd skulptör, men som myntdesigner är han tämligen misslyckad, vilket vi allt sedan 2001 kunnat konstatera vad gäller tiokronorsmyntet.

Riksbanksfullmäktiges motivering för valet av Nordins mynt:" Sol, vind och vatten utgör ett lämpligt och välfunnet tema som komplement till seriens huvudtema 'Sveriges statschef'. Helhetsintrycket är en vacker och användarvänlig myntserie som bygger på en väl avvägd balans mellan nyskapande och svensk mynttradition."

Varför detta är "lämpligt" och "välfunnet" förklarar inte Riksbanksfullmäktige och en så oprecis och luftig motivering skulle nog inte duga i andra seriösa sammanhang, tex inom universitetsvärlden. Varför Riksbanksfullmäktige tycker dessa mynt är vackra, förklaras inte heller, så här blir det bakläxa Riksbanksfullmäktige!

Användarvänliga är de möjligen bara vad gäller vikten, men det vore ju mera användarvänligt om man direkt kunde se valören. Bara efter en kortare användning av dessa mynt går det knappt att urskilja valören.

Att byta mynt och sedlar är dyrt. Riksbanken räknar med att det kostar dem 150 miljoner kronor och Svensk handel beräknar att det kommer att kosta en miljard kronor. För företag och privatpersoner kan det också kosta att växla in gamla pengar.

I dessa tider är många upptagna av miljöfrågor. Så vilken miljöpåverkan har då bytet av mynt? "Beräkningarna i utredningen visar att det totala utsläppet av växthusgaser från tillverkningen av de nya mynten kan uppskattas till ca 6 500 ton koldioxidekvivalenter med de förutsättningar som använts..... Det totala utsläppet från återvinningen av de gamla mynten beräknas bli ca 2 000 ton koldioxidekvivalenter, där andelen från transporterna är ca 50 procent" (Liljemark Consulting: Miljökonsekvenser av myntbyte 2016) Myntbytet har alltså en betydande miljöpåverkan. Men att ersätta gamla, slitna mynt har också det en miljöpåverkan på lång sikt. Vinsten tycks åter vara lätta mynt. En annan fråga är hur legeringen i de nya mynten koppar, aluminium, zink och tenn påverkar människors hälsa?

Vad gäller smak och tycke finns knappast något som är rätt eller fel, men jag har då inte hört en enda människa tycka att de nya mynten är fina. Jag gjorde, mest av nyfikenhet, en liten koll bland personalen i min livsmedelsbutik och de tyckte att vi, som de sa, bytt ner oss. Jag förmodar att ganska många håller med om denna värdering. Det är nog inte så vågat att påstå att Riksbanksfullmäktige inte har samma uppfattning om vad som är vackert, som användarna av mynten.


 
gen_22.1.gif