1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
FÃ¥r.jpg

BORTGLÖMT RESERVAT 

Istaby på Listerlandet i Blekinge är en by som inte drabbats så hårt av de olika så kallade skiftena i jordbrukssamhället. Ett tiotal gårdar finns fortfarande i byn, trots att nästan lika många fått flytta ut i omgivningen. Byn, som troligen är från stenåldern låg vid en havsvik och det kallas fortfarande för Istaby kärr. På andra sidan kärret reser sig Mörbyberget cirka 60 meter högt. En av topparna heter Hjärthalla och ett naturreservat där har fått namn efter toppen. På en av de andra topparna finns en stor bronsåldersgrav som kallas Höga Rör. Det är ett jättelikt stenröse dit bondebefolkningen och trälar släpat mängder med stenar för att begrava Listers hövdingar. Rakt ovanför Istaby finns en ås med mängder av flyttblock, som en rasande isjätte slängt omkring. Lite längre öster ut på nästa restberg finns också ett naturreservat som heter Stiby backe. På dess topp finns en mindre gravplats.

Men låt oss ta en promenad i Hjärthalla.

 

Det är en solig decemberdag. Från den gamla byn Istaby går vi på Augavägen och markvägen ner över Istaby kärr. På andra sidan har vi Mörbyberget klätt med bokskog. En gammal skogsväg leder upp över berget och ner på andra sidan till Grammahagen och Sandviken på västra sidan av berget.

 

Vi behöver inte gå särskilt långt in i skogen förrän ett gigantiskt flyttblock möter oss. Det är imponerande med sina ca 10 meter i diameter och ca 6 meter högt. Här har stenbumlingen legat sedan 10 - 15 000 år, då den senaste inlandsisen släppte av den på den här platsen. Kanske sprack den då på mitten? Vi kan se att något djur troligen bor under stenen. Kanske är det en mård, av storleken på hålet att döma.

 

När vi ser oss omkring upptäcker vi att det finns många flyttblock utslängda här. Men de är inte alls i nivå med jätteklumpen. Runtomkring är marken översållad med stenbumlingar och svårforcerad. Vi väljer att fortsätta på den gamla skogsvägen, som flankeras av vällagda stenmurar. Efter en stund kommer vi till en stengrund, där det tydligen har funnits ett hus. Det var nog ett skjul eller likande där man förvarade fåren under natten för att räven inte skulle ta dem.

 

Kors och tvärs genom skogen löper perfekt lagda stenmurar som markerar ägogränser och inhägnader för tamboskap. Det är otroligt hur mycket arbete man en gång har lagt ner på att bygga dessa murar. De är lagda med stor omsorg och kunnande och förutsättningarna för detta tidsödande arbete var nog också att de som lade dem inte fick mycket betalt för sitt arbete. Murarna vittnar om en annan tid och ett annat samhälle, ett genuint klassamhälle där de fattiga fick slita för brödfödan.

 

Det är lite förvirrande att det är först en bra bit upp på berget som en skylt om naturreservat möter oss. När vi blev tipsade om den gamla vägen över berget, fick vi inget veta om naturreservatet. Och det finns inga vägvisare eller informationstavlor som säger något om att här är ett naturreservat. Konstigt! Detta får vi undersöka närmare.

 

Så småningom kommer vi till några ängar och upptäcker att det också finns en gulmarkerad vandringsled. Den visar sig leda upp till sydtoppen på berget till det som kallas Hjärthalla eller Hjerthallalyckan. Det är en öppen plats, där vi har fin utsikt österut över Listerlandet. Röda och vita gårdar ligger där utspridda och ensamma på slättlandet och vittnar om skiftena på 1800-talet. Då tvingades många bönder flytta ut sina gårdar från de sammanhållna byarna. Det var tvångsmässiga förflyttningar av gårdar och tillhörande jord för att i friherre Mackleans anda rationalisera jordbruket på bekostnad av den sociala sammanhållningen i byarna.

 

Som vi står där och betraktar Listerlandet, kommer ett gäng får och tittar nyfiket på oss. Några vågar sig fram, kanske i tron att de ska få något, men tvekar i sista minuten. Det går inte att klappa dem. Här är inte mycket mat för dem nu, men de klarar sig tydligen ändå.

 

En gammal väg leder brant ner från Hjärthalla till Broarydsvägen, men vi väljer att följa den gulmarkerade leden norrut och nedåt  genom bokskogen. Solen står lågt och dess strålar silar ner mellan de raka, höga bokstammarna och färgar lövmattan på marken röd. Ett och annat löv som sitter kvar på grenen får en sista lyskraft. Mossiga stenar skiner som smaragder då solen träffar dem. Ett vitt, avskalat träd, med en hög spånor vid foten, tycks vara ett matförråd för hackspettar. Men just nu syns ingen av hackarna till. Allt är så stilla i skogen denna decemberdag, ända tills en svart korp i toppen på ett träd börjar kraxa olycksbådande. Inte konstigt att det finns myter om att denna fågel kommer med budskap om död.

 

Vi kommer åter ner på några ängar med betande ulltussar. De håller sig på avstånd bakom några enbuskar, men tittar nyfiket. På södra sidan av ängarna hittar vi tillbaka till det ställe där vi kom över från den gamla skogsvägen. Intill den finner vi ett hål i marken, som ser ut som om det kan ha varit en fångstgrop i avlägsen tid. Vi ser inte mycket djur på denna tur, men här och där syns att rådjur har skrapat fram rötter. En kanin som fick bråttom såg vi också.

 

Hemma informerar vi oss om naturreservatet, som fått namn efter bergknallen Hjärthalla. Reservatet bildades redan 2007, men sedan tycks det ha fallit i glömska, eller vad det nu är som gör att det inte finns några vägvisare till det från något håll. Det gigantiska flyttblocket kallas Knudahalla.

 

Bergsknallen Hjärthalla är 60 meter över havet och berget består av Karlshamnsgranit, som bildades för en och en halv miljarder år sedan. Vid avsmältningen av inlandsisen för ca 14 000 år sedan, bildades Baltiska issjön och då stack endast åtta meter av Hjärthalla upp över havsytan. Vid Hjärthallas topp ska finnas en stensättning (gravmarkering) och längre ner vid Littorinahavets strand, märken efter en stenåldersbosättning. Men det såg vi inte till. Berget har i historien använts för bete åt boskapen från angränsande byar och för att få virke. Berget har framförallt ädellövskog och på våren då bokarna just slagit ut, är det säkert riktigt naturskönt och värt att besöka. Dock, vill man vandra i en ljus skog, är det bra tillfälle, en solig dag, att nu besöka Hjärthalla naturreservat.

 

Spansk by.jpg

DÖDA BYAR ÅTERUPPSTÅR

Liksom i övriga Europa och världen är det urbaniseringen som är den starkaste utvecklingskraften i samhällsomvandlingen. Detta hänger samman med den tekniska och ekonomiska utvecklingen. Idag behöver bara några få procent arbeta i jordbruk för att försörja hela befolkningen med mat. Annat var det för 100 år sedan och mer, då stora delar av befolkningen bodde och arbetade på landsbygden och i små landsbyar med jordbruk och boskapsskötsel.

De flesta i Sverige är medvetna om den enorma omflyttning av befolkningen från landsbygden till städerna. I norrlands inland och glesbygd blir det allt tunnare med människor. Vore det inte för gruvnäringen, skogsbruket och viss turism, skulle denna landsbygd avfolkas. Samma process har jag sett i Spanien, där jag vistas en hel del. Men där upplever jag att förändringen är mera drastisk. I Sverige ser vi sällan eller aldrig helt övergivna byar. Men i Spanien finns nu 3500 små byar som är helt övergivna. Inte en människa bor kvar.

Detta fenomen ser vi framförallt i norra och mellersta delarna av landet, i Galicien, Asturien och Castilla y Leon. Där har jordbruket spelat ut sin roll och inte kunnat ersättas med turism eller någon avståndsoberoende verksamhet. Folk flyttar för att kunna försörja sig. De unga är inte intresserade av det slit som jordbruksarbetet innebär med låga inkomster och hälsoproblem. Nerslitna föräldrar är avskräckande exempel.

Men det nya är att tomma byar har skapat förutsättningar för ett nytt fenomen. Folk med pengar, som inte har problem med att försörja sig, har börjat köpa upp hela byar. Där skapar de nya communities (gemenskaper) för dem själva, deras vänner och kollegor och likasinnade familjer. Det är konstnärskollektiv och/eller professionella som kan arbeta på distans - eller pensionärer som har sin försörjning tryggad. En del av dessa övergivna byar är belägna i mycket vackra omgivningar med skogar, berg och gröna dalar. Byarna har sin egen charm och representerar spansk landsbygdskultur. Dessa övergivna byar har blivit en tillflykt för stressade storstadsmänniskor från Europa och USA.

Det finns ett antal sådana byar som numera är helt engelsktalande. Ryssar har också upptäckt att här går det att göra business på lantlig idyll och naturskön glesbygd. Hela 1500 övergivna byar är ute till försäljning (se www.aldeasaban.donadas.com). Beroende på läget, storlek och husens kvalité kostar en by mellan 600 000 och 150 miljoner sek.

En liten by i provinsen Lugo i Galicien med sex hus på totalt 13000 kvm och vattenkälla, kan köpas för 620 000 sek. Men dessa billiga byar kräver en hel del investeringar för att få husen beboliga med dagens standard. Det händer att en grupp vänner köper en by och börjar ett helt nytt liv där. En övergiven bondgård kan man köpa för 200 000 kronor. Det finns exempel på att en investerare köper en by, rustar upp den och säljer husen som fritidshus.

De gamla ägarna har inte kunnat göra motsvarande affärer på sin by, eftersom de inte får låna i bankerna. De uppfattar detta som högriskprojekt. Spanska myndigheter är emellertid positiva till projekten, eftersom de ser det som ett sätt att motverka sotdöden för vissa delar av landsbygden. I Olmeda de la Cuesta  i centrala Spanien, har kommuner engagerat sig i försäljningen av byar. Förra året och i år har de sålt 14 byar och planerar att sälja ytterligare 6 nästa år. Spansk kultur och klimat är, tillsammans med tilltalande landsbygd, det som lockar människor att slå sig ner här. Det ge glesbygden nytt liv!

Källa http://elpais.com

Farliga rulltrappor.jpg

RULLTRAPPOR EN OLYCKSRISK

I vårt tekniska samhälle tycker vi nog att rulltrappor är rationellt och bra för att flytta många människor på kort tid upp eller nerför våningsplan. Men det vi kanske inte tänker på är de stora olycksrisker detta "transportmedel" innebär. De som sysslar med rulltrappor professionellt vet förstås att det kan hända olyckor i rulltrappor. Ja, till och med allvarliga olyckor med personskada.

I en rulltrappa ska vi stå och hålla balansen på en liten yta, som förflyttar sig mer eller mindre snabbt. De flesta olyckor händer vid på och avstigning. Förutsättningarna för att hålla sig är begränsade, särskilt för den om har något i händerna, vilket inte är ovanligt.

I Stockholm där det finns massor med rulltrappor, har det hänt olyckor ungefär var tredje dag. Vid ett tillfälle fastande en kvinna i rulltrappan och blev allvarligt skadad. Trettiosex rulltrappor av samma slag blev då avstängda. Jag har en vän som råkade illa ut just i en av Stockholms rulltrappor. Hon blev skadad i benet och rehabiliteringen tog lång tid.

Själv fick jag nyligen en mycket obehaglig upplevelse då jag kom med tåget från Kastrup och steg av i Hyllie. På perrongen slussades alla i två köer till passkontrollen och sedan vidare i kön till rulltrappan. Jag insåg genast att detta är en rulltrappa som går ovanligt fort. Jag borde inte stigit på, men följde med strömmen. (Senare har jag fått veta att på ett annat ställe finns hiss, men missade detta.) På grund av den höga hastigheten kom jag i obalans redan vid påstigningen och höll på att ramla baklänges ner för trappan. Jag hade en resväska i handen och den tappade jag när jag försökte gripa tag i ledbandet. Den 20 kg tunga resväskan studsade nerför trapporna och det var rena turen att den inte träffade någon, till exempel ett barn - hemska tanke! Jag lyckades att inte ramla baklänges, men hade jag gjort det kunde det mycket väl hänt att min nya höftled hade hoppat ur led och en ny operation hade varit nödvändig.

En rulltrappa med 30 graders lutning ska inte gå fortare än 0,5 m/s. Rulltrappan på Hyllie station har 30 graders lutning och hastigheten är 0,65m/s. (Samma gäller för den djupa rulltrappan vid Triangeln). Dessa rulltrappor går alltså för fort enligt Arbetsmiljöverkets bestämmelserna!* Se längre ner på sidan!

 Ansvarig för driften av dessa stationer heter Roman Giniewski. Han försöker i en intervju i Skånskan (14/12) komma undan problemet genom att hävda att rulltrapporna går med olika hastigheter beroende på hur många som åker. Men hastigheten ska mätas då rulltrappan är tom och det är helt klart att dessa rulltrappor då går för fort. Giniewski säger också att de ska gå fort på triangeln så folk snabbt kommer ut om det händer en olycka. Då bör man se till att i ett sådant läge kan öka hastigheten. Och vid snabb utrymning kommer folk naturligtvis att springa upp i rulltrappan. För övrigt visar väl detta att man har konstruktionsproblem på Triangeln med för få hissar. Nu får vi hoppas att Giniewski tar till sig kritiken och sänker hastigheten frivilligt, utan att Arbetsmiljöverket behöver ingripa. (Men för säkerhets skull kommer jag att tillskriva Byggnadsnämnden som är ytterst ansvarig.)

 Man kan ju bli förvånad över halstarrigheten hos den högste ansvarige på Gatukontoret Peter Nilsson, som inte vill inse att de inte följer regelverket utan kör rulltrapporna för fort, med tanke på den stora olycksrisken i just rulltrappor. Så här svarar Peter Nilsson: "Jag har haft kontakt med förvaltarna på Trafikverket och där hade man undersökt denna frågeställning tidigare. Enligt vad jag har fått fram byggdes och dimensionerades rulltrapporna utifrån gällande normer och därefter har inga förändringar gjorts vad gäller trappornas hastighet. Rulltrapporna besiktigas regelbundet enligt krav och man har inte haft synpunkter på vare sig säkerhet eller hastighet. Trappornas kapacitet och hastighet har vid installationen dimensionerats för att klara höga resenärsflöden i högtrafik. Rulltrapporna har även en viktig funktion vid en eventuell utrymning.  Vi kommer därför inte att göra några förändringar ifrån de korrekta värdena."

 

*"Rulltrappor omfattas av EU:s maskindirektiv och Arbetsmiljöverkets föreskrifter om maskiner, AFS 2008:3 och ska uppfylla direktivets hälso- och säkerhetskrav. Att följa en harmoniserad standard, som t.ex. SS-EN 115-1......... Standarden för rulltrappor (EN 115-1) anger bl.a. maximala nominella hastigheter beroende på rulltrappans lutning (0,75 m/s vid mindre än 30 graders lutning resp. 0,50 m/s vid lutningar mellan 30 och 35 grader) - hastigheten då rulltrappan är tom". Information från Boverket

Sencur.jpg

HEGEMONINS FINURLIGHET

Systemmedias försvar av den rådande ordningen, grundas inte i övervägda taktiska beslut. Om det vore så enkelt, skulle det vara lätt för alternativa medier att skjuta hål på "propagandan" och få gehör för andra verklighetsuppfattningar och bedömningar. Istället är det så, att vi alla mer eller mindre, omsluts av ett helt övervägande perspektiv och sätt att se på vår verklighet.

Betraktelser som starkt avviker  från den etablerade ordningen, har mycket svårt att få anhängare och livskraft. Detta blir tvärt om misstänkliggjort av systemmedia och kommer då att uppfattas av flertalet av vanligt folk som falskt. Innebär också att de flesta inte upplever att de har någon anledning att ifrågasätta och själva gräva i ämnet. De som ifrågasätter etablerade sanningar, blir misstänkliggjorda av omgivningen. De som gräver för djupt blir betraktade som extremister och utstötta - ingen man behöver ta på allvar. Detta är själva poängen med extremiststämpeln.!

Vi ser dagligen många exempel på hur detta fungerar i praktiken, men för att ta ett mycket tydligt exempel: synen på Putin. Alla jag pratat med om detta, har en enkel och klar uppfattning; Putin är en fientlig diktator som hotar världsfreden och särskilt forna sovjetrepubliker. Men även Sverige.

I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller mottagarnas värderingar och världsbild. De kallas också för politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med de dominerande, hegemoniska samhällsuppfattningarna: den marknadsliberala ekonomin, mångkulturalismen, alla människors lika värde, sexuellt likaberättigande, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism.

Samtidigt ska vi inte ropa halleluja över alternativa medier. Det kan mycket väl hända att i dessa finns dolda (eller öppna) uppfattningar om vad som är politiskt korrekt i dessa kretsar och det kan ibland vara lägre till taket där än i systemmedia. Har du inte rätt uppfattning är du där, liksom i systemmedia inte välkommen. Det handlar främst om att man tar upp olika ämnen och perspektiv, men det betyder inte fri och ocensurerad information.

I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är sas inneslutna i tidens normbubbla och de är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur man bör se på den.

Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att tex klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi.

Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: "Hur mycket invandring tål Sverige?" eller "Håller Sverige på att islamiseras?" Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden).

Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: "I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."  Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga  för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten.

Tydligast är nog enögdheten när det gäller att ge "rätt" bild av nationella - internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i "nationens intresse". Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Dessutom är det särskilt i Sveriges land att bygga vidare på den gamla rysskräcken.

Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten  är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. (Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna.)

Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv.( DN tex är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen.) Samtidigt är det politiska systemet beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det hela går ut på att tala om för mottagarna hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel.

Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den råddande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom folk flest får det mesta av sin information om världen, genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och handla. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av stora förändringar, social oro och konflikter.

Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, den sk åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan kommer att avta. (Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)

 

 

 

Midsommar jpg (2).jpg

PATRIOTISM OCH NATIONALISM PÅ GOTT OCH ONT

I Sverige och EU förs nu en livlig diskussion kring värnandet av nationalstaterna kontra ett överstatligt EU utan nationsgränser och med fri rörlighet för medborgarna. De som slår vakt kring nationalstaten är upptagna av medborgarnas möjligheter till demokratiskt inflytande över sin livssituation och det samhälle de lever i. De ser ett egenvärde i nationens historia och kultur. Detta är viktiga faktorer för sammanhållning och tillit, vilka båda är förutsättningar för ett välfungerande samhälle utan allt för mycket konflikter och korruption.

 

Att begreppet nationalism fått så dålig klang i våra nutida öron, beror till stor del på den revanschistiska, aggressiva nationalism, som växte fram i Tyskland efter nederlaget i första världskriget. Segermakternas hårda och som det uppfattades av tyska folket, orättvisa krav underblåste revanschlustan. En expansiv och makthungrig nationalism är naturligtvis förkastlig. Men det är inte samma sak som att förkasta att medborgarna i ett land känner stolthet för och värnar om sin nation och ger uttryck för detta på olika sätt.

Detta anses ibland att man hellre ska kalla patriotism, för att avskilja det från småskuren, aggressiv nationalism, så som George Orwell hellre tala om patriotism än nationalism. Anledningen är det jag just sagt, men annars står båda för fosterlandskärlek och värnande av det egna landet, dess kultur och historia. Men i svenska språket känns nog "patriotism" lite för mycket förknippat med krig och att offra sig för fosterlandet, alltså snudd på heroism.

 

De som vurmar för avskaffandet av nationalstaterna och att vi alla ska gå upp i en högre enhet inom EU – eller ibland hela världen! – är idealister uppenbarligen utan någon större kunskap i samhällsvetenskaperna, psykologi, sociologi och socialpsykologi. De drivs av idén om människans inneboende godhet och vilja till fredlig samverkan över alla gränser, från samhälle till individ. Detta låter trevligt och bra, man realiteterna är annorlunda.

 

Viljan till samverkan, ömsesidig förståelse, tolerans och sympati skapas genom socialt samspel och ömsesidigt utbyte (för att inte säga kärlek), vilket har sin grund i mindre sociala enheter: familjen, primärgruppen och lokalsamhället. Därifrån kan det under en längre process av samverkan, tex via institutioner som främjar gemensamma intressen och samarbete, vidgas till att omfatta hela nationer. Detta förutsätter dock att etniska, kulturella, klassmässiga, ekonomiska och sociala skillnader inte är för stora. Storsamhällets institutioner ska representera folket och upplevs som rättvisa. Det går inte att på politisk väg klumpa ihop vilka sociala enheter som helst. Den sociala ingenjörskonsten fungerar inte, men det har inte alla EU-entusiaster förstått.

 

Historien spelar här också en stor roll. Sociala enheter med gamla konflikter, våld och krig, går inte så lätt att sammanfoga till något nytt. Världen är full av sådana exempel som ett resultat bla av kolonialism och imperialism. Det tar i vart fall mycket lång tid och många generationer innan det historiska minnet suddas ut. Det kräver nya förhållanden och situationer, vilka motiverar folket till fredlig samverkan i allas intresse.

 

EU-entusiasterna och idealisterna tror att genom EU har vi fått nya förutsättningar för ett nytt, förenat och fredligt Europa, eller i vart fall delar av det. Tiden kommer att visa om detta är möjligt. Just nu går tecknen i skyn i motsatt riktning och det kommer sannolikt att ta flera hundra år att skapa en gemenskap typ USA. Detta måste bygga på nära samverkan mellan folken och inte bara mellan ekonomiska och politiska eliter.


 
gen_22.1.gif