1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif

Världens gång

Indoktrinering.jpg

VEM ÄR AGGRESSIV?

I Sverige finns en gammal, historiskt grundad, rysskräck. Det är bland annat denna som en rad svenska toppolitiker exploaterar när de med hänvisning till Rysslands och Putins aggressivitet och hot mot omvärlden, vill föra Sverige närmare Nato och rusta upp försvaret på Gotland mm.

Men vi behöver bara ta en titt på kartan för att direkt inse att det är USA och Nato som är den aggressiva parten och försöker med framgång ringa in Ryssland, genom Natoanslutning av de forna Öststaterna och planerad placering av atomvapen i Rysslands närhet. Det är dessa inringningsförsök Ukraina och Georgien handlar om.

USA och EU har genom sitt agerande drivit Ryssland och Putinregimen mot konfrontation. I slutet av 1990-talet och början av 2000 var Putin och Co mycket positiva till EU. Men gång på gång hände det att de blev förnedrade av väst. Putin deltog i Normandie vid firandet av segern i Andra Världskriget. Men då samma skulle firas i Moskva kom inte en enda politisk ledare från väst. Putin blev inte inbjuden till minneshögtiden i Auschwitz och på G-7 mötet i Japan 2008 blev han mobbad. Detta och annat har förödmjukat Ryssland. Det skildras mycket tydligt i den franska dokumentären "Rysslands återkomst."

Den politiskt korrekta uppfattningen i Sverige  är att Putin och Ryssland försöker återta förlorad mark och inte kommer att nöja sig med att ha tagit tillbaka Krim, som varit ryskt i århundraden. Men som Nikita Chrusjtjov gav bort till Ukraina. Man vill heller inte kännas vid att i fallet Georgien var det president Micheil Saakasjvili som lät sina trupper angripa Sydossetien. Russland kom därefter till deras hjälp. Hade inte Putin och Ryssland handlat resolut, är det högst troligt att Nato hade stöttat Georgien och det var detta Saakasjvili hoppades.

USA och EU hade gärna sett att Ryssland skulle fortsätta att vara svagt och handlingsförlamat, som på den stora oredans tid under Gorbatjov och Jeltsin. Men Putin och hans regim kom som räddaren i nöden efter Sovjetunionens kollaps. Med metodiskt, systematiskt arbete lyckades de få Ryssland på fötter igen. Arbetare och tjänstemän fick sina löner utbetalda i tid. Sjukvården och administrationen förbättrades och pensionärerna fick åter sina pensioner.

Samtidigt började Putinregimen sätta åt oligarkerna, som höll på att plundra landet och genom list, korruption och kriminella åtgärder närmast stal folkets egendom. Chodorkovskij, den slugaste av alla oligarkerna, fifflade genom sin bank Menatep  åt sig det stora statliga oljebolaget Yukos. Inkomsterna från Yukos smusslades undan för att slippa betala skatt.

När Chodorkovskij började känna sig trängd av skattemyndigheterna planerade han att sälja Yukos till ett företag i USA. Detta hade betytt att USA fått direkt inflytande över rysk olja. Putin satte stopp för detta, men i Väst har Chodorkovskij framställts som en oskyldig affärsman, som det är/var synd om.

Nya försök att försvaga landet igen genomförs genom sanktioner - som USA tvingade EU att bli med på - och Putin framställs som en fara för världsfreden och ett hot mot Sverige. Men så länge inte Sverige går med i Nato, har Ryssland inget intresse av att angripa. Tvärtom uppfattas Sverige som en bra buffert not Nato. Sedan inte sagt att Putins regim inte är värda kritik för sina auktoritära och förtryckande metoder i försök att hålla fullständig kontroll av det inrikespolitiska. Ryssland är ingen demokrati i den mening som upplysningsfilosoferna  och Montesquieu formulerat det och som västvärlden försökt utveckla och genomföra. Många nationer i världen har helt andra traditioner och kulturer och det är inte givet att demokrati passar där.

 

 

Lincoln 1.jpg

 

CENTRALISMENS PRIS

I vår del av världen är USA ständigt aktuellt i medierna. Naturligtvis har det gällt i ännu högre grad den senaste tiden, eftersom det varit presidentval. Ett val som dessutom gav ett förvånande resultat. Om vi förflyttar oss tillbaka till mitten av 1800-talet, skulle förmodligen Donald Trump varit för bevarande av slaveriet och Barak Obama tillhört abolitionisterna, dvs de som ville ge slavarna fria. Slavarnas befriare heter i USA president Abraham Lincoln. Detta blir uppenbart då (om inte förr) man besöker USA. Lincolns staty finns överallt och hans namn förgyller många offentliga byggnader och institutioner. Lincoln framstår som USA:s främsta presidenter,

trots att han var den främsta anledningen till inbördeskriget. Men det uppvägs av att Lincoln förstärkte federationens makt och en sammanhållen, stor och stark union - The Great USA.

 

Idag lever de flesta amerikaner (och européer?) i tro att inbördeskriget i USA utkämpades för att president Lincoln och nordstaterna ville befria slavarna i södern. Men detta är en förskönande efterhandskonstruktion gjord av segrarna. Sanningen är den, att då Lincoln blev president hade han inte alls några ambitioner att förbjuda slaveri. Det gjorde han alldeles klart vid sitt installationstal 1860. "I have no purpose, directly or indirectly, to interfere with the institution of slavery..."(Sörensen sid 258)

 

Bakom konflikten, som ledde till sydstaternas brytning med Washington och unionen låg en lång rad politiska och ekonomiska konflikter mellan syd och nord, men inte främst frågan om slaveriet. De flesta nordstatsbor brydde sig vid den tiden inte så mycket om slaveriet att de var beredda att offra något för att avskaffa det och allraminst gå ut i krig (Zinn sid 179). I frågan om klasskillnader och etniskt förtryck, var det inte stort bättre än i syd: ”Rasismen i nordstaterna var lika fast förankrad som slaveriet i sydstaterna” (Zinn sid 180) Till och med Lincoln tyckte att afroamerikaner var underlägsna de vita (Sörensen sid 258) Och inte var det mindre auktoritärt: ”… de som vågade kritisera Lincolns politik sattes i fängelse utan rättegång – kanske trettiotusen politiska fångar.” (Zinn sid 220).

 

I botten för konflikten låg stora ekonomiska skillnader i utvecklingen i nord och syd: nord med en accelererande industriell utveckling och en snabbt växande medelklass, syd med en ekonomisk bas i lantbruk och plantageekonomi, där slavar fortfarande var viktig arbetskraft i bomullsproduktionen. Den ekonomiskt uppåtgående eliten i norr, ville ha fria marknader, fri jord, fri och rörlig arbetskraft, skyddstullar och annat som gynnade den kapitalistiska utvecklingen och den ekonomiska elitens expansionsmöjligheter. Lincolns ekonomiska argumentation och politik appellerade till den växande medelklassen i nord. Den ekonomiska överklassen i syd, som var relativt liten, hade en mera ”feodal” livsstil och var helt emot vad Lincoln ville i nord (Zinn sid 179).

 

När Lincoln valdes till president 1860 uppfattade flera sydstater att de hotades av en starkare centralstyrning av federationen. Elva sydstater lämnade unionen, vilket inte kunde accepteras av Lincoln och republikanerna i norr. Lincoln startar kriget (utan Kongressens godkännande) genom att provocera Sydstaterna att beskjuta Fort Sumter i Carleston Harbor, då de fick förstärkningar med skepp från norr. För sydstaterna var huvudfrågan rätten till självbestämmande på delstatsnivå, vilket de på goda grunder uppfattade att Lincoln ville inskränka. Frågan om slaveriet var underordnad, men blev under kriget en ideologisk och etisk brännpunkt.

 

Den allt överskuggande anledningen till kriget, var att Lincoln inte kunde acceptera att sydstaterna lämnade unionen. Lincoln var centralist, som eftersträvade allt mer federal makt över delstaterna, vilket han menade skulle göra USA starkt i världen.

Syftet med kriget var att tvinga tillbaka sydstaterna under federal makt. Lincoln trodde, pga nordstaternas materiella överlägsenhet,  att det skulle bli en snabb affär. På 90 dagar skulle nordstaterna krossa sydstaternas militära styrkor. Det tog fyra år.

 

Lincoln var republikan och hade vunnit presidentvalet tack vare att demokraterna var splittrade i slavfrågan. Lincoln var hatad i sydstaterna och då han valdes till president av nord (med mycket större befolkning: 28 miljoner mot 9 miljoner i syd) lämnade South Carolina unionen. Sedan följde Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas. I februari 1861 bildade utbrytarna Amerikas Konfedererade Stater, en ny union med starkt självstyre för delstaterna. Jefferson Davis valdes till president.

 

Vi vet hur det gick. Efter omfattande strider med 690 000 dödade och 471 000 sårade vann nordstaterna. Resultatet blev alltså totalt mer än en miljon döda och sårade i ett land på 30 miljoner. I sydstater låg städer och bygder förödda. Slavarna blev juridiskt befriade, men i realiteten fortsatte de att vara ekonomiskt ”förslavade”(Zinn).

 

Vi bör ställa oss frågan om inbördeskriget hade kunnat undvikas om en klokare och mera framsynt person än Abraham Lincoln hade blivit president. Slaveriet var redan på väg – pga den tekniska och ekonomiska utvecklingen – att bli ineffektivt och slaveriet hade på sikt upplösts. Det hade kanske tagit 50 år, men var denna våldsamma lösning värd 690 000 människoliv?

 

Det är också intressant att se hur rätten att använda våld fördelar sig i det amerikanska samhället. Upprorsledaren för de svartas befrielse John Brown hängdes 1859 med federal medverkan för att med våld i liten skala ha försökt göra det som Lincoln med stort våld slutligen gjorde – avskaffa slaveriet (Zinn sid 163).

 

Inte minst i vår tid då flera folk och grupper vill gå sin egen väg (tex England, Katalonien, Skottland, Grönland, Östra Ukraina) finns det anledning att reflektera över varför centralmakten har så svårt att acceptera självbestämmande för minoriteter. Mest handlar det om ekonomi. Sydstaterna, USA:s kornbod, var viktig för USA:s ekonomi (liksom England för EU, Katalonien för Spaniens och Östra Ukraina för Ukraina). Det går också prestige i frågan. Den store och starke vill inte vara den som blir kritiserad och övergiven. Och inte är det makthavarna eller deras barn som skickas ut i prestigekriget för att dö. Centralismens pris betalas av folket.

 

Förgyllningen av Lincoln tror jag också hänger samman med att USA egentligen aldrig varit en enhetlig nation, men ett land fullt av motsättningar och konflikter, som därför ständigt söker samlande gestalter att ära och se upp till och vara stolt över. En moraliskt/ideologiskt sammanhållande kraft. Idag är det Donald Trump som ska göra USA stort och ärat igen.

 

Genom att förmedla bilden av Lincoln som slavarnas befriare och indoktrinera medborgarna han en person med särskild moralisk resning och ”hans” krig utkämpas för ett ändamål större och vackrare än ekonomisk vinning. Och hade Lincoln inte blivit mördad, utan fått reda upp efter kriget, hade han troligen inte blivit upphöjd.

 

Litteratur

Sörensen Thomas Amerikanska inbördeskriget, Lund 2016

Zinn Howard, Det amerikanska folkets historia, Manifest 1995

Texter på Internet (Wikipedia mfl) om Lincoln och inbördeskriget:

Blue Frederick, Why the Civil War Came

Conner Frank, How and why Abraham Lincoln started the war of Northern Aggression to protect his own political career, www.iahushua.com/hist/lincoln/html

Kelly Martin,  Top Five Causes of the Civil War

McNamara, Election of 1860 Lincoln to White House, answers.yahoo.com/question

 

 

 

 

Ensam i världen.jpg

ENSAMHETENS FÖRLOVADE LAND?

Vid jultid uppstår ofta en diskussion om hur ensamma många människor i vårt land känner sig. Detta är kanske inte så underligt eftersom julen är den största familjehögtiden på året. Vi har gärna en föreställning om att en riktig jul ska firas i familjens sköte med närhet, gemenskap, vänskap och kärlek. På ett ytligt plan ser vi nog julfirandet i filmen Fanny och Alexander som ett ideal, medan vi ryser vid tanken att det kanske kan vara som i filmen Karl-Bertil Jonssons julafton och de ensamma stackare han vill uppmuntra.

 

Det finns naturligtvis många människor i det här landet som är ganska ensamma, eller i vart fall upplever ensamhet och då kanske särskilt vid jul. Vi har ovanligt många hushåll som bara består av en person, vilket vi delar med länder som Finland, Estland och Ungern. Men det behöver inte betyda att enpersonshushållen upplever sig ensamma. De flesta har trots allt familj och vänner att söka upp.

 

De ensamma är yngre män i medelklassen i storstäderna där det också bor flest singlar, vilka har minst umgänge med andra och få nära vänner. Men mest ensamma är arbetslösa, fattiga och hemlösa. I mindre samhällen upplever människorna sig mindre ensamma och har frekventare umgänge med andra. Men en halv till en miljon svenskar upplever ensamhet, vilket är skadligt för deras välbefinnande. (Den svenska ensamheten, SOM-institutet, Göteborgs universitet 2015).

 

Men i jämförelse med andra länder i Europa ligger svenskar inte så illa till när det gäller ensamhet. Finland, Estland, Ungern och Polen har mer social ensamhet än Sverige (European Social Survey 2012). Inte vet jag vad det beror på, men man kan notera att de tre första i stort består av samma folkgrupp, vilket gör att man kan fundera över hur mycket kulturen och personlighetsdragen spelar in, jämfört med vad andra förhållanden betyder; som mängden ensamboende singlar, många ensamkvällar i veckan, saknar partner, familj och nära vänner.

 

Men det hela är också relativt, dvs om jag befinner mig i ett samhälle där normen är att jag ska ha en partner, goda familjerelationer, nära umgänge med vänner och kompisar, som kan ge stöd och hjälp, blir naturligtvis den subjektiva upplevelsen av ensamhet mycket större än om jag lever i ett samhälle där detta inte förväntas. I Sydeuropa betyder familjen oerhört mycket för det sociala på flera sätt: trygghet, gemenskap, moraliskt, status, hjälp och problemlösning, plats i samhället osv. Jag tror man kan säga, att trots senare tiders utbredda individualism i Sverige, finns ändå i botten en norm som säger att vi bör ha en partner, bli lyckligt gifta, goda relationer i familjen, med snälla barn och bra förhållande till vänner och kompisar. Saknar man detta, kan den subjektiva upplevelsen ändå bli att Sverige är ett land med många ensamma människor.

 

En annan aspekt av detta är att vi gått från ett jordbrukssamhälle med många täta sociala relationer och arbetsgemenskap i små samhällen, till enskilt boende i urbana miljöer och ett industrisamhälle där de flesta blev lönearbetare och storfamiljerna blev kärnfamiljer. Den lilla familjen förväntas klara sig själva eller med hjälp från socialstaten. De styrandes budskap har varit att vi inte ska ligga andra till last, utan arbeta och försörja oss själva. Får vi sociala problem ska vi gå till professionella psykologer och socialarbetare och få hjälp - inte belasta familjen och vänner med sådana problem.  Det är dessutom integritetskränkande för den autonoma personligheten.

 

Här har vi grunden för den framväxande individualismen, där var och en själv väljer sin väg, tjänar sina egna pengar och försörjer sig själv. Man är inte beroende av den sociala gemenskapen för ömsesidig hjälp och arbetsdelning. Omfördelningsmekanismen för samhällets resurser heter nu marknaden, både för arbetskraften och varorna. Fungerar det inte, griper staten in med stöd från den socialförsäkring vi själva varit med och betalat till. Allt bidrar till att skapa en föreställning om den oberoende, fria individen.

 

Jag menar att denna process startade redan på 17 - 1800-talet då byarnas gemenskap slogs sönder av skiftesreformerna. Lag om Storskifte kom 1757, då många små åkerlappar skulle sammanföras till större och effektivare enheter. Men bönderna gjorde motstånd och därför kom Gustaf IV Adolf med en förordning där varje bonde skulle ha ett sammanhängande stycke mark. Även då blev inte resultatet vad de styrande hade tänkt sig och under Karl VIX Johan infördes laga skifte där böndernas gårdar skulle ligga i anslutning till ägorna. Ut på åkrarna flyttades gårdarna.

 

Dessa tvångsmässiga förflyttningar av gårdarna blev den verkliga sprängningen av Sveriges landsbyar. Med dessa reformer i rationalitetens namn, sprängdes också den sociala gemenskapen i byarna. I mitten på 1800-talet slår industrialismen igenom och reservarmen av lantarbetare vandrar in till fabrikerna i städerna. Detta är konsekvenserna av denna sönderdelning vi lever med än idag. Men för att legitimera det sociala sönderfallet heter det att vi numera lever i frihetens och valfrihetens förlovade land där själv är bäste drängen. Den svenska individualismen gör det lättare att välja sitt eget umgänge, jämfört med det som påtvingas av en stark familj. Denna förespeglade frihet  ska leda till fler och bättre vänskapsrelationer och ett rationellare samhälle.

 

Culture Casbah.jpg

EN CASBAH TILL MEDINA ROSENGÅRD

Det islamska Rosengård ska få sin egen medina med försvarstornet Culture Casbah. Att bygga en Casbah ska - liksom i muslimska länder - visa omgivningen att här råder rikedom och välstånd och ett betydelsefullt försvar för staden. I Kasbahen brukar medinans högsta ledare husera, så högsta hönset i Malmö Katrin Stjernfeldt Jammeh tänker sig förmodligen en lägenhet på 22 våningen i Casbah, skådande ut över sitt fögderi och skrockar förnöjt. Med detta imponerande byggnadsverk i medina Rosengård, kommer säkert undersåtarna att känna sig stolta över sin stad och få ny energi för sina tolv Rakaat om dagen. Med en Kasbah i medina Rosengård kommer denna stad att gå från arbetslöshet, fattigdom, tristess och vemod till en stad som upplever förnyad energi, aktivitet och stolthet, vars sken förgyller hela Malmö. Det är bara att gratulera snillena, som kläckt denna fågel Fenix i den annars så depraverande staden.

blindbock.JPG

STRATEGIER MOT VÅLDSBEJAKANDE EXTREMISM

Då lokalsamhällen spårar ur i meningslösa upplopp och kravaller (som vi sett i Husby, Gottsunda, Rinkeby, Rona, Rosengård, Vivalla med flera förorter i) kan man misstänka att den sociala miljön inte fungerar i lokalsamhället och att ungdomar inte integreras och får lära sig ett personligt ansvarstagande. De kravallande ungdomarna har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte vandaliserar samhället. Men det fungerar tydligen dåligt eftersom de lever isolerat i ett fragmenterat samhälle där den informella sociala kontrollen inte verkar. Det är då det går åt skogen och den formella kontrollmakten måste sättas in.

 

Men det är en akut lösning som inte är hållbar på sikt. Därför behövs metoder och processer som bygger en fungerande gemenskap i vilken även ungdomarna blir delaktiga, värderade medlemmar. Eftersom många av dessa invandrarungdomar inte har någon framtid i Sverige har de inte mycket att förlora i sina konfrontationer med polisen och rättsmyndigheterna. De tänker förmodligen inte alls på vilket rykte de får, annat än i negativa termer. Utan delaktighet och framtidsperspektiv lever de i nuet och försöker göra något spännande i sitt liv. Och vad är mera häftigt än ett rejält bråk med polisen!

 

Bakgrunden till kravallerna är ganska typisk: det sker i segregerade miljöer, ekonomiskt eftersatta eller relativt fattiga, där invånarna får försaka det andra kan kosta på sig och med liten framtidstro, det är områden som av omgivningen ses som problemområden och det bilds stereotypiska bilder och spänningar till omgivningen, vilket kan bli självuppfyllande. Sedan behövs det bara en händelse som ”legitimerar” våldet i ungdomarnas ögon, typ polisvåld. Men det finns också ett övergripande problem i avsaknad av informell social kontroll i lokalsamhället. Man bör alltså inte skylla bråket på fattigdom, utan på att dessa områden inte är fungerande sociala miljöer där invånarna har självkontroll genom sina sociala nätverk. I dessa dysfunktionella områden har bråkstakarna inte gjort samhällets normer och värderingar till sina egna och därför saknas också den inre kontrollen eller samvetet.

 

Vi lever i en tid då många människor upplever ett allt mer fragmenterat samhälle, där man kan känna sig vilsen och lämnad utanför. Detta är en process som pågått länge, men har förstärkts av den nya rörligheten bland människor, som hamnar i främmande miljöer de kanske själva inte valt. För en del kan detta kanske kompenseras av nya sociala media, men det kan också stanna vid en imaginär kontakt, mera än reella där man möter människor av kött och blod och känner delaktighet i samhället.

 

Människan är en social varelse och behöver ingå i ett socialt sammanhang, där hon känner tillhörighet och där hon blir uppskattad för det hon är som en medlem av gemenskapen. Tillhörighet skapas genom att hon agerar och samspelar med andra medlemmar i gruppen och lokalsamhället. Samspelet utvecklar hennes sociala färdigheter, delaktighet och ansvarstagande. I ett fragmenterat samhälle går hon lätt vilse och kan bli ett problem både för sig själv och andra.

 

Medborgarna bör organisera sig så att de kan få kontroll över sin närmiljö och därmed minska behovet av en kontrollapparat som kommer utifrån och skapar irritation och konfrontation. Tar människor det ansvaret ingår de i en självförstärkande process som leder till ett allt mer integrerat kompetent och välfungerande lokalsamhälle.

 

Terrorgruppen den så kallade Islamska Staten, IS är på väg att föra sin jihadism över till Europa. Samtidigt har vi muslimska ungdomar som lockas av IS:s locktoner och insmickrande agenter. Självklart är det inte samma åtgärder vi bör ta till för att stoppa det yttre hotet, som de metoder vi bör använda för att förebygga islamism och jihadistdrömmar bland muslimer i Europa. Det förra handlar i princip om att via säkerhetspolisen, underrättelsetjänster och polis inte släppa en enda jihadistterrorist över bron och det senare om gräsrotsarbete och ett inre jihad, dvs göra muslimer till bättre människor.

 

Vi ställer oss i dessa dagar undrande till hur det kommer sig att unga muslimer, män och kvinnor dras till IS, lurar och överger sina föräldrar och sticker iväg till Syrien och Irak för att strida tillsammans med IS. De som blivit intervjuade, säger ofta något i stil med att de söker en högre mening med livet. De vill vara med om något stort och bli uppmärksammade. En del är väl till och med så naiva att de tror de kommer till paradiset när de blir dödade i strid.

 

Men vad kan vi då göra för att förebygga våldsbejakande terrorism bland unga muslimer. Det finns en rad förslag och jag sammanfattar vissa åtgärder.

 

1.      Inte släppa in extremistiska imamer, tex wahhabister och salafister.

2.      Utvisa imamer som agerar uppviglande.

3.      Låta SÄPO kartlägga islamistiska nätverk (också på Internet) och intervenera i dessa nätverk!

4.      De som begår brott ska lagföras för detta och straffas.

5.      Se till att förbudet mot rekrytering av jihadister, tex för kriget i Somalia, Syrien, Irak följs rigoröst.

6.      Inte tillåta att dem som varit hos al Qaida eller ISIS/IS att återvända straffritt.

7.      Sverige bör inrätta en myndighet med lokal förankring (liknande CVPSI i Frankrike) med syftet att hjälpa föräldrar som befarar jihadistdrömmar hos barnen, samt samtal med dessa barn.

8.      Nationell upplysningskampanj som visar hur islamister arbetar och infiltrerar i samhället, med syfte att anmäla misstankar.

9.      Starta en nationell motkampanj tillsammans med och för muslimer, på temat söka en kreativ framtid i Europa (använda gräsrotsarbete för detta)

10. Samhällets institutioner – särskilt skolan - bör vara uppmärksamma på unga, muslimska killar, som tenderar att dras till islamister eller uttrycka jihadistiska idéer – skapa förtroende och alternativa förebilder.

11. Arbeta bla med rollspel i skolan på teman identitet och moral, förstärkt religionsundervisning

12. Vi bör i utsatta bostadsområden bedriva community organizing , samhällsarbete, som syftar till att skapa självkontrollerande lokalsamhällen och alternativa aktiviteter, alternativ till religiös fundamentalism (tex äventyrslekar). De vuxna muslimerna bör  särskilt engageras i detta och ta sig an sin egen ungdom.

13. Stöd till invandrarfamiljer så att de förmår behålla sin auktoritet i socialiseringsprocesser avseende deras barn och ungdomar.

14. De muslimska församlingarna bör ta större ansvar för att deras ungdomar inte dras in i våldsbenägen islamism och motarbetar religiös fundamentalism. Utveckla pedagogiken för integrerande muslimska församlingar.

15. Särskilt viktigt är att detta också inbegriper åtgärder för att få unga muslimer i arbete, i vanliga arbeten tillsammans med andra icke muslimer. Muslimska barn bör gå i vanlig svensk förskola och skola. Se till att de unga kommer i arbete tex genom kommunala praktikplatser.

16. SFI, lärande svenska bör ske genom temaundervisning kring svensk kultur, samhällsordning, samhällsmoral, konfliktlösning på svenska, förstå attityder och förhållningssätt.

17. EU bör sända socialarbetare till de turkiska gränsposteringarna mot Irak och Syrien, för att plocka upp jihadistdrömmande ungdomar.

 

 

 

 

 

 


 
gen_22.1.gif