1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
MÃ¥nlandskap.jpg

DET UNGA LANDET

Man ser det genast. Redan på vägen från flygplatsen Keflavik till Reykjavik blir det uppenbart att geologiskt sett, är detta ett mycket ungt land. Här ligger lavamassorna längs vägen, som om de relativt nyligen spytts ut. Island är en vulkanö, skapad av stora vulkanutbrott. Fortfarande finns många aktiva vulkaner som tex Hekla och Katla. På kartan kan jag räkna till ett trettiotal vulkaner och ibland får de kraftiga utbrott. Anledningen är att Island ligger just på sprickan mellan två kontinentalplattor, den amerikanska och den europeiska. Sprickan går rakt genom ön och de första demokratiska tingen hölls där i kanjonen Tingvellir.

 

Man behöver inte vara länge på Island för att slåss av att det isländska landskapet är mycket säreget. Förutom alla dessa vulkaner, finns många heta källor, som i vissa områden pyser och ryker och kastar  hett vatten högt upp i luften. Stora delar av öns inland ser ut som ett brungrått månlandskap av sand och grus, sten och lava och aska. Där växer inget och det är över huvud taget mycket lite träd på Island. När vikingarna kom dit på 800-talet växte en tät skog från havet upp till bergen i öns inland. Men vikingarna sågade ner alla träd för att bygga sina gårdar och skepp. I andra områden påminner naturen mest om hur det ser ut i våra fjälltrakter med hedmark. Uppe i fjällen finns enorma jöklar, som avvattnas mot havet och skapar områden med svart sand.

Jag har varit på Island ett par gånger, på möten och konferenser. Detta har då kombinerats med studiebesök och nöjesturer till Tingvellir, Gullfoss, Blå lagunen, Heimaey, Vattnajökul, Katla och Geysir (som gett namn åt alla heta, sprutande källor). Allt detta ligger på sydvästsidan och är väl det som turister vanligen ser. Men nu vill jag också se "baksidan" av ön. Jag ska med hyrbil köra runt hela ön, har jag bestämt. Det blir en tur medsols och första anhalten är Borgarnes och besök hos några vänner.

Eftersom vägen slingrar sig längs kusten, är det lite som då man kör i Norge, in och ut längs fjordarna och efter en halv timma har man bara kommit några kilometer fågelvägen rakt över fjorden. Men under Borgarnesfjördur har man byggt en tunnel. Dock,  jag måste tillstå att jag känner oro att köra i en tunnel under fjorden, i detta land där jordskalv är vanligt.

Vännerna i Borgarnes tycker jag ska smaka några isländska specialiteter och bjuder på inlagda fårtestiklar och fårhjärna. Det är inget upphetsande. Smakar mest fett eller talg. Däremot är valbiff ett saftigt, läckert stycke kött. Men det anses ju omoraliskt att äta val, så det ska jag inte göra reklam för.

Jag får bli med på en fisketur i Faxafloi. Men vi är inte ute efter fisk, utan skaldjur. Det går till så, att vi släpar ett nät på botten efter båten. Tyvärr är fiskelyckan minimal, men den trevliga båtturen uppväger detta. Havet ligger stilla och jag får se ryggen på en val som dyker, men inte mer. Den kommer inte upp igen vad jag kunde se. Tidvattnet här vid Island är oerhört kraftigt och motströms får båten verkligen jobba. Att fisket fortfarande är en stor verksamhet, blir man påmind om av alla dessa ställningar på landbacken där mängder av fisk hänger på tork.

Turen går vidare norrut. Efter Svignaskard kan man köra upp i bergen till Reykholt, där skalden Snorri Sturlason bodde. Han var hövding, politiker och författare i början på 1200-talet och skrev bla Ynglingasagan och Egil Skallagrimssons saga. Han dödades i ett uppror 1241. Men jag åker inte upp till gården idag, eftersom jag har en lång resa framför mig och vill komma till Akureyri idag. Vägen går över höga berg och djupa dalar, ut vid kusten och in igen över bergspass. Utsikten ner över dalen och Heradsvötn är magnifik. Sedan söker sig vägen genom en trång dal innan jag kommer fram till Akureyri. På natten åker jag med kompisen norrut längs Eyjafjördur för att titta på midnattssolen. Det är just på gränsen vi kan se den vandrar på polcirkeln strax norr om Island.

Vid Myvatn, en av Islands få insjöar, finns märkliga formationer i naturen. Jag tror att det är gamla vulkaner som blivit övervuxna med gräs. Ser mycket speciellt ut. Här finns också ett naturbad, men jag har inte tid till bad nu. Ett stund efter Myvatn, på väg mot Egilsstadir, hamnar jag plötsligt på månen, utan att förstå hur det gick till. Här är landskapet helt brunt och grått, bara pimsten och sand och sten och aska så långt ögat når - inte ett grässtrå! Det pyser lite hotfullt ur hål i marken och ibland kommer det ut ånga. Det luktar svavel.

Jag övernattar i Egilsstadir, som ligger vid en långsmal sjö. Där träffar jag en svensk tjej som sommarjobbar där på en gård. Hon har otroligt snabbt lärt sig att förstå isländska, detta uråldriga, fornnordiska språk, som vikingarna förde med sig till Island för så där en 1200 år sedan.

Nästa dag passerar jag nedanför Vattnajökul, Islands och Europas största glaciär. Vägen går på en smal landremsa mellan jökeln och havet. Jökelns is skiftar i blått och grönt och vit. Tyvärr gör tunga, låga moln att jag inte kan se särskilt långt upp på glaciären. Längre fram, vid Skeidararsandur, har smältvattnet från glaciären bildat ett omfattande delta på väg mot havet.

Vid byn Vik, nära den sydligaste udden, finns Katla, en aktiv vulkan som hade sitt senaste utbrott 1999. (Fick Astrid Lindgren namnet på monstret i Bröderna Lejonhjärta härifrån?) Det varnas på skyltar, för att vulkanen kan få ett nytt utbrott och man ska inte gå ut i terrängen. Efter det som hände i mars 2010, när vulkanen under Eyjafjallajökull fick ett utbrott som stoppade det mesta av flygtrafiken i norra Europa, har världen blivit uppmärksammad på hotet. Nedanför Eyjafjallajökul, vid byn Skogar, kommer jag till Islands största vattenfall Skogafoss, med en fallhöjd på 60 meter

Islänningarna är mycket medvetna om att de lever på en krutdurk, som när som helst kan explodera med väldiga vulkanutbrott eller jordbärningar. Ibland blir det mycket våldsamt, som då Västmannaöarna i januari 1973 drabbades av ett stort utbrott från vulkanen Eldfell. Utbrottet varade mer än ett halvår och Heimaey med 4000 invånare fick  utrymdas. Halva samhället och hamnen begravdes under pimsten, lava och aska. När jag var där några år senare blev jag fortfarande varm i skorna då jag gick över de översvämmade områdena. Här och där kom rök ur marken. Vill man se något verkligt annorlunda, ska man åka till detta exotiska land i Norden.

Amishflickor.jpg

AMISH SÄGER NEJ TILL MODERNITET

I staden Arthur möts en ålderdomlig bondekultur och det moderna USA. Det ser underligt ut när kvinnor med ”hucklen” och män med yviga skägg kommer körande i sina buggies, mitt bland moderna bilar i Arthur, en liten stad på slätten i Illinois. Idag är det marknad och ovanligt många Amish har kommit till stan. Där kommer en kvinna med fyra barn i en öppen vagn, dragen av en liten häst. Mamman och flickorna är klädda på samma sätt: enfärgade dräkter och hätta på huvudet. Amish kommer till stan med häst och vagn, eftersom de inte får använda bilar.

 

Amish bor inte i några avlägsna, isolerade samhällen utan mitt bland andra människor. De är en djupt religiös grupp människor som kom till USA på 1700- och 1800-talet - huvudsakligen från Elsas Lottringen i Tyskland. Rörelsen kallas anabaptister och var delvis revolutionär. De förespråkade gemensamt ägande och vägrade bära vapen. Dopet, som är bekräftelsen på medlemskapet i kyrkan, ska ske när personen själv kan bestämma. Tillsammans är Amish ca 200 000 i USA. De flesta finns i Pennsylvania och de talar en ålderdomlig tysk dialekt. Församlingarna runt Arthur består av ca 4000 medlemmar.

 

Solen lyser över den platta prärien, som nu är uppodlad, då jag åker för att besöka en Amishförsamling. Jag stannar till vid en smedja, som väckt mitt intresse. Smeden håller på att sko en häst. I trädgården hänger nytvättade kläder på tork. Det ger en lustig snabbild av uniformiteten hos Amish. Alla går i stort sett klädda på samma sätt. Kvinnorna i enfärgade dräkter i grönt, blått, grått eller lila. Männen har blå byxor och grå eller ljusblå skjorta. På huvudet har de ofta en bredbrättad hatt. Barnen är klädda som de vuxna. Jag tror att uniformiteten i livsstil och klädsel är en del av deras strategi för att undvika social konkurrens och avvikande beteende

 

Smeden, som heter Kurt, säger att den gemensamma klädseln är ett sätt att skapa likhet, att inte göra åtskillnad pga det yttre.

 

-         Vår församling är ganska liten. Det är bara ett 30-tal familjer. Varannan söndag har vi gudstjänst hemma hos någon av oss. Efteråt äter vi lunch tillsammans. Detta tror jag bidrar till gemenskapen här, säger Kurt.

 

 

Kurt ger också ett exempel på solidariteten i församlingen. Amish har inga egna sjukstugor eller sjukhus. De använder samma som andra amerikaner.

 

-         Men det kan bli dyrt, säger jag av egen erfarenhet. Har ni försäkringar?

-         Nej, vi har inga försäkringar, men om vården blir så dyr att familjen inte klarar det, så samlar vi hop pengar till dem i församlingen.

 

De flesta Amish är bönder. Män och hästarna arbetar på fälten. En man med långt skägg kör och vänder på det slagna höet för att det ska torka. På en annan åker sprider man gödsel. Fyra hästar drar en stor, tung gödselspridare. Hästarna kämpar hårt och plötsligt inser jag varför det är så tungt. Mellan hästarna och gödselspridaren har man kopplat en liten traktor. Kraftuttaget används för att sprida ut gödseln. Det fixar inte hästarna. De kan bara dra. När jag undrar hur detta går ihop med att de inte får använda traktorer blir svaret: ”

 

-         Traktorer får inte användas som dragfordon. Det är inte detta!

 

 Jag besöker några gårdar. På de flesta är man ute och arbetar på fälten. En av gårdarna har specialiserat sig på mjölkproduktion och har många kor, men jag får inte gå in i stallet. Jag pratar med ägaren Wilbur som berättar att det är en stark tradition att bruka jorden, något som alltid varit avgörande för människans överlevnad.

 

-         Jordbruket går i arv och barnen får tidigt vara med i arbetet på gården. På så sätt går kunskapen vidare från generation till generation. Det sätt vi sköter jordbruket på skapar många arbeten så det räcker åt alla. Vi har ingen arbetslöshet. Här skapas en arbetsgemenskap. Vår sammanhållning stärks genom arbetet tillsammans, säger Wilbur, som svar på mina frågor.

 

 

Amish får inte använda el. Istället för el användes tryckluftsmaskiner i den snickerifabrik, jag besöker. En dieselmotor driver kompressorn och rör och slangar leder tryckluften ut i hela fabriken. Belysning och uppvärmning sker med propangas. I fabriken arbetar både män och kvinnor tillsammans, alla uniformt klädda.

 

Förmannen som visar mig runt heter Wolfgang. Han visar tydligt intresse för besökaren från Sverige. Jag får tillfälle att ställa många frågor kring hur Amishsamhället fungerar. Han berättar att de har sina egna skolor där barnen lär sig vad det betyder att vara Amish.

 

-         Lojalitet mot församlingen, hjälpsamhet och praktisk kunskap värderas högt. Barnen ska vara flitiga och lyda sina föräldrar,” säger Wolfgang. Jag frågar om det är någon som lämnat församlingen. ”Inte vad jag vet. Men det kan ju ha hänt. Det är tillåtet att ge sig iväg och man kan också bli utesluten om man verkligen missköter sig. I tonåren har vi en tradition att man får vara lite friare,” säger Wolfgang.

 

Han berättar att gifta män inte ska klippa skägget. Skilsmässa, preventivmedel, militärtjänst och att titta på Tv är inte tillåtet. Inte att använda el över huvud taget.

 

-         Men varför får ni inte använda el, undrar jag.

-         Vad händer när du börjar använda el? svarar han retoriskt. Jo, då skaffar du Tv, musikanläggning, dator och en mängd andra el-prylar. Sådant kan förvrida huvudet på folk. Du får en massa idéer och impulser, olika slags lockelser utifrån som gör dig förvirrad. Harmonin i ditt liv får du genom att hålla dig borta från allt detta. Dessutom kommer du till att sitta och titta på Tv istället för att umgås med andra i församlingen.

-         Men bilar då, varför får ni inte använda bilar? undrar jag.

-         Det är samma med det. Bilar leder till mycket annat. Du färdas iväg långt ut ur lokalsamhället och får intryck och idéer som skapar störningar i din själ. Bilar bryter harmonin och gemenskapen, säger Wolfgang.

 

Centralt i Amish’ kultur är ”gelussenheit”, dvs. lydnad under en högre makt – Gud. Gelussenheit leder till en sträng kollektivism, raka motsatsen till den dominerande kulturen i USA. Barnen får tidigt lära sig vördnad, lydnad, tålamod och plikter samt att se till församlingens intressen före sina egna. Reglerna för vardagslivet kallas ”ordnung”. Ordnung sägs vara till för att skapa enhet och samförstånd och göra livet enklare. Enhetlig klädsel skapar grupptillhörighet och identitet. Det finns en liten säkerhetsventil från ”ordnung”. Tonåringarna får i en period leva ett lite firar liv. Det kallas ”rumspringa” och tillåter ungdomarna att göra saker som annars inte är tillåtet. De kan pröva världen utanför Amishs ”reglemente” och ”rasta av sig”.

 

Amishsamhället har en platt social struktur. De har inga formella ledare – men informella. Amish har inga kyrkor och inte några präster. Deras religiösa samlingar och ceremonier, samtal om Gud, mm, sköter medlemmarna själva. Troligen spelar den platta strukturen och deras kollektivism stor roll för gemenskap och sammanhållning. I den församling jag besökte fick jag inte veta något om sociala problem, om avvikande beteende, alkoholmissbruk, kriminalitet eller fattigdom. Det behöver inte betyda att det inte finns. Men i ett lokalsamhälle med så här tät, stark social kontroll blir det nog mindre av dessa problem. De som trivs och fungerar bra tillsammans med de andra i församlingen, kan ha ett bra liv. Är man avvikare blir det värre.

 

 

 

Dagshög.jpg

BJÄREHALVÖN ETT SOMMARPARADIS

Uppifrån åsen ser vi ut över det kulliga landskapet. Ängar och hagar inramas av lövträdsridåer. Kossorna betar lojt den frodiga grönskan. Den smala asfaltvägen slingrar sig mjukt som en orm genom landskapet. Norrut ser vi Laholmsbukten, som denna vackra sommardag lyser blå som själva himlen. I väster sticker det vita kyrktornet i Hov upp över trädtopparna. Ett rådjur i sädesfältet springer förskräckt mot närmaste dunge.

 

Vi befinner oss på Bjärehalvön i nordvästra hörnet av Skåne. Här är otroligt vackert i slutet av maj och i juni (kanske även senare). Upplevelsen av naturens och odlingslandskapets skönhet, slår det mesta. Det som gör Bjärehalvön så intressant för mc-åkare (och cyklister) är alla dessa små, slingriga och kulliga asfaltvägar (men det går förstås också att köra bil, men upplevelsen blir en annan). Även de minsta, smala vägar har asfalt och de är många. Ja, de är betydligt fler än som visas på en vanlig bilkarta.

 

Grusvägar leder bara fram till gårdar, så dem kan vi avstå från. Men inte sällan går den lilla asfaltvägen rakt över gårdsplanen på en gård. Detta är alltså vägar för långsam körning och då hinner vi också njuta mera av scenerierna. Detta småkulliga landskap, med en och annan bergknalle, är en utlöpare av Hallandsåsen. Fälten inramas av trädridåer och boklundar och gör ett lite engelskt intryck av landsbygd.

 

När vi kommer lite längre västerut, efter Påarp, ser vi Torekov och bortom Hallands Väderö, ett eldorado för fågelskådare (det lär finnas 90 arter där, men man ska nog ha tur och skicklighet för att få se alla dem). Torekov är ett gammalt fiskeläge, en gång ett ganska fattigt samhälle, men som numera invaderas av överklassen, vilka köper de gamla fiskarstugorna till fantasihöga priser. Staden sägs ha fått namn efter en dansk prinsessa, Tora, som flöt iland här. I hamnen ser man ibland mc-gäng, som tar sig en fika och tittar på utsikten från den gamla lotsutkiken. Det är ett litet gult hus ovanför hamnen. Detta är också ett fint ställe för att titta på solnedgången i havet (som sommartid är någon gång mellan 21 och 22). Senare på sommaren är nog bronsåldersgraven Dagshög på sydsidan att föredra.

 

Längs kusten, runt hela halvön, finns en trevlig vandringsled, som är en del av Skåneleden ända från Sölvesborg. Vill man bara vandra en liten sträcka, är passagen från Dagshög till Torekov och Torekov till Hovs hallar att rekommendera. Hovs hallar är populärt för sina intressanta klippformationer. Bjärehalvön är gammal kulturbyggd och det finns massor med fornlämningar för den intresserade. En replik på ett bronsåldershus finns i hembygdsparken i Boarp.

 

Den säregna naturen har medfört att det under 1900-talet skapats ett antal naturreservat, med rik flora och trevliga vandringsstigar. Grevie backar sydväst om Grevie och Hålehall öster om Förslöv är uppskattade vandringsoråden, liksom stigen från Hovs hallar till Kattvik. Badplatser finns runt hela halvön: Vejbystrand, Segeltorpsstrand, Rammsjöstrand, Torekovs strand och Båstads strand Malen. Vill man ha mera äventyr, kan man kravla sig ner i vattnet vid Hovs hallar, där det kan vara värt att snorkla. För den trädgårdsintresserade finns Norrvikens trädgårdar strax väster om Båstad. Det finns ett antal golfbanor för den som önskar svinga sina klubbor. Båten till Hallands Väderö utgår från Torekov. På Väderö finns också fina sandstränder.

 

Tyvärr finns inget vandrarhem på Bjärehalvön, så vill man bo någorlunda billigt får man leta efter B and B (vilket inte heller där är så många av). Men man kan ta sig till STF:s vandrarhem i Mellbystrand, inte så långt från Bjärehalvön. Solstickan heter det. Ligger nära havet och är öppet året runt.

 

På Dagshög. Solen glittrar i Skäldervikens blåa vatten. Vid andra sidan viken ligger det blånande Kullaberg. Utsikten är magnifik från Dagshög. Korna betar på heden nedanför och håller gräset trimmat. Det lite märkliga är att en gång var detta ett industriområde med stora stenbrott och stenkrossar. Graniten skeppades här ut för export bla till Danmark. Stenarbetarna bodde i enkla bostäder och slet ont i brotten. Lantbruket gick inte särskilt bra nere på de magra strandängarna, så kallade mader.

 

Dagshög är Skånes största ättehög, en bronsåldersgrav av sten och jord. Den är fem meter hög och 42 meter i diameter. Den kallas Dagshög efter en sägen om vikingahövdingen Dag, som tillsammans med sina män, stred här på stranden mot vikingar från Halland. Dag stupade och graven byggdes till hans ära och minne. I själva verket är gravhögen nästan 2000 år äldre än vikingatiden, dvs. den är från någon gång mellan 1800 – 1100 fr Kristus. Vikingatid är ca 800 - 1050 eKr.

 

Dagshög ligger längst ut på Bjärehalvöns sydsida, en knapp kilometer från det gamla fiskeläget Torekov eller lika långt från Rammsjöstrand. Nedanför Dagshög ligger den gamla "1400-talsborgen" med utsikt över havet. Men detta är bara romantiskt svärmeri, även om den gamla stenkrossen ser ut som en liten borg. Hur som, har denna gråa byggnad pga sitt höga, fina läge med utsikt över Skälderviken, blivit en populär mötesplats för familjesammankomster, ungdomars kvällsromans i solnedgångens röda sken, barndop och vigsel. Kanske är detta ett uttryck för ny naturromantik. Men det är ju lite lustigt att en gammal stenkross numera kan vara uppskattad plats för barndop och vigslar.

 

Bara ett tiotal meter från borgen ligger ett av de största stenbrotten i området. Det kallas i folkmun för ”Kaspiska havet” efter ett projekt på 1960-talet då Caspar Holm fyllde brottet med havsvatten och startade laxodling där. Idag är där ingen lax, men man kan beundrar praktfulla röda näckrosor. Stenbrottet är kanske tio meter djupt med branta väggar, så man bör ta sig i akt.

 

Kaspiska havet är bara ett av flera stenbrott på hedmarken från Torekov till Rammsjöstrand. För den som inte besökt området kan det kanske te sig lite märkligt att en miljö full med gamla stenbrott blivit naturreservat. Men det hänger samman med den säregna naturen och landskapet här. Hedmarken har förmodligen betats i årtusenden. Landskapet är mera öppet än på de flesta håll i Skåne, med bara enbuskar här och där, en del nyponrosor och björnbärssnår. Korna som fritt betar här hjälper till att hålla landskapet öppet och ger den speciella, korthuggna gräshed, som vi människor älskar att gå på. Den känsla av behag det ger att vandra på kort betat gräs sitter nog djupt i våra nedärvda minnen, som vittnar om ursprunglig civilisation - i motsats till den mörka skogen.

 

Dagshög med omgivningar, där Skåneleden drar fram mellan havet och stenbrotten, mellan björnbärsbuskar och betande kossor, är ett mycket uppskattat område för naturälskare. Här kan vandraren njuta av det milda klimatet och den vackra utsikten. Man känner doften av salt och tång. I augusti kan vi plocka lite björnbär och en och annan champinjon. Det går an att klappa en fredlig kossa och kaniner skuttar omkring överallt. Man kan låta havet smeka kroppen i ett bad vid Skaudd eller bara koppla av på klipporna. Den botaniskt intresserade hittar mandelblommor, trift, ängsviol, knölsmörblomma, backtimjan, mm. Många människor trivs i detta öppna landskap vid västerhavet. Därför är det bra att det fredats för framtiden genom att det blivit naturreservatet. Den som inte tidigare varit på Bjärehalvön, kommer att bli förtjust var man än åker.

 

 

 

 

 

Renar vid sjö.jpg

MIDNATTSSOLENS LAND

I samebyn Máze vid Altaälven, på Finnmarksvidda, skattar man sig lyckliga att byn inte dränktes vid dämningen och kraftverksbygget i älven 1970. Många minns den mycket uppmärksammade protesten och demonstrationerna mot utbyggnaden i Altaälven. Samerna kände sig allvarligt hotade och älvräddare från hela norra Europa strömmade till Alta för att stoppa projektet. Det lyckades inte.

 

Men man nådde i alla fall att rädda byn Máze från att dränkas.. Máze ligger sju mil söder om Alta, på vägen mot Kautokeino. Här bor 350 människor och 98 procent är samer. Hälften av samerna lever på rendrift.  Det finns också fyra lantbrukare i byn. Några få arbeten finns i skolan och på dagis. Man har affär med bensinmack och ett café. Klemmet berättar om arbetet i stenbrottet, där man bryter Mázekvarsit, en grönglänsande ädelsten, som används till bla smycken. Det mesta går på export till Italien.

 

Samekvinnorna Ellen Marit Sara och Marit Keimi Eira (som markerar att de använder alla tre namnen) berättar att de unga samerna har dålig samisk identitet. De lever och går klädda som norrmän och det tycker dessa båda, lite äldre kvinnor, är dåligt. Själva har de även till vardags fina samedräkter. ”Fast när vi går i kyrkan, är vi mycket finare”, säger de.

 

I Norge bor ca 50 000 samer, de flesta i Finnmark. Exakt hur länge samerna funnits här, är osäkert, men kanske i 10 000 år. I Finnmark finns också sk sjösamer, som inte har renar, men lever på fiske. För den samiska kulturen är renen central och rendriften kräver stora landområden. Kampen om Altaälven blev därför både viktig och dramatisk. Staten sände upp 600 poliser för att mota bort demonstranterna. Samen Nils Somby försökte spränga bron vid Stilla, på den väg som leder fram till kraftverksbygget. Det gick illa och han sprängde bort sin ena hand, flydde till Canada och blev adopterad av en indianstam. Men Altakampen blev ändå en vändpunkt och en början på en positiv utveckling för samerna vad gäller deras rättigheter och inflytande i samhället. Samernas parlament Samediggi (sametinget) i Karasjok är delvis ett resultat av striderna kring Altaälven.

 

Samerna har länge varit diskriminerade och tidigare i historien förföljda. Fortfarande känner sig 28 procent diskriminerade (enl NIBR) Endast två procent av studenterna vid högskolan i Finnmark är samer. På 1800-talet emigrerade många finnar, som här kallas kvener, till Nordnorge och deras språk och kultur lever här. Under andra världskriget blev Finnmark hårt drabbat av tyskarnas ”brända-jorden-strategi”. När tyskarna drog sig tillbaka från Nordnorge, brände de alla byar och samhällen och människorna fick fly. 11 000 bostadshus brändes och bara några få kyrkor sparades. Gammal bebyggelse hittar man nästan inte alls i Finnmark.

 

Idag står de traditionella fiskesamhällena inför stora utmaningar. Fångsterna skickas till Kina för filéing och paketering och sänds därefter tillbaka till Europa. I Kåfjord står en stor fiskfabrik övergiven. Många arbetstillfällen har gått förlorade. Men det nya gas- och oljefältet Snöhvit utanför Hammerfest ger många nya arbetsplatser och ekonomin i Hammerfest och Alta går upp, aktiviteten är stor och bostadspriserna har fördubblats sedan 2004. Idag kostar en ordinär villa flera miljoner.

 

I början av juni, då jag besöker Finnmarken, har björkarna nyligen slagit ut. Björkar är nästan de enda träd som finns här. Uppe på högplatån Finnmarksvidda har träden bara fått musöron och fjälltopparna i norr lyser vita. Solen är på himlen dygnet. Midnattssolen är förutsättningen för jordbruk här.

 

Ute vid kusten är landskapet dramatiskt med djupa fjordar och höga fjäll, som störtar ner i fjordarna. Vägarna slingrar sig som ormar in och ut i vikar och fjordar. Nu går inte solen under horisonten på två och en halv månad. Mitt i natten är det ljust som på dagen, småfåglarna kvittrar och göken gal i fjällsidorna. Detta är en tid på året då finnmarksfolket knappt sover. ”Sova får man göra på vintern”, säger de. Mörkertiden är från slutet av november till slutet av januari. Då ser man aldrig solen. Men det är inte knallmörkt. Dagsljuset är magiskt blått. Klara nätter ser man garanterat norrsken. Då vandrar de döda samernas själar över himmelen.

 

Där Stalojärvi och Kautokeinoleva möter varann ute på FinnmarksVidda, ligger Kautokeino. Det är ett samiskt samhälle som de själva kallar Guovdageaidinu. På 1950-talet fanns det knappt en väg dit. Samerna vandrade på långa stigar till Karasjok, Enontekiö och Alta. Vid den tiden var de flesta samer rendrivande och nomader.

 

Det är på 1950-talet som en konstnär från Köpenhamn kommer vandrande till Kautokeino. Han heter Frank Juhl och söker vildmarkens liv och enkelhet. Frank Juhl fascineras av samerna och deras nomadliv och han bygger sig en hydda i Kautokeino. Här lever han sitt liv under enkla förhållanden, målar tavlor och umgås med samerna. Frank tänkte inte på vilken roll hans verksamhet skulle komma att spela för det lilla samhället.

 

Regine är en artonårig tjej från Tyskland. Också hon fascineras av vildmarken och ursprungsbefolkningar. En sommardag kommer hon till Kautokeino och möter Frank. Två själar och två människor möter varann och Regine bestämmer sig för att stanna hos Frank. De bor i Franks lilla hydda och kärleken blomstrar. Men en dag brinner hyddan ner och de blir tvungna att bygga en ny. Det får ett perfekt högt läge med utsikt över älven, samhället och Vidda.

 

Regine är silversmed och intresserar sig för de samiska smyckena och annat samiskt konsthantverk. För att dokumentera samernas konstkultur, samlar Frank och Regine in exemplar från samefamiljerna. De blir också ombedda att laga silver- och kopparföremål som är trasiga och som samerna inte själva kan laga.

 

Rendrivande samer, nomader, har inte själva i någon omfattning tillverkat sådana föremål i metall. Regine och Frank påbörjar ett arbete där de vill få samerna att själva formulera vad slags smycken och konst de vill ha – inte bara, som tidigare, hålla till godo med det som handelsmännen erbjuder till försäljning. Juhls börjar alltså producera konst för samerna.

 

Här någon stans startar alltså projektet och processen som blir Juhls silversmedja i vildmarken – den första av sitt slag på Vidda. Numera är den välkänd bland samer och turister. Under 50 år har verksamheten utvecklats och byggts ut. Idag arbetar 15 silversmeder och konsthantverkare i Juhls smedja. Verksamheten är omfattande. Den har satt Kautokeino på världskartan och betytt en injektion för samesamhället.

 

Det nya  huset har efterhand blivit ett stort komplex fullt med intressanta konstföremål, både för utställning och försäljning. Också utvändigt liknar huset inget annat i Finnmarken. Taken se ut som skidbackar och huskropparna är fogade till varann på ett oregelbundet sätt. Då makarna Juhl strävar efter att förena natur och kultur i livet och genom sin konst, har de förmodligen valt rätt plats för sina bopålar. Kautokeino är ett samiskt kultcentrum. Här finns ett museum, som fokuserar på samisk kulturhistoria, ett kulturhus med samisk teater, samisk högskola, ett center för urbefolkningar och det samiska utbildningsrådet. I Kautokeino arrangeras årligen den stora påskfestivalen med långa historiska traditioner dit tex påskbröllop hör. Här finns en kulturstig och kyrkan har en omfattande verksamhet bla med utegudstjänster, som besöks av många.

 

Juhls borde passa in i en sådan miljö, men när jag senare talar med några samer om Juhls silversmedja är de till min förvåning inte alls positiva. De tycks mena att Juhls har utnyttjat samekulturen för egen vinning och att de har, trots sitt närmast socialantropologiska sätt att närma sig samerna, har ett perspektiv ovanifrån på dem. De påstår att ingen same blivit anställd av Juhls och det beror på att de inte tror samer är kompetenta nog. Silversmedjan har inte fått den dynamiska effekt i lokalsamhället den kunde haft. Men det finns också samer som är stolta över att deras konst, genom Jyhls, blivit så känd och uppskattad.

 

Naturen på FinnmarksVidda är särpräglad med det ändlösa björklandskapet och milsvidd utsikt. Detta är den verkliga vildmarken. Landskapet är mycket lite påverkat av människan och har väl i stort sett likadant ut i tusentals år. Vintertid spelar norrskenet över himlen klara nätter och på sommaren lyser solen dygnet runt. Makarna Juhl menar att deras konst uttrycker ”essensen av et langt liv på Vidda”.

 

 

 

 

Korsvirke.jpg

SMILANDE LIMFJORDLANDET

Turen går till Limfjordlandet på Jylland. Redan vid färjan i Göteborg kan vi se att Jylland är intressant för mc-åkare. Här är ett annat gäng knuttar i mc-filen, som väntar på att få köra ombord på katamaranen till Frederikshavn. Själva är vi bara ett litet gäng arbetskamrater på fyra man som kör mc. Två har Honda och lika många statushojen Harley-Davidson. Vi åker under Göteborgs broar och genom skärgården innan vi kommer ut på öppet hav. Vi föredrar att sitta ute denna vackra sommardag. Det är härligt att ta sig en öl ut på akterdäcket och njuta av sjöresan. Havet ligger blått och stilla. Vita måsar seglar i den blå skyn. Resan börjar bra.

 

Efter ca en timmas färd anar vi land i väster och efter ca två timmar är vi i Frederiks havn. Det är en trevlig liten hamnstad som svenskar gärna shoppar i. Men vi ägnar inte mycket tid åt den. Istället kör vi upp på höjden söder om staden (väg mot Bangsbo) varifrån vi har en magnifik utsikt över det småkulliga, leende landskapet och ut över havet i öster. Vi har en karta där ”Marguerit-ruten” (Prästkrageleden) är markerad och vi tänker delvis följa den, eftersom det är särskilt vackra vägar och lämpliga för ”finåkning” med mc. Först kör vi kustvägen med havet i öster, ängar och tallskog ner till Hals. Sedan följer vi Limfjordens vatten, passerar Aalborg och fortsätter till Aabybro och Fjerritslev. Detta är "bonnalandet" med inramade åkrar. Allt är grönt och vackert och fjordens blå vatten ger fina kontraster.

 

En del av vägen till Øsløs går på en vägbank med Limfjorden på vänster sida och en stor våtmark med mängder av fåglar på den andra. Här finns en särskild utkiksplats med kikare och utställning för fågelskådning. Vi stannar där och tittar lite på strandskata, storspov, änder, grågäss, gravand, vigg, mfl sjöfåglar. Målet för dagen är ön Mors mitt i Limfjorden. Feggesundsfärjan tar oss över till ön. På färjekrogen – just vid färjan – får vi oss en räkmacka och en kall öl. Den snygga servitrisen verkar road av vårt besök och vi får fin service.

 

Mors har en intressant natur med klint på nordsidan, som störtar ner i fjorden. Terrängen är kuperad med rullande gröna åsar. Men här är också böljande sädesfält, vackra alléer och många, små slingriga asfaltvägar, perfekta för mc. Vi kör upp till Salgjerhøj vid Flade. Här är höga, mycket vackra, gröna kullar som sluttar mot fjordens blåa vatten. På avstånd ser vi klinten vid Skærbæck lysa brungul och strax intill har vi Hanklint. Där kan man leta efter fossil.

 

Så småningom tar vi oss på småvägarna ner till öns enda stad Nykøbing. Här ska vi bo på vandrarhemmet. Det är lite roligt med staden, eftersom det är den som kallas Jante i Axel Sandemoses berömda bok - En flykting korsar sitt spår - om ett brukssamhälle, där uniformiteten är förtryckande. Här vandrar de blåklädda jobbarna med sina matlådor till den stora fabriken. Alla bor i likadana, små, röda tegelhus. Människorna i denna lilla stad förväntas alla bete sig på samma sätt – inte avvika från mängden. Det är en slags monokultur vars normer Sandemose formulerat i den sk Jantelagen. Den är mest känd för första paragrafen: ”Du ska inte tro att du är något”, men består av tio paragrafer på samma tema. Jag kommer också att tänka på då Peter "Pete" Seeger sjunger om människorna i "Little Boxes". Mycket är nu förändrat, men i de gamla arbetarkvarteren kan vi känna igen vad Sandemose beskriver i boken om Jante där alla håller varandra nere i rädsla för förändringar.

 

Nykøbing har ett mycket fint vandrarhem, som ligger nere vid fjorden. Från rummet har vi fin utsikt mot fjorden. På morgonen kan vi, före frukost, enkelt ta ett dopp från bryggan. Dock, det är inte så billigt att bo på vandrarhem i Danmark som i Sverige. Det råkar vara fest i stan den här kvällen och vi fröjdar oss, dricker öl och spiser pölser och kollar förstås på söta, danska piger, som visar upp sig i tunna sommarklänningar denna sköna kväll.

 

Nästa morgon kör vi en sväng på södra delen av ön. Där är landskapet flackt och inte lika intressant som i norr. Vi lämnar Mors på den höga bron över Salling sund och kommer över till halvön Salling. Där kör vi på trevliga, småvägar över det småkulliga, smilande landskapet till Sundsøre, där vi tar färjan över till Hvalpsund. Faktiskt lite småtrevligt med dessa minifärjor som trafikerar fjorden.  Färden går sedan norrut längs östra stranden av Limfjorden. Vi snackar lite med några fiskargubbar i Løgstør, som sitter på ljugarbänken utanför krogen, där vi tar en öl. Så småningom kör vi över ytterligare ett sund i Nibe Breding, vid  Sebbersund. På den här turen i Limfjordlandet är vi aldrig långt från vatten och det gör miljön kontrastrik och spännande.

 

Vi har haft perfekt väder på turen och allt har gått bra, vilket vi skämtar om efter att ha passerat genom byn Godthåb. Vi har gott hopp om att detta blir en lyckad tur. Vid Limfjordens kanske smalaste ställe tar vi ännu en färja över till Hals. Det kostar en liten slant med alla dessa färjor, men är ett både avkopplande och pittoreskt inslag på turen. Övernattning sker på vandrarhemmet i Hou på östkusten. Nu behövs lite mc-vård för oss som har kedja. HD kör med plastrem och den ska definitivt inte smörjas. Det blir lite drillning från HD-killarna, men i själva verket  är Honda en mycket modernare hoj och vi kör ifrån HD hur enkelt som helst om det gäller. Och i snäva kurvor har de inte en chans att hänga med, då de inte kan lägga ner sina låga hojar med fotplattor som kan ta i asfalten. Då tappar de greppet och far ut in naturen!

 

Efter servicen går vi på en kro och smörjer kråset med dansk bøff och öl. Samtalet handlar om våra erfarenheter av Danmark, där vi varit många gånger. Vi är tämligen överens om att det ligger mycket i begreppet "danskt gemyt". Åtminstone är det så på det jylländska landsbygden. Men i storstaden Köpenhamn är det inte alltid man möter detta omtalade gemyt. Storstadsmänniskor har en annan mera hektisk livsstil. Det är inte samma lugn och harmoni som i mindre samhällen. Många är i karriären och jagar mot hägrande högre mål. De är inte nöjda med vad de har och lockas av nya världar med statusgivande ting. Karriäristerna blir vad de är genom sina prylar.

 

Söndag morgon är vi tidigt uppe för att hinna med att köra upp till Skagen innan vi ska ta katamaranen tillbaka till Göteborg på kvällen. Vi kör strandvägen längs Ålbäk Bugt, förbi Skagen och helt ut på det smala näset, som kallas Grenen. Här kan man uppleva att det är en riklig trafik med stora lastfartyg som väl kommer från Köpenhamn, Malmö, Göteborg med flera hamnstäder söder ut, och en del på väg dit. Grenen är känd för sitt speciella ljus, som de så kallade Skagenmålarna förevigat och gjort berömt genom sina målningar. Inne i Skagen finns ett intressant museum med Skagenmålarnas verk. Men det får vi ta en annan gång. Nu får vi se till att rappa på tillbaka till Frederikshavn, så vi inte missar båten hem. Motorcyklarna får spinna på lite extra och vi klarar tiden och båten. Det blev en trevlig tur i Limfjordlandet och kan rekommenderas!

 

 

 


 
gen_22.1.gif