1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

13. Socialtjänst

66.jpg

SOCIALTJÄNST I NYLIBERALT LJUS

 

Land skall med lag byggas. Som medborgare i en så kallad rättsstat tror vi nog att landet styrs efter lagarna. Men det finns många exempel på att implementeringen och verkställandet, det pratiska användandet av lagarna inte överensstämmer med riksdagens intentioner och beslut. Detta gäller också inom socialpolitiken. Enligt lagen om barnomsorg har förvärvsarbetande förändrar rätt till kommunal barnomsorg. Långt ifrån alla kommuner klarar att ge denna service. I en del små kommuner resonerar menar man att lagen i detta avseende inte gäller dem, eftersom det är en så liten kommun med starkt begränsad ekonomi. Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), vilken alltså gäller kommunalt stöd till handikappade personer med särskilda behov, har i många fall visat sig inte fungera enligt avsikterna. Kommunerna klarar inte av (eller vill inte?) ge det stöd som vissa funktionshindrare är berättigade till.

 

Ett exempel som jag särkilt intresserat mig för är de delar i socialtjänstlagen som säger att socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen. Tanken var att den stora yrkesgrupp av socialarbetare inom barnomsorg, äldreomsorg, individ och familj, som genom sitt arbete får ingående kunskap om människors levnadsvillkor – och då särskilt utsatta människor med speciella behov – att denna kunskap skulle tillföras samhällsplaneringen. Vi skulle få en planering som inte huvudsakligen vilade på ekonomiska och tekniska intressen och utgångspunkter. Det skulle bli mera av social planering. Erfarenheterna skulle systematiseras och kunskapen skulle kunna säga något om problemskapande förhållanden i samhället. Propositionen (1979/80:1) anger till och med lita av metod för hur arbetet skall utföras. När det gäller samhällsplaneringen skall socialtjänsten delta i programarbetet, medverka i planeringen (tex genom deltagande i planeringssamråd) och delta i uppföljningen. Avsikten är att tillföra social kunskap, dvs kunskap om människors levnadsvillkor och vad som påverkar dessa.

 

I SOL:s portalparagraf står: ”Samhällets socialtjänst skall på demokratins grund främja människors ekonomiska och sociala trygghet, jämlikhet i levnadsvillkor och aktiva deltagande i samhällslivet”. Det som är lite speciellt med SOL och dess förarbeten är, att det finns ett antal intressanta (långtgående?) målformuleringar för verksamheten. Målen för socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen är : att skapa goda levnadsvillkor för att förebygga uppkomsten av individuella hjälpbehov, att medverka till sådana strukturförändringar att skillnader i levnadsvillkor utjämnas, att den social tryggheten omfattar alla, att gemenskap och solidaritet mellan människor stärks och att medborgarnas engagemang i gemensamma angelägenheter främjas. (SOU 1977:40) Man kan formulera detta som fyra krokar att hänga upp verksamheten på: jämställdhet, social trygghet, gemenskap och engagemang. Det finns till och med mål för själva deltagandet: att tillföra planeringen sociala aspekter, dvs konsekvenser för livsvillkoren, att ge kunskapsunderlag för planeringen, att vidga medborgarinflytandet i planeringen och att uppmärksamma eftersatta gruppers problem (prop. 1979/80:1 sid 156).

 

Uppgiften som riksdagen gett kommunerna att socialtjänsten skall medverka i samhällsplaneringen har nu funnits i mer än 20 år. Men resultatet är mycket blygsamt. De flesta kommuner har inte tagit ett program för hur det här arbetet ska utföras, än mindre utvecklat socialtjänstens organisation på ett sätt som gör att man medvetet och effektivt kan arbeta med denna uppgift. Socialarbetarna får sällan uppdraget av kommunpolitikerna att satsa på det strukturinriktade sociala arbetet. Därför kan man undra om de inte känner till (eller inte bryr sig om) det politiska uppdrag de fått från riksdagen. Det är i vilket fall inte särskilt bra för demokratin, att politikerna inte tar ansvar för genomförandet av en viktig reform. Man låter det hela rinna ut i sanden. Socialtjänstemännen kan heller inte beskyllas för att vara särskilt alerta när det gäller det strukturinriktade arbetet.

 

Det första man borde reflekterat över är väl, hur antagandet om att socialarbetarna har både bred och djup kunskap om människors levnadsvillkor och problemskapande förhållanden, ska omsättas i praktisk handling. Hur ska den här kunskapen samlas upp, koncentreras, systematiseras och kommuniceras till planeringsarbetet? Det finns få exempel på att man gjort detta på ett medvetet och systematiskt sätt. Likadant  är det med själva deltagandet i  planeringen. Även där blir det mera ad-hoc-betonat, tillfälligt och beroende på om någon enskild tjänsteman eller socialpolitiker råkar vara intresserad och engagerad i frågan. I de flesta fall händer inget annat än att socialtjänsten svarar på remisser från de planerande förvaltningarna. Deltagandet i uppföljningen av planeringen, sker väl knappast på annat sätt än att man får ta hand om en del av planeringens så kallade negativa, sociala, externa effekter. Detta är inte vad lagstiftaren tänkte sig.

 

Orsakerna till att det blivit så här magert är flera. Kanske faller de huvudsakligen inom tre områden: tidsandan, kommunernas ekonomi och orealistiska perspektiv. Socialtjänstreformen, vars process startade i början av 1970-talet, är ett uttryck för en offensiv socialpolitik, en planeringsoptimism och en offentlig ekonomi, som tålde ambitiösa planer och satsningar på att skapa ett samhälle där det är ”jämlikhet i levnadsvillkoren”. Det har sagts att när reformen väl sattes i sjön 1982 var det tio år för sent. Den statsfinansiella krisen hade börjat märkas och kommunernas ekonomi var inte som på 1960- och 70-talen. Efterhand blev nödvändigheten en dygd. Inom politiken börjar man uttrycka en ökad skepsis mot att man via den offentliga sektorn skall kunna planera fram det goda samhället. På 1990-talet blommade dessa synsätt ut så att det närmast var fult med planering. Vi skulle tillbaka till den kapitalistiska marknadsidén, att den fira marknaden, som en osynlig hand, ser till att allt utfaller till det bästa. Offentlig planering och styrning skapar bara hinder och tröghet i systemet. Den offentliga sektorn är ineffektiv och förlegad, en hemvist för arbetsskygga, som blivit ”ett tärande skikt”. Det var alltså få som brydde sig om vad som stod i lagen om medverkan i samhällsplaneringen. Jag har hört kommunpolitiker säga: ”SOL är så vittomfattande och krävanden, ja nästan hejdlös i sina ambitioner. Den är en orealistisk skrivbordsprodukt från 70-talet, som vi idag inte kan ta på fullt allvar. Den är i vissa avseenden helt enkelt förlegad.” Man bestämde sig för att ligga lågt.

 

Att det tas få initiativ av socialtjänstemännen i just denna fråga kan – utöver att de inte fått uppdraget direkt från kommunpolitikerna – också bero på att detta arbetssätt inte ingår i den förvaltningskultur, som gäller inom socialtjänsten. Där är det individ- och familjearbete som gäller och en socialadministrativ hantering av fall och åtgärder. Dagens hårda besparingskrav gör också att kraften satsas på att ösa vatten för att hålla skutan flytande, dvs ta hand om de problem som kommer in om dörren. Numera tycks den viktigaste uppgiften vara att hålla en snäv budget och spara på alla områden. Det långsiktigt förebyggande har man inte råd med. En sådan situation skapar inte mycket utrymme för nya tankar och handlingar och leder till kortsiktiga perspektiv.  I längden kan det visa sig dyrt.

 

Flera gånger har det skett översyn och vissa omarbetningar av SOL, men paragrafen om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen har fått vara kvar. Trots detta har varken riksdagen eller regeringen ställt några krav på kommunerna att de ska ta lagen på allvar. Inte heller har man anvisat några medel för denna verksamhet. Alltså varken morötter eller piskor. Länsstyrelserna, som är kontrollinstans över kommunerna har inte i sina regleringsbrev från regeringen fått uppdraget att granska hur kommunerna sköter frågan om socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen. Länsstyrelserna har heller inte på egen hand tagit några initiativ i frågan. Man nöjer sig med det som är praxis i kommunernas verksamhet. Att varken regeringen eller länsstyrelsen, eller socialstyrelsen för den delen, följer upp lagen på detta område, kan tolkas som att det inte finns något politiskt intresse för att lagen följs. Istället accepteras att kommunerna följer en gammal praxis och inte låter socialtjänsten engagera sig i samhällsplaneringen. Det kan också uttryckas så, att då lagen ställs mot en etablerad praktisk verksamhet, är det den senare som får bestämma vad som ska ske.

 

Den nyliberala tidsandan spelar en stor roll när det gäller synen på vad socialtjänsten ska syssla med. Socialtjänstlagen kan sägas vara en produkt av en tid då den svenska välfärdsstaten stod på sin höjdpunkt och det fanns en utbredd tro på kollektiva lösningar av social problematik. Men den kom att införas i en tid då entusiasmen för välfärdsstaten redan börjat vackla. Det berodde bland annat på den statsfinansiella krisen, dvs att den offentlig ekonomin fick det allt svårare. Detta hänger bland annat samman med motsättningar mellan den industriella produktionen och den sociala. Den industriella kan genom den tekniska utvecklingen rationaliseras allt längre och kostnaderna per producerad enhet bli allt lägre. Marknadens överflöd av alla slags mer eller mindre avancerade apparater och underverk till relativt låga priser, talar sitt tydliga språk. Motsvarande är inte möjligt i arbetet med människor. Det är arbetskraften som kostar allt mer. Den offentliga tjänsteproduktionen framstår därför i en jämförelse som allt dyrare. Därmed får vi också den missvisande uppfattningen att detta arbete är ineffektivt.

 

Ekonomismen, att vi nu tenderar att se på och värdera all mänsklig aktivitet utifrån nyliberal ekonomisk teori och ideologi, gör att politiker och opinionsbildare ofta ser på politiken genom ekonomiska glasögon. Politiken bedöms och värderas med den kapitalistiska marknaden som norm. Vad som händer på markanden har blivit en mall för politiken. I ett sådant perspektiv framstår inte socialtjänstens medverkan i samhällsplaneringen som en särskilt effektiv och rationell åtgärd. Socialtjänsten har återgått till sin traditionella roll som social säkerhetsventil, eller som en uppgiven socialpolitiker sa: ”vi får hålla oss till vår läst”. Samtidigt kan man fråga sig om socialpolitiker och socialarbetare med samhällsperspektiv och visioner om ett strukturinriktat socialt arbete, verkligen ska kasta in handduken och ge upp ett mera radikalt socialt arbete? Ibland är det mycket bra att inte vara politiskt korrekt! Och det är fullt möjligt att lokalt ta nya initiativ.

Alf Ronnby

 

 

 

 

 

Artikeln bygger delvis på Sören Lindmarks uppsats: Samhällsplanering för social utjämning – ett omodernt koncept? Sociologiska institutionen, Göteborgs universitet ht 2003

 

 

 

Christiansö

SOLENS LAND I ÖSTERSJÖN

Klockan är 10 och fiskebåten Chimeren lägger ut från Gudhjem. Solen skiner, långa dyningar rullar över havet och Chimeren gungar stillsamt på sin färd mot Ertholmerne, mera kända som Christiansö. Resan tar en timma. På långt håll ses de långa, gula militärkasernerna och de två försvarstornen. Christiansö kallas världens första flottbas, byggd 1684 för den danska krigsflottan. Idag kan man säga att det mest är ett stort museum med levande människor. På öarna Fredriksö och Christiansö bor fortfarande 100 människor, som får besök av 70-80 000 turister varje sommar.

 

Här bor människorna verkligen på havet, omgivna av ständigt vågbrus, vindar och 10 000-tals skrikande sjöfåglar. Mest är det gråtrutar med 10 000 häckande par. Men det finns också 2 000 par sillgrisslor och 700 par tordmular. Ejder är öarnas ”nationalfågel”. Ärtholmarna är inga stora öar, därav namnet. Den största, Christiansö, är bara 710 x 430 meter. Träd finns bara på det inre av Christiansö. Nästan all bebyggelse ligger vid hamnen mellan Fredsiksö och Christiansö. De 100 invånarna bor huvudsakligen i små lägenheter i de gamla kasernerna, men också i några mycket små hus, inte större än en kolonistuga.  Nästan alla hus är gula med röda tegeltak. När solen står lågt i väster lyser husen som guld och speglar sig i havet. Det är mycket vackert.

 

Öarna och alla hus ägs av danska staten. De boende är inte medlemmar av någon kommun eller amt (landsting) annat än sin egen informella. Skatt betalas bara till staten och staten står för det mesta på öarna. Där finns präst, läkare och lärare. Ja, det finns faktiskt en skola med barn från första till sjunde klass. Tandläkaren kommer bara tre gånger om året. Fisket är den största näringen, som även soldaterna sysslade mycket med förr, för att få färsk mat på bordet. Några personer arbetar med social service och på biblioteket. Andre yrkesgrupper är hantverkare, lots, sjöfolk, posttjänsteman och hamnfolk. Det finns två ”konservfabriker” som gör kryddsillsinläggningar. Några arbetar med fyren, elverket och vattenförsörjningen. Det senare är ett kapitel för sig. Det finns inget grundvatten så dricksvattnet är regnvatten, som samlas upp i klippbrunnar och gamla granitbrott. Nu är vattnet grönaktigt och ser inte smakligt ut, om alls drickbart. Grodorna tycks dock gilla det. För rengöring och toaletter används havsvatten. Allt övervakas av en statlig förvaltare, som spindeln i nätet.

 

Det finns en tradition att den som arbetar på postkontoret ska komma från öarna. Agnes Due (född 1899) skötte postkontoret från 1942 till sin död 1981, 82 år gammal. Postkontoret vad då inrymt i hennes lilla lägenhet. En större grupp människor försörjer sig sommartid på turismen. Här finns ett hotell, gästgiveri, café, kiosk, mm. Det finns en ”købmand”, men alla varor och förnödenheter måste hämtas från Bornholm. Postbåten Peter från Svaneke är under vinterhalvåret den enda förbindelsen med ”fastlandet”. Ja, ”christianinterna” säger att de går iland, när de tar till Bornholm. På vintern kräver det en övernattning i land, eftersom båten bara gör en tur om dagen. Det är en särskild livsstil som utvecklas när människor lever under dessa förhållanden, långt från det moderna höghastighetssamhället.

 

På 1700-talet började den engelska staten deportera fångar till Australien. Det var så koloniseringen där började. Kanske hade de fått idén från Danmark. År 1725 började Christiansö användas som fångläger, för särskilt ”farliga” fångar, eftersom det ansågs omöjligt att rymma därifrån. Likväl fick fångarna ständigt gå med fotboja. Därför kallades de järnfångar. Den siste järnfången dog 1782, efter att ha arbetat 40 år i stenbrotten med fotbojan på. Mest känd av fångarna är Dr Dampe (Jacob Jacobsen Dampe). Han var teolog och agiterade mot det kungliga enväldet. För detta dömdes han 1820 till döden, men domen omvandlades till livstid på Christiansö. (Känns historien igen vad tex gäller kinesiska dissidenter idag?) Dampe benådades 1848 och dog tillbaka i Köpenhamn.

 

Svenskar på besök på Christiansö eller Bornholm frågar ofta varför dessa öar inte är svenska, när de ligger så nära Sverige jfr med Danmark. Men fram till 1600-talet var det inte så. Då tillhörde Halland, Blekinge och Skåne med Bornholm (och Norge) Danmark. Under 100 år av krig mellan den svenska kungamakten och den danska, förlorade Danmark 1658 allt danskt land öster om Öresund. Den svenska kungamakten var den expansiva och aggressiva, som ständigt försökte utvidga sitt herravälde kring Östersjön. Det nu så fredliga Sverige var en fruktad krigarnation, ledd av maktgalna kungar. Stormaktstiden är verkligen inget att yvas över.

 

Till Bornholm kom 1658 överste Johan Printzensköld som kommendant och förvaltare av Bornholm för den svenske kungen. Han slog sig ner på fästningen Hammershus med bara 120 soldater. Uppenbarligen räknade man inte med något vidare motstånd från bornholmarna. Men dessa hade tidigare fått utstå både lübecksk och svensk skatteindrivning och när Printzensköld tvångsrekryterade 450 man för krig på den svenska östfronten, fick bornholmarna nog och gjorde uppror. Printzensköld tillfångatogs och mördades av Villum Clausen. (Notera att den nya katamaranen från Ystad till Rönne heter Villum Clausen, mördaren av Printzensköld. Båten drabbas ofta av maskinfel. Det är nog Printzenskölds hämnd.) Upprorsmännen lurade sedan befälhavaren på Hammershus att Printzensköld skulle dödas om de inte lämnade fästningen. Bluffen lyckades. Men sedan lurade den danske kungen, Fredrik den 3:e, av bornholmarna ön, så att den åter blev hans. Många storpolitiska turer följde kring Bornholm, men de svenska kungarna lyckades aldrig få tillbaka Bornholm och Christiansö. Därför är de danska och det gör turen dit mera intressant och givande. På Christiansö skiner dessutom solen nästan alltid.

Alf Ronnby

 

 

Befolkningskoncentration

SVERIGE TIPPAR ÖVER

Det håller på att gå illa för moder Svea. Befolkningsmässigt har utvecklingen under 90-talet blivit mycket obalanserad. Det är bara i storstadsregionerna som befolkningen ökar. Alla andra minskar! Allvarligast är det i skogslänen. I glesbygden minskade befolkningen med åtta procent. Det finns kommuner, tex Övertoneå, som förlorat nästan hälften av sin befolkning sedan 1950. Med detta följer att skolor stängs, affärer upphör och posten försvinner. Ja, servicen försämras på många sätt och man hamnar i en ond, nedåtgående spiral.

 

Kommunerna i skogslänens inre delar har fått se sin befolkning minska med 5 procent. Det har lett till att underlaget för service och infrastruktur givetvis minskar. Från 1996 till 2000 har 181 orter mist sin sista butik. Sjuttiosex postkontor har försvunnit. Elva av dem i glesbygden. 1995-98 minskade antalet skolor på landsbygden och mindre samhällen med 170. I glesbygden har 13 skolor stängts. Värre blir det! Tjugo kommuner i Norrlands inland kommer att förlora tre fjärdedelar av sin befolkning inom 40 år!

 

Näringslivet och den offentliga sektorn har fått svårare att rekrytera personal. Yngre människor flyttar från glesbygden. Men folkminskningen beror också på att födelsetalen minskat drastiskt. Efter 1995 är det bara storstadsregionerna som haft ett födelseöverskott, dvs fler födda än döda. Vi har alltså ett grundläggande, allvarligt demografiskt problem i vårt land. Tidigare flyttningar har lett till att ålders- och könsfördelningen nu är mycket sned. Utan inflyttning av yngre familjer med barn kan det bara fortsätta att gå utför i glesbygden.

 

Idag vill folk bo i storstäderna Stockholm, Göteborg och Malmö. Men folk vill också bo på landsbygden, inte för långt från tätorten. Det visar en Sifo-undersökning 1999. De främsta valen var storstäderna och den tätortsnära landsbygden. Många människor gillar natur och en avstressad, lugn miljö, samtidigt som man vill ha tillgänglig service och god infrastruktur. Och den tätortsnära landsbygden i storstadsregionerna ökar sin befolkning. Den service som värderas högst av medborgarna är skola, sjukvård och dagligvaruaffär.

 

Vad ska vi då göra åt obalansen? Huvudfrågan är hur vi ska få människor att flytta till de små samhällena. Hur ska det bli möjligt att leva och försörja sig där? Vad har dessa samhällen att locka med? Sverige har de senaste 10-15 åren upplevt att det vuxit fram några nya, starka landsbygdsrörelser för att möta krisen. Jag tänker särskilt på den nya bygderörelsen, med ca 4000 lokala utvecklingsgrupper. Bygderörelsen har genom ett omfattande rådslag producerat ett intressant utvecklingsprogram.

 

Genom att göra livet lättare och intressantare ska vi få folk att bo på landsbygden. Infrastrukturen behöver förbättras: vägar och kommunikationer, bredband och andra IT-satsningar. Vi kan införa ett slags landsbygdsavdrag, som gör det billigare att pendla. Studier och arbete på distans gör det lättare att bo på landet. Människor som har studerat och väljer att bosätta sig i glesbygden, ska – liksom i Nordnorge – få sina studielån avskrivna.

 

Företagandet behöver stimuleras. Tjänsteverksamhet och ortsoberoende företagande expanderar. Glesbygden kan locka till sig entreprenörer, om god livskvalité kan erbjudas. Intressanta sociala och kulturella miljöer i kombination med fin natur, är förmodligen gles- och landsbygdens främsta lockbeten. Skolan mitt i byn bör utvecklas till ett resurs- och aktivitetscentrum, som uppmuntrar kreativitet och samverkan inom bygden. Ungdomar bör tidigt engageras i bygdens planerings- och utvecklingsarbete.

 

Nya former för kapitalförsörjning till nyföretagande behövs. En form som gör det lättare att komma igång, skapar engagemang, delaktighet och gemensamt ansvarstagande är kooperativ. Väsentligt är naturligtvis att den statliga regionalpolitiken bidrar till utbyggnad av en bra infrastruktur. Det gäller också att ge stöd så att grundläggande service kan upprätthållas med god kvalité och omfattning. För att göra detta möjligt i mindre samhällen, behövs nya koncept för samordnad service. Samhällsnyttiga företag bör gynnas skattemässigt. Kapital från naturresursuttagen i glesbygden, tex något öre per kwt från vattenkraften, ska återföras till bygden.

 

Särskilt viktigt är att lokalbefolkningen själva blir engagerade i planering, resursinventering och mobilisering. Därmed kan program och aktiviteter växa fram genom många människors aktiva deltagande och de får kontroll över vad som ska göras. Detta kan sammanfattas i konceptet nya former för gräsrotsdemokrati och social mobilisering.

 

Det krävs en förening av många krafter för att vända landets obalanserade utveckling. Staten och de starka regionerna måste dela med sig av resurserna: robinhoodprincipen. Resurser behöver satsas på kompetens, kultur och kommunikationer, samt kapitalförsörjning. Näringsliv och offentlig sektor behöver i samverkan satsa på lokala utvecklingscentra, som kan bli katalysatorer  för lokal utveckling. Men detta måste förenas med lokal, social mobilisering. Trots allt är det människor som gör utveckling och lokalbefolkningens kreativitet och initiativkraft måste sättas främst. Men vågar politiker och byråkrater släppa ifrån sig makt till gräsrötterna?

Alf Ronnby

 

Webbalf8.jpg

Skurkkommun

SÅ AGERAR EN SKURKKOMMUN!

 

I den nya sporthallen i Floda spelar barn och ungdomar fotboll på det nya konstgräset. Det är förortscupp i göteborgsregionen och två helger i rad har mer än 1000 barn och ungdomar deltagit i aktiviteterna. Det nya sportcentrat, som kallas Floda Nova, är inrymt i den gamla tennishallen. Den har, efter att tennisklubben gick omkull, tagits över av ett antal lokala idrottsklubbar och organisationer. Hallen, som har upprustats för en miljon kronor, har två banor med konstgräs och en för innebandy, gymnastik, tennis, mm. Den ligger på skolornas idrottsplats vid infarten till villaområdet Hyltorna i Floda. På denna idrottsplats planerar Lerums kommun och dess energibolag (Lepab) att placera en stor panncentral. Avsikten är att införa fjärrvärme i delar av Floda och den billigaste placeringen av panncentralen är på idrottsplatsen – åtminstone sett ur Lepabs synvinkel.

 

Då planerna presenterades var protesterna omfattande. En namninsamling gjordes, där praktiskt taget alla närboende skrev på. Listorna lämnades till politikerna, men protesten hade ingen framgång. Tvärt om, har man från kommunens sida trixat och manipulerat förfarandet för att avvärja varje försök från lokalbefolkningen att få planerna ändrade. Genom en form av nyspråk (jfr sanningsministeriet i Orwells 1984) förvandlar man panncentral till värmecentral, park till verksamhetsområde, villa till kontor, lokalgata till huvudgata, luftföroreningar till emissioner, störningar till miljöförbättringar, information till samråd, berörda boende till oberörda, allt i ett förskönande och vilseledande syfte.

 

Kommunen har manipulerat med detaljplanen så att, som man tror, inga boende ska i formell mening vara berörda och kunna överklaga till länsstyrelsen. Man låter bli att underrätta de berörda om planbeslutet och tror att detta ytterligare markerar att ingen är berörd. Slutligen, sedan det inkommit 15 överklaganden, ingriper man i rättssak genom att i en skrivelse till Länsstyrelsen meddela att ”stadsbyggnadskontoret bedömer att ingen är behörig att föra talan mot detaljplanen”. Dessa simpla trix misslyckas dock hos länsstyrelsen och de boende har inte gett upp. De har drivit frågan så långt att den nu ligger hos Regeringsrätten och Miljööverdomstolen.

 

Problemen med panncentralen, menar de protesterande, är att den kommer att bli mycket störande och att det skapas en riskmiljö. Stora lastbilar, 24 meter långa, ska köra med pellets till och från panncentralen på en gata som är sex meter bred och saknar gång- och cykelbana. På denna gata går barn som ska till Alléskolan. Panncentralen kommer att ligga endast 50 meter från närmaste villa och 50 meter från sporthallen. Utsläppen till luften kommer bland annat att bli 1,6 ton stoft och partiklar per år. Detta motsvarar att 1000 bilar varje dag kör genom samhället. Genom den förhärskande vindriktningen kommer det största nedfallet att bli över bostadsområdet. En panncentral på en idrottsplats betraktas som ett allvarligt intrång i en befintlig verksamhet av ett helt annat slag. Dessa verksamheter passar helt enkelt inte tillsammans, men det fattar uppenbarligen inte kommunpolitikerna i Lerum.

 

Det finns fler märkliga turer i planeringen. Till exempel har man inte tagit hänsyn till att Boverket i sina allmänna råd ”Bättre plats för arbete” säger att för en energianläggning med fastbränsle på 10 megawatt bör skyddsavståndet vara 200 meter – inte 50 som i detta fall. Man säger också att verksamheten med mycket olika riskbedömning inte bör samlokaliseras. Skolorna använder idrottsplatsen 1400 elevtimmar per månad vår och höst.

 

Styrelsen för sporthallen är mycket bekymrad över de problem och risker som en panncentral skulle innebära och har skrivit till byggnadsnämnden om detta. Det finns planer på att bygga ytterligare en hall och att till sommaren ordna för aktiviteter utomhus. Redan nu är det problem att få plats med alla bilar. En förnyad bedömning av placeringen av panncentralen anses motiverad. Alternativa placeringar har också presenterats. Men kommunalrådet och Lerums starke man Henrik Ripa (m) säger att ”om vi gjort bedömningen att sportcentrat skulle kollidera med placeringen av panncentralen, skulle vi inte sålt hallen till dem. Jag ser ingen anledning att göra en ny bedömning. Trafiken med lastbilarna är helt försumbar.”

 

Detta är en åsikt som inte delas av de boende i Hyltorna. Där hoppas man på att juridiken till sist ska segra och att detta övergrepp mot en lokalbefolkning inte ska accepteras i en rättsstat. Det är idag oacceptabelt att bygga nya riskmiljöer. Barn och ungdomar i sportcentrat har rätt till en säker miljö och bör inte utsättas för de risker panncentralen kan medföra. 

Alf Ronnby

 

 

 

SJ-sabb

SÅ SABBAR SJ EN SUCCÉ

På 1980-talet såg det mörkt ut för järnvägen i Blekinge. Antalet resande på kustbanan Kristianstad – Karlskrona minskade stadigt. SJ, som inte trodde på sin egen verksamhet, försämrade i samma takt resemöjligheterna med färre avgångar, sämre förbindelser och skraltiga tåg. Under SJ:s ledning såg linjen dödsdömd ut. Den gamla hederliga devisen ”hela folkets järnväg” var de moderna SJ-byråkraterna inte längre intresserade av.

 

Men så i början av 90-talet hände något mycket intressant. Politikerna i Blekinge insåg att det skulle gå åt pipan med tåget om man inte ändrade policy. De bestämde att länstrafiken skulle ta över tågtrafiken. Man ville visa att SJ varit på fel spår. För att få tillbaka de resande, skulle man satsa istället för att skära ner och försämra. Länstrafiken köpte nya, bekväma tåg från Danmark. Ja, kanske de bekvämaste i landet. Antalet avgångar utökades till 14 per dag i båda riktningarna. Tidtabellen anpassads så att den fungerade bra för arbetspendlarna. Första avgången från Karlskrona kl 4,42 och från Hässleholm kl 5.22. Det gick tom att ta Kustpilen direkt till och från Köpenhamn sex gånger per dag. Man införde gröna avgångar, dvs rabatterade biljetter för att ytterligare stimulera resandet. Det blev en succé! Tågen blev knökfulla. Fler vagnar och tågset måste köpas in. År 1991, året före starten av Kustpilen, var antalet resande 210 000. För varje år har antalet resande ökat och 2002 var det 1 290 000. Resandet till och från länet ökar mest. Blekingetrafiken visade att det inte, i bilismens tid, är en obörnhörlig lag att folk inte väljer tåget. Exemplet blev nationellt uppmärksammat.

 

I 12 år har Kustpilen fungerat utmärkt för de resande. Men nu har planerarna på SJ tyckt att detta är allt för bekvämt och bra och för dyrt för SJ (som kör tågen på entreprenad för länstrafiken). Alltså har man börjat sälja ut kustpilentågen och kör de som återstår enbart i Blekinge. Alla resande ut ur länet måste byta tåg i Kristianstad, till de obekväma, trånga, skakiga och illaluktande Öresundstågen. Dessa skandalöst usla lågbudgettåg, som på sin höjd duger som pendeltåg på korta sträckor som tex mellan Malmö och Lund eller Malmö och Köpenhamn. Men SJ har det goda omdömet att köra dem som Inter City tåg mellan Malmö och Göteborg. Detta är ett fruktansvärt bakslag för ett komfortabelt resande.  I tre timmar får passagerarna sitta och trängas i dessa tredje eller fjärdeklassvagnar. Kustpilen är första klass lyx jämfört med dessa Öresundståg. Man kan undra vad det är för klåpare på SJ som planerat inköpen och logistiken för Öresundstågen?

 

Kan deklassering till dessa lågbudgettåg kanske bero på att SJ sedan flera år är ett företag på dekis och liksom tidigare tror att det är genom att snåla och spara man tar sig ut krisen? Räknar man öht med resenärernas attityd i dessa sammanhang? Satsningen på X2000 håller även det på att bli ett fiasko. Konceptet att köra höghastighetståg på gammal, krokig räls, håller inte och det hela blir inte bättre av att SJ inte har råd att underhålla tågen på rätt sätt. Följden har blivit axelbrott och andra problem och stora förseningar i trafiken. Dyrt betalande resenärer med tider att hålla accepterar inte detta strul. Många väljer därför andra transportmedel, tex lågprisflyget.

 

SJ är kanske blekingebornas största fiende. Det finns knappast något annat företag som i modern tid har förrått detta län som SJ. Förr i tiden kunde man ta sig från tex Sölvesborg till Göteborg på tre timmar. Då kördes många göteborgståg via Hässleholm och det behövdes bara ett byte. Sedan fick byråkraterna på SJ och Banverket den fantastiska idén att tågen skulle köras genom Hallandsåsen. Det blev ju en total felplanering och ett makalöst fiasko. Tyvärr fick det också sorliga konsekvenser för människor i och kring åsen. Denna planering betyder att göteborgstågen kör via Helsingborg istället för Hässleholm. Konsekvenserna för blekingeborna är att det blivit avsevärt svårare att ta sig till västkusten. Idag tar det fem, sex eller tom sju timmar att ta sig från Blekinge till Göteborg, som exempel. Det innebär fyra till fem byten av tåg (ibland till buss). Vem som helst (utom möjligen på SJ) kan förstå hur det går med logistiken under sådana förhållanden. Med bil eller mc kan man köra till Göteborg på tre till fyra timmar. Valet är enkelt för den som kan välja.

 

Men detta är bara början på den domedag tågtrafiken i Blekinge går till mötes. Öresundstågen, som är eldrivna, kan bara köra till Kristianstad. Därför ska nu kustbanan elektrifieras, så Öresundstågen kan köra till Karlskrona. Detta får flera konsekvenser. Nästa år stängs kustbanan för all trafik i två år och blekingeborna får istället åka buss. Det är inte svårt att gissa vad resenärerna kommer att tycka om detta. Antalet resande med kollektivtrafiken kommer säkert att minska och de tar bilen istället. Med tanke på Öresundstågens kvalité är det väl tveksamt om kustbanan kan nå upp till Kustpilens höjder igen.

 

Politikerna, särskilt miljöfundamentalisterna, motiverar naturligtvis elektrifieringen med miljöskäl. Kustpilen har gudbevars dieselmotorer. Usch och fy! Men elektrifieringen av kustbanan till en kostnad av 450 miljoner är ju ett slag i luften, med tanke på den enorma ökningen av lastbilstrafiken vi upplever. I perioden 1970 – 1998 fick vi en tredubbling av godstransporter på landsväg i Sverige och enligt Naturskyddsföreningen (SNF) väntas lastbilstrafiken till 2010 öka med 30 procent. Varje person som vistats på våra vägar kan konstatera att det fullständigt myllrar av lastbilar från Sverige och EU.

 

Här har vi åter ett intressant exempel på att vaga förhoppningar om förbättringar för naturen leder till avsevärda försämringar för människornas miljö, i detta fall tågresenärerna i Blekinge. Det är tragiskt att succén med Kustpilen inte får leva vidare pga klåfingriga politiker och sparbyråkrater hos SJ och Banverket.

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif