1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Yellowstone 355.jpg

FASCINERANDE YELLOWSTONE 

Vid ”Dead Indian Summit” har vi en strålande utsikt mot fjälltopparna i Yellowstone, spetsiga, taggiga toppar. De närmaste är gråa, men längre in är de riktigt höga fortfarande snöklädda. Vägen hit från Cody, på ”Chief Joseph Scenic Highway”, har gått över bergspass, gröna dalar och en älv långt nere i en canyon. Namnet på platsen knyts till Nez Perce-indianernas flykt undan Blårockarnas dödsplutoner 1877.

 

Yellowstone är världens första nationalpark, invigd 1872 och den populäraste i USA. Nu när vi varit där, förstår vi varför. Sällan eller aldrig har vi fått se så mycket intressanta djur – också på nära håll. Naturen är också något utöver det vanliga, här där The Rockies kanske är mera ”rocky” än på de flesta ställen i Klippiga bergen. 

 

Yellowstone är högt belägen och ligger huvudsakligen i Wyoming. Ungefär i mitten finns den stora sjön på ca 2500 meters höjd. Runt omkring har vi höga fjäll, runt 3000 meter höga. Att parken ligger så högt gör att våren kommer förhållandevis sent och i april är fortfarande många vägar, som går över bergspass, fortfarande stängda. Annars finns det gott om asfalterade vägar (ca 375 km väg) som löper runt i parken, längs älvar och dalar, över höga bergspass och platåer och längs den stora sjön. Vi behöver inte anstränga oss med långa promenader ut i terrängen för att få se det mesta av de djur som finns i parken: bisonoxar, älgar, hjortar, antiloper, bighorn sheep, björnar, vargar, cayote, jordekorrar, pelikaner och mera. Varg är det svåraste att komma i närheten av och man ska nog ha lite tur.

 

Kommer man söderifrån till Yellowstone nationalpark, passerar man genom Grand Teton nationalpark. Teton Range är ett mäktigt bergsmassiv som gör skäl för namnet ”Rocky Mountain”. Man har en fantastisk utsikt över Jackson Lake och de taggiga bergen på andra sidan. Det är inte sämre att komma från öster, tex från staden Cody (som fått namn efter Buffalo Bill Cody). Chief Joseph Highway har fått namn efter en av Nez Perce-indianernas berömda hövdingar Joseph. Den sydliga vägen från Cody går genom Shoshone Canyon, som kantas av intressanta, terrakottafärgade bergsformationer. Man kommer in i parken via Sylvan Pass på 2600 meter.

 

Yellowstone är en jättestor nationalpark (9000 km2) och man bör ha flera dagar på sig för att hinna se tillräckligt. Vi var där fyra dagar, men i den här berättelsen låter det som allt händer på en dag. Det stora området med gejsrar ligger i sydväst, men varma källor finns på flera platser. Mest känd är gejsern Old Faithful. Den blåser 30 – 40 meter upp i luften i flera minuter var 78:e minut. Yellowstone har fler gejsrar än Island.

 

Vi kommer in i Yellowstone från nordost och följer Soda Butte Creek. Höga berg omger oss och högt i skyn seglar några örnar. Vid Lamar Valley öppnar sig landskapet med stora grässlätter. Här betar ett stort antal bisonoxar. Vi ser också råddjur och kronhjort (elk). Antilopen Pronghorn förkommer också. Vi har turen att få se en Cayote (mellanting mellan varg och räv) leka med en Yellow-bellied marmot (ser ut som en stor ekorre) Det ser ut som en ”katt-och-råtta-lek” och en pronghorn tittar nyfiket på. Strax efter en kurva stöter vi på ett gäng bighorn, ni vet de där med kraftiga spiralhorn. De har samlats vid ett vattenhål.

 

Efter att ha passerat Dunraven Pass på 2700 meter och skådat Mount Washburn (3123 m), kommer vi till Canyon Village och de berömda vattenfallen (Upper och Lower Falls) i den gulrödfärgade Grand Canyon of Yellowstone. Det nedre fallet är störst och intressantast. Vi fortsätter söderut och vid Alum Creek får vi syn på en varg på älvstranden. Den kalasar på ett djur och kråkorna står i ring och försöker sno åt sig en bit. Jag lyckas få en bild på den. Nere vid Le Hardy Rapids möter vi en svartbjörn, men den sticker så snart den får syn på oss. Vi fortsätter till gejsrarna. Old Faithful är magnifik då den blåser.

 

På väg från gejsrarna ser vi en grizzly-björn på avstånd. Den närmar sig en flock kronhjortar på andra sidan älven Gibbon River. Hjortarna betraktar björnen intensivt och det är uppenbart att de är mycket oroliga. Nalle kan springa ikapp kronhjortar, även om han ser långsam ut där han lufsar. Lite senare på dagen ser vi ytterligare en grizzly vid Madison River. Plötsligt hoppar björnen upp på en stock och betraktar omgivningen. Grizzly, till skillnad från svartbjörnen, är inte rädd för människor och de kan vara mycket farliga.

 

Vi kommer till Gibbon Falls och osökt dyker historien om Nez Perce-indianernas flykt upp, som vi läst om vid minnesmärkena på Chief Joseph Highway. Gibbon var en av generalerna som med sitt regemente 1877 jagade Nez Perce-indianerna genom Yellowstone. Sedan det blivit konflikt mellan vita guldsökare och indianerna hade Washington bestämt att de skulle fösas ihop i ett litet reservat. Men indianerna vägrade och försökte fly till Kanada. Flera gånger hann Blårockarna upp indianerna och det blev hårda strider. Men indianerna vann den ena striden efter den andra och lurade militären gång på gång. Indianerna jagades av tre regementen med upp emot 1000 man, som hade order att döda indianerna och till varje pris hindra dem att nå Kanada. När det bara var sex mil kvar till gränsen, blev de inringade och efter fem dagars strid var de tvungna att ge upp. Av de 800 indianer som börjat flykten, hade 120 dödats (många barn och kvinnor). Indianerna hade dödat 180 soldater och sårat 150. 300 Nez Perce lyckades trots allt smita över till Kanada och förena sig med Sitting Bull. Återstoden 380 transporterades till ett uselt reservat där de flesta blev sjuka och dog. Chief Joseph fick aldrig återse sitt älskade land.

 

 

Det är sent på eftermiddagen, grodorna kväker i kör vid Mary Bay och… och där är två grizzly som leker med varann! De är bara 20 – 30 meter från vägen och plötsligt kommer de rakt upp på vägen. Jag har klivit ur för att fotografera och funderar på om jag bör kasta mig in i bilen. Björnarna går till andra sidan, men markerar samtidigt genom att morra att jag bör hålla mig undan. Tack för det! Solen står ganska lågt när vi kör över Sylvan Pass. Det har varit en oförglömlig dag i Yellowstone.

 

 

 

 

 

 

 

Indianer (5) mini.jpg

NÄRKONTAKT MED INDIANER

Han kommer ridande över stäppen på sin svarta häst. Med cowboystövlar, blåjeans, flanellskjorta, keps och lasso ser han mera ut som en cowboy än en indian. Men han är Apache. Jag möter honom i Whiteriver reservatet. Han heter Joseph. ”Where are you from?” frågar Joseph. ”I am from Sweden”, svarar jag. ”Well, I have been to Europe, to Germany. I was a US soldier in the second World War,” säger han.

 

Då man flyger in över Arizona blir det uppenbart att det mesta är öken och bruna berg. På några få platser kan man urskilja lite grön skog.  Vi kommer norr ifrån in över Coloradoplatån. Där finns några höga berg. Högst är San Fransisco Mountains vid Flagstaff. Grand Canyon ormar sig fram i öster. I årtusenden har Coloradofloden grävt sig ner och skapat denna märkliga ravin, som numera är välkänd och världsberömd.

 

Mitt i Arizona ligger soldalen med huvudstaden Phoenix och 1,5 miljoner invånare. En ström av människor har kommit hit de senaste decennierna och bebyggelsen sprider sig i dalen. På vintern kommer ”snowbirds” från de nordliga staterna. Det är pensionärer som flyr från vinter och kylan till sol och värme. Sun City en bit från Phoenix är en stad helt för pensionärer. Söder om soldalen börjar Sonoraöknen. Den sträcker sig in i Mexico. Mitt i öknen ligger Arizonas näst största stad Tucson med 500 000 invånare. Både Phoenix och Tucson skulle inte klara sig om man inte hade den stora tillförseln av mat, vatten och andra förnödenheter utifrån.

 

Indianerna, som levt här i tusentals år hade anpassat sig till det torra landskapet och tog vara på vad naturen gav. The Old Once, Anasazis, som Navajos kallar förfäderna till Puebloindianerna byggde bevattningssystem och levde i byar. En del av Anasazis bosättningar finns bevarade på klipphyllor tex i Canyon de Chelly i östra Arizona.

 

Arizona har många indianreservat. På de platta ”bordsbergen” sk mesas i norr bor Hopi, en djupt religiös stam, omringade av Navajo. Navajoindianerna är den största stammen med 200 000 medlemmar. Deras huvudstad heter Windowrock, efter ett berg med ”fönster”. Många Navajos lever i familjer utspridda över det stora reservatet i norra Arizona. De livnär sig på vad getter och får ger, på jakt och fiske och på att tillverka smycken. Men de flesta har också socialbidrag. En del av familjerna bor fortfarande i sina traditionella ”hogans”, som liknar lappkåtor till konstruktionen - en träkonstruktion som täcks av torv. Det platta landskapet består mest av stäpp och öken. Stammen tjänar pengar på reservatets kolfyndigheter och på turismen. Monument Valley (känt från västernfilmer) och Canyon de Chelly är populära turistmål.

 

Apacheindianerna lever i ett bergigt och skogsbevuxet område i sydväst. De har skogsbolag och ett casino som de tjänar mycket pengar på. Andra indianreservat har också casinon. När jag möter Joseph har han varit ute och sett om sina ungdjur. Han är vänlig och intresserad av att samtala. Ibland har jag hört av vita amerikaner att det kan vara farligt att besöka indianerna på reservaten. Och visst finns en stark ömsesidig misstro mellan vita och indianer, vilket har sina historiska grunder. Men jag har aldrig haft några problem. Joseph berättar att han sett en skallerorm på stigen den här morgonen.

 

Indianerna har i historien blivit oerhört illa behandlade av de vita: hunsade, jagade, tvångsförflyttade, dödade och massakrerade. De överlevande föstes ihop i värdelösa reservat. Men just i Arizona råkar reservaten ha naturtillgångar. Min erfarenhet är att om man kommer från Europa blir man väl mottagen av indianerna. Jag har besökt åtskilliga indianreservat. Men jag har också mött stor bitterhet mot myndigheterna.

 

En central fråga är hur indianerna ska kunna bevara sin kultur samtidigt som de moderniserar sina samhällen. Ett svar jag ofta fått från ledare är att moderniseringen måste vara deras eget verk, att det växer fram underifrån och inte pressas ner över dem av det vita Amerika – något lättar sagt än gjort.

 

Hela familjen är samlad kring bakugnen. Zunifamiljen håller på att baka bröd när jag träffar dem. Jag blir bjuden på en brödkaka. Det smakar gott. Efteråt blir jag inbjuden till familjens hem. De bor i ett typiskt adobehus, vilket är det vanliga bland Puebloindianer och som de lärt sig av spanjorerna. Det är ett brunt, fyrkantigt hus, mest likt en kub och byggt av lersten med platt tak. Huset är ganska litet för en familj på sju personer, enkelt möblerat, rent och snyggt. Kvinnorna står för sammanhållningen i familjen och byn.

 

I södra Arizona lever Tohono O’Odham under karga förhållanden i Sonoraöknen. Det är varmt och torrt, upp till 50 grader och nu snustorrt efter flera års torka. Men öknen har ändå mera djur och växter än jag hade trott. Den berömda Saguarokaktusen finns bara här. Saguaron kan bli 200 år och suga upp 1000 liter vatten, vilket den klarar sig på ett helt år. Indianerna brukar äta kaktusens frukter. En dag när jag vandrar på en stig och svetten lackar, får jag se ”The Gila Monster”. Så kallas den sällsynta, halvmeter långa och giftiga ödla som finns i Sonora. Faktiskt, en halvtimma senare ligger en skallerorm på stigen. Den börjar skallra, varnande och jag tänker på vad Joseph sa: skallerormar anfaller om man kommer närmare än två meter.

 

Liksom då man befinner sig i Medelhavsområdet på sommaren är de ljumma kvällarna bäst. Jag sitter på en sten och ser solnedgången bakom de saguaroklädda bergskammarna. Allt är frid. Luften är behaglig. Nu kan man andas och i stillhet reflektera över dagens händelser.

 

 

 

   

 

Canyon antelope.jpg

 CANYONLAND

Arizona kallar sig ”Grand Canyon State”, men det är verkligen inte bara den berömda Grand Canyon som är sevärt där. I norra Arizona är landskapet, som mest består av röd sandsten, format av vind, sand och vatten till mycket annorlunda och spännande formationer. Här är så många ”canyons” att området fått namnet ”Canyon land”.

 

Min kompis Mark och jag är på väg i hans RV (Recreational Vehicle), alltså husbil, till Glen Canyon och Lake Powell, på gränsen till Utah. Vi kör Interstate 17 norrut och före Flagstaff har vi Montezuma Castle, en intressant, gammal indianbyggnad i fem våningar, gjord av Sinaguaindianer. Strax norr om Flagstaff finns Arizonas högsta berg San Fransisco Mountains 3850 meter högt. Lite norr om Flagstaff kan vi besöka en vulkan, som fått det poetiska namnet Sunset Crater och i samma område en urgammal indianbosättning kallad Wupatki, båda klart värda ett besök. Sedan kör vi genom det stora Navajoreservatet (USA:s största indianreservat). Indianer står längs vägen och säljer smycken. Flera av norra Arizonas sevärdheter finns inom reservatet, tex Monument Valley (där många västernfilmer spelats in) och Canyon de Chelly med gamla bostäder på klipphyllor.

 

Väster om oss har vi Colorado River och Grand Canyon, ett givet besök i Arizona. Norra Arizona ligger på en högplatå och det är därför inte lika hett som i söder i ”soldalen”, där Phoenix ligger. Lake Powell är en konstgjord sjö, som bildades på 1950-talet, då man byggde Glen Canyon Dam och dämde upp Colorado River. Floden är resterna av ett urtida mycket större flodsystem som karvat ut mängder med canyons i ett vidsträckt område kallat Glen Canyon. Det sträcker sig 18 mil fågelvägen och ser på kartan ut som nervtrådar i ett träds blad.

 

Det tog hela 24 år att fylla upp Lake Powell med vatten (1956-1980). Sjön har fått namn efter John Wesley Powell, som först utforskade området 1869. Långt före de vitas ankomst på 1700-talet var detta indianstammars land. Här har Pueblo, Ute, Paiute, Hopi och Navajo haft sina bopålar i tusentals år.

 

Det är kväll då vi kommer fram till husbilsparken vid Wahweap på södra stranden av Lake Powell. Här finns också hotell och motell i närheten. Solen står lågt och får de röda klipporna att se ännu rödare ut. De långa skuggorna gör att bergen framträder i sina dramatiska former och speglar sig i den spegelblanka sjön. Vi gör upp eld och njuter av några kalla öl och hamburgare vid brasan i den leende sommarnatten. En cayote, prärievarg hörs skrika i fjärran. Brasan knastrar, annars är allt mycket stilla.

 

Morgonsolen lyser in i husbilden och väcker oss. Vi får bråttom att fixa frukosten för att sedan ta första båtturen till Antelope Canyon. Det mesta av Glen Canyon upplevs med fördel från båt. En av de populära turerna går till Raibow Bridge, men den turen tar fem timmar och är ganska dyr. Rainbow Bridge kan också nås till fots, men det är en dagsmarsch. Rainbow Bridge är världens största naturliga bro. För indianerna i området är det en helig plats. 

 

Vi seglar över Wahweap Bay, ser den stora fördämningen av Colorado River och kraftverket och mängder av husbåtar. Det är ett populärt, men dyrt nöje, att hyra husbåt och guppa omkring på Lake Powell under några dagar eller en vecka. På avstånd ser vi till vänster Tower Butte, som liknar de stora, röda pelarna i Monument Valley och till höger har vi Antelope Island och kommer sedan till mynningen av Antelope Canyon. På båda sidor om båten har vi väggar av röd sandsten, som speglar sig i sjön och skiftar i olika nyanser, Vi slingrar oss längre och längre in i canyonen som blir allt smalare. Till sist möter vi stranden, där canyonen fortsätter på landbacken.

 

”Grenverket” i Glen Canyon består av ett tjugotal canyons bara i den nedre delen av Lake Powell. Varje creek eller bäck som rinner från den omgivande högplatån ner i Colorado River, har under årtusenden karvat ut sin egen canyon i sandstenen. Navajo Canyon är den längsta och Last Chance Buy den mest förgrenade.

 

Den mer än 200 meter höga fördämningen med kraftverket, som är förutsättningen för Lake Powell, är en intressant skapelse, värd ett besök. Det finns ett visitors center och guidade turer på dammens topp och med hiss till turbinerna i botten. Kraftverksbygger krävde nya vägar och man byggde den magnifika bron över Colorado River. Förr fanns bara en övergång med Lees Ferry lite länger ner längs floden. Page, som är närmaste stad, kom till genom kraftverksbygget.

 

Nästa dag besöker vi Antelope Canyons övre torra del, genom vilken Antelope Creek rinner vid regntid. Den ligger i Navajo Tribal Park och man måste ha guide med sig för att gå in där. Bästa ljusförhållanden i denna trånga canyon (en så kallad ”slot canyon”) får man på morgonen och en bit in på eftermiddagen. När solljuset strilar ner genom öppningen i canyonens topp, framträder färgskiftningar, former och skuggor på ett nästan magiskt sätt. Detta är ett el Dorado för fotografer.

 

Vi besökte ”Lone Rock”, ”Vermilion Cliffs” ”Horseshoe Bend”, (där Colorado River svänger runt i en hästskoform) och Lees Ferry. Alla är intressanta och visst kunde vi spenderat mer än tre dagar vid Lake Powell, men det var den tid vi hade. Själv har jag tidigare besökt Grand Canyon, Monoment Valley och Canyon de Chelly. De två senare ligger inom det stora Navajoreservatet och är mycket intressanta. Inom detta reservat finns många sevärdheter tex Hubbles trading post, en av de första handelsstationerna i området. Den har behållit sin gamla karaktär och utseende. Här finns också den förstenade skogen, kallad petrified forest. Lite söder om reservatet finns intressanta Meteor Crater. Ett jättelikt hål i marken, 1200 meter i diameter och 170 meter djup. En meteor slog ner här för 50 000 år sedan. Man får en föraning om vad som kan hända om en sådan slår ner i ett tätbefolkat område idag.  Vill man se mera canyons åker man norrut till södra Utah där Zion canyon, Bruce och Arches canyons finns. Alla mycket intressanta. Men man behöver ha ett par veckor på sig för att med behållning hinna se allt detta. Men reser man dit ända från Sverige har man nog sett till att ha ledigt den tiden.  

 

Mera info om Canyon Land www.powellguide.com, www.go-arizona.com, www.antelopeslotcanyon.com,www.campertravelusa.com  

Aboriginflickor.jpg

MÖTE MED ABORIGINER

Röd sand så långt ögat når. Bara en och annan omöjlig buske. Så är det väldiga Australien 70 procent öken. Alice Springs, mitt på kontinenten, grundades 1870 i en liten oas i ett ökenliknade landskap då man drog en telegrafledning tvärs över kontinenten. På flygplatsen i Alice Springs väntar Mary. Hon är socialarbetare och arbetar speciellt med aboriginer. Vi äter lunch och Mary berättar om sitt arbete. Att arbeta med aboriginer kräver speciella kunskaper och färdighet.

 

Jag får också anledning att berätta hur knasigt flygresan började. På flygplatsen i Cairns går flera avgångar från samma gate. Man ska följa färgade linjer till sitt plan. Jag följer den blå och kommer till planet och tar min plats. Planet lyfter och vi flyger, som jag upplever det, norrut. Men vi borde väl flyga sydväst, tänker jag. Under någon minut snurrar tankarna i huvudet: kan jag har följt fel linje? Ingen kollade min biljett. Planet är inte fullt, den här platsen råkade kanske bara vara ledig. Sitter och tittar ut. Det är uppenbart att vi inte flyger åt rätt håll. Jag frågar grannen vart han ska. "Till Perth", svarar han. Perth!! Det är ju på andra sidan kontinenten,  6-7 timmars flygning. Herregud vilken idiot jag är! Jag har gått på fel plan. Grannen ser nog att jag blir röd eller blå eller vit i ansiktet, vad det nu är och tillägger: "Jag tror vi mellanlandar i Alice Springs."                                                                                              

I Alice Springs bor aboriginerna i ett par stadsdelar som är särskilt för dem. Efter lunchen åker vi till ett av dessa områden. Det består av många små hus, ett för varje familj. Men de har nästan inga möbler. Hela familjen sover på golvet tillsammans med sina hundar. Varje familj har ett antal hundar. Väggar och tak inne i husen är svarta av sot och rök, eftersom de gör upp eld på betonggolvet.

 

Många av barnen ser sjuka ut, med rinnande ögon och näsor. Mary förklarar att de får en ögonsjukdom av hundarna. Läkarna har sagt att behandlingen inte fungerar så länge de har denna närkontakt med hundarna. "Men de vägrar att göra sig av med hundarna," säger Mary.

Mary berättar att hon försöker få invånarna att samverka för att tillsammans skapa en bättre livsmiljö. Men det är inte lätt, eftersom traditioner och kultur motverkar ett organiserat samarbete. När Mary hittar vissa ledarförmågor och en viss organisering kommer igång, så plötsligt en dag är de inte längre där. Då har det hänt något i familjen och släkten som gör att de genast måste ge sig iväg till en annan plats. "De bara försvinner och man vet inte vart de tagit vägen. Och det finns inga naturliga efterföljare. Samarbetet bryts och man måste börja om från början igen," säger Mary och suckar.

 

Mary berättar att hon fått igång ett bra samarbete med en grupp ungdomar och de inredde en fritidsgård för dem. Till en början gick det riktigt bra och de fick igång många aktiviteter. Men så en dag blev det konflikt mellan två gäng och det ena gänget brände ner fritidsgården. Nu står där bara ett svett och svart skelett och ingen är intresserad att sätta igång något nytt. " Man måste vara utrustad med ett himmelskt tålamod," säger Mary.

 

"Aboriginerna frågar alltid var du kommer ifrån," säger Mary. "Ja, är det något konstigt med det," undrar jag? "Jo, det är inte som när vi undrar. Hos dem är det så, att vem du är beror på varifrån du kommer, platsen och släktbanden i flera led bakåt. Detta är kolossalt viktigt i aboriginsamhället," säger Mary. I genuina aboriginbyar (dvs inte slumområden i städerna)spelar klanen stor roll. Inom den ”storfamiljen” delar alla på tillgångarna och det finns en arbetsdelning för alla. Familjerna kan vara stora och en man kan ta sig flera fruar, om han kan försörja dem.

 

Privat ägande existerar inte och det är snarare så att jorden eller platsen äger människorna än tvärt om. I dessa byar, långt ute i glesbygden gäller aboriginernas egna lagar. I de mest avlägsna och isolerade är det nästan som att förflytta sig tillbaka till stenåldern, materiellt sett. Aboriginerna hade inte upptäckt tiden - frågan är om de gjort det nu? - och för dem spelade tid och avstånd ingen roll. Livet flöt på utifrån naturens förutsättningar och människornas behov och livsrytm. Den så kallade Regnbågsormen håller alltid ett vakande öga på dem, så att de sköter sig och inte skadar naturen, förutsättningen för deras liv. De hade inget begrepp för ägande, samtidigt som jorden och platsen var mycket viktig. Detta har haft oerhörd betydelse för dem, då engelsmännen kom och fördrev dem från sina naturliga boplatsområden. Det förekom visserligen motstånd, men eftersom de inte förde krig, saknades riktiga krigare. Idag bor många i slumområden i städerna, dit de tagit sin tillflykt då det är hårt att överleva i de ökenliknande ”outback-områden”, dit de fördrevs, som inte blev dödade eller förslavade. Inte förrän 1967 fick aboriginerna samma medborgerliga rättigheter som alla andra i Australien.

 

Vi går runt i området, Mary hälsar på bekanta och de tittar nyfiket på mig. Jag försöker inleda ett samtal för att höra hur de upplever sin tillvaro. Men det går mycket trögt och det är väl naivt att tro att de vill tala med en främling om hur de har det. Det jag känner igen från andra fattigkulturer (tex hos indianer i USA) är att nästan ingen har något att göra. Hela familjen bara sitter där och glor på oss. Alla lever på socialbidrag och det finns heller inga jobb för dem. Jag tänker att de åtminstone kunde snygga upp i sitt område, där det ligger skräp överallt. Men även detta känner jag igen. Människorna ”utan framtid och ambitioner” verkar inte bry sig. Det spelar ingen roll hur det ser ut. Dagarna går och inget händer i deras liv, åtminstone så länge de är i detta ”reservat”.

 

Jag tänker på de två aboriginsamhällen jag besökt tidigare på denna resa. Ett låg lite väster om Brisbane, ute på landsbygden. Där försörjde de sig genom att driva en farm med djur och odlingar, inte så olikt hur de vita lantbrukarna lever. Där var det en helt annan ordning och reda än i detta deprimerande område i Alice Springs. Ett annat jag besökt låg söder om Cooktown. Där träffade jag barn i aboriginernas egen skola. De var ”rena och hela” och friska, inga rinnande ögon där inte. Där levde man av kombinationer av bland annat boskapsskötsel, jordbruk och tillverkning av konst. Jag frågar Mary varför det är så eländigt här. "Ja du måste tänka på att de som bor i dessa områden har sociala problem, alkoholiserade och utstötta från klanen och stammen. Det är bland annat därför de är här," säger Mary.     

Nästa dag är lördag, och Mary föreslår att vi ska göra en utflykt till ett skogsområde. Där vi ska sova under bar himmel! En kompis till henne ska också med. Men den historien får vi ta en annan gång.

 

Australien dal.jpg

DOWN UNDER

Det är i slutet av oktober och sommaren är redan här, varmt gott och soligt. Kompisen bor i ett område där det finns ganska många hus i kolonial stil, med stora verandor, som ibland går runt hela det fyrkantiga huset. Trots att jag är lite snurrig i huvudet första dagen, noterar jag att dagen är konstig, upp och nervänd sas. Klockan 12 står solen rakt i norr och vädersträcken stämmer inte. Hur ska man kunna orientera sig? Kvällens väderrapport talar om att det kommer kalla sydliga vindar nästa dag. När jag går en promenad ser jag flygande hundar hängande upp och ner i ett träd. De skriker och väsnas. Natthimlen går inte att känna igen. Här ska man titta efter the Southern Cross, en konstellation av fem stjärnor som bildar ett kort. Men jag kan då inte se korset bland ett myller av stjärnor på den klara natthimlen.

På morgonen hade jag landat i Brisbane. på undersidan av klotet. Efter en flygning på ca 26 timmar, är min inre klocka helt förvirrad och jag har verkligen jetleggs. Men om några dagar blir det säkert bra. Jag har stora förväntningar på besöket i Australien och bor hos en vän i västra Brisbane.

 

Följande dag, då jag ska hämta hyrbilen, blir också allting fel. Här är det vänstertrafik och ratten sitter på fel sida i bilen. Det känns bakvänt. Gatusystemet i Brisbane verkar vara gjort för kurragömmalek. Gator byter namn mitt i och plötslig leder de ingen vart, därför att de är blockerade. Det är ett rent elända att försöka orientera sig. I parkerna hoppar tama kängurur omkring helt orädda. Jag ska hålla en föreläsning på Queensland University. Det visar sig vara en campus som hämtad direkt från England. Det är något tungt och majestätiskt över dessa och ska väl inge respekt för vetenskapen.

Nästa dag åker kompisen och jag för att bada. Här finns enorma sandstränder. Men havet är stort och kan vara svårbadat pga vågor. Man får också se upp för maneter. De riktigt farliga har inte kommit ännu, säger kompisen. De kommer vanligen först i december. Kan man lita på det? Och hur är det med hajar? "Här är inga hajar", säger kompisen. "Men jag har läst att hajar har angripit simmare", insisterar jag." Det är i hamnen i Sydney, där simmare blivit attackerade, men inte här." OK, jag får väl lita på det.

Det visar sig att kompisen tycker det är för kallt för att bara. Knappt över 20. Men jag vill gärna och 20 är ok. Men det blir inte lika trevligt som jag trott. Jag är ingen dålig simmare, men när jag ska ta mig tillbaka till land har jag fastnat i en underström, som går ut från land. Jag måste ta i av alla krafter för att komma in. Jag beklagar mig för kompisen, men han säger att det inte är något större problem med underströmmarna. De finns alltid här och man lär sig. "Vi brukar ta en ström utåt och sedan simmar man lite åt sidan tills man träffar en som går inåt. Det finns alltid, vart skulle vattnet annars ta vägen?!" Ja, det låter ju enkelt, men är skeptisk till att det verkligen funkar. Men jag säger inte det. Istället går vi och tittar på några koalor, som sitter i ett eukalyptusträd. Där lever de mest hela tiden och bladen är det enda de äter. Sedan sover de mest hela tiden. Men de är söta och har varit förebild för teddybjörnen - men de är inga björnar.

Lite väster om Brisbane på slätten i Wambo Shire. Jag ska ut och titta på några landbygdsprojekt, bland annat vinodling och en aboriginfarm. Plötsligt studsar jag till. Va nu! Jag har kommit till en stad som heter Dalby. Ja, faktiskt Dalby. Hur kommer detta sig? Jo, jag får veta av några journalister på Northern Downs News att namnet kom hit med invandrande engelsmän. Senare har jag kollat upp att Dalby i England kom med danska vikingar. Det finns flera Dalby i England, Danmark och Sverige. Men jag hade inte väntat mig denna ort i Australien.

Efter en dryg vecka i Brisbane flyger jag norrut till Cairns för att delta i en konferens. Men först ska jag ha några dagar med snorkling på stora barriärrevet. Från Cairns går båtar ut till stora plattformar, från vilka man kan dyka i och undersöka revet. Det är en fantastisk upplevelse att se alla dessa färggranna fiskar och koraller. Kanske har fiskarna fått dessa färger eftersom de alltid levt vid revet? Av någon anledning pratas det här inte alls om hajar eller maneter. När jag är på badstranden frågar jag en badvakt om detta. "Nä, här är inga hajar," säger han. "De håller sig där ute vid näten." Han pekar på nät några hundra meter ut. "Men de är ju inte heltäckande", säger jag. "Vi matar dem där ute, så de har ingen anledning att komma in här", svarar han. "Men hur är det med maneter"? undrar jag. "De har inte kommit ännu, men annars är det ett stort problem. Hajar är inget!" Han visar mig en broschyr där jag kan se bilder på tre sorters maneter som är livsfarliga: Chironex, Irukandji, och Tamoya. Där är bilder på människor som blivit brända och det ser ut som om man satt en blåslampa på dem. Stora brännsår! Den farligaste kallas dagligen Box Jellyfish, eftersom den är fyrkantig. Blir man bränd av en sådan, har man tre minuter på sig att få motgift. Man slutar andas, just som också ormgift verkar. Vakterna har motgift och på stränderna sitter flaskor med vinäger, som används för att ta bort trådarna. Men efter den här informationen tappar jag lusten att bada trots att det är mycket varmt.

Efter avslutad konferens flyger jag upp till Cooktown, längre upp på östkusten i norr. Stan har fått namn efter James Cook, den engelsman som först såg Australien. Här uppe gick han på grund på barriärrevet och fick laga båten. I havet här finns mycket farliga, stora saltvattenskrokodiler. Dagen innan hade de tagit två hundar på stranden, berättas det. Bada här gör man uppenbarligen med fara för livet och det står stora varningsskyltar på stränderna. Men visst blir jag mycket nyfiken på dessa bestar. Jag får tips på var jag kan få syn på krokodiler, där de tidigt om morgonen ligger på en sandbank. "Men gå absolut inte närmare vattnet än fem meter", blir jag varnad. "Du ser kanske inte krokodilen under vatten, men plötsligt kan de komma skjutande upp och dra ner dig i vattnet!"

Ja, i det här landet kan man då få anledning att fundera över hur farlig naturen är. Hemma i Svedala är den ju tämligen fridfull, men här finns allt möjligt livsfarligt: världens giftigaste ormar och spindlar och paddor och maneter och hajar och nu enorma krokodiler. Jag upplever att man verkligen får ta sig iakt. Men med teleobjektiv klockan 5.30 nästa morgon får jag i alla fall några bilder på krokodiler - utan att bli uppäten!   


 
gen_22.1.gif