1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Flyktingströmmar.jpg

SOCIAL MÅNGFALD GRUNDEN TILL PROBLEM

I dagens samhälle får vi ständigt höra av politiker, samhällsdebattörer och opinionsbildare att vi ska eftersträva social och kulturell mångfald i våra samhällen. Detta är per definition något gott. Ju större blandning desto bättre sa tex nyligen vår nya miljöminister Karolina Skog (P1 23.05.16) .I sitt Integrations och mångfaldsprogram säger Socialdemokraterna: "När människor flyttar sprids arbetskraft, kunskap och idéer, nätverk växer och nya möjligheter uppstår." Mona Sahlin, kanske en av de främsta mångfaldsförespråkarna: "Svenskarna måste integreras i det nya Sverige, det gamla Sverige kommer inte tillbaka”. (P1 17.05.01)  Statsminister Stefan Löfven: "Det riktiga Sverige är inte enfald, utan mångfald."(DN 23.12.12) Centerledaren Anni Lööf:" Vi måste ta fajten om mångfalden" (SvD 28.06.15) En av Liberalernas huvudfråga är "Öppenhet, mångfald och tolerans" (Partiprogrammet)

Jag vet inte många politiker som inte tror att social och kulturell blandning är det bästa för samhället. Invandringens skapande av pluralism vi våra samhällen och de problem detta skapar, ska lösas genom mera blandning. De tror tom att integrationen sker bättre genom mångfald och blandning. Detta är liberal ideologi, inte kunskap. I klassisk sociologi vet forskarna att det är just tvärtom. Exemplen för detta brukar forskarna bla hämta från den stora invandringens tid i USA, då miljoner människor strömmade dit. Integrationen där skedde genom att landsmän sökte sig till varann i Chinatown, Little Italy, Little Germany, Anderson Ville (svenskar), Lapskaus Boulevard (norrmän) Harlem och Weekville (Black America), Boro Park (judar) Flatbush (haitier), Little India (indier), Astoria (japaneser) och många andra liknande, homogena lokalsamhällen där invandrarna kunde leva bland likar och känna sig hemma. Det var på det sättet invandrarna blev en del av det amerikanska samhället. Där blev invandrarna engagerade i att tillsammans utveckla sina lokala samhällen. (Jacobs 1961)

Liberaler och socialliberaler tror på en annan teorier som säger att avvikande beteende och brottslighet beror på klassamhället och fattigdom. Men med invandring och flyktingmottagande får vi ett allt mer socialt splittrat samhälle, där normbildningens sociala processer inte fungerar. I sociologin, allt från Emile Durkheim till C Wright Mills och senare finns grundläggande teorier och kunskap om vad det främst är som skapar social oreda i ett samhälle. Durkheim menar att människan behöver social styrning för att fungera tillsammans med andra i samhället, eftersom hon " alltid kan föreställa sig nya världar av behagliga ting"(Durkheim 1968). Hennes begär kan alltså vara omättliga. Tyglar man inte människans lustar, blir hon missnöjd och besviken och tom hatisk mot samhället.

Sociologen C Wright Mills (1959) spinner vidare på detta tema, liksom många efterföljande sociologer, som ser stora problem med samhällen (lokalsamhällen) som inte är kulturellt och socialt sammanhållna. Det är nämligen i samspelet med likar, som människan utvecklar sin moral och sociala hållning, vilket i stor utsträckning styr hennes beteende. I alienerande, kulturellt och socialt splittrade samhällen fungerar inte den sociala kontrollen och normförmedlingen så bra och det är där det avvikande beteendet utvecklas.

Det är alltså precis tvärt om mot vad Löfven, Sahlin, Skog och Lööf påstår liksom Socialdemokraternas, Centerns och Liberalernas syn på mångfaldens förträfflighet. Massinvandring, mångkultur och social pluralism skapar sociala problem. Det som liberala samhällsdebattörer och politiker kallar segregation är det vi bör eftersträva, dvs homogena lokalsamhällen där integration och social kontroll fungerar. Då blir det integration på egna, konkreta villkor och inte på ett överordnat abstrakt samhälles. Den som vandrar vilsen i betongdjungeln, har dåliga förutsättningar att bli en del av ett samhälle. Människan behöver en social bas för att bli en del av samhället. Lämnad åt sig själva blir människorna alienerade i det nya samhället.

Kravallande ungdomar i invandrartäta områden är kanske det bästa tecknet på att dessa bostadsområden inte är fungerande lokalsamhällen. Då lokalsamhällen spårar ur i meningslösa upplopp och kravaller (som vi sett tex i Husby, Fittja, Kista, Borlänge, Gottsunda, Rona, Rosengård med flera förorter) är det där den sociala miljön och den sociala kontrollen inte fungerar. Ungdomarna integreras inte och får inte lära sig ett personligt ansvarstagande. De kravallande ungdomarna har naturligtvis föräldrar och andra vuxna, som rimligen skulle ta ett ansvar för att deras ungdomar inte vandaliserar samhället.

Men det fungerar inte eftersom de lever i ett fragmenterat samhälle. Det är då det går åt skogen och den formella kontrollmakten måste sättas in, dvs främst polisen. Men det är en akut lösning som inte är hållbar på sikt. Därför behövs metoder och processer som bygger en fungerande gemenskap i vilken även ungdomarna blir delaktiga och värderade medlemmar. Eftersom många av dessa invandrarungdomar upplever att de inte har någon framtid i Sverige, har de inte mycket att förlora i sina konfrontationer med polisen och rättsmyndigheterna. Utan delaktighet och framtidsperspektiv lever man i nuet och försöker göra något spännande i sitt liv. Vad är mera häftigt än ett rejält bråk med polisen!

Grupptillhörigheten ger människan möjlighet att agera och handla tillsammans med andra för gemensamma angelägenheter. Gruppen är således en social resurs som stärker människans handlingsförmåga och självtillit. Då människor samlas i en organisation och ser att de kan samarbeta, väcks också tankar kring vad man kan och vill göra.

Handlingsberedskapen ökar alltså med den fungerande sociala gruppen liksom tillhörigheten i en dialektisk process (Block 2009). Det är då också gruppen har förmåga att gemensamt hantera de konflikter som uppstår i lokalsamhället. Medborgarna bör organisera sig så att de kan få kontroll över sin närmiljö och därmed minska behovet av en kontrollapparat som kommer utifrån och skapar irritation och konfrontation. Tar människor det ansvaret ingår de i en självförstärkande process som leder till ett allt mer integrerat, kompetent och välfungerande lokalsamhälle.

Den kommunitära rörelse och Amitar Etzioni argumenterar för vikten av gemenskapskänslan i våra samhällen, det vill säga sociala grupper där vi känner oss hemma, känner solidaritet och där vi kan få en viss kontroll över våra liv (Etzioni 1993). Robert Putnam argumenterar för återupprättandet av starka civila samhällen där vi kan fördjupa och utveckla demokratin (Putnam 1992). Demokratin fungerar inte eftersom politik, makt och inflytande har tagit över och monopoliseras av en politisk och ekonomisk elit i samarbete med teknokrater, vilket ger den politiska alienationen hos. Hos förortens utanförstående ungdomar är kanske alienationen som starkast och detta kan, som vi sett många gånger, ta sig våldsamma uttryck.
"Lösningen" enligt dessa teorier, ligger i att skapa mera homogena samhällen. Men tyvärr ser vi att utvecklingen, med fart, brakar iväg åt rakt motsatt håll. Vi har, med den liberala politik som förs, att vänta oss allt mera stök, social oro, våld och kriminalitet. Med ökade polisinsatser kommer vi att försöka stävja revoltungarna, men det kommer ändå att bli värre.

Tips för läsning på detta tema

Block Peter                         (2009) Community, the structure of belonging, USA Berrett-Koehler

C Wright Mills                                          (1959 The Sociological Imagination

Durkheim Emile                 (1968) Självmordet           

Etzioni Amitar                                          (1993)The Spirit of Community, USA Fontana Press

Jacobs Jane                 (1961) The death and life of American cities, New York: Random                         House

Putnam Robert                  (1992)Making Democracy Work, New Jersey Princeton

Ronnby Alf   (1995)Den lokala kraften, Stockholm Liber


 

 

 

 

 

Indoktrinering.jpg

SYSTEMMEDIAS INDOKTRINERING

I och med framväxten av alternativa medier och så kallade sociala medier, har det för många blivit tydligare vilken roll de systembärande medierna spelar, då det gäller mottagarnas värderingar och världsbild. De kallas också för politiskt korrekta, eftersom de huvudsakligen förmedlar den information och de budskap, som ligger i linje med de dominerande, hegemoniska samhällsuppfattningarna: den marknadsliberala ekonomin, mångkulturalismen, sexuellt likaberättigande, jämviktssamhället, formell demokrati, parlamentarism och globalism.

I den moderna världen spelar massmedierna en viktig roll i informationsflödet. De systembevarande medierna (typ DN, SvD, GP, Sydsvenskan, Aftonbladet, Expressen, osv) är i hög grad centraliserade. Det betyder inte nödvändigtvis att de är toppstyrda. Nej, det är budskapet som är centraliserat. Det systembärande budskapet produceras ocensurerat genom bärarna (dvs journalisterna) av det dominerande samhällsparadigmet. Reportrar, journalister och andra mediearbetare är sas inneslutna i tidens normbubbla och de är självgående. Toppstyrning behövs inte! Journalisterna förmedlar de perspektiv och den information, som systemet har behov av, därför att de själva menar att detta är så världen ser ut och hur man bör se på den.

Exemplen på detta är hur den så kallade växthuseffekten och den globala uppvärmningen framställs. Budskapet är att det är vi själva, vi människor, som skapar uppvärmningen. Forskare av annan uppfattning blir sällan publicerade. Ett annat exempel är mångkulturalismen och migrationen, där budskapet är att det handlar om flyktingströmmar som vi måste hjälpa och som vi för övrigt behöver för att tex klara vården. Budskapet är också genomgående att invandringen på sikt är lönsam. Kritiker av migrationen stämplas som rasister och får sällan komma till tals. Andra exempel är stödet för den liberala marknadsekonomin, fri företagsamhet, valfrihet i alla servicesystem, pluralism, alla människors lika värde, accepterande av könsneutrala äktenskap, mot homofobi, islamofobi och xenofobi.

Exempel på kraven om det politiskt korrekta är när det blir ett väldigt hallå från alla systembärare då SVT dristar sig till att sätta utmanande rubriker som: "Hur mycket invandring tål Sverige?" eller "Håller Sverige på att islamiseras?" Då blir SVT beskyllt för att ta sina utgångspunkter i främlingsfientlighet och islamofobi av de magistrar som ska hålla ordning i journalistklassen typ Anna-Lena Lodenius och Lisa Bjurwald (Medievärlden).

Vilhelm Mobergs ord om förhållandena i Sverige, som han kallar en demokratur, är tänkvärda: "I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."  Demokratur betyder alltså skendemokrati, demokrati på ytan men i själva verket är det en maktelit som styr och ställer, där just medierna är mycket viktiga  för att ge medborgarna den tillrättalagda bilden av verkligheten.

Tydligast är nog enögdheten när det gäller att ge "rätt" bild av nationella - internationella förhållanden. Systemmedia ser då sin uppgift att agera i "nationens intresse". Det gäller att bevara och förstärka bilden av att vi i vårt land naturligtvis ingår i den hegemoni som USA och EU utgör. Konflikter i världen ses ur detta perspektiv. Rapporteringen i svenska medier kring konflikten i Ukraina och Rysslands roll, är belysande för detta. Dessutom är det särskilt i Sveriges land att bygga vidare på den gamla rysskräcken (se min artikel i NT vecka...!)

Det handlar inte så mycket om att journalisterna är några propagandister. Nej, det är en mera sofistikerad process som leder till att de med ryggmärgen vet vilken den rätta ståndpunkten  är. Socialiseringen av journalister börjar redan i primärgruppen; familjen och nära vänner. Här grundläggs de i samhället dominerande värderingarna, moralen och förhållningssätt (såvida man inte tillhör en grupp som står utanför samhället). De rätta värderingarna får de också i journalistutbildningen och framförallt via den kultur som råder på redaktionerna hos systemmedia. Detta bildar bakgrund till journalisternas förhållningssätt och seende. (Individuella avvikelser förekommer naturligtvis beroende på omständigheterna, men de blir i regel inte låglivade på redaktionerna.)

Systemmedierna får mycket av sin information från auktoriteter i statsapparaten, myndigheter, kommunalförvaltningar affärsvärlden osv.( DN tex är ett tydligt språkrör för regeringar och statsförvaltningen.) Samtidigt är det politiska systemet beroende av systemmedia för att få ut sina budskap och skapa förtroende. Det hela går ut på att tala om för mottagarna hur de ska se på världen, vad man ska tro på och vad som är rätt och fel.

Systemmediernas huvudfunktion är att skapa förtroende för den råddande ordningen och stabilitet i systemet. Eftersom folk flest får det mesta av sin information om världen, genom systemmedierna (inte genom egen erfarenhet) skapar dessa ett beroende hos mottagaren. Därmed får de också en social funktion, som vägledning för hur mottagarna ska förstå vad som händer, vad de kan förvänta sig och hur de bör förhålla sig och handla. Beroendet gör att mediernas budskap lättare tas emot. Detta förstärks i tider av stora förändringar, social oro och konflikter.

Systemmedierna spelar också en viktig roll som den vilken bestämmer dagordningen, dvs vilka frågor och problem som ska ventileras och diskuteras och vilka åsikter som får komma fram och spridas, den sk åsiktskorridoren. Men genom dagens möjligheter via alternativa medier, kan vi anta att systemmediernas hegemoni och påverkan kommer att avta. (Vill du veta mera om massmedia och dess påverkan, kan du söka på: Media system dependency theory.)

 

 

Alf m Expobok mini 2.jpg

 

EXPO SER RASISTER BLAND DEM SOM BARA ÄLSKAR SITT LAND

Den vänsterliberala organisationen Expo får mycket uppmärksamhet i systemmedia. Där ser liberaler och godhjärtade humanister rasister och främlingsfientliga krafter i varje kritiker av invandringspolitiken och det mångkulturella, lössläppta samhället. Bakom tidskriften, arkivet och upplysningsverksamheten står den "privata forskningsstiftelsen" Expo, som enligt stadgan "värnar demokrati och yttrandefrihet mot rasistiska, högerextrema, antisemitiska och totalitära tendenser i samhället.” Stiftelsens ordförande är professor Charles Westin. En av forskarna är den kontroversielle Tobias Hübinette, vars antirasistiska verksamhet gett honom meriter i polisens belastningsregister. Merparten av brotten begicks under en period då Hübinette var aktiv inom det vänsterextrema terrornätverket AFA.

 

Med tanke på att Expo vill framstå som en mycket seriös forskningsverksamhet kring nationalism, högerextremism och rasism är det något förvånande att de tycks arbeta efter devisen: målen helgar medlen. Deras bok  ”Sverigedemokraterna har fel” av Alexander Bengtsson ger dem i vart fall inte några meriter i forskarvärlden. Under fyra teman; demokrati, svenskhet, kriminalitet och ekonomi vill Expo visa att SD:s argumentation inte håller. SD omfattar inte demokratiska värderingar, bland annat eftersom invandrare inte ska ha samma rättigheter som andra svenska medborgare. SD motsätter sig också byggandet av moskéer och detta strider mot religionsfriheten, vilken Bengtsson och Expo menar är en del av demokratin. Detta är, enligt Expo, en kvarleva från SD:s nazistiska förflutna. Det nazianstrukna spökar alltid i bakgrunden när Expo betraktar Sverigedemokraterna.

 

Enligt Bengtsson och Expo hävdar SD att de inte får komma till tals i offentligheten på samma sätt som de andra partierna. Bengtsson menar att det ska de heller inte, eftersom folkviljan är emot SD. Det är därför SD inte heller fått några riksdagsplatser, påstår man i denna nya utgåva av boken!( sid 17). Expo har alltså inte ens brytt sig om att redigera och uppdatera boken innan de trycker den på nytt. Idag är SD Sveriges tredje största parti med 49 mandat i riksdagen. De flesta som stöder SD är sannolikt inga rasister, men människor som vill värna svensk kultur, historia och samhällsordning. Men idag rider Expo på en urban, modernitetens våg av mångfald och eftergivenhetens totala tolerans mot alla avvikelser.

 

Det verkar som Bengtsson och Expo inte hört talas om den sk ”åsiktskorridoren”, genom vilken makthavarna i offentligheten filtrerar det som får komma ut till medborgarna. Detta speglar att SD inte har det lätt att få in sina debattartiklar annat än i egen press och vissa alternativa medier. Åsiktskorridoren gjorde sig också gällande då SD först kom in i riksdagen och där blev utsatt för ren mobbing av andra partier.

 

Bengtsson och Expo anser att SD snedvrider verkligheten då de talar om massinvandring, som hotar den svenska kulturen.  Det förekommer, enligt dem, ingen massinvandring och SD är egentligen inte intresserat av svenskheten. De vill bara komma åt invandringen och det mångkulturella Sverige. Vad som är massinvandring är en bedömningsfråga, men när det kommer 160 000 invandrare och regeringen, kommunerna och myndigheterna hojtar om att man inte klarar mottagandet, kan vi säkert tala om massinvandring. Om invandringen hotar eller berikar den svenska kulturen, är en värderingsfråga, men idag kan vi konstatera att ca 20 procent av väljarna anser att SD är på rätt spår i sin kritik av invandringen.

 

Då det gäller SD:s uppfattning om islam, visar de, enligt Bengtsson, sitt rätta, odemokratiska ansikte. Men Bengtsson och Expo ställer inte frågan om islam är förenligt med demokrati och demokratiska ideal och värderingar. Detta skulle genast komplicera argumentationen, eftersom det är svårt att visa att islam och demokrati fungerar tillsammans. SD:s hållning till invandrare och särskilt till muslimer är rasistisk, hävdar Bengtsson, i sällskap med flera andra, som likt Bengtsson inte har mycket stringens i sitt tänkande. Hur kan vi ha rasism, när vi avskaffat alla raser efter andra världskriget?

 

Det blir riktigt intressant, när Bengtsson uppfattar den klassiska, svenska folkhemspolitiken som odemokratisk, eftersom den vill ha assimilering. Denna extrema uppfattningen kan ju Bengtsson och Expo diskutera med socialdemokraterna, då skulle de nog få sina fiskar varma. I Expos idealistiska värld ska allt helst flyta samman i den mångkulturella soppan, där ingen kultur är mera värd än någon annan. Där råder total relativism! Men för vanligt folk, med fötterna på jorden, säger erfarenheten att det fungerar bäst, med mindre konflikter, om man tar sedan dit man kommer. Men det gäller inte hos idealisterna och vänsterliberalerna på Expo.

 

Bengtsson och Expo påstår att SD bara är intresserade av frågor kring kriminalitet då invandrare är inblandade i brottslighet. Upplopp och stenkastning mot polis och brandmän i förorterna beror inte på att där finns många invandrare, utan på de social förhållandena. Men i vissa berömda sk förorter är det just invandringen och blandningen som skapar dysfunktionella sociala förhållanden. Invandrare kan ha med sig erfarenheter av våld och krig och de drabbas av arbetslöshet och utanförskap. Samtidigt är det denna blandning av olika slags människor som skapar fragmenterade lokalsamhällen. Invandrare i sig är nog inte mera brottsliga än andra, men deras situation och miljön i invandrargettona leder ibland till mycket oro, våld och kriminalitet. I motsats till Expos predikningar om mångkultur och invandringens förtjänster, finns i klassisk sociologi uppfattningen att stora flyttningsströmmar, social rörlighet och blandning av människor med olika kulturer, skapar splittrade samhällen och sociala konflikter (se tex Emile Durkheim och C Wright Mills!)

 

Män som mördar kvinnor finns i alla kulturer och samhällen, hävdar Bengtsson. Jo, så är det, men männens syn på kvinnor spelar roll och män från den islamska kulturen tycks ibland missuppfatta svenska, moderna kvinnor. Och när vi kommer till balkongflickorna kommer en medeltida hederskultur in i bilden, något vi inte är van vid och inte vill acceptera.

 

Att räkna ut vad invandringen kostar är ett kapitel för sig. Det handlar om vad man ska ta med i beräkningarna. Det är inte invandringen i sig som kostar, menar Bengtsson, utan arbetslösheten bland invandrarna. Ja, det kan man diskutera, men när nu de arbetslösa invandrarna är här, så blir det kostnader för vår gemensamma samhällsekonomi. Dessutom finns en rad andra kostnader för mottagande, utredningar etc (regeringen beräknar kostnaden till 45-60 miljarder per år och docent Jan Tullberg kommer fram till att konstranden är 250 miljarder per år.) Ett stort problem är att det i genomsnitt tar sju år innan en invandrare kommer i arbete och kan försörja sig själv. En del kommer aldrig i arbete och måste bli försörjda, utan att de tidigare eller deras familjer har bidragit alls till den svenska ekonomin. På Herrgården i Rosengård i Malmö, kan tex bara ca tio procent försörja sig själva.

 

Expo och Bengtsson har nog tänkt att "Sverigedemokraterna har fel" ska vara en pedagogisk skrift, som är lättillgänglig för kreti och pleti, vilka vill eller bör argumentera mot SD. Detta är ett vällovligt syfte eftersom diskussion och debatt är politikens livsluft. Men ska man ha framgång bör argumentationen vara underbyggd av fakta och saklighet. Här plockar Bengtsson citat som passar honom från enskilda sverigedemokrater i olika sammanhang (från 2007 och 2008) och mycket lite bygger på partiprogrammet och vad ledningen säger.

 

Idén att SD har fel bygger Bengtsson och Expo på sin uppfattning att detta kan de påvisa "utifrån varje demokratiskt förankrad ideologi". Men nu är det så, att ideologi inte är ett instrument för att påvisa att någon har rätt eller fel. Ideologi är bara en viss slags värderingar och då kan, beroende på bedömarens värderingar, både det ena och det andra vara rätt eller fel. Detta borde man veta om man är en forskningsinstitution.

 

På slutet i boken, då läsaren uppmanas att ställa SD mot väggen, poängteras att man ska vara "ständigt uppdaterad" för att slå SD i argumentationen. Visst, det hjälper att vara påläst och uppdaterad. Men vad är det för tomtenissar på Expo som ger ut en bok utan att kolla innehållet och uppdatera det? Detta är verkligen inte ett exempel på att Expo är en seriös forskningsinstitution, som de gärna vill framhålla.  En rapport av detta slag kan man inte ta på allvar. Släng den i soptunnan tillsammans med andra avfallsprodukter!


 

 

Sadam Hussein 2.jpg

MASSANS OKUNNIGHET - DEMOKRATINS MISSLYCKANDE

Fem år sedan upproret på Tahrirtorget i Egypten.  Men revolten mot Mubarakregimen och den arabiska våren ledde in i en återvändsgränd. Det gjorde den också längs hela den muslimska Nordafrikakusten. När egyptierna fick lov att rösta i ett demokratiskt val, då såg de till att det extremistiska, islamistiska, religiösa gudspartiet, Muslimska brödraskapet kom till makten.

Hur kommer det sig att det gått så illa? Ja, det beror på flera omständigheter, men framförallt att den stora massan av befolkningen i dessa länder inte var och inte är mogna att hantera en demokratisk utveckling. Stora delar av medborgarna kan varken läsa eller skriva och är okunniga när det gäller politik och demokrati. De lever nersjunkna i sin lilla värld under oket av en konservativ, reaktionär religion, som bär skulden för den muslimska världens ekonomiska underutveckling och misslyckanden. I en värld av okunniga, inbilska, ortodoxa, ytterst konservativa massor, som lever i strikta klansamhällen, krävs en upplyst men brutal, överordnad ledare, med oinskränkt makt för att genomföra stora förändringar. Detta tycker vi som lever i välmående, demokratiska samhällen låter förfärligt. Men betänkt detta:

Upprorsledaren Mustafa Kemal Ataturk var en hårdför militär, som gjorde uppror mot fredsöverenskommelsen i första världskriget. Rebellerna vann och Ataturk tog makten.  Med ytterst hårda metoder genomförde han och hans likar en modernisering av ekonomin, politiken och kulturen i det som var kavar av Osmansk riket, dagens Turkiet. Han införde det latinska alfabetet, turkiska blev huvudspråket, många religiösa ämbeten avskaffades och prästerna miste sin makt. Det byggdes massor med skolor där alla barn skulle ges fri undervisning.  Kvinnor förbjöds ha  slöja och fick samma rättigheter som män. Ataturk ville utveckla Turkiet i västerländsk riktning. De som aktivt motsatte sig de stora förändringarna avrättades.

Saddam Hussein genomförde 1979 en statskupp.  Också Saddam egenomförde en modernisering av ekonomin, industrin och utbildningen. På landsbygden genomfördes en jordreformer och satsades på moderna hjälpmedel och maskiner. Utbildning och infrastruktur prioriterades. Under Hussein blev Irak en av de mest sekulariserade staterna i mellanöstern och sharialagen avskaffades. Kvinnorna fick rättigheter de inte hade i andra muslimska länder.

Gamal Abdel Nasser och ett antal unga officerare genomförde 1952 en statskupp. Med tiden blev Nasser den ledande kraften. Det ledde till radikala reformer i Egypten, som handlade om bättre bostäder, utbildning, hälsovård och frigörelse för kvinnor. Assuandammen och vattenkraft, jordreformer och nationalisering av Suezkanalen förbättrade ekonomin och gav utrymme för reformer. I Kairo och andra stora städer påverkades livet i modern och sekulär riktning. Det reaktionära Muslimska brödraskapet förbjöds efter ett mordförsök på Nasser.

Shan Mohammad Reza Pahlavi, var också han en upplyst despot, som genomförde en omfattande modernisering av Iran, med bistånd från USA. Under revolutionen 1979 tvingades han fly landet och islamisten Khomeini tilläts komma tillbaka. Detta vred klockan tillbaka till ett muslimskt mörker under prästvälde.

Samma har hänt i Irak, Egypten, Libyen, Tunisien, Marocko, Turkiet där det genom framväxten av en reaktion på moderniseringen hos islamister och jihadister medfört en återgång till en islamskt, fundamentalistiskt samhällsatmosfär och ordning. Detta har inneburit ett enormt bakslag för ett mera modernt och sekulariserat samhälle med jämställdhet mellan män och kvinnor. Istället råder religiöst förtryck och intolerans. Det är bedrövande att se samhällsreportage från dagens muslimska samhällen och jämföra med hur det såg ut på tex Nassers tid.

I bakgrunden för reaktionen finns det inflytelserika Muslimska brödraskapet vars motto är: Allah är vårt mål; Profeten är vår ledare; Koranen är vår lag; jihad är vår väg; och döden för Allahs ära är vår högsta strävan.  Brödraskapet är ett politiskt Gudsparti, vars uppgift är att motverka västerländskt inflytande i den muslimska världen och införande av ett Kalifat, ett samhälle som styrs enligt koranen och med sharialagar. Det är märkligt hur det Muslimska brödraskapet kunnat få massorna med sig och vrida klockan tillbaka genom att förespegla att ett sådant samhälle ska ge människorna ett bättre och tryggar liv. Svikna löften och förväntningar i kombination med en rad misslyckade, militära och politiska interventioner från USA och EU - en återgång till imperialismen. där väst tror sig kunna bestämma utvecklingen i den muslimska världen, ligger väl nära en förklaring.

 

 

KRIS OCH ÖVERSTATLIGHET I EU

Varje kris inom EU har lett till mera överstatlighet, trots att stora delar av EU:s medborgare är skeptiska till att EU utvecklas till Europas förenta stater. I Sverige är det bara 14 procent som är nöjda med EU:s utveckling. Många politiker och eurokrater har en annan uppfattning och eftersträvar mera central makt och kontroll, vilket ger dem mera möjligheter att driva sina projekt över huvudet på medborgarna. Dessa är snarast något EU-topparna vill hålla borta från beslut inom EU.

När Sverige på 90-talet hamnade i ekonomiska svårigheter gjorde socialdemokraterna en U-sväng och plötsligt skulle vi gå med i EU. Det skedde 1995 då EU redan förvandlats från att vara en marknad för handel till en union med bred politisk inriktning genom Maastrichtfördraget 1993. Införandet av valutaunionen och Euron är ett mycket starkt redskap för mera centralism. Förutsättningarna för en gemensam valuta är ökad central styrning och enhetlighet i hela EU. Med Eurokrisen har kraven på detta bara ökat.

År 2008 hade vi åter stora ekonomiska problem på världsmarknadsnivå. Inom EU kom nya krav på centraliseringsåtgärder med mera befogenheter för Europeiska centralbanken och Kommissionen. Lissabonfördraget är en slags konstitution för EU. Den ger EU exklusiva befogenheter tex kring lagstiftning som överskrider nationella nivåer, att ingå internationella avtal, mm.

Genomgående har EU-topparna manipulerat medborgarna för att få igenom sin politik. I de flesta medlämsländer är detta inga större problem. Det har de nationella politikerna hand om genom att själva fatta besluten utan att fråga folket. I några länder är det inte lika enkelt, som tex Danmark och Irland som måste ha folkomröstningar om det nationella parlamentet ska avhända sig befogenheter till

Nu är det kris igen, framförallt vad gäller migrationsströmmarna. Då kommer nya krav på överstatlighet. Ledande politiker vill ha en "EU-polis", som mot ett medlemslands vilja kan agera inom detta lands gränser, om Kommissionen tycker att de inte sköter sig.

Det är just existensen av ett politiskt EU, till skillnad mot EG, som var en organisation för gränsöverskridande handel Europas länder emellan, som är den främsta orsaken till kraven på mera överstatlighet. Detta är en utveckling över huvudet på medborgarna, och just det som kritikerna redan på 90-talet varnade för. Med varje kris tycks vi allt snabbare närma oss ett Europas förenta stater.


 


 
gen_22.1.gif