1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_23.1.gif
Amerikanska inbördeskriget.JPG

LINCOLNS BLÄNDANDE STRÅLGLANS

 Nyligen kunde vi se Steven Spielbergs film om Abraham Lincoln USA-presidenten i mitten på 1800-talet då inbördeskriget rasade. Lincoln som svararnas befriare framställs där lika felaktig (för att inte säga falskt) som många amerikaner idag uppfattar honom. Men ett förhållande är fullständigt uppenbart för alla som besökt USA. Politikern och presidenten Lincoln har en närmast oantastbar position. Hans statyer finns överallt och hans namn förgyller många offentliga byggnader och institutioner. Lincoln framstår som en av USA:s främsta presidenter och slavarnas befriare, för vilka han utkämpade ett krig. Och det tycks inte alls skada hans glorifierade status att han blev den som genom sin politik triggade igång det stora amerikanska inbördeskriget, som kostade 630 000 soldater livet och sårade 471 000 – alltså en miljon döda och sårade i ett land på 30 miljoner. Lincolns strålglans bländar de flesta och man ska akta sig för att kritisera denne hjälteförklarade president.

Idag verkar de flesta amerikaner och européer tro att inbördeskriget utkämpades för att befria slavarna i söder och att den stora hjälten för detta är den moraliskt föredömlige Abraham Lincoln. Nordstaterna hade Gud och moralen på sin sida och kan därför med rätta slå sig själva för bröstet. Men detta är en förskönande efterhandskonstruktion av segrarna. Bakom konflikten, som ledde till sydstaternas brytning med Washington och unionen låg en lång rad politiska och ekonomiska konflikter mellan syd och nord och inte främst frågan om slaveriet. De flesta nordstatsbor brydde sig vid den tiden inte så mycket om slaveriet att de var beredda att offra något för att avskaffa det och allraminst gå ut i krig. I frågan om klasskillnader och etniskt förtryck, var det inte stort bättre än i syd: ”Rasismen i nordstaterna var lika fast förankrad som slaveriet i sydstaterna” Och inte var det mindre auktoritärt: ”… de som vågade kritisera Lincolns politik sattes i fängelse utan rättegång – kanske trettiotusen politiska fångar.”.

I botten för konflikten låg stora ekonomiska skillnader i utvecklingen i nord och syd: nord med en accelererande industriell utveckling och en snabbt växande medelklass, syd med en ekonomisk bas i lantbruk och plantageekonomi, där slavar fortfarande var viktig arbetskraft i bomullsproduktionen. Den ekonomiskt uppåtgående eliten i norr, ville ha fria marknader, fri jord, fri och rörlig arbetskraft, skyddstullar och annat som gynnade den kapitalistiska utvecklingen och den ekonomiska elitens expansionsmöjligheter. Lincolns ekonomiska och moraliska argumentation och politik appellerade till den växande medelklassen i nord. Den ekonomiska överklassen i syd, som var relativt liten, hade en mera ”feodal” livsstil och var helt emot vad man ville i nord.

När Lincoln valdes till president 1860 uppfattade elva sydstater att de hotades av en starkare centralstyrning av federationen, vilket var Lincolns policy i debatten om delstatsmakt kontra central, federal makt. Elva sydstater lämnade unionen, vilket inte kunde accepteras av kapitalisterna i norr. Lincoln startar kriget (utan Kongressens godkännande) genom att provocera Sydstaterna att beskjuta Fort Sumter i Carleston Harbor då de fick förstärkningar från norr. Syftet med kriget var först och främst för att tvinga tillbaka sydstaterna under federal makt. Han trodde att det skulle bli en snabb affär på 90 dagar, som nord själklart skulle vinna. Hans främsta syfte med kriget var att hålla ihop unionen och främja sin egen politiska karriär. Han hävdade att enligt USA:s konstitution kunde inte delstater på laglig väg lämna unionen.

Lincoln säger att han inte är emot slaveri i de delstater där de sedan gammalt har slavar och han vill ha en försoning med de rebelliska sydstaterna. Men abolitionisternas kampanjer för förbud mot slaveri i USA, drev honom i rädsla för politisk splittring i den koalition som stöder honom, att gå ut hårdare i slaverifrågan. För sydstaterna var huvudfrågan rätten till självbestämmande på delstatsnivå, vilket de på goda grunder uppfattade att Lincoln ville inskränka. Frågan om slaveriet var underordnad, men blev en ideologisk och etisk brännpunkt. Sydstaterna ville alltså gå sin egen väg, men det kunde inte Lincoln och Washington acceptera. Lincoln var republikan och hade vunnit presidentvalet tack vare att demokraterna var splittrade i slavfrågan. Lincoln var hatad i sydstaterna och då han valdes till president av nord (med mycket större befolkning: 28 miljoner mot 9) lämnade South Carolina unionen. Sedan följde Mississippi, Florida, Alabama, Georgia, Louisiana och Texas. I februari 1861 bildade utbrytarna Amerikas Konfedererade Stater, en ny union med starkt självstyre för delstaterna. Jefferson Davis valdes till president.

Ja vi vet hur det gick. Efter omfattande strider med många dödade och sårade, vann nordstaterna och skrev historian. Slavarna blev juridiskt befriade, men i realiteten fortsatte de att vara ekonomiskt ”förslavade”. Vi bör ställa oss frågan om inbördeskriget hade kunnat undvikas om en klokare och mera framsynt person än Abraham Lincoln hade blivit president. Slaveriet var redan på väg – pga den tekniska och ekonomiska utvecklingen – att bli ineffektivt och slaveriet hade på sikt sannolikt upplösts. Det hade kanske tagit 50 år, men var denna våldsamma lösning värd 630 000 människoliv? Det är också intressant att se hur rätten att använda våld fördelar sig i det amerikanska samhället. Upprorsledaren för de svartas befrielse John Brown hängdes 1859 med federal medverkan för att med våld i liten skala ha försökt göra det som Lincoln med stort våld, lidande och död flera år senare skulle göra – avsluta slaveriet.

Inte minst i vår tid då flera folk och grupper vill gå sin egen väg (tex Katalonien, Skottland, Grönland, Östra Ukraina) finns det anledning att reflektera över varför centralmakten har så svårt att acceptera självbestämmande för minoriteter. Mest handlar det väl om ekonomi. Sydstaterna, USA:s kornbod, var viktig för USA:s ekonomi (liksom Katalonien för Spaniens och Östra Ukraina för Ukraina). Sedan går det också prestige i frågan. Den store och starke vill inte vara den som blir kritiserad och övergiven. Och inte är det makthavarna eller deras barn som skickas ut i prestigekriget för att dö för äran. Förgyllningen av Lincoln hänger samman med att USA egentligen aldrig varit en enhetlig nation, men ett land fullt av motsättningar och konflikter, som därför ständigt söker samlande gestalter att ära och se upp till och vara stolt över. En moraliskt/ideologiskt sammanhållande kraft. Genom att i propagandan koppla slavarnas befrielse till Lincoln blir han en person med särskild moralisk resning och ”hans” krig utkämpas för ett ändamål större och vackrare än ekonomisk vinning. Och hade Lincoln inte blivit mördad, utan fått reda upp efter kriget, hade han troligen inte blivit lika upphöjd.

Mera läsning:

Zinn Howard, Det amerikanska folkets historia, Manifest 1995

Texter på Internet (Wikipedia mfl) om Lincoln och inbördeskriget:

Blue Frederick, Why the Civil War Came

Conner Frank, How and why Abraham Lincoln started the war of Northern Aggression to protect his own political career, www.iahushua.com/hist/lincoln/html

Johnson Ludwell, North Against South/An American Iliad, Columbia 1995

Kelly Martin,  Top Five Causes of the Civil War

McNamara John, Election of 1860 Lincoln to White House, answers.yahoo.com/question

Tilley John, Lincoln Takes Command, Nashville 1991

 

 

 

Löfven.JPG

SKUM UPPGÖRELSE I DECEMBERMÖRKER

Etablissemangets politiker har i en mörk tid gjort en ljusskygg uppgörelse i riksdagen, vars främsta syfte är att försöka stänga ute 800 000 väljares representanter från allt inflytande i riksdagens maktspel. Naturligtvis säger sexlingarna i propagandasyfte att det de gjort är bäst för landet.

Att dessa sexlingar alla simmar i samma halvljumna vatten betyder i praktiken att det nu bara finns två oppositionspartier (varav det ena bara är en svans till S) på vardera ytterkanten på den politiska spelplanen. Alliansen har abdikerat som opposition, bakbundit sig och blivit politiskt avkönade. Vi får väl se vad deras gräsrötter i partierna och deras väljare tycker om detta. Redan hörs en hel del kritik från dem som har svårt att förstå att Alliansen godvilligt avstår från att ta makten. Detta är väl knappast det som Alliansens väljare förväntar sig. Dethela är naturligtvis ett politiskt rävspel, som inte kommer att ge något större förtroende hos de väljare som tänker självständigt och inte låter sig matas och indoktrineras av pk-medias propaganda.

Ett mera konstitutionellt rätt och hederligt agerande från Löfven och Co hade varit att Löfven hade avgått då han inte fick godkänt för sin budget. Då hade talmannen fått ta över och se vad slags majoritet som kunde åstadkommas med den nya mandatfördelningen. Men Löfven, Romsson och Co klamrar sig desperat kvar vid den nygivna, men ihåliga makten. Löfven framstår som en allt vimsigare politisk gröngöling, som snubblar än hit, än dit med sina klantiga uttalanden och sitt agerande. Och MP fungerar som kattfisk vilken inte kan släppa greppet, när den bitit sig fast.

Decemberuppgörelsen är underlig på flera sätt. Den säger att den som har en majoritet bakom sig, ska få bli statsminister, utan att varken Alliansen eller de rödgröna opponerar sig. Nåväl, varför avgår då inte Löfven och hans hopplock av ministrar? De har bara 159 mandat bakom sig mot Alliansens och SD:s 190! SD röstade på Alliansens budget och vann majoritet, så det är glasklart vem som borde bilda regering. Men Alliansen är så skräckslagen av SD:s framgångar att de hellre avstår från regeringsmakten än samarbetar med SD. Hade det varit rent spel i riksdagen, skulle naturligtvis Löfven avgå enligt de egna utfästelserna nu. Men vi kan ju se att överenskommelsen är en politisk bluff!

En minoritetsregering ska kunna få igenom sin budget, säger sexlingarna. Men vänta nu! Den som får en majoritet bakom sig ska ju bilda regering. Så vad är detta för trams om en minoritets budget? Ska då tex Alliansen i åtta år framöver inte rösta på sin egen budget, om den riskerar att få en majoritet med SD? Ja, vi ser ju att uppgörelsen i decembermörkret är helt absurd och man kan ju undra om politikertoppen smuttat för mycket på julglöggen, medan de förhandlade? Och vad väljarna kommer att tycka om dessa skumraskaffärer och taskspel över huvudet på dem, där väljaropinionerna sätts ur spel. Nästa allmänna val kan kanske lika gärna ställas in, eftersom uppgörelsen gäller i åtta år. De maktfullkomliga politikerproffsen vill ju helst själva bestämma utan besvärande inblandning av väljarna och valresultat. Vi kan i vart fall räkna med att valdeltagandet blir lägre vid nästa allmänna val och SD kommer att vinna ännu fler sympatisörer. Och vänsterbruttan Rossana Dinamarca kanske inte kan fortsätta sitt tramsande i riksdagen.

Smygande isl front mini.jpg

 SMYGANDE ISLAMISM DRABBAR OSS I EUROPA!

Mer aktuellt än någonsin. Så håll dig informerad!

Temat för den här debattboken är konsekvenser av islams och islamisters inflytande och närvaro i Europa. Smygande islamism syftar på de små stegens förändringar och den anpassning av samhället till den nya situationen, som vi andra vidtar för att tillmötesgå krav och tryck från islamister för sina särintressen. Vi går in i ett nytt och annorlunda samhälle. Boken belyser olika aspekter och förhållanden kopplade till den muslimska invandringen och islamismen. Syftet är att uppmärksamma de inte uppmärksammade latenta och lurande förändringarna– den smygande islamismen.

191 sidor  130 kronor inkl moms och frakt

Beställ på alf.ron@telia.com

 Läs mera här!

SMYGANDE ISLAMISM

Introduktion

Inte sedan muslimska styrkor stod vid Wiens portar 1683, har Europa stått inför en sådan muslimsk utmaning som nu. Det finns många miljoner muslimer i Europa och de beräknas bli 100 miljoner år 2050. I Sverige finns ca 400 000 muslimer. Den stora inflyttningen av troende muslimer kommer att påverka allas våra liv. Islam är en religion och en ideologi som omfattar allt i en troende muslims liv. En ålderdomlig, reaktionär religionen är deras särmärke och hälften av svenska folket är skeptiska till muslimer.

Islam kräver mycket av muslimer och den formar grundläggande och omfattande deras livsstil, oavsett var i världen de befinner sig. Tron är heller ingen privatsak som den enskilde muslimen kan välja eller förkasta. Det är kollektivet och deras imamer som bestämmer hur koranen ska tolkas och praktiseras. Den enskilde tvingas anpassa sig till dess normer om man inte vill få problem.

Sverige har ännu inte stora mängder muslimer, jämfört till exempel med Frankrike, men så sakta märker vi allt mer av deras närvaro och krav på särbehandling. Islams inflytande märks naturligtvis mest i de bostadsområden där det bor stora mängder av muslimer, som till exempel i Rosengård. I religionsfrihetens och multikulturalismens namn anpassar vi oss och det svenska samhället successivt allt mer till muslimska särintressen. Det får konsekvenser för samhället och vår kultur, särskilt eftersom islams krav inte passar i ett modernt, sekulariserat samhälle.

Debatten om muslimer och islam speglar hur vi använder begreppen. Islam är utgångspunkten och islamistisk syftar på det som på något sätt har med islam att göra. Islamism är det mer eller mindre påtagliga resultatet av islams inflytande och ambitioner, islamistiska aktiviteter och verksamheter. De som aktivt, öppet eller mera dolt verkar för islamismens utbredning kallas islamister. Politiska islam refererar till de sidor och aspekter av islam, som tydlig handlar om makt och maktanspråk. Men man ska komma ihåg att islam är en helhet som omfattar allt i samhällslivet och privat. Dock kan ibland maktanspråken framträda tydligare än i andra sammanhang då framträdelseformer av islam mest ser ut som en religion bland andra. Det är den alltså inte. Begreppet jihad och jihadist används för våldsamma islam, dvs det heliga kriget och heliga krigare. När jihadisterna riktar sin avsky och vrede mot kristna och väst, talar vi om jihadistiska terrorister.

De sekulariserade muslimer, som kommit hit för att leva ett modernt liv som andra, har vi inga större problem med. Men de råkar ut för islamister, som med övertalning, tryck och våld vill återföra dem till den islamska, rätta fållan. De kan råka värre ut än andra medborgare, samtidigt som det är viktigt att de mobiliseras i kampen mot islamisterna

Temat för den här boken är konsekvenser av islams och islamisters inflyttning och närvaro i Europa och Sverige. Smygande islamism syftar på de små stegens förändringar, som muslimer genomför och den anpassning av det svenska samhället till den nya situationen, som vi andra vidtar för att tillmötesgå krav och tryck från islamister. Det är sådant som vi kanske inte reflekterar så mycket över jämfört med den uppmärksamhet, som militanta islamister, jihadister och terrorister får. Boken består huvudsakligen av bearbetade artiklar, som belyser olika aspekter och förhållanden kopplade till den muslimska invandringen och islamismen. Syftet är att uppmärksamma de inte uppmärksammade latenta och lurande förändringarna– den smygande islamismen.

INNEHÅLL

1. ISLAMISERING

2. RELIGIONER PÅ GOTT OCH ONT

3. FÄNGSLANDE RELIGIONER

4. RELIGION SOM MASKERING

5. RELIGION OCH PERVERTION

6. HUCKLET VISAR KVINNANS UNDERORDNING

7. KVINNANS HÅR

8. DEN MUSLIMSKA SEXUALSKRÄCKEN

9. SYSTEMFEL I FLYKTINGMOTTAGANDET

10. HEDERSMORD SKER INTE PÅ EGET BEVÅG

11. ETNISK KONFLIKT OCH TERRORISM

12. TERRORISMENS TIDSÅLDER

13. EUROPA UNDER ATTACK

14. JIHAD KOMMER TILL EUROPA

15. MUSLIMERS ANSVAR

16. RÄDSLA SKAPAR TYSTNAD

17. VÄNSTERNS FLIRT MED ISLAMISTER

18. ISLAMOFOBI

19. RASISM ETT FÖRÅLDRAT BEGREPP

20. MULTIKULTURALISM

21. PARALLELLSAMHÄLLEN

22. VISST FINNS ISLAMISTER I ROSENGÅRD

23. DE FRUSTRERADES REVANSCH  

24. SVERIGE EN ÅSIKTSDIKTATUR?

25. HUR SKA TERRORISMEN BEKÄMPAS?

26. MUSLIMSK INTEGRATION

Sundström beder.jpg

 

Sundström ber till Mammon

BANKTOPPAR SMÖRJER SIG SJÄLVA

Ålen Anders Sundström, socialdemokrat och ordförande i Swedbank, som fått sin lön höjd med 70 procent (2,5 miljoner), intervjuades i lördags av Jörgen Huitfeldt. Huitfeldt gav Sundström en hård match och den hale Sundström hade svårt att förklara tex varför Swedbank tar så mycket betalt för sin fondförvaltning, samtidigt som de låtsas vara folkets bank. Deras aktiva fondförvaltning ger inte bättre utdelning (tvärt om!) än de indexfonder som sköts av datorer och är mycket billigare för kunden. Aktiespararna hos Swedbank har förlorat 7 miljarder på att betala för en värdelös fondförvaltning och gått till AR (allmänna reklamationsnämnden) med sin klagan. Nu hotar Swedbank med att och aktiespararna får rätt i AR, dra enskilda aktiesparare inför domstol. Detta kan bli mycket dyrt för den enskilde spararen. Och detta ska vara folkets bank?!

Folk får knappt ett korvöre i ränta för sina banksparanden. Det är istället aktieägarna som skummar av den feta grädden och får 75 procent av vinsten, dvs 12 miljarder. Trots att det är skattebetalarna som räddat banken undan krisen, använder Swedbank också överskotten till att ge Sundström och vd Mikael Wolf enorma lönepåslag. Wolf får en ökning med 60 procent från 8 miljoner till 13 miljoner. Den liberala samhällspolitiken, som Sverige numera är bland de främsta att driva, har lett till enorma klassklyftor. År 1980 gick det 9 arbetarlöner på en vd-lön. Idag går det 50 arbetarlöner på en genomsnittlig vd-lön! Detta kan vi tacka den superliberala politiken för.

Det blev uppenbart att enda argumentet för Wolfs stora lön, är att direktörerna jämför sig med varann. De kan ju inte  åka på älgjakt tex hos SCA om de inte matchar de andra direktörernas löner!

Det är svårt att förstå att någon vill vara kund hos denna korrupta bank!

Systemfel.jpg

SYSTEMFEL VID ÖVERKLAGAN

Lerums kommun och länsstyrelsen (lst) fick bakläxa av mark- och miljödomstolen, när det gäller höghuset Terrassen på konsumtomten. Nu skyller de på varann i LT 25/2. På lst svarar Karin Slättberg att det är kommunen, som beslutat om detaljplanen, inte lst. Men planeringen har skett i samråd med lst och kommunalrådet Dennis Jeryd(s) tycker uppenbarligen att lst inte gjort sitt jobb väl.

Men enligt min mening finns ett vidare större problem i planeringen. I och med samverkan mellan kommunen och lst i förarbetet blir lst part i målet. Det betyder också att den första överklagan sker hos en myndighet, som kan misstänkas vara partisk. Det är visserligen rättsenheten och inte planenheten på lst, som sköter överklaganden. Men det ska nog mycket till innan rättsenheten kör över kollegorna på planenheten, om man där redan "godkänt" planeringen. Problemet löses då man överklagar till nästa instans, men det hade varit bättre att hoppa över lst.

En annan intressant fråga är kommunens rutiner då man bedömer det sk sakägarförhållandet. Kommunen tycks följa en egen tumregel att bara de personer, som har angränsande fastigheter, har rätt att överklaga. Länsstyrelsen har tidigare påpekat att vem som ska ha rätt att överklaga, beror på vad det är för objekt. Det är givetvis skillnad på en villa och ett höghus på 15 våningar, som påverkar hela närsamhället. Men makthavarna vill uppenbarligen ha så lite inblandning som möjligt från vanliga medborgare.

När makthavarna flaggar för demokrati och ordnar möten med medborgarna, ger de an annan bild av lyhördhet än då det kommer till konkret handling. Vi kan kalla det skendemokrati.



 
gen_22.1.gif