1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

12. Radikalfeminister

25.jpg

RADIKALFENINISMEN MOTVERKAR SITT SYFTE

På Vänsterpartiets kongress i Växjö för några år sedan står partiledaren Gudrun Schyman och säger att det manliga förtrycket av kvinnor i vårt land är i grunden detsamma som talibanernas förtryck av kvinnorna i Afghanistan. Alla män förtrycker alla kvinnor, är det enkla budskapet. Liknande synpunkter har Schyman framfört senare. Hon är ute efter att sätta mera fart i det feministiska förändringsarbetet. Men provokationen vara förfelad och motverkar sitt syfte. Med undantag av radikalfeministerna, är det få som tagit Schyman på allvar. Snarare ser man henne som ideologiskt förblindad av sin radikalfeminism.

 

Det är lite märkligt att en annars slug politiker har så lite koll på hur effektiv opinionsbildning går till. Om möjligt ännu galnare blir det när en känd samhällsdebattör som Johan Ehrenberg säger att alla män bär skuld för de våldtäkter av kvinnor som sker. Skjuter man så kapitalt över målet, slår folk dövörat till. Den här våren har diskussionen kring feminismen blivit lite extra intensiv genom att en kvinna, Susanna Popova vågat ifrågasätta och kritisera den idag politiskt korrekta uppfattningen om feminismen. Radikalfeminismen har blivit samhällsideologi, som många politiker och de flesta partier gjort till sin. Inom statsförvaltningen, den offentliga sektorn, universitetsvärlden och arbetslivet ska det finnas ett genusperspektiv och program för jämställdhetsarbete. Mona Sahlin och Margareta Winberg, med starkt understöd av forskaren Anna Wahl på handelshögskolan i Stockholm, är några som agerat bräckjärn för radikalfeminismen inom statsapparaten. Där har den blivit en slags officiell statsideologi.  Inom universitetsvärlden, där radikalfeminismen haft stora framgångar med egna forskningsanslag och professurer, betyder detta att om man snickrar till forskningsansökan så att ett genusperspektiv ingår, är utsikterna att få pengar betydligt större. Ibland är detta själva förutsättningen för att få pengar. Genusperspektivet har blivit ett mantra. Den som vågar sig på att kritisera och ifrågasätta denna statsideologi, blir beskylld för att vara en produkt av och utöva manligt förtryck. Radikalfeminismen är mao oantastbar.

 

Men feminismen är ingen enhetlig inriktning i synen på kvinnofrågor och samhälle. Radikalfeminister anser att den manliga hegemonin gäller generellt och i alla tider. Alla kvinnor är förtryckta oberoende av klasstillhörighet, kulturella och etniska skillnader. Familjen betraktas som en hemvist för kvinnors sexuella slaveri, där mannen har kontroll över kvinnans kropp. Mannens medfödda aggressivitet tar sig uttryck i krig och våldtäkter. Det finns både ett öppet våld mot kvinnor tex könsstympning, lindning av fötter, häxprocesser och försäljning av kvinnors kroppar genom prostitution, och ett mera dolt och sofistikerat i familjens sköte. Könsskillnaderna är grunden till alla slags sociala orättvisor och de är socialt konstruerade, inte biologiskt grundade.

 

Det finns en komplikation i detta synsätt. Förklaringsmodellen blir inte lika uppenbar. Genus betyder socialt kön, dvs ”könsroller” som är vi socialiserats till i samhället och de förväntningar som knyts till dessa. Samhället strukturerar alltså könen och strängt taget behöver det inte vara knutet till biologiskt kön. Genus är heller inget man väljer. Man formas till det med eller mot sin vilja. Kollektivet har valt åt oss. Genus innebär också att vi inte självklart kan förknippa allt manligt beteende enbart med män. Till exempel är det inte ovanligt att kvinnor på höga chefsposter uppträder mycket manligt. Därför kallar radikalfeministerna dem ”sociala män”. Samma gäller kvinnor i det militära. Likaså kan velourpappor, dvs de män som engagerar sig mycket i barn och barnuppfostran betraktas som ”sociala kvinnor”. Vad som uppfattas som typiskt manligt respektive kvinnligt skiljer sig åt beroende på kultur och tidsperiod. Men strängt taget kan skillnader i biologiskt kön reduceras till fenomen som menstruation, att förda barn, att amma, pissa stående och att anlägga skägg. Detta har radikalfeministerna en tuff uppgift att förklara för allmänheten.

 

Den liberala feminismen, vilken Susanna Popova säger sig tillhöra, är lite mera luddig, men har i huvudsak en positiv uppfattning om jämställdhet mellan könen. De ser skillnader i könsroller som ett resultat av hur pojkar och flickor uppfostras och hur särbehandlingen fortsätter genom skolan och arbetslivet. Kvinnor drabbas av diskriminering. De har strävat efter reformer bla lagstiftningsvägen, tex föräldraledighet, som ska ge kvinnor och män samma förutsättningar och rättigheter och förbud mot diskriminering. Den liberala feminismen har numera ganska starkt stöd hos svenska folket. Radikalfeministerna anser emellertid att den mest tjänar syftet att förminska och dölja det verkliga förtrycket av kvinnorna.

 

Komplikationen med begreppet socialt kön visar sig tex när garvade radikalfeminister inte själva lyckas hålla sig till sina egna teorier. Gudrun Schyman kritiserade nyligen Vänsterpartiet för att de valt en man, Lars Ohly, till partiledare. Det går inte ihop med att man vill vara ett verkligt feministiskt parti, sa hon. Men är inte just Lars Ohly ett exempel på en ”social kvinna”? Jag skulle tro det. Men Schyman återfaller i traditionellt könstänkande! Och det avslöjar kanske något av radikalfeministernas problem. De har byggt ett teoretiskt system som inte har en motsvarighet i verkliga livet. När människor inte känner igen sig i teorierna brukar de hålla sig till erfarenheten. Radikalfeministerna inte trovärdiga, därmed  tappar de möjligheten till positiv påverkan. Feministprojektet möter starkare motstånd. Den negativa attityden förstärks av att feminismen blivit statsideologi. Folk uppfattar att detta är något som kommer uppifrån den politiska och intellektuella eliten. Det gillar man inte.

Alf Ronnby

 

Religion

RELIGIONER PÅ GOTT OCH ONT

 

Intresset för religioner har ökat. Nyfikenheten på islam kan bero på att en islamsk väckelse går över världen och att Europa fått många  muslimska invandrare. Scenariot ”civilisationernas kring”, dvs mellan den kristna och den muslimska världen, har sannolikt ökat intresset att försöka förstå vad religionen kan betyda för  människors agerande. Det finns också hotbilder, vilka bla avspeglar sig i debatten kring ”islamiseringen i Sverige”. Terrorister och muslimska självmordsbombare sägs handla i islams namn. Hur ska vi förstå detta? Kan religionen få människor att göra vad som helst? Andra aspekter på religion är att människor söker gemenskap och mening i tillvaron.

 

Religion består huvudsakligen av en rad tros- och lärosatser, som vägleder och reglerar de troendes beteende. Det medför också en mängd ritualer och konventioner som, om de följs, bekräftar tron. Ibland blir själva ritualen viktigare än tron. Många av en religions lärosatser har och har haft praktiska funktioner: rituell slakt för hygienen, renhetskrav för ett hälsosammare liv, vägledning för de sociala relationerna, osv. De kristna tio guds budord är en praktisk anvisning att hålla sig till i det sociala samspelet. Koranen har liknande.

 

Ofta tolkas de religiösa lärosatserna i ett kulturellt sammanhang och vise versa. Detta kan ibland ta sig föråldrade och märkliga uttryck, som att vi tex inte ska arbeta på helgdagen. Under Ramadan får man inte äta mellan soluppgång och solnedgång. Att kvinnor inte får visa håret eller tom ansiktet. Att judar ska ha kalott, åtminstone på fredagen, osv.

 

En funktion som religionen alldeles uppenbart har och har haft är att den legitimerar makten hos dess upphöjda uttolkare. Den som har rätt att tolka och förkunna den rätta läran, har makten på sin sida. Det kan missbrukas. I stater där statsmakten vilar på religiös grund, blir maktutövningen total. Kyrkan, staten, polisen, militären och rättsväsendet lyder under en och samma ordning och i värsta fall blir den mycket intolerant och förtryckande. Mullornas Iran och wahhabisternas Saudiarabien är belysande exempel.

 

En del debattörer är så angelägna och ängsliga för kritik mot ålderdomliga, omänskliga regler och krav i islam, att de ofta kommer dragande med att kristendomen inte är ett dugg bättre. Och så framhåller man en massa ogärningar och illdåd som i historien skett i kristendomens namn, tex korstågen. Nåväl, kristendomen har mycket på sitt samvete i historien, men poängen är att i många muslimska samfund tillämpas än idag en rad absurda och omänskliga regler. Med flyktingar och invandrare från muslimska länder kommer de till Europa och motsättningarna blir uppenbara. Slöjkrav för kvinnor kan upplevas som kvinnoförtryck. Rituell slakt gillar vi inte om det innebär djurplågeri. Vi är inte bredda att acceptera föråldrade och kränkande regelsystem även om de är religiösa.

 

Men det finns allvarligare ting där motsättningarna är stora. Stympning och stening till döds för stöld och otrohet enligt sharialagarna tycker vi är rena barbariet och fullständigt oacceptabelt. Samma gäller hedersmord. Sannolikt kommer dessa grymheter att försvinna när de muslimska samhällena moderniserar. Men det vi nu ser är en stark tillväxt av de ultrareaktionära, militanta islamisterna. Jihad har kommit till Europa och de finns mitt ibland oss. Islamiseringen i Europa stöds bla av Saudiarabien. Kanske inte just den mesenat vi önskar oss. En del fanatiska ilsamister utför terrorhandlingar, uppmanade och indoktrinerade bla av reaktionära imamer. Utan en islamsk bas i Europa skulle deras subversiva verksamhet avsevärt försvåras.  

 

Islam är en ålderdomlig religion som måste moderniseras för att fungera i ett modernt samhälle. I den aktuella debatten kring ”islamiseringen i Sverige” finns en klok regel att följa. Den säger att man ska ta seden dit man kommer, för att inte genera och stöta sig med värdfolket.  Varje klok invandrare inser detta själv. Men det finns bland dem en del profeter (som tror att de är experter på integrationspolitik bara därför att de är invandrare) som menar att det är svenskarna som ska anpassa sig till invandrarna. Ja, det kan de ju tro!

Alf Ronnby

 

Ryskt förtryck

RYSKA GRÄSLIGHETER

Samma dag som Dubrovkateatern i Moskva blir ockuperad av tjetjenska rebeller, läser jag en artikel i Newsweek  om det glömda kriget i Tjetjenien. Beskrivningarna av de ryska soldaternas framfart är så fruktansvärda att jag blir både gråtfärdig och illamående. Mitt i natten omringas byn Krasnostepnovskoije av maskerade ryska soldater. Sex män förs bort med förbundna ögon. Fyra månader senare hittas deras kroppar, med platspåsar över huvudena, i en massgrav. I en annan by binds en man vid ett stängsel. Efter en liten stund hörs en smäll. Explosionen är så kraftig att mannens huvud flyger iväg till granngatan. I juni i år upptäcktes 50 lemlästade kroppar i ett dike nära arméposteringen i Chankala. Liken saknar ögon, öron, ben, armar och genitalier.

 

Massgravar har upptäckts i närheten av Groznij, Tjetjen, Yurt och Argum. Den polska reportern Krystyna Kurczeb-Redlich, som nyligen besökt Tjetjenien, berättar att det tycks vara den ryska armens senaste taktik att spränga levande och döda tjetjenier i bitar. Det gör det svårt att räkna liken eller ens hitta dem. Hon berättar att den tredje juli i år, bands 21 män, kvinnor och barn ihop och sprängdes i byn Meskyer Yurt. Human Right Watch rapporterar att från 15/7 till 15/8 dokumenterades 59 döda civila, 64 bortförda, 168 allvarligt skadade och 298 fall av tortyr. Ryssarnas krig i Tjetjenien har kostat ca 100 000 tjetjeniers liv och ca 10 000 ryska.

 

När jag läser detta, framstår ockupationen och gisslantagandet på teatern i Moskva samma kväll i ett förklarade ljus. Teaterockupationen är en desperat handling av desperata människor. De har goda skäl att ockupera teatern, eftersom de tror att de därigenom kan kasta världsmedias ljus på förhållandena i Tjetjenien. Och detta har de faktiskt lyckats med för stunden. Men de fick offra sina 50 liv och tyvärr dödades också 117 av gisslan. Alla, utom en, av den gas som polisens specialstyrkor och Spetsnaz använde vid stormningen. Dessa dödens hantlangare har sin vana trogen inte stor respekt för människoliv. Det viktiga var att inte ge terroristerna någon som helst framgång. Specialstyrkorna ville slå ut dem så snabbt och effektivt som möjligt.

 

Glöm all den vilseledande information som de ryska myndigheterna presenterade om att terroristerna börjat skjuta gisslan. Det är ren och skär desinformation. För terroristerna var det ingen poäng att döda gisslan. En död gisslan är inte användbar. Vapnet och makten ligger i hotet, hotet om att döda gisslan. Spetsnaz’ stormning var inte en misslyckad, abrupt insats, påkallad av att terroristerna börjat skjuta gisslan. Den var planerad just så här. Det visar snabbheten och effektiviteten och ingen i gisslan var skjuten. De 50 terroristerna dödades alla. Flertalet sköts i medvetslöst tillstånd. Det totala antalet döda blev ca 170.

 

På lördagsmorgonen efter fritagningen, säger den ryske inrikesministern att ”detta är en seger för rysk moral”. Och i Tv samma kväll sitter president Putin och säger ”förlåt oss för att vi inte lyckades bättre”. Både agerandet i Tjetjeninen och i Moskva visar att Ryssland inte är någon demokrati. Det krävs mera än allmänna, fria val (och, som en del tror, kapitalism) för en demokrati. Värnandet om och respekten för människor och människovärdet är det helt grundläggande. Hos ledningen, militären och myndigheterna finns fortfarande mycket av kvardröjande sovjetryska attityder och förhållningssätt.

 

Med en annan människosyn skulle man använt andra metoder: intensiva samtal med terroristerna, inklusive små eftergifter, tills de blev helt utmattade. Dessutom, ju längre tid terroristerna och gisslan är tillsammans, desto svårare blir det för terroristerna att döda gisslan. I väst används tårgas. Inte gas som tar död på både förövare och de som ska räddas. En operation av detta slag, med de krav det handlar om, blir symbolisk. Varför demonstrerade inte ryssarna början på ett tillbakadragande av trupperna? Jo, därför att man är helt insnärjd av föreställningen att tjetjenier är banditer som ska krossas.

 

Det är bekymmersamt att demokratierna i väst, efter den 11:e september gett Ryssland fria händer att hantera konflikten kring Tjetjeniens självständighet på sitt eget grymma sätt. Det gör att man kan ifrågasätta vår egen trovärdighet. När Göran Persson uttalar sig (SVT den 26/10) efter upplösningen av gisslandramat, har han inte ett ord att säga om vad som händer i Tjetjenien. Istället pratar han om den internationella terrorismen, som alla demokratiska krafter nu måste bekämpa. Detta är ett resonemang som är missvisande och vilseledande. Det finns inte en världsomspännande terrorism. Men många regionala och lokala, som alla har sin speciella bakgrunder och förklaringar. Persson och andra politiker bidrar till den imaginära bilden av de onda mot de goda eller civilisationernas krig. Det barbariska islamska väldet mot den goda kristna världen.

 

Terrorismen existerar inte för terrorismens egen skull. Utan insikt om vad som händer i Tjetjenien, kan vi inte förstå hur 50 unga människor är beredda att offra sina liv för att väcka världens uppmärksamhet och samvete. Hur länge ska det imperialistiska Ryssland få förtrycka och mörda sina grannar, utan att demokratierna i väst reagerar och sätter stopp för det? Har vi inte sett nog av denna statsterrorism? Hur länge ska demokrater i väst svassa för den förre säkerhetsagenten och indirekte massmördaren Putin? De ryska övergreppen är fruktansvärda och västs hukande beklämmande.

 

Alf Ronnby

 

Webbalf9.jpg

Lögnens politik

SANNINGEN OM KURSK OCH PUTIN?

 

Lördagen den 12:e augusti år 2000, klockan 11.28 är allt klart på den ryska ubåten Kursk att avfyra supertorpeden Sjkval. Kursk deltar i en stor flottmanöver i Barents hav. Då inträffar en explosion i torpedrummet. Ett hål slits upp i det dubbla skrovet. Allt tyder på att Kursk torpederats av en annan ubåt. Två minuter och 15 sekunder senare kommer en andra explosion, 100 gånger kraftigare än den första. Kursk får ett stort hål i fören och sjunker, med sin besättning på 118 man.

 

När rapporter om olyckan kommer ut efter några dagar, heter det att en instabil torped av gammal typ exploderat i torpedrummet och sänkt Kursk. Putin säger att man gör allt för att rädda besättningen. Erbjudande om hjälp från Norge och Storbritannien avböjs. Dagarna går och ingen räddning sker. Putin säger att det varit omöjligt att rädda besättningen pga dåligt väder, havsströmmar, Kursks slagsida, explosionsrisken och att man inte får upp räddningsluckan. Efter åtta dagar accepterar Putin hjälpen. När de norska och brittiska dykarna kommer på plats, visar det sig att inget av det som sagts om problemen stämmer. Det tar dem bara 20 minuter att öppna räddningsluckan. Men Kursk är nu fylld med vatten och ingen överlevande hittas.

 

Tjugotre man hade lyckats ta sig till räddningsluckan i aktern. När en del av besättningen bärgas hittas tre brev, skrivna av Kolesnikov. Ett av breven är skrivet den 15:e augusti, tre dagar efter explosionen och innehåller information om vad som hänt. Det hemligstämplas. Men flottans folk, bland annat amiral Popov säger att det var en ubåt från USA som kolliderade med Kursk och därefter avfyrades en torped mot Kursk. Två ubåtar från USA, Toledo och Memphis har skuggat Kursk under manövern, bland annat för Sjkval, som är unik för Ryssland. Torpeden kan nå en hastighet av 500 km i timman. Ingen av USA:s torpeder har denna kraft.

 

I den franska filmen ”Kursk i grumligt vatten” av Jean-Michel Carré, visas med övertygande dokumentation hur det kan ha gått till när Kursk exploderade. Toledo, som skulle skugga Kursk på nära håll, kommer allt för nära och kolliderar med Kursk. För jätten Kursk är det som när en mygga sticker en elefant, men lilla Toledo blir allvarligt skadad och ger sig av. Memphis går in för att täcka Toledos reträtt, men uppfattar att Kursk är på väg att avfyra en Sjkvaltorped (vilket var planerat att den skulle göra på manövern). Med risk att komma ivägen för Sjkval, avfyrar Memphis en torped, som exploderar i Kursks torpedrum. Sex av Kursks torpeder exploderar. Explosionen är 100 gånger kraftigare än den första. Memphis, som ligger nära Kursk, skadas allvarligt av tryckvågen. Sju dagar senare anländer den skadad till Bergen. Toledo tar sig till USA, där den repareras.

 

Händelsen är mycket allvarlig och kan utlösa ett krig mellan Ryssland och USA. Putin och Clinton och deras experter konstruerar ett olycksförlopp, som inte accepteras av ryska flottan. Men den verkliga händelsen är explosiv och måste desarmeras. Den del av besättningen på Kursk som överlevde explosionen skulle kunna berätta. De hade kunnat räddas, men i storpolitikens namn låter man dem dö. Tio kritiska amiraler avskedas och alla som icke stöder den officiella versionen blir omplacerade. Andra vid flotta får 20 procents lönehöjning och de anhöriga får upp till 35 000 dollar i skadestånd – ett otroligt belopp för ryska förhållanden. En 2000 sidor lång rapport, full av motsägelser och lögner ska sopa igen alla misstänkta spår. Men när Kursk bärgas ser man att hon varit utsatt för en kollision. Det finns också ett stort runt hål vid torpedrummet där metallen är böjd inåt. Brittiska och norska experter säger att det utan tvekan är ett torpedhål.

 

Visade sig Putin vara en stor statsman, som kunde hantera en ytterst svår situation? Eller är han en kallhamrad, fd KGB-agent  som medvetet offrar besättningen på Kursk? Putin har tagit kontrollen över rysk massmedia, statsbyråkratin, militären, säkerhetstjänsten, rättsväsendet och ekonomin. All opposition i Duman har begräsats. I Tjetjenien bedriver han statsterrorism och folkmord. Är Putin på väg att skapa en ny diktatur under kapitalistisk flagg och göra sig själv till den nye kejsaren?

Alf Ronnby

 

 

 

Förakt för svaghet

SKOLAN OCH VÅRT FÖRAKT FÖR SVAGHET

 

Efter sex är av trakasserier och mobbning i skolan tog 13-årige Måns Jenninger sitt liv. Det skedde i april i år i Lerums kommun. Genom skolverkets hårda kritik av kommunen har fallet blivit nationellt uppmärksammat. Kommunen och de båda skolorna som Måns gått på, har allvarligt brustit i uppmärksamhet, organisation och handlingskraft för att ingripa mot mobbningen.

 

Problemen var väl kända och dokumenterade, men relevanta åtgärder har uteblivit. När lärarna kritiserades av Måns föräldrar tog de illa vid sig och har senare anklagat föräldrarna för att ha förpestat deras liv. Mycket tyder på bristande kompetens och svag organisation. Till exempel tog inte skolans rektor kontakt med Måns föräldrar förrän nu när Skolverket kom med sin kritiska rapport. Man kan undra om skolpersonalens svaga agerande kan bero på att de sätter sin egen bekvämlighet först?

 

Det är utan tvekan svårt att tackla mobbningsproblem i skolan. Det gäller speciellt om de ligger på ett mera sofistikerat, psykologiskt plan i attityder och förhållningssätt, där elever blir avvisade och utfrusna, utestängda från kamratskap, vänner och umgänge. Sådant kan vara svårt att ta på och det går inte att tvinga fram vänskap. I fallet Måns hade mobbningen dock gått mycket längre. Utöver glåpord och öknamn, blev han dagligen knuffad, sparkad och slagen. Det hände att hans glasögon och mobiltelefon blev krossade. Måns föräldrar och några andra föräldrar protesterade hos skolledningen och lärarna, men upplevde bara att de möttes med arrogans. I vanlig ordning – tvingas man säga – försöker skolan genom en egen vinklad utredning visa att man inte felat. Frågan kan ställas vem skolan är till för egentligen, skolpersonalen eller eleverna?

 

Men det är naturligtvis inte skolan och personalen som är orsak till mobbningen, även om man kan misstänka att stora skolor och lite personal är en försvårande omständighet. Mobbning förekommer dock även i mindre skolor och klasser. Problemen med mobbning tycks uppstå i grupper där medlemmarna själva inte valt att ingå och då någon i gruppen har ett avvikande beteende. Gruppmedlemmarnas tolerans spelar en roll och det är känt att ungdomsgrupper ställer krav på likhet.

 

Mobbning förekommer mera i grupper där det finns någon ledarfigur som har starkt behov av självhävdelse. Han eller hon kan få auktoritet och bli en dominerande ledare genom att visa sig stor, tuff och stark och genom att förtrycka andra. Ofta är det blyga, tillbakadragna och rädda elever, som blir mobbade. Mobbaren kan få stöd av ”smilfinkar”, dvs av elever som själva är rädda att bli mobbade och därför är inställsamma. Andra vågar inte ingripa av rädsla för att själva bli attackerade.

 

Om den mobbade inte får stöd av någon, är det mycket svårt att bryta mönstret. Det krävs ett stort mått av civilkurage och mod och detta är just det den mobbade ofta inte har. Harald Ofstad skrev en fantastiskt bok om vårt förakt för svaghet och man kan nog påstå att det i grunden är detta fenomen vi ser i ett socialpsykologiskt upprättande av hackordningar, mobbning och flockmentalitet. Den mobbade, som kanske tom ödmjukar sig och låter sig mobbas pga sin svaghet och rädsla, blir betraktad som ynklig och föraktad. Ju mer undfallande, desto mera föraktad.

 

En aktiv närvaro av vuxna, som förstår sig på ungdomar, spelar en roll, men eleverna lämnas allt för mycket åt sig själva. Eleverna har rätt till en skola, där de i gemenskap kan utvecklas som kompetenta människor med personlighet. Man kommer inte åt mobbningen genom att göra handlingsplaner som inte omsätts i praktiken. Det behövs ett aktivt arbete med elevgrupper för att skapa en öppen, tillåtande och solidarisk miljö. Kamratstödjare och kamratgrupper har visat sig bra. Ingen elev ska behöva bli lämnad utanför. Det behövs ett aktivt samarbete med föräldrarna, både med den mobbades och mobbarnas. Ett samarbete med ungdomsorganisationer i skolan kan skapa bättre miljö.

 

Den mobbade har också en roll i mobbningen och därför behövs ett särskilt stöd för att utveckla självtillit hos den mobbade. Att inte gå in i rollen som hackkyckling, är ett sätt att bryta med kulturen av förakt för svaghet. Det görs inte med medlidande.

Alf Ronnby

 


 
gen_22.1.gif