1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

2. Orkanen Katrina

21.jpg

ORKANENS ÖGA

Människor sitter uppflugna på taken i den vattenfyllda staden New Orleans. På gatorna flyter lik. Tiotusentals människor, som inte kunde fly undan orkanen Katrin, har packats samman i Superdomen och de sanitära faciliteterna brakat samman. På en motorväg, som leder ut ur staden, irrar små barn omkring utan vuxna och vet inte vart de ska ta vägen. Det kommer rapporter om att räddningshelikoptrar blivit beskjutna, varuhus plundrats, kvinnor våldtagits och allmän laglöshet råder i den kaotiska staden.

Efter dagar av törst och svält i den 35-gradiga hettan, är människor desperata. De klänger sig fast på fulla evakueringsbussar och helikoptrar och skrämmer räddningspersonalen. Situationen får Lousianas guvernör att utfärda undantagstillstånd och i Tv meddela att militären, som sänts till staden, har order att skjuta för att döda, om det blir nödvändigt för att få laglydnaden att fungera. De drabbade är huvudsakligen fattiga människor, mest svarta, som blev kvar då de flesta invånarna gav sig av efter orkanvarningen och evakueringsordern. Hälften av stadens befolkning har inte bil och klasskillnaderna är stora i denna stad i världens rikaste land. Fattiga svarta blev kvar. Kan detta vara anledningen till dålig beredskapen och att hjälpinsatserna dröjde? Och när de väl kom igång var de ineffektiva. Det är nog väl syniskt. Däremot kanske man inledningsvis tänkte att de som inte lydde order och lämnade staden, fick skylla sig själva. Det förkunnade myndigheterna redan vid evakueringsordern.

En annan förklaring är att i detta land, som ofta framhålls som världens mest utvecklade, är myndigheterna förbluffande byråkratiska, hierarkiska och ineffektiva. Det finns arkipelager av myndigheter, som bevakar sina revir och samarbetar dåligt. Svensk byråkrati är ett under av smidighet och effektivitet i jämförelse med dessa. Dessutom är Louisiana ett träsk i dubbel bemärkelse. Det är välkänt i USA hur korrumperad politik och förvaltning kan vara där. Ett ännu värre problem är att det finns en avgrund av misstro mellan myndigheter och vanliga medborgare i USA – och den är inte mindre i New Orleans. Den stora klasskillnaden och alla dessa fattiga människor är en grund för misstron. De lever i skilda världar. Man kan till och med påstå att detta belyser att USA inte har lika demokratiska förhållanden och demokratisk förvaltning som vi är vana vid i Norden.

För en välfungerande demokrati krävs någorlunda jämlikhet och ett starkt förtroende hos medborgarna för myndigheterna (det första påverkar det senare). I USA är det tvärtom fattigdom och en grundläggande misstro, vilket kanske förklarar att man kan beordra militären att skjuta på sina egna landsmän. Föreställ er att detta skulle hända i Sverige! När myndigheterna saknar förtroende blir deras maktutövning med nödvändighet auktoritär, tvingande och våldsutövande. Detta gap av misstro kan också förklara varför militären och hjälparbetarna blev mera upptagna av sin egen säkerhet än att så snabbt som möjligt hjälpa de utsatta och plågade. Händelserna i New Orleans kastar ljus över något viktigt. Det hjälper inte att ha överlägsen teknologi, rikedomar och världens största och mest påkostade krigsmaskin. I sanningens ögonblick är det människorna det gäller, vilka erfarenheter de har, relationer till varann, medkänsla, sympati, tillit och solidaritet.

De som fastnade i den dränkta staden var en stor, svart massa av fattiga, desperata människor, som hjälparbetarna och militären nästan verkade rädda för. Avstånden misstron var stor. Överlägsen teknologi och ekonomiska resurser hjälper då inte. I den situation som uppstod i New Orleans, då naturkrafterna slagit ut det civila samhället, då detta inte längre fungerade, är det fullt logiskt och rationellt att människor utvecklar överlevnadsstrategier där plundring av butiker blir naturligt och rimligt. Att militären skickas in för att skjuta och döda dessa stackars människor, visar att myndigheterna saknar inlevelseförmåga och empati. Och värre, de tror det är så man skapar laglydnad. New Orleans visar att USA inte är en stat som har förutsättningar att införa en fungerande demokrati i något annat land. Orkanen visade att de inte har det själva.

Alf Ronnby 

Recension Skuggor mini.jpg

Jantelagen

JANTELAGEN SITTER DJUPT

Nyligen besökte jag det stora skogslandet i norr. Som skåning blir jag fascinerad av den svenska glesbygdens skönhet och vemod. Vi åker mil efter mil genom storskogen och kommer till ett litet samhälle eller by. Den ligger ofta vid en sjö, ett vattendrag eller ett sele, dvs där älven är bredare och flyter lugnare. Förr var detta vadställen och därför slog sig folk efterhand ner där. Den svenska landsbygdens storhetstid är förbi. Sedan 1950-talet har det gått mest utför. Folket, särskilt de unga, har flyttat från byarna till större samhällen och söder ut. Många byar i norr har tappat halva sin befolkning eller mera. Kvar står tomma gårdar och hus. Tystnaden är det som hörs mest.

 Redan på 1970-talet formulerades uttrycket ”siste man släcker ljuset”. Det är väl inte många byar där det gått så långt att de blivit spökbyar, byar tomma på människor, där bara de dödas själar bor och spökar. Men jag besökte en by på 4 – 5 gårdar, där det en gång bodde 50 – 60 människor. Idag bor där bara en person. Alla gårdar utom en är nedlagda. Den sista drivs av en ensam man, en hemmason som aldrig varit gift. För att komma dit, körde vi väl mer än en mil på en smal, enskild grusväg. Bron över älven har han själv fått betala. Den kostade 800 000 kronor i betong. Men det finns en annan sida av glesbygden. Människorna har i stor utsträckning fått klara sig själva i vardagen. Därför finns det uppfinningsrikedom, mångkunnighet, fixarmentalitet och ett stort tålamod. Människor har också mod att ta itu med uppgifter, som vi mera urbaniserade och lite bekväma kanske inte skulle våga oss på.

De verkligt drivande i utvecklingen av överlevnadsstrategier och förändringsarbetet kallas eldsjälar. Eldsjälarnas roll är att entusiasmera lokalbefolkningen och att vara initiativtagare och pådrivande i utvecklingsarbetet. Men tyvärr finns det inte så sällan motsättningar och konflikter mellan familjer och grupper i byn. Ibland är motsättningarna gamla och sega att komma runt eller lämna bakom sig. Samarbetet försvåras. Det känns lite sorgligt att folk under dessa utsatta förhållanden måste bråka med varann, så att de inte kan umgås och samverka. Vi har också den berömda Jantelagen, som motverkar initiativ och utveckling. Möjligen beror den attityden på att folk är lite rädda för förändringar, när handlingsutrymmet är starkt begränsat. Med små marginaler vill man inte att någon, genom egna initiativ, ska rubba den sköra balansen i lokalsamhället. Om någon får fördelar eller uppmärksammas, väcks snabbt avundsjukan. I de byar där alla kunnat samlas kring gemensamma beslut, går utvecklingsarbetet bäst.

Jantelagens krav på uniformitet och likhet finns inte bara i byarna. Den finns även i tex kommunförvaltningen. Det lokala utvecklingsarbetet kräver ofta en samverkan mellan lokalbefolkningen, kommunen (och/eller andra delar av den offentliga sektorn) och vissa former av stimulans utifrån, tex experthjälp. I den kommun jag besökte, finns en projektanställd landsbygdsutvecklare, som varit en mycket stark katalysator för ett lovande utvecklingsarbete i många byar. Mycket tack vare hans förhållningssätt och handlag har människorna samlats i byalag och arbetsgrupper, för att formulera handlingsprogram och sätta igång projekt. Det är uppskattat bland befolkningen, men i kommunhuset drar man öronen åt sig. Den entusiastiske landsbygdsutvecklaren är helt enkelt för bra, för duktig.

I kommunhuset blir man rädd för en eldsjäl som rubbar deras cirklar och påpekar inkonsekvenser i politiken. Å ena sidan har kommunen ett landsbygdsprogram som talar om att arbeta för positiv utveckling i byarna, men å andra beslutar man om nedläggning av skolor och äldreboende ute i byarna. Centralismens och ekonomismens koncept är numera anammat och integrerat i byråkraternas hjärnor och själar. Därför uppmuntras lokala initiativ verbalt, samtidigt som de praktiska åtgärderna talar ett annat språk. Att alltid sätta centralorten främst och låta ekonomiska besparingar vara viktigaste målet för den kommunala verksamheten, är mycket negativt för den svenska landsbygden och våra byar. Vore det inte för småfolkets uthållighet, uppfinningsrikedom och för hängivna eldsjälar, skulle glesbygden vara ännu glesare.

Alf Ronnby

Rec Fördömda mini.jpg

Franskt uppror

FUNKTIONSLÖS ÄR VÄRDELÖS

Paris slumförorter brinner. Elden har spritts till andra invandrargetton i franska storstäder. Frankrike har en inrikesminister med förmåga att kasta mera bränsle på eldarna. Han tycks leva i en värld där han tror att tuffa uttalanden om gettoungdomarna som slödder och hårda tag från kravallpolisen löser problemet. I själva verket gör sådana attityder och omdömen det mera legitimt för gettots ungdomar att riva ner borgarbrackornas samhälle. Inte bryr sig dessa förlorade ungdomar om vad överheten tycker och säger, på annat sätt än att de hånar gaphalsen Nicolas Sarkozy, Dominique de Villepin och andra högdjur från en samhällsklass som är dem främmande.

I de aktuella gettoförorterna lever huvudsakligen invandrare och ungdomar med invandrarföräldrar. Kvalitén på bostadsområdena är usel, servicen miserabel, arbetslösheten skyhög och framtidshoppet noll. Ungdomarna lever i en gängtillvaro där aktioner mot det etablerade samhället och myndigheterna, särskilt polisen, som symboliserar förtryck och orättvisor, är en del av vardagen som gör livet lite intressant och spännande. Ju häftigare attacker desto mera status för det aktuella gänget i andra ungdomars ögon. Reportrar på plats beskriver hur ungdomsgängen närmast tävlar i att genomföra de mest uppmärksammade attackerna. Så är det. Har man som medborgare och människa ingen funktion eller uppgift i samhället, försöker man skaffa sig en för att få uppleva att man är någon, att man existerar för någon annan.

Av all information kring situationen i förortsgettona de senaste veckorna, kan man dra slutsatsen att de flesta ungdomar där inte har stora chanser till framgångar i samhället på accepterade vägar. Deras språk, bristfälliga utbildning och, som det numera heter, deras CV (curriculum vitae eller meritförteckning/levnadsbeskrivning) samt deras utseende talar emot dem vid varje försök att få arbete. Detta är tredje världen mitt i Europa. Det franska samhället har försummat dessa förorter och människorna, heter det. Försummat? Detta förutsätter en grundläggande vilja att göra upp med klassamhället, vilket starkt kan betvivlas vad gäller den franska, arroganta (och snobbiga) över- och medelklassen.

Frankrike är ett hårt, auktoritärt klassamhälle jfr med Sverige – även om vi inte kan slå oss för bröstet när vi tittar på Rosengård, Bergsjön, Tensta mfl förorter. Seine-Saint-Denis, Les Mureaux, Clichy, mfl är bara den logiska konsekvensen av det franska klassamhället. Människor med de sämsta förutsättningarna hamnar med nödvändighet under påvra förhållanden. Invandrarna från kolonierna har bokstavligen stuvats samman i usla betongförorter där hopplösheten råder. Invandrare i Frankrike har ingen anledning att lita på den franska staten. Den är ett förtryckarinstrument med en blodbesudlad historia i imperialistiska krig tex i Vietnam och Algeriet.

Gång på gång har Frankrike visat sitt förakt för tredje världens folk och förtrycket av franska invandrare har en lång historia. De har aldrig varit välkomna och det är mera en tillfällighet att revolten bryter ut just nu. De funktionslösa, de som inte bidrar till samhällets bästa, utan betraktas som en belastning och börda, som man helst vill bli av med, kan inte protestera eller driva någon som helst politisk kamp genom att dra tillbaka sitt bidrag till samhället. En arbetslös invandrare som ingen vill ha, kan ta livet av sig utan att det uppfattas som en förlust, tvärt om. Vi kan jämföra med tex flygledare, vilka bara behöver skramla med strejkvapnet, för att få sin vilja igenom.

De funktionslösa måste gå den hårda vägen och hota med att förorsaka stora kostnader och kaos i samhället. Därför brinner bilar och bussar i massor i Frankrike. Kanske får den rådande ordningen vad den förtjänar. Tyvärr finns det heller inte mycket hopp om en positiv förändring. Gettonas fattiga får nog skapa sin egen framtid. Chirac, Villepin och Sarkozy tar i med hårdhandskarna, spelar Nationella fronten i händerna, applåderas av två tredjedelar av fransmännen och bäddar för ett krig mot de svagaste i samhället, de värdelösa, som det franska samhället självt producerat. Även om makthavarna nu släcker eldarna kommer det att pyra länge i undervegetationen.

Alf Ronnby

Julefrid 2004

DEN HELIGA JULEN 2004

Julfriden säker sig över Sverige 2004. Chefer och personal på regeringskansli och departement lämnar arbetsplatsen för att var och en färdas till sin familj och hemstad för att fira jul. På Arvfurstens palats råder tystnaden, bara adventsljusstakarna glimmar i fönstren. Ute faller julesnö. Endast telefonjouren är vaken. Statsministern knäcker i lugn och ro nötter på Harpsund. Utrikesministern stänger av alla nyhetskanaler, för att inte störas av världens brus. Julen avnjutes i familjens sköte.

På annandagens morgon vaknar världen till vrålet från tsunamin i bengaliska bukten. Klockan 04:45 ringer andremannen på ambassaden i Bangkok till UD-jourens Kerstin Melén. Hon inser genast att en katastrof drabbat många svenskar. När Melén ringer expeditionschef Per Thöresson, som firar jul på västkusten, blir han irriterad och säger åt henne att inte bli hysterisk. Statssekreterare Lars Danielsson, som sett nyheterna på CNN ringer Göran Persson. Statsministern säger att det är reseföretagen som ska hjälpa eventuellt behövande svenskar. Danielsson ringer också kabinettsekreterare Hans Dahlgren. Men Dahlgren vill inte bli störd i julfriden och förtränger samtalet. En UD-tjänsteman, som i telefon lyssnat på gråtande svenskar, vill ringa Göran Persson, men får veta att han inte får störas med mindre det blivit krig.

Katastrofen inträffade när det offentliga Sverige är stängt. Det sker vid den heligaste av alla helger. Julfrid ska råda och ingen vill bli störd. Därför skjuter de ansvariga frågan ifrån sig och alla underordnade, som förstått olyckans omfattning, tvingas under stegrad frustration tassa i filttofflor. Det som förstärker denna underdånighet, är den auktoritära, byråkratiska ordning som råder på ett av våra äldsta departement, UD. Här är hierarkin, över- och underordning, stenhård och rutinerna antikverade. Man hänvisar till den stränga tjänstevägen, det diplomatiska protokollet och formella, snåla regler kring vad som gäller för hjälp (eller ickehjälp) åt svenskar i utlandet. Allt, i denna situation, bara dumheter.

De drabbade svenskarna känner att de blir svikna av sitt fosterland i nödens stund. Kan man tänka sig ett större misslyckande för en svensk myndighet? På de ytterst ansvarigas första möte den 27:e december, ägnas frågan hur man ska möta media, det största intresset. De drabbade ringer ideligen till UD och ber om hjälpinsatser: snälla, skicka flygplan och läkare! UD svarar att de inte har några flygplan. Inte förrän fyra dagar efter tsunamin skickas några inhyrda flygplan till Thailand. På Räddningsverket har man legat i beredskap sedan annandagen, men chefen för UD:s krisenhet stoppar varje försök från Räddningsverket att handla på eget bevåg. Och inte får de någon order att agera. Därför vågar de inte sätta igång en isats av rädsla för att inte få betalt.

Detta är numera en attityd och ett förhållningssätt, som håller på att sänka den offentliga sektorn ner i ett ekonomistisk träsk där pengarna styr allt. Är det öht meningsfullt att ha en offentlig verksamhet, om den främsta målsättningen för denna är att hålla en snäv budget? Snålhet, oginhet, snorkighet och avvisning kännetecknar mycket av myndigheternas attityder till medborgarna idag, därför att uppgiften i första hand är att snåla och spara. Detta var också det myndighetsansikte de drabbade mötte. Perssons och Co:s passivitet kan nog också skrivas på snålhetens konto.

Idag, efter kommissionens svidande kritik, säger alla ansvariga för den misslyckade hjälpinsatsen, att de tar sitt ansvar. Vad betyder det? Ansvaret hade de då katastrofen inträffade. Skuld är ansvarets baksida. Nu har de en skuld att betala. Göran Persson har byggt upp ett styre där han själv bestämmer. I krisögonblicket visade han sig inte klara uppgiften. Den makt Persson skaffat sig är både ineffektiv och odemokratisk och jag tror inte vi kan fästa någon större vikt vid hans ursäkter. Innerst inne tycker han nog fortfarande att han själv är bäst. Och pga de rådande politiska konstellationerna, med rövslickarna v och mp, vilka fått sitt av Persson, tycks det inte heller gå att utkräva det politiska ansvaret. Därför får vi ställa honom vid skampålen, när ännu en helig jul närmar sig.

Alf Ronnby

Webbalf2.JPG

På väg mot 1984

PÅ VÄG MOT 1984

Den brittiska antiterroristlagen från 2001 tillåter inspärrning på obestämd tid av utlänningar, som misstänks planera terroristhandlingar. I Frankrike kan personer fängslas under lång tid enbart för misstanken att ha kontakt med förmodade terrorister. Dessa personer kan sitta häktade i ett år utan rättegång. Spanien har en ordning som tillåter att myndigheterna låser in misstänkta terrorister i 13 dagar utan åtal och upp till fyra år utan rättegång. Efter den 11:e september har myndigheterna i USA blivit tuffa. Misstänkta terrorister kan gripas och hållas fängslade på obestämd tid, utan rättegång och utan att få veta vad de anklagas för. I Sverige skickade vi, med CIA:s hjälp, iväg två förmodade terrorister, under grovt förnedrande former, till Egypten. Där utsattes de för tortyr.

Rädslan för terrorism har ökat väsentligt efter den 11:e september och en uppskrämd befolkning i USA och EU utsätts för allt mera statlig kontroll. I USA används Patriotlagen och Homeland Security Act för allt rigorösare kontroll av medborgarna. Man har också utvecklat ett angiverisystem, där servicepersonal ska rapportera till myndigheterna om folk har något misstänkt hemma eller för sig. USA har tillsammans med flera västländer ett världsomspännande avlyssningssystem kallat Echelon. Med detta kan man kontrollera all dataöverföring, e-post, telefonsamtal, mm. I EU planeras ett liknande system för övervakning av tele- och Internetkommunikation. Telefonavlyssningen i Storbritannien ska bli tillåten även som bevis i domstol.

Det finns också planer på att polisen i hemlighet ska få montera in övervakningsutrustning i persondatorer. Det verkliga och föregivna terroristhotet och människors rädsla får legitimera en utveckling av kontrollstaten, där mänskliga rättigheter och rättssäkerhet äventyras. Vi har fått buggning utan domstolsbeslut. Kameraövervakning på allt fler offentliga platser. Förslag om nya register tex ett etniskt. Uppsamling av personuppgifter och samkörning av olika register hos myndigheter. Även privata företag lägger upp register med personuppgifter. När vi betalar med kontokort registreras våra inköp. Vårt surfande på Internet registreras liksom samtal på mobiltelefonen. Verkligheten liknar alltmer filmen The Enemy of the State. Ibland ser detta kanske ganska oskyldigt ut, som när vi i allt fler sammanhang ska uppge personnummer.

De nya passen ska innehålla ett datachips med vår personliga profil och fingeravtryck. Det är USA som drivit fram detta. DNA-registret ska utökas med alla som misstänks för brott. Det har också funnits förslag att alla medborgare ska ingå i blodregistret. Polisen ska få ta hjälp av militärens särskilda skyddsgrupp i kampen mot terrorismen. Vi medborgare ser nog varje åtgärd för sig som logisk och rationell, om vi upplever att samhället blivit osäkrare att leva i. Men när vi börjar få grepp om helheten, när alla nya kontrollåtgärder fogas samman, framträder en obehaglig bild: Storebror ser dig! Med förnuft och välvilja skapas kontroll- och säkerhetsinstrument som kan användas för andra syften. Ta som exempel blodregistret. Det är avsett endast för forskning. När polisen använde det för att få tag på Anna Lindhs mördare, var det en olaglig användning, men moraliskt ok. Ingen har blivit åtalad för detta. Men flodvågskatastrofen har det åter använts för annat syfte. Denna gång lagligt, genom ett tillägg i lagen, som gör det tillgängligt för en begränsad period.

Men har man öppnat dörren en gång och en gång till med lagen, kan den öppnas igen för andra syften än avsett. Inte ens lagskydd är någon garanti. Lagen kan ändras av en politisk majoritet och vilken den är i framtiden vet vi inte. Vi vet inte vad forskarna kan få för sig och vi vet inte vilka situationer som kan uppstå, som skulle motivera en användning. Har vi skapat kontrollinstrumenten, vet vi inte hur de kommer att användas i framtiden. År 1948 kom George Orwell med sin dystopi 1984. Med sovjetunionen som varnande exempel berättar han om ett samhälle där invånarna hjärntvättats och kontrolleras in i mista detalj. Idag tycks terroristhotet ha blivit den ”hjärntvätt” som får oss att acceptera att vi blir kontrollerade in på bara kroppen. Vi kanske är på väg mot 1984!

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif