1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

52. Höstmörker

Vinter 07 (3).jpg

KULTURKROCKAR I UNGAS SPRÅKRESOR

Av Alf Ronnby

 

Emma, Emelie och Ludde gjorde en språkresa på ett år till USA. Det blev inte vad de trodde. De hamnade i värdfamiljer som var religiösa och tillämpade en sträng moral. Det innebar hårda restriktioner kring vad ungdomarna fick göra på sin fritid. Att dricka alkohol och att hångla med någon av det motsatta könet var inte tillåtet. Ungdomarna tvingades också gå i kyrkan tillsammans med värdfamiljen, som ville lära dem ett kristet uppträdande.

 

Varje år reser tusentals ungdomar på språkresor. För det mesta går det nog bra. De tre unga som presenterades i Uppdrag granskning har haft otur och hamnat i särskilt auktoritära familjer. Men samtidigt ska man vara medveten om att andra förhållanden gäller i USA jämfört med här hemma. Visst är USA verkligen ett mångkulturellt samhälle och beroende på kultur, historia, familjerelationer och personligheter kan amerikanska familjer vara väldigt olika. Men ska vi generalisera ät moralen i medelklassfamiljen strängare, med krav på lydnad och ett bigott hyckleri kring sexualitet.

 

I få samhällen – bortsett från de nordiska – har ungdomar så stor frihet som i Sverige. Det beror inte på att svenska ungdomar är klokare och mera mogna, utan snarare på sekulariseringen och på att föräldrarna inte har mycket tid över för umgänge med sina barn. Unga kan också ha en skenbild av USA som frihetens förlovade land. Den bilden är mera ideologisk än verklig.

 

Man kan vänta sig att EF-språkresor försöker välja värdfamiljer som inte är extrema, för att undvika allt för starka kontraster och därmed konflikter. Samtidigt är en del av poängen med inackordering i vanliga familjer att ungdomarna får uppleva hur det är i USA. Det är ett mycket mera religiöst samhälle där tex Senaten börjar sitt arbete med gemensam morgonbön och presidentkandidaterna betonar att de är goda kristna. Det är mycket vanligt att familjen tillhör en församling och har många religiösa sjåser för sig. Det finns mängder med religiösa samfund och sekter med, kanske i våra ögon, mer eller mindre underliga levnadsregler. I just sociala frågor vill jag påstå att det är vanligare med en konservativ syn än med en liberal.

 

Är ungdomarna inte förberedda på att där gäller hårda regler, hamnar de lätt i konflikt med värdfamiljen och/eller blir mycket missnöjda och ledsna över förhållandena. En lämplig matchning ungdom – värdfamilj kanske saknas. För en tonåring kan det vara svårt att ha distans, att se det hela just som en studieresa, vilken ger intressanta inblickar i det amerikanska samhället. Många amerikaner är fixerade vid kontroll och säkerhet och släpper därför inte ut de unga på egen hand. Det är inte obefogat, eftersom USA är ett mycket våldsammare samhälle än vårt – fast vi kanske inte tror det. Unga ska inte åka till USA och tro att man ska ha det som hemma.

 

En starkt kontrasterande bild av hur det kan gå till på så kallade språkresor är förhållandena på Malta. Där tycks hålligång och festande vara ett stort inslag i studierna. Intrycket är att många svenska ungdomar uppträder ganska ansvarslöst och inte mogna den frihet de fått. Vems ansvar är det? Knappast EF-språkresor. Ungdomar sa rent ut att de var där för att festa och ha roligt, inte för att studera. Beroende på miljön kan frestelserna bli för stora.

 

När jag arbetade på Socialhögskolan i Östersund sände vi varje termin ett antal studenter till ett byutvecklingsprojekt i Indian. Där fanns inte ens riktiga toaletter och alla blev sjuka den första tiden. Bostadsförhållandena var primitiva men arbetet i byn tillsammans med indierna oerhört intressant. Den erfarenhet de fick med sig efter fem månader i Bangalore gav dem nya perspektiv på livet och de, som de ofta sa, lyxproblem vi sysslar med i Sverige.

 

En riktigt givande resa betyder ofta en viss personlig förändring. Det har tonårsföräldrarna kanske inte tänkt sig. Det verkar vara både bortkastad tid och risk för psykiska och fysiska skador att åka på den typen av språkresor, som Maltaexemplet representerar. Vi behöver väl knappast tvivla på vilken språkresa som ger den mest produktiva erfarenheten i en ung människas liv: hålligång superilivet på Malta eller hos stränga, religiösa familjer i USA.

Vinter 07 (1).jpg

TIO SMÅ NEGERFLICKOR

Av Alf Ronnby

 

Tio små negerflickor gillar inte att städa. Två betalar svart, sen är de bara åtta. Åtta små negerflickor avskyr SVT. Två fusktittar, sen är de bara sex. Sex små negerflickor sitter på krogen och dricker vin. En dricker för mycket, sen är de bara fem. Fem små negerflickor vill bygga svart. En blir avslöjad, så är de bara fyra. Fyra små negerflickor hamnar i ekonomiskt blåsväder, en faller av, så är de bara….

 

Moderaten Maria Borelius blev handelsminister för en vecka eller så, sedan fick hon gå. Moderaten Cecilia Stegö Chiló var i tio dagar kulturminister. Hon betalar inte Tv-licensen, då får hon gå. Moderaten Ulrika Schenström blev statssekreterare och drack för mycket vin i tjänsten, då fick hon gå. Statssekreterare Karin Forseke drabbades av slagskuggan från Carnegie och fick gå. Moderaten Ewa Björling blev handelsminister efter Borelius. Hon har byggt svart, men har ännu inte fått gå. Moderaten Nicola Clase blev statssekreterare efter Schenström. Även hon har använt svart arbetskraft, men klarat sig ändå.

 

Moderaten Tobias Billström blev migrationsminister. Inte heller han gillar SVT och i sin privata protest betalade han inte sin Tv-licens. Men han som man fick inte gå. Moderaten Per Schlingmann betalade inte sin Tv-licens, men får fortsätta som partisekreterare ändå. Moderaten Anders Borg blev finansminister, expert på ekonomi och vet att bästa vinsten blir det av att slippa skatt. Även han är man och klarade sig därpå. Moderaten Carl Bildt blev utrikesminister med tveksamma aktieaffärer och optioner i ryska Vostok Nafta, vilket ger honom en lojalitetskoppling till ett företag som spelar en roll i rysk utrikespolitik.  Men män emellan lät Reinfeldt honom stanna på sin post.

 

De flesta känner till Agatha Christies Tio små negerpojkar (Ten Little Niggers). De tio gäster, som sitter fast på en ö, faller ifrån en efter en. Och i ramsan om negerpojkarna är det samma visa: en sätter i halsen, en annan försover sig, en tredje blir akterseglad, en fjärde använder en yxa…. osv. Till sist är ingen kvar. Riktigt så illa har det ännu inte gått med den moderatledda regeringen. Men man kommer osökt att tänka på ramsan om negerpojkarna när man ser hur den ena efter den andra faller bort pga tillkortakommanden och diverse fusk.

 

En påtaglig skillnad är att alla utom en, försvarsminister Mikael Odenberg, som gått är kvinnor. De män, Billström, Schlingmann och Borg, som har samma försyndelser på sitt samvete som de petade kvinnorna, har fått fortsätta. Hur kommer detta sig? Är det ett utslag av en kvardröjande patriarkal struktur eller så enkelt som att statsministern är en man?

 

Att betala svart är inte lagligt, men uppfattas kanske av många som ett lindrigt brott. Allvarligare borde det vara att i en medveten protest strunta i att betala Tv-licensen, trots att man har Tv. Kan vi verkligen ha förtroende för en minister som sysslar med subversiv verksamhet? Och hur kan statsminister Fredrik Reinfeldt ha en sådan politiker i sin ministär? Detta om något visar väl att han inte har det rätta omdömet och de rätta ledaregenskaperna. Det är något annat att vara statsminister än MUF-ordföranden.

 

Man kan undra hur det står till i huvudet på Tobias Billström när han som rebell sysslat med civil olydnad, men ändå är beredd att sätta sig i statens högsta ledning. Det är något paradoxalt. Och det är stötande att dessa moderatpolitiker i regeringen framstår som gnidna girigbukar och moraliska haverister, som inte vill betala skatt. Bra för moderaternas högavlönade skattesmitare att ha en ideologi som samtidigt gynnar den egna plånboken. Toppolitikerna Charlotte och Carl Cederschiöld har fortsatt med svart städhjälp. Trots att hushållsnära tjänster nu kan ge avdrag blir det billigare med svart.  

 

Jag misstänker att både väljare och ledare i de andra borgerliga partierna känner sig lurade av Reinfeldt. Inte nog med att moderaterna tagit de tre absolut viktigaste ministerposterna och halva regeringen. De har också besatt viktiga poster med folk som inte håller måttet. Kan det bero på att det hos moderaterna finns en kultur av skattesmiteri? De som har det bäst är minst benägna att göra rätt för sig. Det är något ruttet hos moderaterna.

008.jpg

FÖRBANNAD KONTINENT

Av Alf Ronnby

 

Jag demonstrerade tillsammans med många vänsterstudenter i Båstad 1968 mot ”den vita sporten”. Det var en symbolhandling mot kolonialism och förtryck i Afrika och för befrielserörelserna. Sydrhodesia var ett skräckexempel på en kolonial polisstat under rasisten Ian Smiths styre. Sydafrika var ett annat. Vi trodde att om befrielserörelserna vann och tog makten skulle kolonialismen utrotas och de afrikanska folken gå mot välstånd. Afrika hade stora naturrikedomar och många människor.

 

När de svarta vann i Zimbabwe 1979 såg framtiden ljus ut eftersom landet var rikt. Det betraktades som Afrikas juvel. Idag kan vi tyvärr se att revolutionen gått åt skogen. Landet är en blodig diktatur och värre polisstata än under Smith. Den gamle frihetskämpen Robert Mugabe har blivit en envåldshärskare, som verkar allt mer galen. Han skyr inga medel för att hålla landet under fullständig kontroll. Uppviglade krigsveteraner och unga, fanatiska partiaktivister härjar i landet. Vita bönder drivs från sina hem och gårdar och de ockuperas av svarta från Shonastammen, som inte vet hur man sköter ett jordbruk.

 

Landets ekonomi har hamnat i kaos och ruin. Inflationen uppgår till 2000 procent, arbetslösheten är 80 procent, infrastrukturen och rättsväsendet har kollapsat och en stor del av befolkningen lever i fattigdom. Tre miljoner zimbabwier lever som flyktingar i Sydafrika.

 

Zimbabwe är inte det enda tragiska exemplet på att befrielserörelsen slagit fel. Ständiga krig mellan olika stammar och nationer, massakrer, folkmord, korruption, omvänd svart rasism, rättsröta, fattigdom och elände gör att Afrika framträder med hopplöshetens destruktiva ansikte. Kongokriget har krävt miljontals människoliv. Biafrakriget gjorde oss alla uppmärksamma på stammotsättningarna och svältens barn. Idi Amins skräckvälde i Uganda visade oss hur en galen diktator låter avrätta mängder av sina medborgare. Mugabe lät mörda 20 000 i den konkurrerande Ndebelestammen. Kriget i Angola blev ett av Afrikas blodigaste. Inbördeskrig i Liberia och Sierra Leone och folkmorden i Rwanda, där 800 000 människor dödades, och just nu Somalia, Darfur och Kongo igen visar oss ”mörkrets hjärta”.

 

Allt dödande tillsammans med korrupta regimer och vanstyre har gjort denna rika kontinent till ett fattighus. Afrika är världens fattigaste region enligt FN och klyftan till världen växer. Hälften av Afrikas ca 900 miljoner får klara sig på mindre än en dollar om dagen. Till detta kommer svår torka och sjukdomar. 70 procent av alla aidssjuka finns i Afrika.

 

En del av problemet med den dåliga ekonomin grundas i de svartas rasism. Det finns ett ingrott hat mot de vita. Sedan 1994 har 1500 vita markägare mördats i Kapprovinsen. I Zimbabwe har de flesta vita farmare fördrivits och 200 000 lantarbetare blivit arbetslösa. ”Den vite mannen hör inte hemma i Afrika,” säger Mugabe. 8000 fransmän lämnade hastigt Elfenbenskusten efter president Gbagbos hatiska uttalanden. På Afrikanska unionens möte i Durban utropade Ghadaffi: ”Afrika åt afrikanerna”. 50 år efter kolonialismen börjar det likna en fördrivning av de vita. Det får svåra konsekvenser.

 

Hatet mot de vita gör att deras kompetens inte kan utnyttjas. I Zimbabwe har fördrivningen lett till att landet inte klarar sin matförsörjning. Inkompetens och vanstyre präglar flera regimer. Revolutionären Che Guevara gjorde på 1960-talet egna bittra erfarenheter av afrikanernas oförmåga. De är: ”oorganiserade, odisciplinerade och splittrade av stamrivaliteter”. ”De sitter hellre och slår dank på en bar än lär sig revolutionens verktyg.”

 

En förbannelse råder över Afrika. Trots omfattande hjälp från väst – ingen annan region har fått så mycket stöd – tillhör de världens bottenliga vad gäller utveckling och svarar bara för 1,3 procent av världens BNP. Många experter menar att hjälpen lett till ett skadligt beroende och inlärd hjälplöshet. Hjälpen hamnar ofta i en liten korrumperad statselits fickor. Det hjälper de inkompetenta makthavarna att hålla sig kvar vid makten. Hjälpen bör inte gå till sådana regimer men till organisationer på gräsrotsnivå. Revolutionen lyckas inte bara för att folket tar makten. Vi i 68-vänstern var väl naiva.

 

Vinteralta 134webb.jpg

HOTET FRÅN PAKISTAN

Av Alf Ronnby

 

I nordvästra Pakistan, i Waziristan, har talibanerna och al Qaida tagit makten. De är på god väg att också få kontroll över Swat och delar av Peshawar. Islamister härskar också över staden Madyan i Swatdalen och kontrollerar två andra städer. Där har de skurit halsen av poliser och militärer som tagits till fånga. Benazir Bhutto varnade i ett tal för att talibaner och islamister kommer att ha fortsatta framgångar eftersom både polisen och militären är infiltrerade av talibaner och för ett dubbelspel i kampen mot islamisterna.

 

Musharrafs regim har mer än 80 000 soldater i nordvästra Pakistan, som tillsammans med amerikanska rådgivare och med ett mycket starkt ekonomiskt stöd från USA, ändå inte lyckats stoppa talibanernas frammarsch. 400 soldater har dödats. Talibanerna har fått ett hemvist för attacker i Afghanistan. I början av november införde presidenten Pervez Musharraf undantagstillstånd. Många oppositionella, tex så kallade advokater, har blivit arresterade, men parlamentet har inte upplösts. Musharraf motiverar undantagstillståndet med det allvarliga hotet från islamister och talibaner. Oppositionen hävdar att han vill befästa sin egen maktposition. Jag skulle tro att det är båda delar.

 

Förhållandena i Pakistan är mycket komplicerade. Det är ingen tvekan om att islamister och talibaner har ett mycket starkt fäste i landet. Pakistan har 17 000 koranskolor och 1,6 miljoner elever som indoktrineras i fundamentalistisk islam och heligt krig mot väst. Islamisterna vill införa sharialagar och en sträng, ortodox tillämpning av islam. I de områden de behärskar gäller denna ordning och de försöker kontrollera ”fickor” i andra regioner. Bakgrunden till militärens stormning av den Röda moskén i Islamabad, Pakistans huvudstad, var ett försök till islamistisk revolt. Ledda av bröderna Ghazi ockuperades moskén och man försökte lokalt införa sharialagar. Butiksägare och kunder trakasserades och människor som inte ansågs leva enligt islamisternas syn på islamsk rätt och moral har kidnappats och försvunnit.

 

Islamister finns i administrationen och inom den 600 000 man starka armén. De finns också inom polisen och hos säkerhetstjänsten ISI. Varken Musharraf eller Bhutto har något helhjärtat stöd i dessa organisationer för att hålla tillbaka islamisterna. Maktkampen sker alltså också inom polis och militär, vilket förhindrar en effektiv bekämpning av islamisterna. Det finns misstankar att vissa ledare i Bhuttos parti, Pakistanska folkpartier PPP, samarbetar med islamister och att delar av säkerhetstjänsten är fientligt inställda till Bhutto och PPP. När Bhutto nyligen kom tillbaka till Pakistan efter åtta års exil, exploderade två bomber i hennes kortege och dödade 134 människor. 450 skadades och Bhutto anklagar säkerhetstjänsten att ligga bakom.

 

Inom militären finns traditioner av mångårigt samarbete med Mujaheddin, talibaner och al Qaida, sedan kriget mot Sovjet i Afghanistan. Först efter den 11:e september lovade Musharraf  USA och Bush att inte längre stödja dessa grupper. Men hos militären finns fortfarande sympatier för ”de heliga krigarna”. Ur ett västerländskt perspektiv är frågan vem man öht kan lita på i det kaotiska Pakistan. Kan demokrati fungera i ett land med så våldsamma motsättningar och brist på tillit både till det politiska systemet och mellan medborgarna samt islamister som vill ta makten med våld? Frågan om demokrati blir underordnad den om vem och vad som hindrar att landet faller sönder. Det skulle bli ett blodbad.

 

Situationen är mycket allvarlig. Pakistan är ett land med strategisk placering i Sydostasien och har atomvapen. Blir det kaos, vilket är just vad islamisterna eftersträvar för att då kunna ta makten, är risken uppenbar att dessa fanatiker också får kontroll över Pakistans atombomber. Detta blir ett hot mot grannländerna, där Indien också har atomvapen. Det värsta kan hända och vi kan få historiens första atomvapenkrig, som hotar världsfreden. För tillfället verkar det trots allt vara Pervez Musharraf som har störst chans att förhindra att landet imploderar medan Benazir Bhutto tycks skapa mera motsättningar och oro. Utgången av konflikterna i Pakistan kommer att beröra oss alla.

Momstermoln 2.jpg

NY SAMHÄLLSMORAL ETABLERAS I SVERIGE

Av Alf Ronnby

 

Tillåts längre kritik i Sverige? Den skånska rappduon Emilusk och Caustie anmäldes för att ha spritt fientliga sånger om polisen. Två professorer vid Uppsala universitet fick sparken när de offentligt kritiserade arbetsmiljön på matematiska institutionen.  När en lärare på lärarhögskolan i Stockholm sa till studenter att det inte är normalt att vara homosexuell, blev han anmäld av studenterna. Skolan betalade varje student 25 000 kronor för att de inte skulle driva frågan vidare. Fullmäktigeledamoten Dahn Pettersson i Burlöv utanför Malmö dömdes i tingsrätten för ett påstående att 95 procent av heroin till Sverige kommer via Kosovo. En gammal dam i Varberg dömdes till böter eftersom hon sagt svartskalle till en man som hade svart hår. En bagare i Sjöbo anmäldes eftersom han kallade chokladkakor för negerbullar, ett urgammalt namn på detta bakverk.

 

Högerradikala Sverigedemokraterna (motsvarande Dansk Folkeparti) kunde inte hålla sin kongress i Sverige, eftersom ingen vågade hyra ut lokaler till dem. De som erbjöd sig blev utsatta för hot och backade ur. I socialnämnden får man inte ha kritiska synpunkter på att lesbiska kvinnor vill adoptera barn. Krogägare får inte säga till bögar och flator att andra gäster tycker de är störande med sitt öppna hånglande i restaurangen. Man får inte påstå att homosexualitet och HIV har något med varann att göra. Svenskar får inte heller längre kritisera bögar. Det betraktas som hets mot folkgrupp! Sverige har en särskild ombudsman, kallad Homo, som tar sig an kritik och missaktning av homosexuella.

 

I mångkulturalismens namn vill det politiska etablissemanget förhindra att svenskheten tar sig för starka uttryck. Staten har infört nya kategorier brott: hets mot folkgrupp och hatbrott. Dessa brott anses särskilt allvarliga och innebär strängare straff. Varje kritik av en minoritet riskerar att hamna i denna kategori. Som folkgrupp räknas då varje grupp av människor som har något gemensamt och uppfattar sig som grupp, utom svenskar. En majoritet kan inte utsättas för hatbrott.

 

Det politiskt korrektas väktare finns lite varstans. Det kan vara en rektor i Klagshamn utanför Malmö som förbjuder eleverna att ha svenska, blågula fotbollströjor på klassfotot eftersom det kan uppfattas som främlingsfientligt. Rektorn har förmodligen också låst in skolans svenska flagga. Det kan vara en föreståndare på bilprovningen. En kristen man som sagt ”Gud välsigne dig” till kunderna hos Bilprovningen i Vetlanda har tvingats välja mellan att säga upp sig eller hålla tyst om Gud. Skolavslutningarna bör i Sverige inte längre ske i kyrkan med psalmsång om ”Den blomstertid nu kommer”, eftersom det kan genera dem som har annan tro.

 

Åsiktsstyrningen sker också i många andra sammanhang. Det finns åtskilliga exempel på hur anställda råkat illa ut när de varit för öppenhjärtliga och kritiska mot chefer eller arbetsförhållanden. Internrevisorn på Länsstyrelsen i Malmö fick sparken därför att han varit för kritisk mot en av cheferna i en revisionsberättelse. Det har gått så långt att man inom fackföreningsrörelsen talar om den nya tystnaden. Försvarets radioanstalt kommer kanske att avlyssna all teletrafik in och ut ur landet, samt kontrollera vår e-post.

 

Nyligen avslöjades hur den svenska säkerhetspolisen Säpo samarbetar med bostadsföretag för att få information om de boende. Brittisk polis misstänkte att svensken Abdu Ruf Wadman (konverterad muslim) ingick i ett nätverk med koppling till al Qaida. Tingsrätten belade honom med yppandeförbud och beslagtog hans dator. Några ynglingar som på skoj skrivit bloggar som tolkades som stöd för islamistiska terrorister blev uppmärksammade av Säpo.

 

Säpos rapportering har fått konsekvenser för enskilda. Nu blir det mycket värre. Samarbetet inom EU och med USA har lett till en omfattande avlyssning. Europeisk polis får numera använda hemlig avlyssning och överskottsmaterial (dvs det man bara råkar få med) kan också användas. Tele- och Internetoperatörerna är numera skyldiga att lagra all trafikdata i ett år. Det finns vilande förslag om att tillåta buggning och telefonavlyssning i Sverige utan att det finns misstankar om brott. Vi går alltså mot ett kontrollsamhälle så omfattande och effektivt att Orwells inte kunde föreställa sig detta då han skrev den berömda boken 1984. Dagens övervakning är minst lika effektiv som den vi ser i filmen The Enemy of the State.

 

I samband med flygresor är kontrollen minutiös in på bara kroppen. Kameraövervakning tillåts på allt fler platser och i ökad utsträckning. Vi är på väg att få tusentals fartkameror längs vägarna. Vägverket har föreslagit att alla förare ska fotograferas så att det går att se om ögontjänare kört för fort mellan kamerorna. Våra nya pass innehåller en mängd dold information om oss och registren blir allt mer fullmatade. All data och teletrafik kontrolleras numera av USA. Det räcker att vi varit inne på en islamistisk hemsida och kollat, för att riskera att inte släppas in i USA. Har man hamnat i databasen ”System to Assess Risk (Star) som misstänkt, kan det bli omöjligt att flyga mera.

 

Men staten har till synes ett janusansikte. Janus var en romersk gud, som avbildades med två ansikten, eftersom guden var en dubbelnatur. Samtidigt som politiker och byråkrater infört strängare kontrollåtgärder har man mer eller mindre släppt tyglarna på många områden och inlett en förespeglad ”låt-gå-politik”.

 

Den svenska Socialstyrelsen vill att landstingen ska vara skyldiga att utföra omskärelse av pojkar. Motiveringen för detta kulturellt och religiöst grundade ingrepp är att det numera sker i vilket fall som helst och då är det bättre att ha det under statlig kontroll. Några medicinska skäl finns varken för kvinnlig eller manlig omskärelse. Åtgärden är ett av flera exempel på en strategi som den svenska staten börjat tillämpa nämligen värnandet av minoriteters särarter. Etniska och religiösa minoriteter vill ha sina egna skolor, där barnen förmedlas den samhälls- och världsuppfattning som stämmer med föräldrarnas, därför tillåts religiösa förskolor och skolor och verksamheten subventioneras av staten.

 

Då vi inte längre har en moral som fördömer sexuella avvikelser har staten fullt ut accepterat detta fenomen och dessutom bestraffas kritik av detsamma. Kyrkan kommer troligen inom kort att tvingas viga också bögar och flator, dvs. homosexuella par. Pedofiler omfattas dock inte av den sexuella friheten utan jagas med blåslampa av samhällets väktare bara de har nakenbilder på barn i sina datorer. Föräldrar tillåts knappt ha nakenbilder av sina barn. Det finns inte längre en norm för vad en familj är, därför kan alla möjliga samlevnadsformer betraktas som ”en familj” och den svenska riksdagen kommer troligen att besluta om könsneutrala äktenskap.

 

I konsekvens med låt-gå-linjen borde både spriten och hatigheten vara fri eftersom stora minoriteter smugglar och kör fortare än tillåtet. Sjukhusen borde ta sig an den kvinnliga omskärelsen eftersom den är viktig för vissa minoriteter och prostitutionen borde ske i ordnade former.

 

Låt-gå-hållningen för det politiskt korrekta på vissa områden innebär inte att staten är lika tillåtande när det gäller samhällskritik. Yttrandefriheten anses vara grundläggande för demokratin men den håller på att inskränkas av nya krav på ”hörandefrihet”. Det betyder att individer och grupper som vill ha själsro, ställer krav på att slippa höra kritik. Svensken får alltså inte säga sådant som inte gillas av vissa känsliga personer och grupper och ett skikt av svenska jurister och domare som värnar det politiskt korrekta.

 

Den svenska lagen om hets mot folkgrupp är ett bra exempel på hur den nya moralens väktare skapat maktinstrument för att påtvinga folket sin egen uppfattning om samhällsmoralen. Genom hot och bestraffning försöker man ovanifrån etablera en ny samhällsmoral. Svenskar får inte längre rikta kritik mot religiösa och kulturella handlingar, etnicitet eller visst sexuellt beteende eller mot vilket som helst kollektiv av människor som med svenskt nyspråk betraktas som en folkgrupp och som det är synd om.

 

De humanistiska frihetsidealen har slagit över i sin motsats. Svenskar gör nu klokt i att i alla sammanhang hålla inne med sina politiskt inkorrekta åsikter om andra människors beteenden. Den svenska lagstiftningen om hets mot folkgrupp har lämnat grundläggande principer i en demokratisk rättsstat om objektiva lagar. Istället har Sverige hamnat på ett gungfly av subjektiva tolkningar hos myndigheternas tjänstemän. Dessa och politikeretablissemanget försöker tvinga på folket sin egen postmoderna samhällsmoral, präglad av värderelativistisk mångfald. Att politiker och myndigheter vill styra vilka åsikter medborgarna  uttrycker i vissa samhällsfrågor, är ett politisk fenomen vi känner igen från diktaturer. Men Sverige är väl ingen diktatur?

 

 


 
gen_22.1.gif