1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

77

Höst 09 024mini.jpg

KRÄNKNINGARNAS TID

Av Alf Ronnby

 

En snorkig polisman kallade en bilist som stoppats, ”jävla idiot” och döms till böter. En 15-åring som säger ”fitta” till en kvinnlig polis, blir dömd och en ung kille i Stockholm, som sagt ”gris” till en polis, blir också dömd. Många socialarbetare och poliser, som ska hantera konfliktladdade situationer, får ta emot okvädningsord. Skulle alla, som drabbas av förflugna ord, göra anmälan, skulle domstolarna klappa ihop.

 

Visst är det otrevligt att få ta emot skällsord. Men erfarna poliser och socialarbetare, ser det som en del av jobbet och låter det bara rinna av. Men det tycks vara en del av vår tidsanda att man inte längre ser sig som en del av en yrkeskår, utan även i yrket är individ och person, som låter sig bli sårad. Men det är klokt att inte trappa upp varje missfirmelse i laddade situationer, och göra det till en domstolsfråga. Bättre att ha lite distans till sig själv och jobbet. Ett led i ett mera kollektivt och etiskt förhållningssätt för polisen är arbetet med en gemensam värdegrund.

 

Polisen har, efter ett års arbete fått, en gemensam värdegrund. Ledorden i den nya värdegrunden är engagerad, effektiva och tillgängliga. Rikspolischefen tror att värdegrunden ska leda till ett bättre uppträdande bland de 26 000 poliserna.

Men när jag läser vad polisen kommit fram till, dvs. värdegrunden, undrar jag hur mycket vägledning detta egentligen ger den enskilde polismannen. Värdegrunden består av tre satser. Polisen ska skapa förtroende genom att vara 1) Engagerade, med ansvar och respekt. Vi tar ansvar för vår uppgift och värnar om allas lika värde. 2) Effektiva, för resultat och utveckling. Vi är fokuserade på resultat, samarbete och ständig utveckling. 3) Tillgängliga, för allmänheten och för varandra. Vi är hjälpsamma, flexibla och stödjande.

 

Som en utgångspunkt för diskussion kan detta fungera. Men här är en rad begrepp som måste konkretiseras: ansvar och respekt, för vad och vem? Vad betyder allas lika värde i handling? Resultat, vilka då? Samarbete, med vem? Ständig utveckling (sic!) Hjälpsamma, flexibla och stödjande, låter trevligt, men vad betyder det i praktiken? Det är här det svåra börjar, att omsätta principerna i konkret handling i pressade situationer. Samma gäller i princip för socialarbetare, som har skrivna, etiska regler.

 

Idag är det inne och politiskt korrekt att tala om värdegrund i skolan, i sjukvården, i äldreomsorgen, inom psykiatrin osv. Förr talade vi hellre om etik. Men det är med värdegrunden som med etiska regler fästa på papper, att de riskerar att bli en legitimerande fernissa på verksamheten, om det inte följs av en ständigt pågående diskussion och ett reflekterade, där principerna blir konkreta i verkliga situationer. Allmänna fraser om tex allas lika värd hjälper föga. Låt oss hoppas att värdegrunden för polisen och andra professionella hjälpare inte mest blir en fasad man visar upp för sig själv och andra, den hederliga ansiktsbilden i spegeln. Professionella grupper lär sig att inte bli sårade av hetsiga uttalanden, eftersom det leder till en upptrappning av ondskan. 

Rosengård 09 046min.jpg

VANLIGA FAMILJEFÄDER MASSMÖRDARE

Av Alf Ronnby

 

Massmördare ”När det var mammor och barn, som skulle skjutas….. först sköts barnen och därefter mammorna. Detta för att förhindra att barnen förde ännu mer oväsen… att skjuta mammor och spädbarn…. mammorna blev ombedda att lägga barnen bredvid sig….och hålla fast dem så att arkebuseringen kunde genomföras friktionsfritt.”

 

Skildringen är från tyskarnas operation Barbarossa i Sovjetunionen, då tusentals judar avrättades. Beräkningar säger att ca 1,5 miljoner judar mördades där. Citatet är hämtat från boken ”Gärningsmän” av Harald Welzer, som beskriver det utrotningskrig som genomfördes av insatsstyrkor och polisbataljoner bakom östfronten. Det är en ohygglig läsning om massmördande i öst! Inte lika känt som förintelsen i Tyskland och Polen.

 

Welzer försöker förklara hur vanliga familjefäder kunde bli massmördare. Han beskriver det som en process, vilken blir tydlig redan i början av 1930-talet, då judar i Tyskland blir betraktade som avvikare. Det är en smygande utveckling, som i början inte är direkt kopplad till den nationalsocialistiska propagandan. Vanliga tyskar började fråga sig om det var ok att handla i judiska affärer eller gå till en judisk läkare. Misstänksamheten eskalerar och efter nazisternas maktövertagande 1933 övergår den till fientlighet. Judiska tjänstemän, lärare, professorer, läkare, mfl blev avskedade från sina tjänster. Judar betraktas inte som en del av den tyska folkgemenskapen och de blir uteslutna från alla slags föreningar och organisationer. Polisen ingriper inte mot trakasserier och våld mot judar och Kristallnatten är bara en logisk följd av fientligheten. Många tyskar gjorde sig också materiella vinster på exkluderingen av judar.

 

1941 är det en spridd uppfattning att judar är en negativ ras och belastning för samhället. Judar, zigenare och vissa andra grupper uppfattas som lägre stående ”undermänniskor” och det tyska folket som högre stående arier. Den nationalsocialistiska propagandan ”bekräftar” att judar är avskum. Men poängen är att man inte behöver vara nazist för att tänka så. Var och en kan se att vara jude är något negativt. Till denna första förklaring kommer att nationalsocialisterna definierade uppdraget, missionen att judarna bör utrotas. Dessa undermänniskor hör inte hemma i den framtidsvision nazisterna har av det tusenåriga Tredje riket. De tyska soldater, som arkebuserar judar, män, kvinnor och barn, deltar i ett kollektivt uppdrag, beordrat från ledningen, att utrota judarna.

 

Under kriget, då det civila samhället brakar samman, skapas ett onormalt handlingsutrymme för soldaterna att agera mot civilbefolkningen. De kan hota, våldta, berika sig och döda. Dödandet blir efterhand en del av vardagen och leder till att den enskilde soldatens moral blir avtrubbad och deformerad. Men det fasansfulla mördandet under andra världskriget är inte unikt. Vietnam, Rwanda, Jugoslavien, Cambodja och Gaza visar att vi människor, under extrema förhållanden, kan agera som veritabla dödsmaskiner.

 

Rosengård 09 038min.jpg

DUMHET INTE EXPORTERA BEGAGNAT

Av Alf Ronnby

 

I väst lever vi enligt köp-slit-och-släng-konceptet. Det gäller också för hemelektronikprylar. Vi skaffar oss allt fler sådana hjälpmedel och leksaker. Ibland blir de snabbt föråldrade och vi köper nytt. Eller när de går sönder, är det sällan någon idé att reparera dem. Billigare att köpa nytt. Att vi slänger mängder med elprylar har lett till att soptipparna blivit ”guldgruvor”. Studier i USA visar att det på en soptipp på 20 hektar kan finnas 240 000 ton järn och 20 000 ton aluminium. I Japan tror man att de samlade soptipparna innehåller 60 000 ton silver och 5,6 miljoner ton bly.

 

På soptipparna i Afrika och Asien, rotar fattiga människor i avfallet. Det kan se ut som en sorglig syn, men för fattiga är det ett sätt att överleva. Nu har emellertid metalletare upptäckt rikedomarna och de fattiga får konkurrens. Soptipparna håller på att bli ett slags udda gruvor, där metallen tas om hand. De fattiga har i liten utsträckning förutsättningar att i större skala ta hand om metallen. Men de har en egen nisch. De är bra på att återanvända begagnade apparater av olika slag.

 

Men EU har beslutat om förbud mot export av miljöfarligt avfall till u-länder, däribland begagnade datorer, TV-apparater, vitvaror, etc, eftersom de antas inte ha resurser att ta hand om det på ett miljöriktigt sätt. Det finns en poäng i detta, men det finns andra aspekter. För en tid sedan stoppades en buss full med gamla datorer och vitvaror vid Öresundsbron. Sådant är alltså olagligt att frakta ut ur landet, av EU:s miljöskäl. Det finns andra, ekonomiska motiv bakom EU:s exportförbud. Producenterna av apparater vill inte ha en återanvändning och cirkulation av begagnat. Deras intresse är att vi ständigt köper nytt. Därför kommer de ideligen med nya modeller och system. Digitalrevolutionen har varit ett kapitalistiskt lyft framför andra på länge.

 

Det EU-myndigheterna bortser från i sin argumentation, är att i u-länder hamnar dessa prylar inte på soptippen. De återvinns istället på ett annat sätt än soptippens ”gruvdrift”. Biståndsarbetare berättar om hur skickliga människor får de gamla apparaterna att fungera. Av tre uttjänta datorer kan de få en eller två fullt funktionella efter de behov människor har där. Utan dessa begagnade apparater, skulle de vara sämre ställda. Nytt har de sällan råd att köpa. Men de får gamla maskiner att fungera och bli återanvända, något som gått förlorat i vår hushållning.

 

Detta tycker jag är utmärkt, istället för vårt slit och släng. Det är kontraproduktivt att som EU förbjuda exporten att uttjänta apparater hos oss. Bättre vore att hjälpa u-länderna med kunskap och teknik för att på ett bättre sätt slutligen ta hand om sitt miljöfarliga avfall. Bland annat genom just återanvändningen har u-länderna mycket mindre avfall per invånare jämfört med oss. Den tekniska nivån och levnadsstandarden spelar naturligtvis en stor roll, men en skandinav åstadkommer tex åtta gånger så mycket avfall på ett år som en indier. På sikt är det frågan om vår materialförbrukning är hållbar. Jag tror inte det.

Rosengård 09 049min.jpg

Etablissemanget vann förstås!

Av Alf Ronnby

Folkomröstning. Den andra folkomröstningen i Irland om Lissabonfördraget gav ja-sägarna segern. Något annat hade varit en stor sensation. Alla partier, utom Sinn Fein, har kampanjat hårt för ett ja. Det irländska näringslivet, med EU-entusiasten och flygkrängaren Michael O’Leary och Ryan Air i spetsen, har pumpat in massor med resurser i ja-kampanjen. Till och med katolska kyrkan har förordat ett ja, vilket vägt tungt för de religiösa och då auktoritetsbundna irländarna.

Den ekonomiska krisen och ja-sidans hotbilder, att det skulle bli mycket värre om EU-eliten och EU-byråkratin skulle bli avogt inställda till Irland vid ett nytt nej, har spelat roll. Ja-sidan tycks också ha blivit trodda på att inget negativt kommer att hända Irland genom Lissabonfördraget: skattepolitiken, abortfrågan, försvarspolitiken, neutraliteten ska inte påverkas. Och Irland får tom behålla sin kommissionär i Bryssel. Allt ordnar sig till det bästa, bara ni röstar ja.

Fallet EU och Irland är belysande för hur den sk demokratin fungerar på makthavarnas villkor. Det är det politiska etablissemanget som bestämmer spelreglerna för medborgarnas eventuella inflytande i politiken. Nej-sidan skulle aldrig tillåtas komma tillbaka med en ny folkomröstning, med motiveringen att förhållandena har ändrat, just det som makthavarna använder som argument för nya folkomröstningar tills de får det resultat de vill ha. Så har det varit i varje EU-fråga, där etablissemanget tillåtit en folkomröstning tex kring Nicefördraget i Danmark och Irland.

Några verkliga förändringar av det förra konstitutionsförslaget har heller inte skett. Det är bara kosmetika för att på ytan skapa en mera polerad, men diffusare bild av vad det verkligen gäller: att flytta mera makt till EU från nationalstaterna, ännu ett steg på väg mot Europas förenta stater.

Makthavarna i de flesta EU-länder har insett, efter bakslagen i Danmark, Frankrike, Nederländerna, Sverige mfl, att folkomröstningar krånglar till beslutsprocessen, när folket röstar fel. Trots att en folkomröstning kan betraktas som den demokratiskt starkaste legitimiteten åt ett beslut, vill man inte ha det. I Sverige blev det av den anledningen ingen folkomröstning kring EU-konstitutionen. De makthavande politikerna gick på pumpen i Eurofrågan. Men vi ska inte tro att de på sikt nöjer sig med det resultatet. De stora demokraterna i Folkpartiet är redan ute och vädrar en ny folkomröstning.

Jag kan tyvärr säga, att jag i vardagslivet sällan mött så ohederliga personer som politiker. I min kommun fick vi veta att vi gärna får överklaga kommunala beslut: ”vi vinner ändå alltid till sist”, sa de ledande politikerna. Detta är ett intressant fenomen. Jag tror inte det beror på att politiker i gemen har sämre moral än folk flest. Men de är övertygade om , och intalar sig själva, att de gör det som är bäst för folket och för framtiden. Men eftersom folket inte själva förstår detta, krävs att den upplysta eliten handlar rätt, även då folket inte är med på noterna.

Rosengård 09 025min.jpg

FREDSPRISET GYNNAR INTE OBAMA

Av Alf Ronnby

Den norska Nobelkommittén gav fredspriset till president Obama. Det är ett egendomligt beslut. USA är engagerat i flera krig och sannolikt kommer Obama, att sända ännu fler soldater till Afghanistan. Var det så klokt att ge USA:s president fredspriset, den högste befälhavaren för världens största krigsmaskin?

Förra året fick Natokramaren Martti Ahtisaari priset, han som försvarat Natos bombningar av Serbien. Dessa beslut gör att man inte kan ha något större förtroende för den norska Nobelkommittén. De har gett fredspriset ett löjets skimmer. Men konsekvenserna kan vara större.

Inte ens pristagaren själv tycks vara lycklig över priset. Obama, som har bättre omdöme än Nobelkommittén, sa ”ärligt talat känner jag inte att jag förtjänar att vara i sällskap med så många av de personer, som har hedrats med detta pris”. Kanske tänker Nobelkommittén mera på framtiden än det förflutna. Genom att ge priset till Obama redan innan han hunnit uträtta så mycket för freden, tror de kanske att de ger honom ett stöd och råg i ryggen.

Ja, det kan de ju tro, men så fungerar det inte i USA, i vart fall inte i de kretsar som nu gör allt för att sabotera för Obama. Det finns i detta moderna land, människor långt ute på högerkanten, som i nordiska ögon (tror jag) har en mycket obehaglig verklighetsuppfattning och attityder. De är ultranationalistiska, statsfientliga, marknadsfundamentalister, vars samhällsideal är den oreglerade kapitalismen och den starkes rätt. Därför är de bittra fiender till Obama och hans försök att genomföra en sjukförsäkringsreform. De tycker att skatt är stöld och statlig reglering diktatur.

Obama kallas av dessa virrhjärnor både för Stalin och Hitler och att han är en utländsk kommunistagent. De påstår att Obama vill införa kommunism i USA. Då ska vi veta att för dessa människor – och de är inte så få – är de nordiska länderna socialistiska, eftersom vi har en stark stat och omfattande socialpolitik. Att Obama nu fått pris från ett socialistiskt land, visar bara att de har rätt i sin uppfattning.

Med hjälp av radio- och tv-pratare, med orddiarré, för de en mycket hätsk kampanj mot Obama, som både Bill Clinton och Jimmy Carter kallat högerkonspiration, grundad på rasism. När jublet vid förra årets utnämning av Obama - till USA:s förste svarte president -  lagt sig, kunde morrandet från rasisterna åter höras. Med slagord som ”ge tillbaka mitt land”, skapar de föreställningar att det var en kupp som förde Obama till makten. Stämningarna är så obehagliga, att vi kan befara att det kan hända Obama något hemskt. Säkerhetstjänsten bedömer att hotet mot Obama är 400 gånger högre än mot förre presidenten George W Bush. Det säger väl allt om stämningsläget. USA är ett djupt splittrat samhälle där allt kan hända.

Tyvärr förekommer det också på den svenska webben, liknande hets mot och smutskastning av Obama och inte lär den bli mindre av fredspriset. Nobelkommittén har, enligt min mening, hoppat i galen tunna, när de tror de räckt Obama en hjälpande hand. 


 
gen_22.1.gif