1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_216.1.gif

20. Krisernas skola

VÃ¥ren 05 136.jpg

KRISERNAS SKOLA

 

I årtionden har krisen i skolan diskuterats. Vad jag vet åtminstone sedan 1960-talet. Det var väl också då som massutbildningen började inom högre utbildning, dvs gymnasium och högskola. Från att huvudsakligen ha varit en verksamhet för medel- och överklassens barn, breddades rekryteringen till den högre utbildningen, särskilt till gymnasiet och i mindre grad högskolan. Men även på högskolan hade det hänt något, när tex institutionerna vid Lunds universitet behövde hyra biografsalonger för storföreläsningar. När utbildningen breddas är det inte så konstigt om alla inte när toppresultat, särskilt inte som undervisningen var anpassad till barn från mer studievana och intellektuella miljöer.

 

Mycket har hänt inom skolan sedan dess, men debatten om skolans misslyckande och kris fortsätter. Ibland kan man undra om det är för att de styrande egentligen inte vill skapa en skola för alla. Det finns numera många studier som visar att skolan är ett sorteringsverk, som skiljer ut barn från studievana  och stimulerande miljöer, från dem som inte har dessa förutsättningar. Högre utbildning och examina är som bekant, inkörsporten till bättre arbeten och högre positioner i samhället.

 

Idag försöker man inte ens upprätthålla skenet av att ha en enhetsskola. Tidsandan gör det tvärtom legitimt att helt öppet sålla agnarna från vetet. Den skolpolitik som förs i tex Stockholm är ett belysande exempel på detta. Där får elever med högst betygspoäng företräde till de attraktivaste skolorna. På tex Södra Latin samlas den högpresterande eliten, och bara den! Medan de lågpresterande, studietrötta och omotiverade eleverna hamnar i lågstatusskolor som tex Skärholmens gymnasium. Konsekvenserna har blivit koncentration av ”monokulturer” av elitelever respektive förlorare.

 

Resultatet har också blivit att principen om närhetsskolan helt förfallit. Elever med låga poäng, som bor nära en högsstatusskola tex i Hägersten, kommer inte in på den närmaste skolan, utan kanske tvingas pendla till Skärholmen. Lågstatusskolorna tappar resurser till högstatusskolorna och får allt fler omotiverade, skoltrötta och stökiga elever. Skolorna tappar också kontakt med närmiljön och blir mera som isolerade öar, fängelseöar tycker en del elever, i samhället. I Stockholm tycks socialdemokraterna ha accepterat borgarnas system. Samma tycks det vara med skolpengen, som den borgerliga regeringen införde 1992. Även det systemet leder till ökad segregation. Men socialdemokraterna har i den nyliberala tidsandan avlägsnat sig långt från en politik för ”Ökad jämlikhet!”

 

Det krävs en helt annan politik för att få skolan att fungera bra för alla. Modeller för grannskapsskolan eller närhetsskolan – som vi har exempel på i Europa och USA – där skolan fungerar i ett mycket aktivt samspel med närsamhället, offentliga institutioner, näringslivet och tredje sektorn, har visat sig mycket intressanta. Utbildningen organiseras där så att både lärare och elever måste  ta ansvar för programmets genomförande. Närsamhället involveras också i utbildningen genom studiebesök, praktikplatser och olika gemensamma projekt som tex lokal ekonomisk utveckling och entreprenörsskap. Genom sammanhållna klasser och grupper och ett system av klasslärare och mentorer från närsamhället uppnår man en positiv gruppanda, engagemang och gemensamt ansvarstagande. Skapar man en anda av nyfikenhet, upptäckande, undersökande, tillit och delaktighet, får man också engagerade och ansvarstagande elever och lärare.

 

Man gör lärandet till ett spännande, involverande utvecklingsprojekt där både elever och lärare har stor frihet att experimentera och pröva nya grepp tillsammans. I våra numera mångkulturella skolor är det en självklarhet att ta vara på den mångfald och kulturkompetens dessa erbjuder. Man ser eleverna som resurser och inte som problem. Genom att skapa en positiv laganda i klassen och på skolan, känner elever och lärare stolthet för sin skola. Detta kan också omfatta närsamhället om skolan är integrerad i detta. Skolan är en av de allra viktigaste mötesplatser där samspelet formar framtidens rollinnehavare. Se här en helt annorlunda modell för skolarbetet än den individuella konkurrensens segregationsskola, som både borgare och socialdemokrater tycks premierar i denna vår nyliberala tid.

Alf Ronnby

Nyliberal anda

POLITIKEN ABDIKERAR, MARKNADEN REGERAR
Politiken står inte högt i kurs bland dagens väljare. Enbart 12 procent av
medborgarna har förtroende för de politiska partierna. Bara EU-parlamentet
och EU-kommissionen har lägre förtroende. (enl en SOM-studie från Göteborgs
universitet)

 

Våra politiker förfasar sig över detta, men de har själva bäddat för denna utveckling. En revolution är på gång. Vi är mitt inne i ett omfattande paradigmskifte med en förändrad, dominerande syn på världen och vad som är av värde. Den ekonomiska nyliberalismen vinner snabbt terräng. Moderaterna håller på att vinna den ideologiska kampen. Nu ska vi alla göra våra vinstgivande investeringar i det individualistiska karriärsamhället, där den högsta lyckan är att göra pengar!

 

I skolorna får barnen lära sig den spännande aktiehandeln i utbildningspaketet ”Kapitalisten”, som sponsras av stockholmsbörsen. SAF och Timbro sprider sitt partiska utbildningsmaterial i skolorna och företagssponsring av skolans verksamheter blir allt vanligare. Barnen ska lära sig att gilla marknadsekonomiska lösningar.

 

Den borgerliga regeringen införde skatterabatter på fondsparande på 70-talet. Tillsammans med SAF hade man funderat ut strategin att ändra folkets attityder till aktieägande. I företagen infördes vinstandelssystem och man delade ut aktier till de anställda. Vi har fått individuell lönesättning och de vassa armbågarnas konkurrens. Idag är det vanligt att de anställda får sk konvertibler istället för större lönehöjningar. Nu är vi i Sverige världsmästare på aktiesparande och det är ganska tyst kring strukturrationaliseringar. Vi har gjort kapitalismens normer till var mans egendom.

 

Privatiseringen av de statliga bolagen började med den borgerliga regeringen: Celsius, Assi-Domän, etc. Socialdemokraterna har fortsatt i dessa spår. Hela svenska folkets järnväg försvann in i ett bolagskaos. Nu var det Telia och vi fick folkaktier. Idag äger sex miljoner svenskar aktier eller fonder. Media uppmanar oss dagligen att bli vinnare på börsen och kurserna redovisas varje dag i Rapport och Aktuellt, med A-ekonomi. Till och med Aftonbladet propagerade för att vi kunde göra ett klipp direkt genom att köpa teliaaktier. Det är nu häftigt att äga!

 

Sjukvård och omsorg ombesörjs effektivare och bättre av privata företag. De kommunala bostadsbolagen erbjuder hyresgästerna att köpa loss sina hus. Är det i rätt stadsdel kan detta också bli ett klipp, heter det tex från Stockholms fastighetsborgarråd.

 

Genom det nya pensionssystemet, vilket från början är ett Moderat förslag, har vi alla blivit kollektivanslutna till Börsen. Delar av våra pensioner, symptomatiskt kallad premiepensionen, är nu beroende av aktieplaceringar. Hela aktiehandeln bygger idag främst på att köpa och sälja; köpa billigt och sälja dyrt. Förutsättningen för detta är att efterfrågan ständigt ökar, dvs att allt fler vill köpa aktier. Men det är ju bara så vi kan göra en vinst, eller hur!?

Professor Zygmunt Bauman hävdar i sin bok På spaning efter politiken, att
våra dagars politikerförakt bottnar i att politiker förespeglar väljarna
att de styr och kontrollerar samhällsutvecklingen, vilket i det stora hela
inte är sant. Samhällsutvecklingen påverkas kraftigt av globalisering och
starka internationella ekonomiska rörelser, som politikerna inte vill eller kan
kontrollera, när de nu släppt kapitalrörelserna fria.

 

Politikerna har inte hängt med i de förändringar de själva öppnat upp för genom att släppa det internationella kapitalet fritt. Kapitalet söker sig till områden där det kortsiktigt ger bäst avkastning. Och det är inte där man tvingas ge bidrag (beskattas och betala arbetsgivaravgifter) till välfärdsstaten. Den statsfinansiella krisen i
Sverige, som var främsta anledningen till nerskärningarna i den offentliga
sektorn, uppstår en tid efter att politikerna just släppt alla
restriktioner för kapitalets internationella rörelser.


Samtidigt är det kanske så att en del av misstron mot politiken (och
politiker) härrör från att politikerna plötsligt har börjat syssla för
mycket med det internationella och för lite med det nationella. Här
framförallt uttryckt i vårt plötsliga medlemskap i EU. En majoritet av
medborgarna misstror detta projekt och tycker att politikerna skulle syssla
med annat än att åka till Bryssel. De kritiska och misstrogna ser inte att EU är någon garant för välfärdsstaten. Tvärtom, har man i stort lämnat dessa frågor utanför samarbetet och istället satsat just på konkurrens och att ge arbetskraft, kapital och tjänster fri rörelse inom unionen. Grundkonceptet för EU är den nyliberala kapitalistiska ekonomin.

 

Ibland har det hetat, från EU-anhängarna, att vi inte behöver oroa oss för
negativa konsekvenser för socialpolitiken genom EU-medlemsskapet, eftersom
socialpolitiken lämnats utanför till medlemsländerna att själva bestämma. Men kanske är det precis tvärtom, att välfärdsstaten på sikt är hotad just för att dessa fråga inte är centrala i samarbetet? I vilket fall som helst, kommer EU:s
socialpolitik att anpassas till ett EU-genomsnitt, eller kanske tom anpassas till den de minst utvecklade medlemsländerna har.

Alltså, det som idag undergräver förtroendet och skapar ointresse för politiken - som ju i välfärdsstaten betyder att bygga kollektivet, gemenskapen - är de ideologi- och värderingsförändringar  som säger, att var och en, i allt större utsträckning, ska vara sin egen lyckas smed. Var och en ska själv se om sitt hus, födas i rätt familj, välja rätt utbildning, armbåga sig fram, göra karriär, göra de rätta sociala investeringarna och framförallt bli en vinnare i aktiemarknadens tombola. Istället för kollektiva beslut om vilken samhällsservice vi ska ha, ska vi via plånboken göra våra val och på det sättet forma samhällsservicen. När vi genom köp och
försäljning formar samhället, var och en efter sina betalnings- och
konsumtionsmöjligheter, behöver vi ju inte ägna oss åt politik. Den har ju
blivit otidsenlig och överflödig (obsulet). Politiker, som oroas och
förfasas av allmänhetens bristande intresse för politiken, håller på att
gräva sin egen grav genom den nyliberala ideologin och ekonomismen, vilken
många av dem själva står för.

Men det är möjligt att pendeln håller på att slå tillbaka, med en ökande
opinion för att vissa verksamheter fungerar bäst om de organiseras och ägs
av samhället, av kollektivet genom kommuner, landsting och stat.
Nittiontalets privatiseringar av vård, omsorg och kommunikationer har inte
fungerat särskit bra (för att uttrycka sig försiktigt) och skapat massor av
problem för brukarna, användarna. Vänsterpartiets ökande, relativa
popularite är kanske en reflex av detta: privatiseringen har inte det stöd
hos svenska folket, som partiideologerna tror eller trott. Det kommer kanske att bekräftas när Attac blir en folkrörelse.

Alf Ronnby

Webbalf1.JPG

Nyspråk

NYSPRÅK I LERUM

Kommunkontoret i Lerum har numera förvandlats till ett sanningsministerium. Därifrån utgår uppmaningar till undersåtarna hur de ska uppfatta verkligheten och sig själva. De gamla parollerna: krig är fred, frihet är slaveri, har visserligen mist sin genomslagskraft. Men slagorden: okunnighet är styrka, är fortfarande högaktuella. Liksom: här fattas visa beslut, lyser de i blå neon överst på kommunkontoret.

 

Innanför dess murar gnetar översteprästernas lakejer idogt med att i alla sammanhang till undersåtarna förmedla dagens liturgi. Överst i kommunborgen presiderar översteprästerna och smider sina finurliga planer för hur de ska styra undersåtarna, utan att dessa själva förstår att de är manipulerade. Den allra bästa metod de kommit på är att få folket att göra det de måste göra, för att de själva tror att de vill det.

 

Ett ytterst verksamt medel för detta syfte är att förvränga undersåtarnas tankeverksamhet genom att trixa med språket. Därför har man liksom i Oceanien utvecklat ett nyspråk, där orden får motsatt eller fördunklande innebörd. I samhällsplaneringen tar sig detta följande uttryck: autokrati blir demokrati, manipulation blir samråd, park förvandlas till verksamhetsområde, panncentral blir värmecentral, luftföroreningar blir emissioner, hälsorisker blir gränsvärden, lokalgata blir huvudled, störningar blir miljöförbättringar, villa blir kontor, , snöd vinning blir rationalitet, berörda blir oberörda, osv.

 

Allt ingår och hänger samman i denna nya imaginära värld som översteprästerna skapar åt sina tacksamma undersåtar i Lerum. Världen har hunnit en bit förbi 1984, men i Lerum, som är lite efter sin tid, håller man som bäst på att förverkliga 1984. Så vist är det där.

                                                                      Alf Ronnby

Komma runt lagen

NÄR LAGEN BLIR ETT HINDER FÖR SAMHÄLLSPLANERARNA

 

Då den nya Plan- och bygglagen (PBL) kom 1987 var det ett uttryck för en modernare syn på samhällsplanering, där det inte främst skulle vara starka ekonomiska och tekniska intressen som skulle styra planeringen. Målet för reformen var att främja en god byggd miljö, vidga beslutanderätten för kommunerna och ett ökat medborgarinflytande. I portalparagrafen sägs att syftet med planeringen ska vara ”..att med beaktande av den enskilda människans frihet främja en samhällsutveckling med jämlika och goda sociala levnadsförhållanden och en god och långsiktigt hållbar livsmiljö för människor…” Grundsynen är alltså att planera för ett gott mänskligt liv.

 

PBL  ställer på flera ställen (1kap 6§, 2kap 2-3§ och 3kap 2§) krav på planering som leder till god hälsa och god trafiksäkerhet. Senare 1998 fick vi Miljöbalken (MB) vars syfte också är ”..att främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö..”. I år presenterade Nationella folkhälsokommittén sitt slutbetänkande Hälsa på lika villkor – nationella mål för folkhälsan. Där redovisas 18 nationella hälsopolitiska mål, vilka är viktiga att beakta i samhällsplaneringen.

 

Vi har alltså lagar och förordningar som på flera sätt ska bilda utgångspunkt och ramverk för en reellt existerande samhällsplanering, vilken har som främsta mål att skapa goda och hälsosamma livsmiljöer för människor. I takt med tidsandan om att förstärka demokratin -  markerad bla genom demokratiutredningen och prop 2001/02:80 – betonas också att medborgarinflytandet i planeringen ska förstärkas. På Boverket har man gett ut ett flertal skrifter till stöd för dessa strävanden i samhällsplaneringen (tex Vem bestämmer? 1998 och Delaktighet för alla 2001). I planerar- och arkitektutbildningarna lägger man relativt stor vikt vid att utveckla medvetenhet om och kompetens för dessa inriktningar i samhällsplaneringen.

 

I en av Boverkets senaste skrifter – Stadsplanera – betonas just samspelet mellan politiker och planerare å ena sidan och medborgarna å den andra, för att åstadkomma goda miljöer. ”Det blir faktiskt bättre resultat om alla bidrar med sin kunskap och sina erfarenheter”, säger Boverket. ”I PBL ses delaktighet och samverkan som grundläggande medel i en planering för goda livsmiljöer”(sid 123) Boverket fortsätter med ett resonemang (i enlighet med demokratiutredningen) att i en demokrati är det viktigaste att vi skapar och upprätthåller en moralisk övertygelse om att demokrati vilar på deltagande och delaktighet. Detta är den sk goda medborgarandan. ”Att stadsplanera innebär i mångt och mycket att bygga upp ett förtroende och gemensamt komma överens”(ibid s124). Fortfarande behövs vissa förbättringar i lagen och av planeringsinstrumenten för att medborgarnas inflytande ska förbättras. Men genom deltagarplanering och planering i dialog med medborgarna kan vi komma en bra bit på vägen mot dessa mål. Boverket rekommenderar därför att planerare för en dialog med alla berörda, även barn och ungdom! och att ha en generös inställning till och tolkning av vilka som är berörda (s131).

 

Det finns många kommuner där upplysta politiker och planerare, som hänger med i tidsandan, insett vikten av samhällsplanering i nära kontakt och dialog med brukare och medborgare. Särskilt viktigt blir detta i frågor där det finns motstridiga intressen och risk för konflikter. I enlighet med PBL finns det stora möjligheter att använda samrådsinstrumentet på ett sådant sätt att man får en dialog mellan planerare och berörda och därigenom också ger brukarna en chans till reellt inflytande i planeringen. Genom att i PBL kretsen av berörda väsentligt vidgats från det gamla sakägarbegreppet (dvs fastighetsägare) till att också omfatta hyresgäster, bostadsrättshavare, boende och andra som har ett väsentligt intresse av programmet och den aktuella planeringen, har lagstiftaren öppnat för ett vidgat deltagande och inflytande från medborgarnas sida.

 

Men det finns tyvärr också exempel på kommuner där mörkret fortfarande råder. En sådan kommun är Lerum. Där kan vi snarast få intrycket att de framsynta lagparagraferna upplevs som ett hinder som det gäller att på ett finurligt sätt kunna kringgå. Låt oss ta ett belysande exempel.

 

Kommunen har som målsättning att i ett antal tätorter införa fjärrvärme och att minska användningen av fossilt bränsle. Det är ju gott och väl! och kan se ut som bra målsättningar, som många medborgare troligen ställer upp på. Kruxet är emellertid att dessa åtgärder kostar stora pengar, som man säger sig inte ha. Lerum är dessutom en moderatdominerad kommun, som inte vill använda skattepengar för att uppnå dess mål. Det hela ska ske på rent kommersiella grunder via energibolaget (LEPAB). Resulatet har blivit att man försöker hitta så billiga lösningar som möjligt. Detta leder då till konflikter med kommuninvånare, som tycker att de presenterade lösningarna inte är bra. De ger för stora störningar och ökade hälsorisker. Medborgargrupper upplever också att kommunen och LEPAB genom dålig planering och snåla strategier vältrar över kostnader på dem.

 

I Lerums kommun går det då inte till så, som i PBL:s anda, att i dialog och samråd med de berörda försöka hitta lösningar som kan accepteras av alla berörda. Istället försöker politiker och tjänstemän vifta bort alla de boendes synpunkter, invändningar, motförslag och argument. Man är öht inte intresserad av en dialog med de berörda och kör till sist helt sonika över de ca 1000 boende i det villaområde, där man på parkmark vill placera den nya panncentralen. Men inte nog med detta! Man försöker från kommunens sida också, genom ett manipulativt förfarande i planprocessen, kringgå en rad olika bestämmelser om skyddszoner och avstånd till E20. En villa som kommer att ligga för nära panncentralen och som av bla Länsstyrelsen bedömts som olämplig som bostad, kallar man istället kontor, utan att något annat händer!

 

För att, som man tror, göra kretsen av personer som ska kunna överklaga planbeslutet, så liten som möjligt, delas detaljplanen upp i två delar och med två skilda beslut. Genom kommunens egna påhittade regler om att bara de som har fastighet på max 50 meters avstånd från tomtgränsen till panncentralen, räknas som sakägare, blir det med den här finurligheten inte några sakägare kvar. Därmed försöker kommunen säga till de boende och till Länsstyrelsen att man ”bedömer att ingen är behörig att föra talan mot detaljplanen”. Slutligen låter man bli att underrätta de berörda om kommunens beslut om detaljplanen och tror att detta också betyder att ingen är berörd.

 

Agerandet från Lerums kommun är anmärkningsvärt och står i bjärt kontrast till intentionerna och andemeningen i PBL. I fråga om vilka som är berörda av planen, agerar man inte utifrån PBL utan med stöd av egna principer. När man i en skrivelse (underrättelse) till Länsstyrelsen i fråga om vilka som enl kommunen är besvärsberättigade (i praktiken igen!) hänvisar till samarbete med Boverket, blir det nästan parodiskt med tanke på det budskap Boverket i den ena skriften efter den andra framför: var generös och tillåtande!

 

Det är märkligt att ansvariga i kommunen är beredda att agera på detta sätt mot sina egna medborgare och till och med försöker intervenera i själva rättsprocessen. Förmodligen beror det inte på okunnighet. Här har vi ett exempel på otillbörlig maktutövning. Det ankommer inte på kommunen att ha synpunkter på vem eller vilka som är besvärsberättigade. Förfarandet här kanske visar på ett allvarligt problem i den kommunala demokratin, som bla handlar om allt för stora avstånd mellan politiker och tjänstemän å ena sidan och medborgarna å den andra. Möjligen tyder det också på bristande kompetens (och kanske vilja) när det gäller konflikthantering. Vad vi ser exempel på här är gammaldags, auktoritär maktutövning.

 

Det principiellt intressanta med fallet Lerum är att man inte alls hängt med i utvecklingen av den demokratisering av samhällsplaneringen som inletts för ett bra tag sedan. Därmed är det uppenbart att bla Boverket och Länsstyrelsen bör ta nya krafttag för att försöka upplysa även de mest efterblivna i den moderna samhällsplaneringen.

 

Lennart Bergquist                          Alf Ronnby

Planarkitekt                                   Docent, sociolog

Krispartier

PARTIERNAS KRIS ELLER KRISPARTIER?
Hur ska det gå för partier, där avståndet mellan dess ledning och
funktionärer å ena sidan, och medlemmar och väljare å andra sidan tycks bli
allt större? Hur kommer det att gå för partier där inte bara väljarstödet
sviktar, utan också förlorar stora delar av sin kropp, medlemmarna? Hur
kommer det att gå för partier som inte har gjort upp med sitt ideologiska
program och i praktiken för en politik som har svagt stöd i programmet? Hur
kommer det att gå för partier som förvandlats från folkrörelsepartier till
funktionärspartier?

Dessa frågor är relevanta för flera av våra partier, som mist både
väljarnas och partifolkets förtroende och intresse. Men frågorna har på
sistone framförallt kommit att riktas till socialdemokraterna, efter att
detta stora parti hamnat i en förtroendekris. Skälen är flera: relativt
låga opinionssiffror, trots att Sveriges ekonomi nu går ganska bra, svagt
stöd för partiledaren Göran Persson, stark intern kritik mot ledningen,
katastrofal minskning av medlemsantalet (minus 100 000), stora svårigheter att aktivera medlemskadern, spänningar mellan sosseledningen och LO. Ovanligt dålig uppslutning på 1:a majtågen detta år och inga radikala paroller. Vägran att rädda tidningen Arbetet, försäljning av Folketshus i Stockholm, osv. Manipulationerna i samband med EU- och EMU-frågorna. Vackert tal om behovet av en stark välfärdsstat, men i praktiken stora nerskärningar inom skola, vård och omsorg de senaste tio åren. De senaste vallöftena har man inte sett mycket av i verkligheten. Man vågar inte tala om för väljarna att man steg för steg håller på att höja pensionsåldern till 67 år. När folket så småningom får detta klart för sig, och att vi i blivit grundlurade på hur mycket (lite) pengar vi kommer att få i pension med det nya systemet, kommer det att bli ett ramaskri, som gör dagens politikerförakt till en mild västanfläkt!

 

I utrikespolitiken tycks s-regeringen inte kunna ha en egen åsikt, sedan vi gått med i EU och gjort oss helt beroende av de stora grabbarna Gerhard Schröder, Tony Blair och Lionel Jospin. Man stödde anfallskriget mot Jugoslavien. Man vågar inte kritisera Israel för dess mördande av stenkastande palestinska ungdomar och barn. Man sitter i knät på höken Blair och accepterar folkmordet på 1,5 miljoner irakier genom stödet för västmakternas blockad av Irak. Olof Palme måtte vända sig i graven, medan Madeleine Albright tycker det är värt priset!
Socialdemokraterna är (var?) ett stort, och välorganiserat skepp på det
politiska havet. Skutan seglar på men kompassen snurrar, färdriktningen är
oklar, besättningen är trött och lite villrådig, och signalerna från kapten
går inte riktigt fram.

Allra tydligast är klyftan kanske i EU-frågan. Gång på gång fattar
ledningen beslut som inte avspeglar medlemsopinionen. Kan ni se framför er
när partiordförande Göran Persson sitter där på podiet på partiets
extrakongress i våras och, rosig om kinderna, säger: "Nu har vi (Jag)
kommit ända hit. Vi har fått ett beslut om att gå med i EMU." Ett beslut
mot medlemsopinionen. Uppenbarligen har man tappat kontakt med gräsrötterna, när man tror att man kan gå iland med att köra över medlemmarna på detta sätt.  Det kommer sannolikt att visa sig att partiet gjort ett stort misstag, när man valt den centralistiska, toppstyrda modellen, samtidigt som man låtsas vara ett rörelseparti. Men eftersom ledningen ännu har ett starkt grepp om partiapparaten, blir det ingen större, öppen revolt. Revolten sker i det tysta. Medlemmarna lämnar partiet i massor utan att slå i dörrarna. Det är svårt att få folk att ställa upp på
förtroendeuppdrag tex i kommunerna. Och nyrekryteringen bland de unga är
rena katastrofen.

Både socialdemokraternas väljare och medlemmar håller på att bli vilsna i
politiken. I alla tider har de fått lära sig att fienden finns både till
höger och vänster. Men när nu socialdemokraterna samarbetar nära med
vänstern och samtidigt står för en socialliberal politik, vad gäller
staten, välfärden, ekonomin och utrikespolitiken, som inte skiljer sig
nämnvärt från vad de flesta andra partier anser, vem ska
man då stödja?

 

När nu s-regeringen gjort sig beroende av ett par småpartier – ja, vänsterpartier är väl inget ”småparti” längre – och dessa inte alltid bara böjer sig för sossarnas vilja, höjs röster att småpartierna fått för stort inflytande i politiken. Senast vad det Inger Segelström, s-kvinnornas ordförande, med benäget bistånd av professor Olof Pettersson (känd för sina centralstatsvänliga idéer), som ville ha en ny valordning, som utestänger småpartier (som klarat 4%!) från riksdagen. Så lågt har man fallit! Går det inte att klara opinionen med politiken, försöker man klamra sig fast vid makten genom valtekniska manipulationer.

Socialdemokratins styrka har legat i att man haft en mycket bred bas i
lönearbetarkollektivet. Men samhället har förändrats och klasstrukturen ser
inte ut som för bara 30 år sedan. Lönearbetaridentiteten och klasskänslan
är inte så tydlig längre. Att sjunga internationalen och demonstrera på
första maj är inte längre mobiliserande. Det betyder inte att maktfrågorna
blivit ointressanta för löntagarna. Tvärtom är man pga utbildning, kunnande
och ansvar mera intresserad av inflytande över arbete och livsvillkor.

Problemet är att man inte tror det nyttar mycket att vara politiskt
aktiv. Det gör ingen skillnad, tänker man och många är också
desillusionerade, tex de unga politiska avhopparna. Av dem som invaldes i kommunfullmäktige vid senaste valet, har 1500, ca 10% hoppat av efter två år. Samma gäller i landstingen. Unga människor är idag heller inte intresserade av att arbeta i toppstyrda, tröga organisationer.
Men det ser ut till att socialdemokratins problem inte bara är detta partis
problem. Kanske är vi på väg mot partiernas kris i detta land. Allt fler
tycks misstro det politiska budskapet och menar att politiskt arbete är en
hopplös uppgift. Men misstro mot och ointresse för de politiska partierna är inte bara självförvållat, dvs att de agerat på ett sätt som skapat misstro. Kanske är
partiernas arbetsformer otidsenliga, åtminstone i de ungas ögon. Tidsandan
är ju den, att vi hyllar den individuella friheten, den egna karriären, de
snabba förändringarna och upplevelsemöjligheterna.

Vi har länge talat om individualismens tidsålder, men nu har den slagit
igenom på allvar. Partier och partipolitiskt arbete är helt enkelt ute,
omodernt! bland unga människor. Få vinner värde och prestige i kamraternas
ögon, genom att engagera sig politiskt. Tvärtom! Andra åldersgrupper är
besvikna, lurade, frustrerade och vilsna, tex alla de som röstade fram Ny
demokrati. Det kommer troligen att dröja innan partiernas kris är över. De
verkliga krispartierna, dvs de som har spelat ut sin roll i dagens
samhälle, kommer kanske att försvinna. Men förr eller senare kommer nog
medborgarna till insikt om att det är främst genom kollektivet och det
gemensamma arbetet, genom samverkan, som välfärd och trygghet skapas. Och
därigenom också frihet för de många människorna.

Alf Ronnby


 
gen_22.1.gif