1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

76

Rosengård 09 002mini.jpg

HEM TILL ROSENGÅRD

Av Alf Ronnby

 

Vid en rundvandring i dagens Rosengård kan man känna sig som en främling. Under 1970-talet och början av 80, arbetade jag som socialarbetare i Rosengård. Vi var ett par så kallade ”fältisar”, som arbetade med samma metoder som Barak Obama gjorde i Chicago, innan han började studera på Harvard. Det kallas community organizing eller på svenska samhällsarbete och går ut på att engagera och organisera de boende att ta itu med lokala problem. Befolkningen ska ta kontrollen över sina vardagliga, nära förhållanden och situationer. Vi var upptagna av de sociala förhållandena i smältdegeln Rosengård. Redan då blev ”flaggskeppet” i Malmös bostadspolitik betraktad som ett problemområde, med många invandrare, arbetslösa och folk som lever på bidrag.

 

Det är ingen lätt uppgift att tackla dessa problem och våra framgångar var begränsade och relativt kortvariga. Av projekten syns idag bara ett lekområde på Örtagård. Men vi kunde ändå inte föreställa oss att utvecklingen skulle bli som den blivit i Rosengård. Det positiva man ser är att området blivit mycket grönare och att det finns butiker och serviceverksamhet ute i kvarteren – det tilläts inte på den tiden. Men idag är Rosengård ännu mera ett invandrarområde och ett ”flyktingläger”. Det syns i gatubilden. Falafastånden är många liksom kvinnorna med huvudduk och annat som helt döljer håret. En del har också fotsida dräkter. Södra sidan av centrum liknar mest en basar i Mellanöstern, med små butiker och hantverk.

 

En rundvandring på blanka eftermiddagen, visar en stor mängd icke sysselsatta personer på gårdar och gator. Det är rikligt med barn och ungdomsgängen hänger i gatuhörnen. Från deras sida, eller i vart fall hos skinnskallarna, får man erfara en viss fientlighet mot den vite, svenske främlingen, medan unga kvinnor med huvudduk frimodigt ler och hälsar med ett glatt Hej! Samlingar av vuxna utlänningar glor däremot misstänksamt på besökaren, som uppenbart inte är Rosengårdsbo. Sällan har jag sett så många polisbilar på en plats. Jag räknade till sju och poliser som släpade på full utrustning, trots att stationen i Rosengård har semesterstängt.

 

Lika lite som man i regel kan se utanpå människor, hur det är invändigt, så är det med husen, bortsett från parabolantennerna på varje balkong. Jag tänker på bilderna jag sett på TV, hur kackerlackorna rusar i kökslådorna, bakom trasiga tapeter och golvmattor, hur möglet växer på väggar och tak i badrum. Den efter svenska förhållanden, enorma trångboddheten, då flera familjer, med många barn, bor i samma lägenhet. Vid McDonalds står bussarna från Tuzla morrande. Förväntansfulla resenärer på väg hem till Bosnien flockas. Strax bär det av hem.

 

Musiken som strömmar ut från ett öppet fönster, dofterna, människornas utseende, butikernas hamn och den allmänna atmosfären, allt talar för att man befinner sig i ett ”främmande land”. Kan du göra dig förstådd på svenska eller engelska? Det är långt ifrån säkert. Ett är dock säkert, Rosengård är mycket annorlunda.

Rosengård 09 050min.jpg

KLASSAMHÄLLETS SPEGLING

Av Alf Ronnby

 

Fattighuset i Torekov på Bjärehalvön, stod färdigt 1854. Det är ett gediget gråstenshus nere vid vattnet. Havsutsikten mot Kattegat och Hallands Väderö är fin. Fattighuset var ett resultat av ett nytt reglemente för fattigvården inom Torekovs församling. Tidigare inackorderades alla socknens fattiga hos privatpersoner. Fattighuset hade sex rum, två kök och två förstugor. Det kostade 1400 riksdaler att bygga och hade ett fint tak av Höganäs tegelpannor. År 1875 bodde fem kvinnor och tre barn i fattighuset. Barnen var den medellösa Johanna Dahlbergs barn. Systrarna Fredrika och Lovisa Pettersson var sjökapten Fredrik Petterssons döttrar. De hamnade på fattighuset efter pappans död. Systrarna bodde där tills de dog (1903 resp. 1911). 1929 hade fattighuset spelat ut sin roll och såldes till en sommargäst 1936. Det är fortfarande i samma familjs ägo. Idag uppfattas det gamla fattighuset som ”ett av de vackraste och mest välbelägna husen i samhället”, värt många  miljoner.

 

1855 hade Torekov 519 invånare. Av dessa var 20 kvinnor och 13 män så fattiga att de var befriade från skatt. Sju personer var fattighjon, som fick understöd av församlingen. Under nödåren på 1860-talet, då skördarna slog fel och fiskarbefolkningen inte kunde byta till sig jordbruksprodukter mot fisk, steg antalet skattebefriade till 47 och fattighjonen till 18. Fiskarbefolkningen i Torekov var inte fattigare än flertalet i dåtidens samhälle, men var mera utsatta för vädrets makter och beroende av fiskelyckan. Både 1862 och 1872 härjade stormar och 1889 slog sillfiket helt fel. Nöden blev stor och Torekovsborna fick vädja om hjälp från landshövdingen. Ett tusen kronor beviljades att fördelas på ett 90-tal personer. Stormiga år ledde till förluster av människoliv, båtar och redskap. Olyckor till sjöss ledde till invaliditet och oförmåga att försörja sig och familjen. Folkökningen under 1800-talet medförde svårigheter att klara försörjningen för alla. Mellan 1880 och 1910 utvandrade därför 274 Torekovsbor till USA.

 

Idag är allt annorlunda.  Om Torekov på 1800-talet var en spegling av dåtidens klassamhälle, så är det också idag, men med omvända förtecken. I gamla Torekov finns inte många genuina Torekovsbor kvar. Samhället befolkas av sommargäster, varav inte så få hör till Stockholms societeten. Dessa har så mycket pengar, att de köper vad de vill ha, kosta vad det vill. De gamla fiskarstugorna längs stranden kostar nu många miljoner och priserna stiger för varje år och spekulant. Ett litet hus på 67 kvm vid ”Morgonbryggan” är nu till salu för 19,7 miljoner. Prinsessan Madeleine bidrar nu Torekovs glans.

 

Att Torekov förvandlats från fiskeläge till societetens och fåfängans sommaridyll har sina konsekvenser, inte bara för huspriserna. På sommaren är det liv och rörelse, när societeten frotteras med varann. Men när sommargästerna rest hem och det mesta bommar igen i september blir det tyst, stängt och stilla i det förr så livfulla samhället. Se här en reflex av det nya klassamhället.

 

 

 

Rosengård 09 047min.jpg

MÖRKRETS KRAFTER SLÅR TILLBAKA

Av Alf Ronnby

 

Det finns en intressant ironi i att den som stöder mörkrets destruktiva krafter inte sällan själv råkar illa ut. För egen vinnings skull går man i allians med onda krafter. Men det straffar sig. I den internationella politiken kan vi se hur regimer ibland för ett ruttet spel i maktkampen. USA stödde på flera sätt al-Qaida och talibanerna i Afghanistan, därför att man ville skada Sovjetunionen. Som tack för detta fick man 11:e september. Före och under Iraks krig mot Iran, stödde man Saddam Hussein, med vapen, för att försvaga gudsstaten.  Men Saddam blev övermodig och lydde inte husbondens röst. USA kom därför att engagerade sig i ett krig, som kostat tusentals amerikaner livet, för att inte tala om alla offer i Irak.

 

USA:s stöd till exilkubaner och blockaden av Kuba, drev Castro och Co i händerna på Sovjet, vilket var på vippen att leda till ett nytt världskrig. USA:s stöd till Saudiarabien, som exporterar wahabismen (konservativ islam) till Asien och Europa (där Saudiarabien finansierar moskébyggen), har lett till islamismens utveckling och hotet mot den västerländska livsstilen.

 

Det är naturligtvis inte bara USA, som satsat på ondskans krafter av egenintresse och fått dess bumerang i nacken. Pakistans stöd till radikala islamister, i syfte att de ska angripa Indien i Kashmirkonflikten, har lett till att radikala islamister hotar ordning och säkerhet i Pakistan. Kinas stöd till regimen i Nordkorea, i deras vendetta med Sydkorea och USA, har bidragit till en skurkregim, som hotar omvärlden.

 

De tyska borgarnas och kapitalisternas uppbackning av Hitler och hans regim, som vilade på stortyska drömmar och girighet, blev ett stöd som ledde till undergången. Tyskland, liksom USA, har en dålig tradition av att stötta mörka krafter i egensyfte. Så backade Tyskland upp Lenin och bolsjevikerna i syfte att destabilisera och försvaga Ryssland, en gammal fiende. Och vad fick man!

 

Storbritanniens och Chamberlains sätt att stryka Hitler medhårs och acceptera nazisternas territoriella anspråk, för att skapa ”peace in our time”, är ett belysande exempel på den ironi jag talar om. Som bekant, ledde det till att Hitler fick fria händer att angripa Polen, som blev inledningen till andra världskriget. Molotov-Ribbentrop-pakten, där Tyskland/Hitler och Sovjet/Stalin förband sig att inte angripa varann, kan ses i samma ljus. Några år senare stod tyska armén vid Leningrad och Moskva.

 

Natos och västmakternas stöd till gerillan (UCK) i Kosovo under kriget i Jugoslavien, har lett till att före detta terrorister (Hashim Thaci och Ramush Haradinaj) sitter på ledande poster i Kosovo och att Kosovo blivit en clearingcentral för narkotika och vapensmuggling till Europa.

 

När den Pakistanska regeringen försökte ställa sig in hos talibanerna i Swatdalen, uppmuntrades talibanerna att utvidga sitt kontrollerade territorium. Dialektiken i dessa processer är att stödet möts av sin motsats. Ondskans bumerang slår tillbaka och det hela blir mycket värre än om man avstått från att ingå allianser med mörkrets krafter. 

Rosengård 09 048min.jpg

MUSLIMER SÄLLAN ISLAMISTER


Dilsa Demirbag-Sten kommenterar den uppmärksammade (20/10) artikeln i Aftonbladet (19/10) av Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson. Tyvärr leder inte hennes artikel till större klarhet i debatten, genom det sätt hon använder begreppen på och benämningarna av islam och muslimer, för att (troligen) säga att man bör skilja på person och religion.

Visst är det uppenbart att Åkesson vill varna för en smygande islamisering i Sverige och Europa. Åkesson och andra har inga problem med att visa att antalet muslimer har ökat kraftigt i Europa de senaste 50 åren. Vilka konsekvenser detta på sikt kommer att få, är svårt att säkert veta. Att det kommer att påverka våra västerländska kulturer och samhällsordningar, är det ingen tvekan om. Det har vi redan sett på flera sätt, vad tex gäller anpassning till krav från den muslimska befolkningen (byggandet av moskéer, muslimska skolor, muslimska butiker, rituellt slaktat kött, beslöjade kvinnor i gatubilden och debatten kring slöjan, debatten kring hederskulturer, etc) Men är det meningsfullt att raljera med att religiös uppfattning skulle vara genetiskt betingat?

 Disla Demirbag-Sten säger att Åkesson blandar ihop islam och mulsim, därför att det skulle gynna hans främlingsfientliga parti SD. Det är en etablerad uppfattning, att en muslim är en person som är anhängare av islam. Jag tror att Demirbag-Sten är ute efter att man bör skilja på etnicitet och religionstillhörighet. Många muslimer är också araber, men den största gruppen muslimer finns i Indonesien och de är inte araber eller perser, men ett malaifolk.

För mera klarhet i diskussionen hade det varit bättre att skilja på muslimer i allmänhet och radikala islamister. Också dessa är muslimer, men de mest reaktionära av dessa. I sin extrema, militanta form, uppträder de som jihadister, vilka vill delta i ett globalt heligt krig mot de otrogna och den västerländska kulturen, som de hatar. En del av dessa, vanligen unga muslimska män, söker sig till islams rötter och hamnar bland annat hos wahhabisterna, vilka missionerar i Europa och betalas av Saudiarabien. Det är alltså lite motsägelsefullt att vi kallar dem radikala, när de egentligen är urkonservativa. För en del islamister och jihadister är deras religiositet mest en ideologisk drapering, för att ge dem identitet och status. Det ger också en viss pondus och makt att låtsas att man representerar en av världens största religioner.

När Åkesson varnar för dessa krafter, har han en poäng. Islamisterna är ett visst hot och vi har många rapporter om hur dessa, ofta unga män, trakasserar andra muslimer – inte minst unga tjejer -  vilka bara vill leva ett vanligt liv, utan religiösa åthävor, i Sverige. Dessa muslimer har ofta själva flytt från religiös och politisk förföljelse och vill inte bli sammanblandade med islamister. Det är därför vi bör se upp med den politiska korrektheten, som gör att vi under rädsla att uppfattas som främlingsfientliga, inte lyfter fram, i ett avslöjande ljus, dessa fundamentalistiska, muslimska fanatiker.

Alf Ronnby

Författare till boken Fördömda stad (om jihadister i Rosengård)

 

 

 

Rosengård 09 045min.jpg

DE FRUSTRERADES REVANSCH

Av Alf Ronnby

 

Sverige är det land i Europa som tagit emot flest flyktingar i förhållande till sin folkmängd. Detta har lett till en intensiv debatt om invandringspolitiken och i de breda folklagren finns ett stort missnöje, som brukar kallas främlingsfientlighet. EU-medlemskapet och de öppna gränserna, vilket ökat kriminaliteten, är också grund för irritation och ilska. Förhållandena visar sig i en stark misstro mot det politiska etablissemanget och mot riksdagspartierna. I Sverige, liksom i Danmark, finns ett parti (som ännu står utanför riksdagen) som försöker rida på denna missnöjesvåg: Sverigedemokraterna.

 

Sverigedemokraterna (SD) är ett nationalistiskt, populistiskt parti på högerkanten. Det bildades 1988 av personer med en bakgrund i den främlingsfientliga rörelsen Bevara Sverige Svenskt (BSS). Under 90-talet hade SD bara små lokala framgångar i valen och partiet präglades av interna motsättningar. På 2000-talet har partiet genomgått en anpassningsprocess för att bli mera rumsrent. Numera styrs partiet av en kvartett, som lärde känna varann under studietiden vid Lunds universitet: Jimmie Åkesson partiledare, Björn Söder partisekreterare, Mattias Karlsson informationsansvarig och partiideolog och Richard Jomshof chefsredaktör för partiets tidning SD-kuriren. De nya makthavarna har rensat ut dem som hade anknytning till nazistiska organisationer eller som var kriminella.

 

Populistiska organisationer drar till sig en del underligt folk som ger organisationen problem med sin image och PR. Kvartetten är unga, prydliga killar, som ser bra ut och kan sätta på sig studentmössor. De framstår som vanliga, hederliga svenskar, som vill slå vakt om det genuint svenska – svenska värden. Vad detta är, är inte alldeles klart, men handlar förmodligen om flit, redlighet, självförsörjning, att göra rätt för sig, inte ligga samhället till last, lag och ordning, hålla sig till svenska traditioner och kristna värden, värna om familjen som samhällets grundpelare och om jämlikhet. Partiet vill framstå som försvarare av den lilla människan, mot myndighetsförtryck och ”big government”.

 

SD har sitt största stöd i mindre samhällen och på landsbygden, särskilt i Sydsverige. Man är kritisk till toppstyrning, särskilt från urbana, politiska, intellektuella och ekonomiska eliter och odlar en viss antiintellektualism – trots kvartettens universitetsbakgrund. Främlingsfientligheten grundas i att flyktingpolitiken kostar en massa pengar (ca 30 miljarder per år) och att många utlänningar i landet, med främmande kultur och religion, urholkar den svenska kulturen. Islams utbredning ses som ett hot.

 

Men enfrågepartier har sällan framgång i riksdagsval och därför har SD efterhand breddat sin politik att också gälla äldreomsorg, familjepolitik och kristna grundvärderingar. Moral och etik har förflackats och lett till allt mera avvikande beteende: kriminalitet, laglöshet och missbruk av droger. Vad gäller den tilltagande brottsligheten står SD för hårda tag och raka rör, dvs. enkla, populistiska lösningar. Man vill också framstå som det mest EU-kritiska partiet och exploatera de opinioner som är kritiska till EU.

 

Den mest typiske SD-sympatisören är en man från arbetarklassen, som känner sig hotad av billig, utländsk arbetskraft, som följd av EU och öppna gränser. Han kan också vara arbetslös eller förtidspensionerad, bor i en mindre stad eller på landet. Han har lågt förtroende för politiker, myndigheter och EU och anser att Sverige tar emot för många flyktingar. Han har en traditionell familjesyn, är kritisk till homosexuella och idéer om samkönade äktenskap.

 

SD kan ses som en proteströrelse mot de senaste decenniernas strömningar och förändringar i landet och i världen. Eftersom de etablerade partierna accepterar och/eller främjar den senmoderna utvecklingen i viktiga sociala frågor (se ovan!), samt förhållanden på arbetsmarknaden och EU-politiken om fri rörlighet för arbete, tjänster och kapital, försöker SD utnyttja det opinionsgap som finns mellan de etablerade partierna och gräsrötterna. Man försöker ta missnöjda väljare från främst socialdemokraterna och kristdemokraterna, samt vinna de allmänt missnöjda som inte brukar rösta.

 

I val efter val har SD gått sakta framåt tills man fick ett genombrott i det senaste kommunalvalet 2006. Då fick SD 281 mandat i 144 kommuner, dvs. i hälften av landets kommuner. Flera opinionsundersökningar i år har visat att SD skulle få mer än 4 procent i riksdagsvalet och därmed komma in i riksdagen, vilket man misslyckades med i valet 2006 då man fick 2,9 procent. (Ett pari måste få minst 4 procent för att komma in i riksdagen.) Hur ser då förklaringen ut för SD:s framgångar?

 

Vi lever i omställningarnas tid. Automationen inom industrin leder till färre jobb, trots att produktionen ökar. Arbetslöshet är alltså delvis en effekt av strukturförändringar. EU-medlemskapet och globaliseringen ställer stora krav på snabba förändringar. Gränserna har öppnats och företag flyttar ut till mera vinstgivande lokaliseringar. Lycksökare och banditer från öst smiter in och den svenska rättsstaten tycks stå handfallen. Kriminella ligor härjar i landet och stölderna ökar. Gängkrig leder till att bomber sprängs utanför lägenheter och att folk blir nerskjutna på gatan. Otrygghet och rädsla leder till intolerans och krav på lag och ordning. SD och dess väljare drömmer nog om en återgång till 50-talets folkhem, ett mera homogent, traditionellt och stabilt Sverige. Varje förändring tycks i sig bära sin motsats. I politiken betyder det motrörelser. Europa ser växande nationalistiska rörelser pga ekonomiska krafter, globaliseringen och EU:s utvidgning, invandringstrycket och drömmen om Europa. Genom centralisering av den demokratiska/politiska infrastrukturen har avstånden mellan folket och politikerna ökat och misstro skapats.

 

SD har sitt starkaste stöd i Sydsverige och särskilt i Skåne. Där fick man mandat i alla kommunerna utom en, Vellinge, den enda som inte tagit emot flyktingar. I Landskrona fick SD 22 procent och blev största parti. Varför är SD så starkt just i detta gamla danskland? Det finns en historia kring bruna rörelser i Skåne på 30-talet och högerpopulistiska på senare tid, tex Skånepartiet och Ny demokrati samt ett antal ”kommunens-väl-partier” på högerkanten. Dessa kan i viss mån ha plöjt marken och skapat en grogrund för SD, som haft tid på sig att organisera. Studier visar att det i Skåne finns ett större motstånd mot invandring jfr med landet i sin helhet. Lokalpatriotismen är gammal och stor i Skåne.

 

SD rider på en opinion mot invandring och invandringsproblematiken. Partiet uppfattas av en del väljare som det enda oppositionspartiet, som vågar tala klarspråk om problemen med allt för många invandrare, ligor och brottslighet (jfr Vlaams Belang i Belgien och Dansk Folkeparti). Statsvetare talar om erfarenhetsfaktorn, dvs att skåningar i större utsträckning har erfarenhet av den ”polske rörmokaren”. Billig, svart arbetskraft från Östeuropa strömmar till Skåne. LO menar tex att det finns ca 30 000 svartjobbare från Östeuropa i Skåne. Många skåningar inom arbetarklassen och bland småföretagare upplever illegal konkurrens från billiga arbetare och företag tex i byggbranschen. Arbetare och småföretagare är de som blir mest utsatta för den illegala konkurrensen. Klassiskt är att det främst är småföretagare och marginaliserade i arbetarklassen, vilka känner sin välfärd hotad, som stöder högerpopulistiska rörelser.

 

SD liksom andra högerpopulister driver ofta en kritik mot den offentliga sektorns misshushållning med skattepengarna. De appellerar till människor – ofta marginaliserade – med misstro till de etablerade politikerna. Att alla andra partier bojkottar SD har gett dem ökade sympatier hos folk som är besvikna och kritiska till de etablerade partierna. SD utnyttjar medvetet att de blivit ett slags ”under dog” i det politiska livet. Deras sympatisörer menar att SD tar upp reella problem i flyktingpolitiken, som medborgarna upplever, men som de etablerade partierna talar tyst om eller förtiger pga rädsla för att uppmuntra främlingsfientlighet.

 

Vi ska alltså inte bara uppfatta SD som en modern avläggare av gamla fascistiska partier. Snarare är SD en del av nationalistiska rörelser i Europa. I Österrike, Tyskland, Frankrike, Belgien, Danmark, Norge mfl finns starka populistiska partier på högerkanten och de tycks bli större. SD har kontakter med en del av dessa och vi kan anta att influenser från dessa länder och särskilt Danmark och Tyskland påverkar Skånes väljare. Skåningar har mera kontakt med det danska samhället och man kan fundera över om det också finns socio-ekonomiska likheter mellan Danmark och Skåne.

 

EU:s utvidgning har fortsatt och gränserna har öppnats åt öster, mer billig arbetskraft kommer hit. Ekonomin går minst sagt dåligt. Det är ett klassiskt scenario. Under tidigare ekonomiska kriser har ofta extrema politiska riktningar vuxit sig starka. Det finns alltså goda förutsättningar att det frustrerade småfolket kommer att rösta på SD i nästa val och att de kommer in i riksdagen.

 

 

 

 


 
gen_22.1.gif