1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 121 122 123 124 125 126 127 128 129 130 131 132 133 134 135 136 137 138 139 140 141 142 143 144 145 146 e-mail me


gen_474.1.gif

75

Höstlov 09 118mini.jpg

BILLIGT EU-MEDLEMSKAP?

Av Alf Ronnby

 

EU-kritiker tycker naturligtvis att det är väldigt dyrt för oss att vara med i EU. Årskortet kostar oss nu 29 miljarder kronor för att vara med i denna europeiska intresseförening. Andra, som tex EU-kramaren och teaterchefen Jasenko Selimovic, tycker att det är billigt, eftersom det bara kostar två procent av medlemmarnas BNP, som han säger (i Fokus nr 23). Och så anklagar han EU-kritikerna att ljuga om hur dyrt det är och att de gnäller över EU-byråkratins kostnader.

 

Av den svenska BNP:n (2700 miljarder) är kostnaden drygt en procent och alltså ungefär vad vi ger i U-landsbistånd.  Men mera intressant är att jfr med vår egen statsbudget. Vi betalar alltså 29 miljarder för vårt medlemskap, vilket är 3,7 procent av statsbudgeten. Av det vi får tillbaka i form av olika stöd, främst till jordbruket, är 10 miljarder. Netto betalar vi alltså 19 miljarder, vilket är mer än som går till kulturen och lika mycket som studiestödet i Sverige. Det är 38 procent av vad som går till hälso-, sjukvård och omsorg här i landet. Han gör ett nummer av att kritikerna skjuter in sig på EU-byråkratin. Men den kostar bara sex procent av EU:s budget, säger Selimovic storsint.

 

Selimovic kunde jämföra vad rikets styrelse kostar i Sverige. Men det vill han inte. Det passar inte hans syfte, eftersom det bara är 1,4 procent av budgeten, medan EU:s byråkrati kostar 6,6 procent. Selimovics avsikt är att misskreditera EU-kritikerna. Det slår tillbaka på honom själv och han kan sluta skratta i sin självgodhet.

 

EU:s budget på 1140 miljarder fördelar sig på fyra huvudområden: ”Hållbar tillväxt”, ”Naturtillgångar”, ”EU som global partner” och ”Frihet, säkerhet och rättvisa”. Pengarna går framförallt till naturtillgångar; ”stöd till hållbar utveckling av landsbygden”, vilket framföralt är. jordbruksstöd (45%) och ”hållbar tillväxt” (40%), vilket kallas ”konkurrenskraft” och ”sammanhållning”. Budgetens begrepp ser alltså mycket politiskt korrekta ut.

 

Just i år – liksom år 2001 – kostar det Sverige nästan en miljard extra, eftersom Sverige ska vara EU:s ordförandeland från första juli och då själv får stå för de administrativa kostnaderna. De har beräknats till 890 miljoner, som riksdagen anslagit. Men det kommer troligen inte att räcka.

 

Regeringen har försökt få näringslivet, vilka kan förmodas ha störst intresse av vårt EU-medlemskap, att ställa upp som sponsorer för ordförandeskapet, men där är man inte intresserad av att stå för fiolerna. Bara Volvo PV och Malaco vill bidra. Volvo lånat ut 90 bilar och Malaco förser delegaternas såriga strupar med Läkerol!

 

EU-entusiasten framför andra Cecilia Malmöström(fp) tycker det är tråkigt att intresset hos näringslivet är så litet, vilket man kan hålla med om, med tanke på vem som, förutom politikerna, bör ha störst intresse för EU. Eftersom budgeten på 890 miljoner kanske inte räcker, får vi skattebetalare punga ut med ytterligare 81 miljoner kronor för att fixa notan för politikernas kalasgrej.

 

Höstlov 09 138min.jpg

PUTIN RÖJDE UPP I TRÄSKET

Av Alf Ronnby

Det säger något om kapitalismens hängivna supporters, att de var beredda att acceptera att en samling skrupulösa skurkar snodde åt sig ryska produktionsanläggningar och fabriker, för en spottstyver i jämförelse med vad anläggningarna var värda. I praktiken hade dessa värden skapats av det arbetande ryska folket. Det oligarkerna gjorde var alltså att stjäla från det ryska folket. Liknande har i historien skett i många andra länder, men i fallet Russland blev stölden särskilt uppenbar.

 

Att politikern Putin, först president och nu premiärminister, är så populär hos ryska folket, beror huvudsakligen på att han röjde upp i detta oligarkträsk. Oligarkerna försökte, genom sitt enorma kapital, styra den politiska makten under den svage Jeltsin. Men när Putin ingrep, blev det ett ramaskri från politiker i EU och USA. Hos dem är den så kallade fria marknaden mera värd än rättvisa, moral och ordning i medborgarnas intresse. Propagandan kring den fria marknaden vilar huvudsakligen på en falks verklighetsbild, eller myt. Fri är den för människor med mycket pengar och makt. Detta fick det ryska folket bittert erfara under oligarkernas välde.

 

Som en reaktion och bestraffning återupplivade Bush och Co det kalla kriget. Några av Rysslands grannar anslöts till Nato och Bush planerade att placera ut missiler i Polen och Tjeckien. I Kirgisien har USA upprättat en flygbas. Plötsligt, utan dialog med Moskva, sa Washington upp ABM-avtalet om nedrustning. Bushadministrationen nonchalerade i stort alla synpunkter och reaktioner från Ryssland, där man uppfattade USA:s agerande som ett inringningsförsök och en provokation. USA stödde marknadsorienterade krafter i Ukraina och Georgien och försåg Georgien med moderna vapen. Det fick den USA-utbildade presidenten Sakaasjvili att tro att han genom ett krig kunde återföra utbrytarna Sydossetien (och Abchazien) till fadershuset. Carl Bildt hade, i traditionell svensk rysskräcksanda, bråttom att fördöma Ryssland, trots att det var Sakaasjvili och georgiska trupper som anföll Sydossetien. En EU-kommission har nu fastslagit att Bildt hade fel och det var Georgien som anföll.

 

I Moskva uppfattas det som mycket viktigt att få de tidigare sovjetrepublikernas sympati och lojalitet, men USA har på olika sätt försökt locka över den på västsidan. Kirgisien får tex 60 miljoner dollar per år för flygbasen. Mer än hälften av ryssarna har en negativ syn på USA, som av många uppfattas som en fiende. Obama har nu varit i Moskva och tycks kunna prata med Medvedev. Sannolikt kommer Obama inte att fortsätta i Bushs moddiga hjulspår. Grunden för ett nytt nedrustningsavtal har lagts, med en minskning av atomvapnen med en tredjedel i USA och Ryssland. Med svenska ögon kan man kanske se Putin som en modern tsar, med hårda nypor, auktoritära metoder och liten känsla för demokratiska processer. Men i ett land som saknar demokratiska traditioner, var detta nog vad man måste räkna med och kanske nödvändigt för att få en tingens bättre ordning efter den alkoholiserade Jeltsins slappa politik och oligarkernas välde.

Höstlov 09 134min.jpg

POLITIKER I OTAKT MED TIDEN

Av Alf Ronnby

 

Många politiker vet nog inte vad det egentligen handlar om. De tror att Internet är något man sysslar med för kommunikation och information. Själva skickar de e-postmeddelanden och letar information tex via Google och andra sökmotorer. En del har också en egen hemsida eller blogg. Detta var nyligen, tills vi fick FRA-debatten, också min bild av Internet.

 

Men jag förstår nu att Internet för de unga är mycket mera. Det är kanske att ta i, men intrycket är att de lever sina liv på Internet, genom Facebook, Youtube, mm. Genom att de också använder sina mobiltelefoner för den kontinuerligt pågående självpresentationen och interaktionen, är de ständigt uppkopplade. Jag har lite svårt att förstå, att de vill ägna så mycket tid åt denna aktivitet. Själv blev jag ganska snabbt trött på tjafset på Facebook. Men unga människor uppfattar det på ett annat sätt. Tidsandan handlar om att skapa sig en identitet och image, vilket leder till en extrem självcentrering och upptagenhet av att uppmärksammas. Det är väl i detta sammanhang man ske se ”bloggosvären”.

 

Piratpartiets stora framgång i EU-valet, har gett de etablerade partierna något att fundera över. När ett ungdomsparti med två frågor på sitt program - frihet på Internet och integriteten - får mer än 200 000 röster (och 7 %) väcker det uppmärksamhet. Det är vad Piratpartiet vill ha. Särskilt mycket kan de inte göra i EU, även om där finns sympatisörer. Egentligen hade deras framgång inte behövt vara en total överraskning, eftersom uppståndelsen och debatten bland de unga i samband med FRA-lagen (avlyssning av all internationell datatrafik), domen mot Pirot Bay och diskussionen kring upphovsrätten på Internet, samt lagen om datalagring (som är på väg) gett tydliga fingervisningar om att politiker är i otakt med tidsandan och  ungas värderingar. Genom att gå på terroristskräckens linje och film- och musikindustrins krav, har politikerna hoppat i galen tunna.

 

Detta gäller givetvis inte bara i Sverige. Piratpartier finns i många andra EU-länder och i Tyskland fick de fler röster än i Sverige. Jag kan tänka mig att de etablerade partierna tom är rädda för den maktförskjutning som Internet innebär. Den gamla politiska modellen är att de politiska partierna formulerar sina program, som de försöker sprida till väljarna. Det är mycket av kommunikation uppifrån och ner. Men med Internet och bloggosvären, håller de klassiska maktförhållandena på att förskjutas. Det har politikerna nu fått upp ögonen för och deras åtgärder är att genom lagstiftning försöka undertrycka det nya, som har en radikal potential. Politikerna håller på att förlora det så kallade problemdefinieringsprivilegiet och det skrämmer dem.

 

Piratpartiet vill motsatsen och nu startas Pirot Party International, för att ta fighten med etablissemanget i Europa. Internet är inte längre en särskild sfär eller avdelning av samhället. Det är en stor del av de ungas liv, ett liv de vill ha ifred för näsvisa och klåfingriga politiker. 

Höstlov 09 114min.jpg

IDEOLOGI GÅR FÖRE KUNSKAP

Av Alf Ronnby

 

Tågreformen. Motsägelsefullt i den borgerliga regeringen. Å ena sidan har vi en pragmatiker som Anders Borg, vars åtgärder i mycket bygger på nationalekonomisk kunskap. Å andra sidan har vi de som mera tycks drivas av ideologi, som i fallet med tågtrafiken, där Åsa Torstensson i linje med central, nyliberal ideologi, vill släppa tågtrafiken fri för olika operatörer.

 

Tågtrafiken i Sverige ska öppnas för fri konkurrens mellan olika tågbolag. I sommar har första steget tagits för fri veckosluts och helgtrafik. Utländska tåg, som kör in i landet, får i oktober också ta upp passagerare i Sverige och om ett år kommer järnvägarna att öppnas helt för fri konkurrens.

 

Man kan ju undra om detta kommer att fungera bra. Redan nu heter det från SJ och Banverket att järnvägarna inte räcket till. Det är för mycket tåg på spåren, logistiken blir komplicerad och förseningar uppstår titt och tätt. Med fler tågbolag som ska köra på samma järnvägar, lär det knappast bli lättare. Vi har erfarenheter av problemet med samordning av tidtabeller och förbindelser, när man som resenär behöver åka med olika operatörer. Man kan föreställa sig att detta blir ett ännu värre gissel för framtidens resenärer.

 

Ett annat problem med den fria konkurrensen blir att operatörer sannolikt kommer att välja de mest frekventerade och lönsamma sträckorna: Malmö – Stockholm, Malmö – Göteborg, Göteborg – Stockholm, Stockholm – Gävle och några till. Här kan det bli ett överflöd på avgångar. Men de mindre lönsamma sträckorna kommer tågbolagen inte att vara intresserade av, såvida de inte får tillräckliga statliga subventioner. Det blir alltså Rikstrafiken som får upphandla den trafiken och det kommer att kosta, både för skattebetalarna och resenärerna. Redan idag anser många tågresenärer att det blivit för dyrt att ta tåget. Därför är det troligt att järnvägsdöden kommer att fortsätta. De senaste 10 – 20 åren har många järnvägar lagts ner och detta kommer sannolikt att fortsätta i områden där resandeunderlaget är för tunt. Sverige i sin helhet har nog för lite folk och för få tågresenärer för att denna reform ska bli framgångsrik. I regeringens proposition beräknas kostnaderna öka med 100 miljoner per år, men det kanske inte räcker enl experter.

 

I Storbritannien avreglerades järnvägstrafiken 1993 och regeringen tvingades fördubbla det statliga stödet till tågtrafiken. Vissa bedömare menar att kostnaderna för staten blev mycket större än tidigare. Liksom i Storbritannien planerar regeringen att bolagisera skötseln av järnvägarna. När underhållet lades ut på entreprenad ökade olyckorna och efter några stora olyckor vid millennieskiftet, fick statliga Network Rail ta tillbaka underhållet. Dessa erfarenheter talar inte för att privatisering av tågtrafiken är särskilt väl genomtänkt och en bra åtgärd. Med den aktuella prispolitiken på tåg kommer bilresandet att fortsätta öka. Reformen tycks mera styrd av ideologi än kunskap och erfarenhet och är ett led i alliansens systemskifte i landet.

Höstlov 09 158min.jpg

ETT REAKTIONÄRT FÖRSLAG

Av Alf Ronnby

 

Professor Pontus Braunerhjelm mfl doktorer i Globaliseringsrådet vill införa avgifter på högre utbildning. Det betyder att universitets- och högskolestuderande ska, utöver de utgifter man redan har idag, också betala terminsavgifter för att få studera. Vårt nuvarande utbildningssystem, där både kreti och pleti i princip kan skaffa sig en högre utbildning, försvårar, enligt doktorerna, omfördelningseffekterna och de ekonomiska drivkrafterna, som gör att folk vill anstränga sig. Därmed är dagens system negativt för en effektiv tillväxt i samhället, anser de.

 

Samma elitistiska resonemang går igen när man föreslår att ”inkompetens ska kunna leda till uppsägning”. Doktorerna föreslår därför att turordningsreglerna i LAS tas bort. Anställning ska inte vara en grund för turordningen vid uppsägningar. Istället är det den anställdes kompetens som ska räknas. De klokaste och skickligaste ska få vara kvar, även om de just kommit in i företaget. De mindre kloka och effektiva får gå, även om de jobbat 30 år i företaget. Trofasthet och lång erfarenhet är av ringa värde i ett tänkande där förnyelsekapacitet, omställningsförmåga, flexibilitet och nytänkande är av högsta värde. De framgångsrika strebrarna ska också premieras genom en plattare inkomstskatt.

 

Sverige som en kunskapsnation ska krönas av ett ”excellenscentrum” på nobelprisnivå. Det är i storstäderna, som tillväxtens frontlinjer går och därför bör saten där ännu mera stimulera tillväxten av starka, innovativa klustermiljöer, där konkurrenskraftiga privata och offentliga aktörer samverkar.

 

Utskåpningen av våra brett uppskattade folkhemsideal motiveras, som vanligt nu, med globaliseringen och den ekonomiska krisen. Det är ett vanligt fenomen att förändringsivrare använder kriser som slagträ för att genomdriva ”nödvändiga” reformer, mot folkets vilja. Så var det när Ingvar Karlsson och socialdemokraterna plötsligt kom på att vi skulle gå med i EU. Nu tar borgarna varje tillfälle i akt för att riva upp populära folkhemsprinciper. Borgarna är på väg att i stat och kommuner, där de har majoritet, radikalt omgestalta vårt samhälle till ett postkapitalistiskt konkurrenssamhälle, där social skiktning motiveras med att vår ekonomi, i ett globaliseringsperspektiv, blir mycket starkare, när livets alla områden kännetecknas av tävlan och kamp. Den aktuella krisen är ett bra slagträ i detta sammanhang, som utnyttjas av regeringen.

 

Elitisten framför andra utbildningsminister Jan Björklund, vill lägga grunden redan i grundskolan, genom att införa elitklasser. Elitklasser i skolan leder till ett vi-och-dom-tänkande, avgifter för högre utbildning ökar skiktningen mellan dem som har och dem som inte har och mellan dem som ser sig som den framtida eliten och dem som är underordnade. Kompetens är ett relativt begrepp, öppet för bedömning, men det är inte tiden man arbetat.

 

Det är ett avgrundsdjup mellan dem vilka ser jämlikhet som grunden för samhällskontraktet och dem vilka tror på ständig konkurrens som alltings framgångskoncept.


 
gen_22.1.gif