1 2 3 4 5 6 7 8 9 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 52 53 54 55 56 57 58 59 60 61 62 63 64 65 66 67 68 69 70 71 72 73 74 75 76 77 78 79 80 81 82 83 84 85 86 87 88 89 90 91 92 93 94 95 96 97 98 99 100 101 102 103 104 105 106 107 108 109 110 111 112 113 114 115 116 117 118 119 120 e-mail me


gen_474.1.gif

MIN KRÖNIKA

Sommar 10 315 hemsidan.jpg


INNEHÅLL PÅ HEMSIDAN

Presentation av mina senaste böcker: INGA ÄNGLAR, BLÅSER UPP TILL STORM, SKUGGOR ÖVER SLÄTTEN, FÖRDÖMDA STAD, NATURENS POESI och FÖRRÅDD REVOLUTION   samt KRÖNIKAN        

SID 2. Orkanens öga, Jantelagen sitter djupt, Funktionslös är värdelös, Den heliga julen 2004, På väg mot 1984

SID 3. Vi har fått en åsiktspolis, Bilen i våra hjärtan, Kriget och den auktoritära personligheten, Malmö som varumärke, Slutet på var historia

SID 4. Behöver inte åka till Lappland, Bygderörelsen väcker hopp, Dags att stoppa statsterrorismen, Demokratier startar inte krig, NATURENS POESI Den svenska södern

SID 5. Den svåra byapolitiken, Drömmen om Europa, Att tåla kritik av islam, Easy Riders igen, Elfte september bra för Bush

SID 6. Svenskan inte officiellt språk i Sverige, En folkhemsk historia, Mordet på Anna Lindh är politiskt, Etnisk konflikt och terrorism, Ett anständigt samhälle

SID 7. Euron hotar den sociala ordningen, Korkade vita män, Mordet på Tjetjenien, Fängslande religioner, Förödande planering

SID 8. Gammal och ensam i Välfärdssverige, Habegärets tid, Hedersmord sker inte på eget bevåg, Hoppfullt för förorten, Hotad åsiktsfrihet

SID 9. Hur misslyckad är förorten, Ingen ärorik seger, Jihad kommer till Europa, Jättarnas hem, Jävla politiker!

SID 10. Kooperativ äldreomsorg, Krisernas skola, Kulturrasism och hedersmord, Kärlekens bro, Argument mot kriget

SID 11. Maktfullkomliga politiker, Miljöfundamentalister och växthuseffekter, När tekniken tar över, Plundringens drivkrafter, Barakatanställda utan rättssäkerhet

SID 12. Radikalfeminister motverkar sitt syfte, Religioner på gott och ont, Ryska gräsligheter, Sanningen om Kursk och Putin, Skolan och förakt för svaghet

SID 13. Socialtjänst i nyliberalt ljus, Solens land, Sverige tippar över, Bekämpa inte terrorismen med olagliga metoder, Så sabbar SJ en succé

SID 14. Terrorismen går inte att stoppa med vapenmakt, The Pacific Solution, Varför får kapitallogiken bestämma? Varför detta hat mot USA? Muslimska frustrationer

SID 15. Mediapaniken mot Migrationsverket, Desinformationen satt i system, De gick rakt i fällan! Den människoskapte guden, Den svåra demokratin

 

SID 16. Ett glädjande valresultat, Kvardröjande auktoritär planering, Attacken på facket, EU-attacken på Österrike, Blåögda politiker

 

SID 17. Reseberättelser: Till den äldsta civilisationen, För sent till Tunisien, Under Mexicos sol, Chile ett land med många ansikten, Och solen har sin gång

 

SID 18. Empowering People by Community Building, Gemenskapande återuppbyggnadsarbete, Ensam socialarbetare i glesbygd, Sociala aspekter på regionalpolitiken, Bygderörelsen visar på något nytt

 

SID 19. Så agerar en skurkkommun, Nazistiska värderingar och våra egna, Misslyckad strategi i Irak och Afghanistan,   USA:s anfall på Afghanistan, Kriget om opinionen

 

SID 20. Krisernas skola, Nyliberal anda, Nyspråk, Lagen ett hinder för kommunen, Krispartier

 

SID 21. Plundringens drivkrafter, Politisk krishantering, Den största demokratin? Demokratins hycklare, Välfärdens snyltare

 

SID 22. Sverige en rättsstat? Högervåg, Skönmålande politiker, USA lurad, Vad Sverige har förändrats!

 

SID 23. Misslyckad Ripjakt, Varför rösta till EU? Rösta på kålsupare? Våldet har gynnat Attac, Politiska robotar

 

SID 24. Digital-Tv-hydran, Offer för medeltida rättssystem, Sveriges minst korrekta parti, Vad är demokratin värd? EU-medborgarnas misstro

 

SID 25. Krigets försvarare, Fru Justitia såg för mycket, EU mot Haider, Folkmord i Tjetjenien

 

SID 26. Löjeväckande Fi! I katastrofen växer människan, Kriget mot terrorismen, Kan kommunen köra över sig själv? Lejonborg lyfte på locket

 

SID 27 - 29. Irländsk resa, Den unkna medelmåttan, Fokus dubbelmoral 

 

SID 30. Vänstern och Muhammed, Vem blir kriminell? Går åt skogen efter Palme, Hemlösa gör sig hörda

SID 31. Putting People First, Theories for Mobilizing, The Author

 

SID 32. Praxiology in Social Work, Teaching Social Work, Vår tids skridskoåkare

 

SID 33. Practising Community Work, Swedish Community Work

 

SID 34. Rural Community Development

 

SID 35. Vår tids skridskoåkare, Danskhat på export, Skjuta varg, Förstå revolutionen, Den horribla fastighetsskatten

 

SID 36. Vrångbilden av vänstern, Vem är terrorist? Försvaret NATO-ansluts i smyg, Polis, polis, potatisgris, Protesten lönade sig

 

SID 37. Svartskallar och andra honnörsord, Jagade småhusägare, Maskinsverige, Sverige en åsiktsdiktatur? De rikas paradis

 

SID 38. En trojansk häst, Nationalismen blommar, Kulturskapande utveckling,, Bra liv i små samhällen? Den sjuke mannen

 

SID 39. Låt Israel betala! Rädsla skapar tystnad, Hänga en president, Dumhetens politik, Slå mynt av katastrofhot

 

SID 40. Högerrebeller, Högervridet, Högerpopulism, Moderaterna gynnar egna

 

SID 41. Det sociala arbetets konst, Vita indianer i norr, En äkta revolution, Dyr julklapp

 

SID 42. Lobba för bögar, Svenska modellen under attack, Socialdemokratins väg, Politisk lekstuga, Lärdomar för Lerum

 

SID 43.  Terrorismens tidsålder, Bekämpa terrorismen, Skåne dagens Tjetjenien, Bojkotten motverkar sitt syfte, Lita på Sahlin?

 

SID 44. Extremist feminist, Då Irak nu Iran, Fortsatta framgångar för SD, Dessa fantastiska norrmän, Vänstergnäll om fastighetsskatten

 

SID 45. Hjältar i tredje världen, Rosengård - Blacksburg, Kriget mot terrorismen, Religioner som maskering, Vänsterreaktionärer

 

SID 46. Kronprinsessans återkomst, Sätt dit varenda jävel! Systemfel i socialtjänsten, Vilket helvete att flyga! Manipulativa EU-politiken

 

SID 47. Möte med 1800-talet, Farliga livet på landet, Centralismens tidsålder, Närkontakt med vilddjuren, Landsbygd skymningsland

SID 48. Statens janusansikte, Kvinnans hår, Glimtar av USA, Tillåts längre kritik? Muhammed som hund

SID 49. Islamofobi, Bluffmakare hos Vänstern, Ideologiska fastighetsskatten, I ekonomismens tecken, FN i vems intresse?

SID 50. Sommarnöje, Stenbrotten som blev naturreservat, Rädda vår planet! Det ungdomsvåld vi förtjänar, Oligarkerna i Täby

SID 51 existerar inte pga tekniska problem!

SID 52.Kulturkrockar i ungas språkresor, Tio små negerflickor, Förbannad kontinent, Hotet från Pakistan, Ny samhällsmoral etableras i Sverige

 

SID 53.  De första turisterna på Mallorca, Dalby i världen, Nya paradoxer i socialpolitiken, Ny samhällsmoral i Sverige, Den legitimerande förevändningen

 

SID 54.  Vårt hotade språk, Inte anpassad till tidsandan, Katastrofal seger för talibaner, Akademisk utbildning övervärderad, USA paradoxernas land

 

SID 55. Socialhögskolans förlorade själ, Dags att lämna EU, Obama står för något nytt, Det sociala arbetets uppgång och stagnation

 

SID 56.  Etik i socialt arbete, Drömlandet, Terroristkrig och fascism, Ska Sverige erkänna Kosovo? Socialhögskolans förlorade själ

 

SID 57 Den permanenta vendettan, Påminnelse om krigets vanvett, Demagogen Chavez stöder mördarband, Ondskans socialpsykologi, Folkmords-OS?

 

SID 58. Byn utan väg, Digitaleländet, Öknen lockar, Amish säger nej till modernitet, Svensken för maktskifte men inte förändring

 

SID 59.  Europa under attack, Europa under attack II, Hucklet visar kvinnans underordning, Med hedern i behåll, Rasism ett föråldrat begrepp

 

SID 60.  Politikerna sabbade pingsthelgen, Försvaret kan inte försvara oss, Politisk teater kring avlyssningslagen,

              Trixande i EU-politiken, Paradoxer i försvarspolitiken

 

SID 61.  Fascinerande Yellowstone, Längs älvar, sjöara och hav i Västsverige, Semester i Jättarnas hem, Bjärehalvön ett skånskt paradis, Klippön i Hanöbukten

 

SID 62. Dagen D på Mellbystrand, The Times they are A-Changin', I Snapphaneland, Vad är ett gott liv? Då kom sommarstormen

 

SID 63. Massornas tid, Elithögskolor något odemokratiskt, USA:s konfliktskapande politik, I skuggan av syndafallet, Är det fel på skolan eller eleverna?

 

SID 64. Vem vinner på etanol? Despoterna i trafikfrågan, Klimathotet vår tids komet, Politikens återkomst i krisens spår, Vinner Obama är det en sensation

 

SID 65. Pensionen blir inte vad du tror, Fredspriset till Natokramare, ÅTERUTGIVNING! Mobilizing Local Communities och Irländsk Resa, Så vann Obama

 

SID 66. Reinfeldt hjälper Sverigedemokraterna, Storstädernas lockelse

 

SID 67. Besök Medelhavets gröna ö

 

SID 68 Recensioner av romanerna SKUGGOR ÖVER SLÄTTEN och FÖRDÖMDA STAD

 

SID. 69 Reinfeldt hjälper Sverigedemokraterna, Tillåtande minst toleranta, Hur ska vi leva våra liv? En glädjens högtid - eller? Självständigt tänkande - inte i KD

 

SID. 70 Bostadsskandal i Malmö, Är demokratin övervärderd? Rätt väg i Rosengård, Visst finns det islamister i Rosengård! Förintelsen i Gaza

 

SID. 71  Skilda världar, Faran med mikrostater, Direktörerna blev socialister, Talibanerna vinner terräng, Dubbelmoralen krackelerar

 

SID. 72.  Spioneri som SR-metod, Den starke är rätt, De skjutglada kommer att misslyckas, Beter sig som barnungar, Alkoholen in vettet ut

SID. 73.  Släck själv bränderna i R, Skippa EU-valet, Talibanbanditerna bör utrotas, Etnicitetens stålbur, Gris mer värd än gammal

SID 74.  Glädjen att berätta, Ett smilende landskap. Massakern - man blir illamående, Vänsterpartiet, logiskt att avstå, Religion skapar ordning

SID 75. Billigt EU-medlemskap, Putin röjde i träsket, Politiker i otakt med tiden, Ideologi går före kunskap, Ett reaktionärt förslag.

SID 76.  Hem till Rosengård, Mörkrets krafter slår tillbaka, Muslimer sällan islamister, Klassamhällets spegling, De frustrerades revansch

SID 77. Kränkningarnas tid, Dumhet att inte exportera begagnat, Familjefäder massmördare, Etablissemanget vann förstås, Fredspriset gynnar inte Obama

SID 78. Ungdomsböter slag i luften, Delpension med baksida, Kommuner i kris, Socialdemokrater på fallrepet, Nyliberala socialdemokrater

SID 79  Danskt smil och tyska schnitzlar, Min italienska resa, Nu får EU en president, Miljöpartiets gasgnäll, Därför föll muren

SID 80. Minareternas symboliska kraft, Vänsterns islamistkramande, Den muslimska sexualskräcken, Ack Sverige, Reepalus blåsväder

SID 81 Hur demokratiskt blir valet? Nobelprisstöd för samhällsorganisering, Floda lockar med mycket, Den avvikande kyrkan, Vi stöder ett korrupt styre i Afghanistan

SID 82  Recensioner av Blåser upp till storm, Den imperfeka människan, Het sommar inte global uppvärmning, Upprättelse åt armenierna, Småpartierna missgynnas i valet

SID 83 Högerkrafter styr Israel, Smygande islamism, Svenska valsystemet ifrågasatt, Blockpolitikens misslyckande, Centern sviker landsbygden

SID 84  Ny bok: SMYGANDE ISLAMISM, Islamofobi, Islam er ingen privatsag, Multikulturalism, Islamisternas auktoritära världsbild

SID 85  EU-kolossen växer, Hundra dagar av ensamhet, Snökaos i uppvärmningens tid, Den väljande människan, Obama en besvikelse?

SID 86  Religion och politik, Islamkritik lika med islamofobi? Heltäckande slöja ett problem, Biståndsfällan, Vänsterns flirt med islamister

SID 87 Demokratin värd livet? Revolution en vansklig metod, The Logic of Revolution, Revolten bara början

SID 88  FÖRRÅDD REVOLUTION, om min nya roman, Den förrådda revolutionen, Blir inte lätt i Libyen, Elfte september förändrade världen

SID 89  Breivik vill gå till historien, Snacka går ju! USA:s skumma krig, Förledande tidsanda, Rebellen har fallit

SID 90 Utanförskap ger brottslighet, Klasshat kan vara motiverat, Åldersdiskriminerande fakturaavgifter, Oligarkerna på Bjärehalvön, Kritik av sionister känslig fråga

SID 91 Eurokrisen till intäkt för privatisering, Friskolor på gott och ont, Vinst eller solidaritet, Revolutionära drömmar, Muslimers värld i bakvatten

SID 92 Svarta diskrimineras trots Obama, Spanska vedermödor, Felplacerade vägvisare trafikfara, Skev utveckling i Blekinge, Ett allt märkligare samhälle

SID 93  Tji fick republikanerna, Finanssektorn driver oss i fördärvet, Beklämmande Skolverket, Skandalvaccin, Bättre flytta från Rosengård

SID 94  En julhistoria från Jämtland, Välfärdsstatens slut? Straffskatt på bilister, Ett allt märkligare Sverige, En dag i Floda

SID 95 Finanssektorn driver oss i fördärvet, Ökade vinster, mindre välfärd, Dyrt flyg, dåligt försvar, Ideologiska ras-ister, Två sidor av isen

SID 96 Storskalig utbyggnad i Floda, vill vi inte ha, Large-scale development of Floda, Utveckla servicen i Floda, Lokal ekonomi sätter fart, Floda behöver ett medborgarhus/kulturhus

SID 97  Grannsamverkan, Medborgarhus- programförklaring, Betongpartierna bestämmer, Slipad politiker, Parkeringsproblem, Idyllen i Floda

SID 98  På skurkföretag biter inte ARN, Skojarna i biluthyrning, Varning för prostataprov, Giriga klippkapitalister profiterar på elever

SID 99 Ack Spanien! Oh Sweden! Måttfullhetens och glädjens land, Vi behöver gemenskapen, We need the small community

SID 100 Ukraina slagfält för öst och väst, Ukraine battlefield of East and West, Janukovitjs fall, Yanukovich fall, Politisk våld och regimskifte i Ukraina

SID 101  Political violence and regim change in Ukraine, Empires fight, Imperiernas kamp, Carl Bildts bluff, Extrem Rights in Ukraine

SID 102 Till minnet av Birthe Gamst

SID 103  Nyspråk i politiken, Fascismens kännetecken, Brännpunkt Krim, Focus Point Krim,Remarkable development in Western Societies

SID 104  Spanien i våra hjärtan, Nyttiga idioter på Majdan, Yttrandefrihetens hycklare, Överföldsamhällets moraliska förfall, Eleverna skolans problem

SID 105 Den islamska staten, Tiggeriet ett kontroversiellt problem, Bedrägliga tiggare, Nationalism på gott och ont, Lincoln's Dazzling Racance

SID 106  Ack Spanien! Förenklat om invandringens orsaker, De hunsades revansch, Riksdagens inre maktstruktur, Hetsen mot SD

SID 107  Civilisationernas kamp, Politiken har gjort skolan till problem,  Invandringens många orsaker, Det irriterande tiggeriet, Pantrarna Biskopsgårdens hopp

SID 108 Amish säger nej till ohållbar modernitet, Otrolig brutalitet mot djur, Moral i vår tid, Integrationens antites, Demokrati ger inte mat på bordet

SID 109 Skum uppgörelse i decembermörker, Lincolns bländande strålglans, SMYGANDE ISLAMISM! Banktoppar smörjer sig själva, Systemfel vid överklagan

SID 110  Kampen om sexualiteten, Det relativa  människovärdet, Till kritiken av liberalismen, Margot Wallström gör helt rätt, Misshushållning

SID 111  Jihadisternas nya strategi, Sunni och islamsk terrorism, Politiska islam hotar värsvärlden, Jihadistfaran, Åtgärder mot islam och jihadism

SID 112 Jihad och islamologer, Den upplyste migranten, Otrolig naivitet av politiker, Sanitär olägenhet åtgärdad, Livets salt

SID 113  Processen, The Process, Ett traditionellt lokalsamhälle, Brev till Påven, To Pope Francis

SID 114  ID-kontrollen går att fixa, Microsofts intrång, Till Datainspektionen, Karlshamns sjukhus, Effektiv krishantering

SID 115  Islam en fredlig religion, Turkiet spelar under täcket med IS, EU-etatisterna fick sig en rejäl näsbränna, Kulturministern har dåligt på fötterna

SID 116 SENASTE NYTT Social mångfald och problem, Systemmedias indoktrinering, Expo ser rasister bland vanligt folk, Massans okunnighet, Kris och  överstatlighet i EU

SID 117  SENASTE NYTT Kristna kärleksläran under hot, Rysskräcken personifierad, Banalisering av tiggeriet, Kriminella islamister, Sista färden

SID 118 SENASTE NYTT Yellowstone, Indianer, Canyonland, Down Under, Möte med Aboriginer

SID 119 SENASTE NYTT Island, Amish, Bjärehalvön, Midnattssolens land, Smilande Limfjordlandet

SID 120 SENASTE NYTT VARGFLOCKENS RIKE

 

 

Sjörövare anfaller.jpg

VARGFLOCKENS RIKE

Solen står redan högt på himlen då Astrid kommer ut ur långhuset, trots att det bara är fem på morgonen. Men det vet inte Astrid, eftersom det inte finns några klockor. Dygnsrytmen anpassas till årstiderna och ljuset och nu ska strax korna och ungdjuren till betet i utmarken. Över natten har djuren varit i en inhägnad på baksidan av gården. Oddalf har fem kor och ungefär lika många ungdjur, några getter och får och två varghundar. Djuren vågar man inte ha ute i skogen under natten, för då kan rovdjuren ta dem. Vargarna är man mest rädd för, men det har också hänt att en björn slagit en ko.

Isthraby - byn som fått namn efter himladrottningen Isthra - ligger på en platå i slutet av en bergsrygg, som sträcker sig från norr till söder. De allra flesta i byn är bönder, 37 stycken. Det finns en smed som gjuter och smider verktyg och husgeråd, som grytor av koppar eller järn samt vapen och hjälmar i sin smedja. Det finns också en pottmakare som tillverkar urnor, skålar, burkar, fat och figurer, som vanligen föreställer asagudarna. Byn har en gemensam brunn och en uppsamlingsplats för kreaturen när de ska ut i skogen. Närmaste grannby är Mörby åt väster och Stiby åt öster. Vägen till Mörby går över sumpmark, som ibland är svårframkomlig. Stiby däremot ligger högt på ett berg.

Alla bönder har hundar, vanligen varghundar, som vaktar gården. Inte sällan är det ett jäkla liv när hundarna skäller ikapp.  Från byn har man utsikt åt alla väderstreck utom åt söder. Väster om byn finns en sjö, som en gång var en havsvik. Där finns fortfarande fisk. Men fisket i havet är viktigare för byn och kosthållet. Nästan alla bönder i byn har fiskarhoddor nere i en närbelägen vik med klipphällar.  Men i gårkväll lade Oddalf och pojkarna ut några hommor i sjön. De ska vittjas nu på morgonen.

Himladrottningen Ishtra vaktar himlens portar och hon granskar den dödes leverne på jorden. Bara den som förtjänar det, genom ett hederligt leverne, släpps in i himlens paradis och får vandra på dess blomsterängar, där kärleken är obegränsad och fred alltid råder.

Strax öster om byn ligger ett gravröse där en av byns stora hövdingar genom tiderna Odde, ligger begravd sedan mer än hundra år, tillsammans med sin drottning Iliana. Byborna betraktar röset som en helig plats och offrar där ibland till dödsguden Hel. Strax utanför byn finns en gravplats, där byborna blir begravda. Många barn har begravts där, eftersom barnadödligheten är stor. Söder om byn ligger utmarken med berg och blandskog. I den finns också en del lyckor dit korna söker sig då de släpps i skogen. Byns pojkar turas om att passa korna då de är i utmarken, främst på grund av rovdjursfaran. Tidigt på morgonen samlas alla djuren på byns forte för att sedan ledas på fägatan ut i skogen. Innan skymningen faller leder pojkarna djuren tillbaka till byn och säkerheten. Korna vet själva vart de ska och går självmant hem, kanske anar de att det kan vara farligt i skogen på natten.

Inne i Astrids och Oddalfs långhus brinner elden i en enkel spis mitt på golvet, som är av stampad jord. Röken stiger upp genom ett hål i taket. På elden puttrar en gryta med morgonens gröt. En efter en vaknar huset folk upp på sina långbänkar längs väggarna. Eftersom det är sommar finns inga djur inne i huset. Men på vintern är deras avdelning i den västra delen av huset. Huset har inga fönster, så det lilla ljus som lyser upp kommer från hålet i taket och när man har dörrarna öppna som nu på sommaren. Det finns två dörrar ungefär mitt på långsidorna av huset. En av familjens flickor Dota serverar morgonens gröt i träskålar till familjemedlemmarna och till trälarna, då de sätter sig vid långbordet mitt i huset. Allt som allt bor 18 människor i huset: tre gamlingar; far- och morföräldrar, husfar Oddalf och husmor Astrid, två nästan fullvuxna söner och tre minderåriga samt fyra flickor 2 till 10 år, och fyra trälar; tre män och en kvinna.

De vuxna sönerna Froste och Biarne ska idag gå på jakt i skogen för att fälla ett rådjur eller en hjort och kanske skjuta några kaniner med pilbåge. Tredje äldsta pojken Balle ska passa korna tillsammans med några andra pojkar från byn. De gamla kvinnorna ska städa huset medan Astrid och de äldre flickorna, plus trälkvinnan, ska gå till sjön och tvätta kläder. Det går så till att kvinnorna först eldar under en stor gryta eller balja där tvätten får koka i en lut gjord på björkaska. Sommartid läggs kläderna i blöt dagen före tvätten. Efter kokningen bankas de blöta kläderna med ett tvätträ mot en klipphäll och sköljs slutningen i sjön.

Farfar Abbe, Oddalf, pojkarna och de manliga trälarna ska ta itu med höskörden på ängarna inte långt från byn. Alla andra bönder i byn ska också skörda höet. Det är så bestämt av byarådet av praktiska skäl, eftersom ägorna ligger nästan lott om lott och man är beroende av varann. Vädret har inte varit det bästa, så Oddalf är bekymrad för hur det ska gå till vintern. Höskörden är mycket viktig, eftersom hur den blir avgör hur mycket djur varje bonde kan hålla under vintern. Inte sällan blir man, trots planering, tvungen till nödslak av en del djur. Så nu gäller det att ta vara på varje strå. Oddalf har två hästar, som när höt torkat ska dra skrindorna med hö hem till gården. En del bönder har istället oxar, men Oddalf har haft råd att skaffa hästar.

Själva skördearbetet sker med skäror av järn. Det är ett hårt arbete, men järnredskapen har ändå underlättat arbetet jämfört med tidigare redskap. Sedan man upptäckte järnet eller myrmalmen och lärde sig gjuta och smida stålverktyg har det blivit mycket lättare att tillverka redskap och vapen som håller. Nu kan de göra spjutspetsar och pilspetsar av järn, vilket gör jakten effektivare. Kunskapen om järnframställning har kommit utifrån, men sedan har Isthrabyborna och andra på Lister lärt sig och man har hittat myrmalm i en myr vid Kullarp. Formar görs av kalksten för att gjuta redskapen, som slutligen smides och härdas.

När de två äldre sönerna Froste och Biarne kommer ut i skogen och uppsöker de fångstgropar de har där, visar det sig att i en av groparna har ett vildsvin ramlat ner. Det är allvarligt skadat då det fallit på spetsarna i botten på gropen. Men det lever och för ett väldigt oväsen med sina tjut, då det får syn på pojkarna. Froste gör snabbt slut på skrikandet, genom att stöta sitt spjut i ryggen på vildsvinet, så det går ända in till hjärtat. Nöjda och glada hivar de upp vildsvinet. Men eftersom det är tungt, får de verkligen ta i. Väl uppe ur gropen, kör de ett spjut rakt genom svinet från ändan till munnen. Sedan går det förhållandevis lätt att bära det mellan sig hem. Nu behöver de inte jaga mera idag och ikväll blir det fest. När Froste och Biarne kommer hem till gården med vildsvinet, jublar de gamla kvinnorna och hundarna skuttar omkring benen på dem. Grillat vildsvin hör till läckerheterna, men det ska helst inte vara galtar.

Eftersom jakten var så snabbt överstökad går Froste och Biarne ner på fälten norr om byn, för att hjälpa till med höskörden. Även där blir det jubel när de berättar om vildsvinet. Att skörda med en skära är mera svettigt än jakt i den något svalare skogen. När de skurit höet, hängs det upp på störar för att torka. Hela dagen arbetar de där på ängarna, utan uppehåll, och när kvällen kommer går de ner till sjön för att tvätta sig. Sjön ligger spegelblank så här i kvällningen. Men några änder, som flyr undan, får spegelytan att spricka upp. Luften har känts kvalmig under eftermiddagen, så männen tycker det är skönt att svalka sig i vattnet. Men ingen av männen kan simma, därför blir det bara kärringadopp för dem. Kvinnorna har arbetat nästan hela dagen med den smutsiga tvätten och även de blir glada när de får höra om vildsvinet.

Balle är i skogen med tre andra pojkar från byn och passar djuren. Han är glad att han inte är ensam i skogen, för han har hört av gamla i byn, att i utmarken finns onda andar och demoner, eftersom de tror att utgård och utmarken är samma sak. De onda andarna måste man verkligen akta sig för! Men han har också fått lära sig att om man håller sig på god fot med Tor, kommer han till ens hjälp om andarna skulle anfalla. Balle har viss förtröstan på Tor, eftersom man hemma på gården har offrat till Tor och andra gudar. Inne i långhuset finns det snidade figurer som föreställer Oden, Tor, Frei och Freia. Vid midvinterblotet offrades en get till gudarna, så de ska nog hjälpa honom om något farligt händer.

De gamla kvinnorna, far- och morföräldrar Asa och Dota har genast slängt björkriskvastarna och tagit itu med vildsvinet då Froste och Biarne kom hem med det. Inälvorna ska tas ut, skinnet flås och det ska hängas på ett spett över elden. Skinnet spänner man upp i en ram, så det får torka. Helstekt svin tar lång tid att bli färdigt så därför måste de börja i god tid före kvällens middag. Dota har skickat äldsta flickan Oda till kålträdgården för att hämta kål och rovor. Där finns flera sorters kål: vitkål, grönkål, rödkål, spetskål, blomkål, fänkål, kålrot och brysselkål. Kål tillhör stapelfödan vid den här tiden då de inte hade potatis.

I utmarken är det dags att samla ihop korna och ungdjuren för avmarsch till byn. Korna vet själva vad de ska göra, så de går självmant på fägatan tillbaka mot byn. Men med ungdjuren kan det ibland vara annorlunda, såvida de inte bara snällt följer med korna. Just då hörs ett ylande i skogen och pojkarna vet genast att det kommer från gråben. De är inte långt borta och pojkarna blir nervösa och rädda och manar på korna, som lunkar där så fridfullt ovetande om faran. Vargarnas ylande kommer närmare och pojkarna börjar piska korna för att de ska sätta fart.

Då upptäcker de att några olydiga ungdjur inte hängt med. Pojkarna har fått inpräntat att de aldrig får lämna några djur kvar i skogen, så vad ska de göra nu? De slits mellan viljan att bara komma därifrån hem till byn så snabbt som möjligt och att inte lämna några djur kvar i skogen, då de kan gå förlorade. Balle, som är mycket plikttrogen, springer tillbaka för att sätta fart på ungdjuren. Han ser tre halvgamla kalvar stå på en lycka och ser lite förvirrade ut. Himlen har plötsligt mörknat så att det börjar bli aningen skumt i skogen. Det ser ut att bli regn. Balle springer fram till lyckan och manar på kalvarna. Men just då ser han några vargar i skogsbrynet på andra sidan lyckan. De kommer smygande med nedsänkta huvuden och blottade tänder. Balle blir så rädd att han pinkar på sig och vet inte vad han ska göra. Att som ensam grabb skrämma iväg en flock vargar, är inte möjligt. Han vet att man kan skrämma bort vilda djur med eld, men han har ingen eld. Ska han springa därifrån så snabbt som möjligt och lämna kalvarna i sticket? Där hemma kommer Oddalf och de andra männen att bli mycket arga. Vad ska han göra?

Under någon minut kämpar han med rädslan och impulsen att springa och moralnormen att inte lämna djuren i sticket. Han måste ha dem med hem. Korstrycket gör honom handlingsförlamad och han bara står där och stirrar på vargarna, som närmar sig kalvarna. De har inte fattat vad som kan hända och de försöker inte ens springa iväg från vargarna. Just i detta ögonblick, då vargarna inte har långt kvar till kalvarna, kommer en skarp blixt farande från den blygråa himlen. Den är så skarp att Balle blir bländad. Det fräser till i luften och sedan en skarp knall då blixten slår ner i ett stort träd, som splittras vid sidan om vargarna. Spånor och stickor yr omkring och några träffar vargarna som gnäller till. Sedan vänder de om och springer till skogs.

Balle står där som förstenad och gapar. Sedan förstår han vad som hänt. Det är Tor som kommit och räddat honom. Ja, så är det! Tor har hjälpt honom genom att slå med sin hammare så det blixtrar och det skrämde bort de hotande vargarna. Kalvarna har också blivit vettskrämda och springer i full fart efter korna, då en ny blixt slår ner i trädtopparna. Balle står fortfarande där och gapar, när någon - kanske är det Tor - viskar i hans öra: nå, men så spring du också efter korna hem till byn. Då vaknar Balle och springer allt vad han kan på fägatan mot byn. Korna har också blivit skrämda och satt full fart hem till byn. Först kommer de in på gården och sedan Balle, blossande röd. De andra pojkarna har snabbt knatat hem till sig. Oddalf och de äldre pojkarna tar snabbt hand om djuren och föser in dem i en inhägnad nära gården. Balle berättar med andan i halsen att vargarna kom, men Tor ingrep och räddade kalvarna och honom. Alla i familjen är övertygade att det var just så det gick till och nu ska de offra till Tor.

Över elden i långhuset grillas svinet, som strax är färdigt att äta. Det blir en festmåltid med helstekt gris, flera sorters kål och rotmos, bröd, smör, ost, mjölk och mjöd. Måltiden förgylls av vetskapen om Tors insats för Balle och djuren och kvällen till ära, sätter familjen på sig lite finare kläder. Kvinnorna har långa enfärgade klänningar eller långa särkar av linne och hängslekjol utanpå, som fästs med spännen. Männen har halvlånga vida byxor och ljusbrun skjortor av linne och breda bälten. Innan måltiden börjar offrar Oddalf mjöd och rågkorn till Tor, till den gudabild som står på en hylla i östra delen av huset tillsammans med de andra gudarna Oden, Frej och Freja. Nästa dag ska de gå och offra i Odengroparna, så kallade skålgropar lite söder om byn.

Den här kvällen är det alltså fest hemma hos Oddalfs. Vildsvinet är färdiggrillat, kålen kokt och rovorna pressade. Det vankas nybakt bröd med både ost och smör. Mjödet bryggt på Oddalfs vis med vatten, humle, honung och äpple. Elden brinner mitt på golvet och facklor och tranlampor lyser upp det stora rummet. Hela familjen sitter samlad vid långbordet. Alla är på gott humör, utom möjligen trälarna, som är undanskuffade i ett hörn, men får i alla fall en del av den goda maten. Man äter och dricker till långt fram på natten innan de flesta har somnat vid bordet eller hasat sig till sina långbänkar vid väggarna. Sedan faller nattens tystnad över gården. Bara en uggla hoar i ett närbeläget träd, där den spejar efter råttor och möss. Ugglan har goda utsikter att få sig ett skrovmål den här natten, liksom hundarna fick. Även de har fallit i sömn och gör inte sin plikt att ständigt vakta gården mot inkräktare.

Den främste hövdingen i Isthraby heter Härjwulf och är alltså en av Wulfarna. Härjwulf har en stor gård med familj och flera trälar. Han är en aktad krigare som har gjort flera resor på havet för att på Bornholm, Själland och Jylland, samt hos Venderna röva trälar, guld, silver och brons, boskap och mat. En del rov har han också gjort vid strider med skogsfolket norr om Lister. Mellan folket på Lister och skogsfolket pågår ett ständigt, men lågintensivt krig, eftersom det fattiga skogsfolket vill komma åt boskap och mat från det bördiga och välmående Lister. Härjwulf har i dessa strider visat sig vara en stor strateg och orädd krigare och åtnjuter därför stor respekt hos folket på Lister. Han ligger också bra till hos överhövdingen Håþwulf , som han bland annat  skänkt slavinnor han rövat på Bornholm.

Härjwulf deltar inte själv mycket i skötseln av gården. Det är hans fru Bothild som basar där och det gör hon med den äran. Att fruarna får ta hand om skötseln och ledningen av arbetet på gården, är inte alls ovanligt då männen är borta från gården en tid, till exempel vid handel, eller ute och krigar och rövar eller måste försvara Lister mot inkräktare och rövarband. Härjwulf som tillhör makteliten ägnar sig mest åt politiken och styret av Lister, tillsammans med Håþwulf  och de andra Wulfhövdingarna. Härjwulf som har hårda nypor har bland annat uppdraget som en slags fogde, som ska driva in skatterna från bönderna på Lister. Alla är tvungna att bidra till hövdingefamiljerna och  den organisatoriska överbyggnaden av riket - främst då försvaret och Härjwulf lägger inte fingrarna emellan när det gäller trilskande bönder eller sådana som lotsas att de inte kan betala. Som effektivt hjälpmedel har han sina två aggressiva varghundar med sig, vilka inger respekt. Men hjälper inte det tar Härjwulf fram piskan och pryglar bonden tills han ber om nåd innan han blir helt ihjälslagen. Kan han inte avreagera och roa sig med att prygla bönner och skrämma vettet ur den, föredrar han att gå på jakt med sina hundar. Bonde vill han minst av allt vara.

Wulfarnas rike sträcker sig från Sölve i sydväst till Kylinge i norr och Pukavik i nordost. Sedan längs kusten till Norje och Hörvik och vidare till Hällevik och Stiby. Det är ett välmående rike, framförallt eftersom det är bördigt och har ett mycket rikt fiske i havet. Riket är välorganiserat och militärt starkt. Varje större bondgård måste ställa upp med minst två krigare, som kallas ledung, när larmet går. Det får heller inte vara vilka hösäckar som helst utan vältränade krigare. En gång på våren och en gång på hösten är det gemensam samling för exercis då väpnarna tränar mot varann att hantera stridsyxa, spjut och svärd. Efter att gång på gång blivit utsatt för sjörövare, som kommer över havet österifrån för att röva på Lister, har wulfarna bestämt att det alltid ska finnas en utkik på Listers huvud, som kan slå larm om sjörövare eller andra fintliga skepp närmar sig.

 Riket har fördelen av att ha naturliga gränser med havet på två sidor, Ryssberget i väster och skogarna i norr. Vid den här tiden är större delen av Lister praktiskt taget en ö, eftersom Sölveviken har förbindelse med sjön Vesan, som också har sitt utlopp i Pukaviken. Gränsen i norr är den svagaste gränsen och där kommer skogsfolket ner vid sina räder. Tack vare den militära styrkan har Wulfarna hittills alltid lyckats slå tillbaka andra hövdingars härar som vill lägga under sig det bördiga Lister. På den skånska sidan finns mäktiga hövdingar som kan mobilisera stora styrkor, men de har hittills gått bet på att ta Lister.

Wulfarnas makt bygger på att de under flera generationer systematiskt skaffat sig bundsförvanter i by efter by på Lister. Det började med Håþwulfs farfars far Gaddewulf, som var en skicklig krigare och en riktig hårding. Han hade också sinne för taktik och strategi och insåg att man inte får hållbar makt bra genom att sätta skräck i folk. Folket måste uppleva att de vinner något med Wulfarna i ledningen.

Gaddewulf byggde upp en grupp drillade väpnare, skickliga krigare, som såg till att det blev slut på alla inbördes strider mellan småhövdingar i de olika byarna och en allomfattande fred på Lister. Denna ordning har sedan dess varit den viktigaste anledningen till att Wulfarna fått trogna bundsförvanter i praktiskt taget alla byarna. Bundsförvanterna gynnas på olika sätt genom gåvor, tillexempel mark, och fördelar, men framförallt genom att ge dem lokal makt i byarna. All opposition och motstånd mot Wulfarnas ordning har de slagit ner mycket brutalt, genom att hänga upp sina antagonister i träd och låta dem hänga där tills de dör - en talande varning till alla som vill ifrågasätta Wulfarnas styre på Lister.

Den ena segern efter den andra gjorde att det inte fanns många av de tidigare hövdingarna som kunde göra anspråk på makten. I Ysane där det sedan gammalt fanns en stark hövdingefamilj, vars förfäder ligger begravda i några gravhögar, lierade sig Ysanehövdingen med Wulfarna och fick därmed behålla sin egendom och makt, men under ledning av Wulfarna. Undantag var en hövding i Gammalstorp och en i Norje. De var båda välbärgade och deras familjer hade i generationer innehaft den lokala makten. Dessa familjer ville inte acceptera Wulfarnas krav på herravälde över Lister. Men det stod dem dyrt. Wulfarna mobiliserade sina väpnare och lovade dem att få ta hand om de trilskande familjernas egendomar om de röjde dem ur vägen. När dessa familjer från Persgården i Gammalstorp och Stakegården i Norje insåg att de inte hade en chans att vinna mot Wulfarnas krigare, flydde de från Gammalstorp upp i skogarna på Ryssberget och från Norje över gränsen till Blekinge och Elleholm. Väpnarna tog allt av värde och brände ner gårdarna, markerna fördelade sedan Wulfarna mellan sig. Efter detta är Wulfarna ensamma herrar på täppan.

Wulfarnas makt vilar också på att de vid flera tillfällen har gått segrande ur strider med sjörövare som kommit över havet för att göra rov på Lister. Skogsfolket i norr har också gjort många räder ner på Lister. Detta har Wulfarna i stort sett satt stopp för genom att med en stor här gå in i det norra skogslandet och slå ner allt motstånd, döda många och bränna ner flera byar. De tog också många fångar, som blivit trälar på Lister. Detta är en annan viktig aspekt av "fred på Lister", som är en av Wulfarnas paroll.

För att säkra återväxten hos makteliten är Wulfarna måna om att de sina söner en militär uppfostran. Redan från barnsben får de lära sig att hantera vapen, spjut, pilbåge och stridsyxa. Men i den militära drillen ingår också att de sönerna den rätta attityden och förhållningssättet gentemot vanligt folk. De får lära sig att uppträda självsäkert och får aldrig visa svaghet eller vankelmod. Detta tränas genom hård självkontroll och disciplin och genom att de måste utstå hårda, fysiska övningar, som kanske skulle knäcka de flesta - men inte en Wulfare! Hårdhet gentemot undersåtar tränas till exempel genom att de får prygla trälar och avrätta djur. Barnen tillåts heller aldrig att umgås med vanliga dödliga, bara inom sin egen klass.

Maktens centrum är Hörghby där de flesta Wulfare bor i sina gårdar. Hörghby fungerar som en helig offerplats, där det finns ett stort tempel med tinnar och torn. Det är så högt att det syns över hela Lister, för att det ska inge respekt. Det används för rådslag och ceremonier, till exempel blotar och då Wulfarna tar emot andra gästande hövdingar. Templet, som har flera våningar, är byggd av ekstavar runt ett bärande skelett. Templet byggdes utan att använda en enda spik. Allt är sammanfogat med tappar och kilar av trä.  Taket är av träspån och överst på gavlarna sticker varghuvuden ut. Invändigt finns en tron, där Håþwulf  regerar i högt majestät. Templet byggdes i början av 600-talet på initiativ av Håþwulfs far Hjortwulf. Konstruktionen hämtades utifrån genom en timmerman från Ribe. Alla bönder runt om fick hjälpa till med dagsverken och material till bygget. Vid rådslag samlas alla hövdingar från byarna runt om på Lister. När Håþwulfs sitter på sin tron, har han sina båda varghundar att ligga på vardera sidan om tronen. Håþwulfs två svarta korpar brukar sitta överst på tronens förgyllda ryggstöd. Allt uttänkt för att signalera Håþwulfs oinskränkta makt över Lister. Förmågan att bygga detta stora tempel visar tydligt för alla Wulfarnas ekonomiska och politiska makt.

Från Hörghby går vägarna till Sölve och Gammalstorp i väster, Siretorp, Mörby, Isthraby, Stiby och Hällevik i söder och öster ut till Hosaby, Ysane, Lörby, Norje och Pukavik i nordost. Från hamnen i Pukavik finns vägförbindelse till handelsplatsen Elleholm i Blekinge och åt andra hållet kan man ta sig landvägen till Bromölla.

År 642 blev Lister utsatt för ett, som det uppfattades, stort invasionsförsök. Det kom mycket överraskande. En dag i juli ser utkiken inte mindre än tio skepp komma seglande väster ifrån med kurs på Lister. Dag, som utkiken heter den här dagen, tror att skeppen ska gå in i hälleviken, men istället lägger de till i den mindre viken kallad Nôwah, eller lugna viken. Dag slår larm i Hörghby och väpnare från alla byarna strömmar till Hällevik, som blivit uppmarsch för att angripa inkräktarna. Från Isthraby kommer 20 man och Froste är med dem. Men när den mer än tvåhundrahövdade hären närmar sig Nôwah, finner de att ingen har gått iland från skeppen, vilket är förbryllande.

Väpnarna står där tillsammans med hövdingarna och betraktar skeppen, då plötslig en liten båt sätts i sjön och några av besökarna kommer roende mot land. Då de närmar sig, gör de tecken för att visa att de kommer i fredliga avsikter. Det visar sig att dessa hövdingar kommer från Norge, från en halvö som heter Lista. De vill förhandla om att få slå sig ner vid Nôwah. Anledningen är att Lista blivit överbefolkat och några måste helt enkelt ge sig iväg, eftersom  den i och för sig bördiga halvön inte kan försörja så många människor med mat.

Av Jormbor har de fått veta att det finns ett land vid Östersjön som liknar deras eget, men inte alls är så överbefolkat som Lista. Hövdingarna från Lista talar med Håþwulf  och de andra wulfarna står vid hans sida. Listahövdingarna erbjuder stora gåvor mot att de får slå sig ner där. De erbjuder guld och silver och bärnsten och fina pälsverk och ett antal trälar, både kvinnor och män. Håþwulf  ser att han kan göra en god affär genom att låta norrmännen slå sig ner vid Nôwah, som inte är värdefullt för wulfarna, det finns praktiskt taget inget där av större värde. De andra wulfarna håller med, alla utom Härjwulf, som blankt avvisar förslaget. Han vill inte ha några utbölingar på Lister, som de kanske kan få problem med senare och hamna i strid.

Håþwulf  och de andra hövdingarna diskuterar, men kan inte få Härjwulf att ändra uppfattning. Alla de andra tycker det kan vara en god affär, om man tydligt markerar att norrmännen får hålla sig till Nôwah och omgivningarna, inte sprida sig på Lister. Strategen Håþwulf  ser också militära fördelar med ett gäng norrmän vid Nôwah, som kan mobiliseras när det kommer sjörövare över havet. Härjwulf blir alltså nedröstad och norrmännens bud antas.

Flera hundra norrmän, män, kvinnor och barn, börjar redan nästa dag röja skog, läggar stengrunder och bygga hus på det traditionella sättet med klineväggar och vasstak. Den tekniken har de med sig från Lista och de är skickliga. Det nya är att de vet hur man ska mura ugnar med skorsten, något som Listerborna inte känner till. De köper hästar och kor av Wulfarna, som gör fortsatt fina affärer med de välbärgade norrmännen. Men Härjwulf surar ändå.

Oddalfs äldste son Froste har blivit förälskad i en flicka i Hörghby, inte långt från Isthraby. Hon heter Disa och tillhör klanen Wulfarna, det vill säga de som har makten på Lister. De lärde känna varann i samband med den stora vårbloten (så kallad Segerblot) i Hörghby. Hörghby är maktens centrum, men också en helig plats. Froste såg Disa på avstånd, då hon stod där tillsammans med sin familj och han tyckte hon var det vackraste han sett. Disa är ganska lång, med avlångt ansikte inramat av det, långa håret, gult som ett moget rågfält. Hon hade en vit särk och röd mantel på sig och en gyllene halsring. Disa, som han senare fick veta att hon heter, lade märke till att Froste inte kunde släppa henne med blicken och hon log lite försiktigt mot honom. Hon fattar tycke för den reslige och vältränade Froste, vars leende smittar. Men hon måste vara försiktig med att visa sig intresserad. En kvinna har ingenting att säga till om när det gäller relationer till män.

Hur skulle Froste göra för att bli närmare bekant med flickan? Att bara gå fram och börja prata med henne, kom inte på tal. Detta tillåter inte moralen i detta samhälle, eftersom hon tillhör överklassen. Han förstod att hon var en Wulfare eftersom hon var tillsammans med dem. Men när de senar skulle dricka mjöd, som Håþwulf  bjöd på, hade han lite tur. Oddalf känner Håþwulfs bror Hjortwulf (som fått namnet efter sin far) och de kom i samtal. Nu blev det inte konstigt att Froste anslöt till sällskapet och kunde hälsa på Disa. Hon var glad och de började trevande samtala om bloten. Det visade sig att Disa var mera kunnig i religionen och gudarna än Froste, men så är hon medlem av en hövdingefamilj, vilka står som uttolkare av gudarnas vilja.

Disas far, Heoruwulf kom fram och hälsade på Froste och det var ett gott tecken. Visserligen tillhör inte Froste den verkliga överklassen, som Wulfarna, men Oddalf är en underhövding i Isthraby och av intresse för Wulfarna. Oddalf har stor gård med 5 mjölkkor och minst lika många ungdjur, två hästar och ett antal får och getter. Han har bördiga marker nära byn och kan försörja en stor familj. Detta har betydelse för maktens relationer på Lister och Wulfarna vill gärna stå på god fot med Oddalf, som i Isthraby kan ha en viss dämpande effekt på den hetsige Härjwulf, som är storhövding i byn.

Wulfarna har systematiskt byggt upp sin makt på Lister, bland annat genom att ingå strategiska giftermål med betydelsefulla familjer runt om i byarna. Så i praktiken spelar det ingen roll om Disa och Froste tycker om varann. Det är inte de själva som bestämmer om det ska bli dem. Detta är helt och hållet en fråga för Wulfhövdingarna och de skulle inte acceptera ett giftermål som inte gynnar deras maktintressen. Men om nu Disa och Froste tycker om varann, är det ju ingen nackdel om resten av puzzlet är på plats så att säga.

Froste har meriterat sig som en stark och modig man vid minst två tillfällen. Först var det ett bråk i byn kring djursläppen och en storvuxen grannpojke hade gett sig på Froste i skogen. Men Froste var vigare och snabbare och grannpojken hade förlorat kampen, som egentligen handlade om vem av byns grabbar som var starkast och hade mest pondus. Efter bråket seglade Froste upp som en av de starkaste pojkarna i byn. Något år senare hade Froste varit med och avvärjt att sjörövare skulle anfalla.

Utkiken, wardhald, på Listers huvud, Fagge, såg tre skepp med svarta segel komma seglande öster ifrån. Ganska snabbt förstod han att det var sjörövare på väg till Lister. Det har hänt många gånger förr och går inte att ta miste på. Fagge kastar sig upp på sin häst och rider i sporrsträck till Hörghby (det är relativt nyligen som Listerborna har lärt sig rida på hästar). Håþwulf  spiller ingen tid och trummar ihop väpnarna från alla närliggande byar. De anar att sjörövarna ska gå iland vid  Pukavik, så väpnarna störtar dit. När Härjwulf, Oddalf, Froste med flera från Isthraby kommer fram till Pukavik (djävulsbyn) är striden redan igång med de väpnare som kommit snabbt till platsen från Norje, Lörby och Ysane. De är trängda av en stor hop sjörövare, men förstärkningen från Isthraby, Stiby, Hörghby och Hosaby ändrar snabbt situationen och sjörövarna hamnar i underläge och måste fly tillbaka till sina skepp. Kvar lämnar de döda och sårade sjörövare, som blir nackade av väpnarna. Froste visade sig skicklig på att använda stridsyxan och slog ihjäl minst två av sjörövarna utan att själv bli skadad. Detta gav honom verkligen en fjäder i hatten - den hatt han inte har! Härjwulf som gick på som en bärsärk slog ihjäl betydligt fler, men så är han också Listers främste krigare.

Efter att Disa och Froste lärt känna varann på bloten, hade Froste gjort sig en del ärenden till Hörghby och fått chansen att se och till och med prata med Disa och det hade utvecklats en kärleksfull relation och förälskelse. Men seden är att inga känslor får visas förrän familjerna kommit överens och det sker över huvudet på de unga tu.

Efter överläggningar mellan Håþwulf  och Oddalf och Heoruwulf ser det ut som de kan göra upp affären, det vill säga Oddalf framför önskemålet att sonen Froste ska få gifta sig med Disa. Det handlar om Wulfarnas maktintressen och det är mera symboliskt att Oddalf skänker några tunnor råg, korn och mjöd, samt några hjortskinn till Wulfarna. De är mera intresserade av att Oddalf - och kanske om sonen går i Oddalfs spår - spelar en viktig roll i kontrollen av Isthraby, där hans ord väger tungt på byarådets möten. Det kan också bero på att Härjwulf sällan deltar i dessa.

Hemma på gården i Isthraby blir glädjen stor då Oddalf kommer hem och berättar om avtalet med Wulfarna och bröllopet. Allra gladast blir förstås Froste och mamma Astrid. Formellt är detta en maktpolitisk affär, men i fallet Froste - Disa finns också kärleken med från början. Vid nästa fullmåne ska bröllopet stå. Hemma i Hörghby blir förstås Disa lycklig när hon får höra om avtalet och att hon och Froste får gifta sig.

När den månformen närmar sig, är det full fart med förberedelserna hemma hos Froste och hos Disas familj och släkt. Nya kläder ska sys, skodon tillverkas, maten lagas, templet städas och pyntas. Naturligtvis offras det flitigt till Frej och Freja med förhoppning att de ska välsigna Disas och Frostes förbund och att föreningen ska ge god frukt. Det har bestämts att Disa och Froste ska tillbringa första natten i Heoruwulfs stora hus, som ovanligt nog har mer än ett stort rum. En särskild kärlekssäng snickras och ställs i ett mindre rum där väggarna klätts med några gobelänger som kommer från frankernas land.  

Dagen för bröllopet börjar med hög klar luft. På natten har det varit lätt frost, liksom några nätter tidigare och lövträden börjar skifta färg. Åkrarna ligger öde och plundrade på sin gröda. I skogen är det sedan länge slut med blåbären, men några lingon och björnbär kan man fortfarande hitta och det är gott om svamp. Svamp är dock något som Listerborna inte äter, annat än om man ska bli hög inför en strid och då är det flugsvamp som gäller.

Hemma i Isthraby har Froste fått på sig bästa kläderna: vit linneskjorta med prydnadsbård, blå byxor och en grön halvlång mantel med broderingar. Dagen till ära har han också fått ett par läderstövlar, vilket är mycket ovanligt att man har på Lister vid denna tid. Alla i Oddalfs familj - utom de gamla - ska med på bröllopet i Hörghby.

Hemma hos Disa är stämningen aningen nervös. Det är deras plikt att se till att allt klaffar under bröllopet och festen. Disas mamma Oda och alla trälinnorna är engagerade i förberedelserna. Oda har noga valt vilka kläder Disa ska ha på sig. Det blir en vit särk med breda guldband, som smiter om hennes formfulla kropp. Kring halsen har hon ett guldhalsband, som är tvinnat som ett rep. Hennes gula hår är nytvättat och glänser i solen, då hela följet går till templet för bröllopet.

Froste, familjen och släkten är redan på plats när Disas ännu större familj och släkt kommer in i templet. Då blåser sex män i sina mässings- och bockhorn. Det låter mycket högtidligt, nästan lite ödesmättat och Disa känner kalla kårar längs ryggraden. Inte för bröllopet som sådant, men för att hon genom giftermålet är medveten om att hon är en bricka i maktspelet och har förväntningar på sig att bidra till att befästa Wulfarnas maktställning.

Oddalf är mycket nöjd med föreningen mellan hans familj och Wulfarna genom giftermålet. Detta betyder att han själv och familjen får en starkare ställning och att han kanske inte lika mycket måste dansa efter Härjwulfs pipa. Och efter Oddalfs död kommer Froste att bli den givne hövdingen i Isthraby.

Templet är prytt med aningen höstlövsfärgade björkar. På golvet ligger hackade gran- och tallkvistar och sprider en för det annars inrökta templet, ovanligt behaglig doft. Längs väggarna brinner facklor och på borden tranlampor. Håþwulf  sitter på sin tron och dagen till ära har han på sig sin glänsande hjälm, en bronshjälm, smyckad med infattningar av finaste, rödskimrande bärnsten och turkoser. Hjälmen är ett rov från Venderna på andra sidan havet, som Håþwulf  tog med sig från en räd där får många år sedan. Han tror att hjälmen är helig på något sätt och bringar lycka till den som bär den. Därför har han haft den på sig vid flera strider där han och hans väpnare segrat - vilket är bevis nog, anser han.

Hundarna har idag bytts ut mot fyra väpnare som står på var sin sida om Håþwulf  med spjut i händerna. Framför och bakom tronen brinner facklor, som i vars ljus Håþwulf  ser ut som en upphöjd och demonisk kung. Han har på sig en mörkblå mantel kantad med utterpäls och kring halsen en guldkedja med hängande björntänder, tänder från en björn han själv dödat. På väggen bakom sitter ett gyllene solhjul, upplyst av facklorna. Wulfarnas vapensköld finns på sidorna av tronen och på vissa väggar. Håþwulf  ser allvarlig ut, trots att detta ska vara en glädjens dag. Men i just detta ögonblick, då Disa och Froste ska gå fram till Håþwulf  och bli välsignade, är det stort allvar som råder i templet. Disa och Froste får knäböja framför Håþwulf. Allas blickar är riktade mot dem då Håþwulf  lägger sina händer på deras huvuden och mumlar något ohörbart. Förmodligen önskar han dem lycka och många barn. Därefter får Froste och Disa sätta sig på hedersplatserna vid det stora bordet och festen kan börja.

På bordet finns flera sorters kött: grillad hjort, fårfiol, vildsvin och and. Också rökt fisk: ål, lax, sill och abborre. Bröd, ost och smör. Äpplen, päron och björnbär och honung. Och förstås stora horn med skummande mjöd, som helst ska drickas i ett svep, eftersom det är svårt att få hornet att stå. Alla låter sig väl smakas och efter en stund lättar stämningen då alla blir glada och uppsluppna av mat och dryck och festligheterna. Oddalf och Heoruwulf håller tal till brud och brudgum och Disas syster sjunger en sång om lycka och glädje. Några spelar på lyra. Därefter sjunger en kör om ära och härlighet, och ett långt och rikt liv.

Efter några timmar då skymningen faller är det dags för Disa och Froste att fullborda dagen och dra sig tillbaka till bröllopssängen i långhuset. Vid det här laget har flera av gästerna blivit rejält berusade och Disa har nog inget emot att dra sig tillbaka. När de kommer ut ur templet möts de av ett ljusspel då tjugo bågskyttar skjuter brinnande pilar upp i skyn samtidigt som hornblåsarna fyller rymden med sina dova toner. Magnifikt!

För Disa och Froste är detta naturligtvis en kärleksnatt, men för familjerna och klanerna är det något annat som är vikigt. Froste och Disa eskorteras av mödrarna och några betrodda kvinnor till bröllops- och den äktenskapliga sängen. Kvinnorna lämnar inte rummet förrän Disa och Froste nakna krupit ner i sängen. Här ska allt gå rätt till, så de kan rapportera detta till fäderna och överhuvudena. För säkerhets skull placeras två väpnare som vakter utanför kvällens viktigaste rum. Nästa morgon kommer Astrid och Oda att undersöka sängen för att finna de viktiga tecknen.

Vintern efter bröllopet blir kall och hård med mycket snö på Lister. Många av Listerborna, och då särskilt de fattiga, far illa. Alla har märkt att vädret har ändrat sig de senaste åren. Det har blivit kallare och våtare. De gamla har sett att rönnarna har haft ett överskott av bär denna höst och sagt att detta betyder att det kommer att bli en sträng vinter. De talar också med längtan i blicken om hur det var förr, för länge sedan, när det var varmt och gott med rikliga skördar och maten räckte till alla. Befolkningen ökade och nya röjningar och bosättningar växte fram. Vid foten av Ryssberget tog många egendomslösa sig ny mark. Höskördarna räckte bra över vintern och det var ovanligt med nödslakt. Den här vintern kanske många bönder tvingas slakta ut eftersom fodret inte kommer att räcka till alla hela vintern.

Det bistra vädret gör att de flesta håller sig inomhus, där det är någorlunda uthärdigt. Eldarna brinner för fullt dag som natt. Disa har flyttat hem till Frostes familj där alla sysslar med att lappa och laga både kläder och redskap. En del nytillverkning sker också och några av bröderna är duktiga på att tälja och tillverkar husgeråd av trä, horn och ben. En del religiösa figurer blir det också. Disa, som är duktig på att väva ägnar sig mest åt detta, då hon inte deltar i matlagningen. Förhållandena hemma hos Oddalf är något enklare eller primitivare än hon är van vid, men hon älskar Froste och tycker att de har det bra.

Froste, Oddalf, Biarne och Balle går på jakt i skogen. Men det är tungt i den djupa snön. Dock har villebrådet det också tufft att ta sig fram och det ger ibland jägarna fördel då de skjuter pilar mot villebrådet. Männen fäller rådjur och hjortar, som är bra förstärkning av mat för hushållet. Dagarna är korta och tiden går fort i skogen då de smyger på djuren. Vid ett tillfälle har Froste och Biarne svårt att hitta vägen hem, trots att de nästan hela livet varit i skogen. Men den här vintern då allt är vitt och snön tynger ner grenarna, går det knappt att känna igen sig. De irrar omkring en stund tills de inser att enda säkra vägen hem är helt enkelt att följa sina egna spår tillbaka. Det blir visserligen inte närmaste vägen hem, men den säkraste. De vill för död och pina inte tillbringa natten i skogen, när det är så här kallt. Då riskerar de att frysa ihjäl. Men bara att se deras egna spå är inte helt lätt och de tappar ibland spåret och får gå tillbaka och undersöka igen.

Det börjar bli riktigt kallt och andedräkten står som små moln ur deras munnar, när de trampar på i lössnön upp till skrevet. Biarne säger att han är slut och hungrig och Froste ger honom ett tuggummi, som ska lura hungerkänslan. Det är ett tuggummi gjort av björkkåda och bivax. På Lister har man ännu inte uppfunnit varken skidor eller snöskor. Så det är väldigt tungt att ta sig fram. Dessutom har de en liten hjort att släpa på. Det börjar bli riktigt bekymmersamt men som tur är kommer månen fram och det blir plötsligt riktigt ljust i skogen och mycket lättare att se spåren. Det blir ändå ganska sent innan de kommer hem till gården. Där har man börjat bli riktigt oroliga för dem. Men inte vill varken Froste eller Biarne säga något om att de själva också varit oroliga i  skogen.

När våren äntligen kommer i slutet av april hälsas den med stor glädje. Men den hårda vintern har tagit sina offer både bland äldre människor och djur. Hos de flesta bönder i Isthraby och på Lister har vinterfodret inte räckt och nödslakt har varit nödvändig. Livet går dock vidare för alla dem som klarat sig. Nu droppar det från taken och smältvattnet bildar små och större bäckar över gårdsplaner och vägar. Genom att det ganska snabbt blivit varmt, smälter snön undan relativt fort och snart är det dags för vårbruket, så fort det torkat upp ute på åkrarna.

Vid den här tiden hålls också den stora vårbloten och Wulfarna har sagt att offren ska bli stora denna vår, så att den kommande sommaren ger bättre skörd än förra, som var undermålig. Bloten sker uppe på Stibyberget med utsikt över hela Lister och Wulfarna kräver att alla ska vara närvarande. Wulfarna har kvällen före fört dit nio bockar och nio hästar, som ska offras, tillsammans med två trälar. Bloten sker den dagen då natt och dag är lika långa. Tidigt på morgonen tänds eldarna uppe på berget och just då solen kastar sitt första silverfärgade sken vid Östersjöns horisont, skär de äldre hövdingarna halsen av offren och samla upp blodet i skålar. Skålarna hålls upp mot solen och sedan hälls blodet över en blankpolerad del av det heliga berget. Trälarna hänger de upp i ett träd och blåshornen ljuder dovt över nejden. Alla höjer sina händer mot skyn i ett segertecken. Därefter tar festen vid då man äter av det grillade hästköttet och dricker mjöd. Ovanför de festande dinglar trälarna i sitt träd tills allt är fullbordat, så som gudarna föreskriver.

När vårbruket kommit igång arbetar alla hos Oddalf ute på åkrarna eller i grönsaksträdgården. Det är hårt arbete från tidig morgon till sen kväll och Disa börjar få lite problem med rörligheten. Magen är liksom ivägen då mycket arbete sker i framåtlutad böjd ställning. Vid den här tiden på året är fisket som bäst och på kvällen rider Oddalf och pojkarna till hälleviken för att lägga ut nät. Mycket tidigt på morgonen ger de sig dit igen för att ta upp näten, som vanligen är fulla med fisk, sill, torsk, lax, makrill och flundror. Detta är ett välkommet tillskott i hushållet, där det i övrigt inte är något överflöd på mat efter vintern.

Träd och buskar slår ut, skogen är full av vitsippor och längs vägarna står hästhov, gul och grann. Ängarna börjar så smått bli gröna och snart går det att släppa korna i skogen. Småpojkarna har uppdraget att plocka fågelägg. And, svan, fasan är mycket uppskattade ägg, men duvägg duger också.  Disa, som befinner sig i lyckliga omständigheter, gläds åt allt som växer i naturen. Denna härliga vår gör henne glad, efter den hårda vintern, då hon varit mest inomhus och andats dålig och rökig luft. Froste och Disa börjar tycka att det är lite trångt i långhuset och talar om att de kanske ska bygga ett hus till. Men nu tar vårbruket all energi, så det får vänta.

I början av juni, då vårbruket nästan är klart och korna släppta i skogen, kommer oroande rykten om att hövdingen i Vä håller på att mobilisera en stor här för att vandra mot Lister. Listerborna har goda kontakter i Bromölla, där de ibland köper myrmalm, eftersom det de hittar i Kullarp inte räcker till. Wulfarna skickar ut spejare som kommer tillbaka med dåliga nyheter. Ryktena i Bromölla visar sig vara sanna. Överhövdingen i Vä, Ulvskold, har samlat ihop krigare från hela nordöstra Skåne med syfte att lägga beslag på Lister för sina egna behov. Det är framförallt den mycket tuffa vintern, som gått hårt åt alla bönder i Skåne, som fått Ulvskold på tankar att de helt enkelt ska ta Lister, för att täcka sina behov, inte minst inför nästa vinter, som befaras också bli hård. Vid dylika övertaganden röjs den härskande eliten ur vägen och de arbetsföra blir trälar.

När Håþwulf  inser allvaret sänder han ut sina budbärare till samtliga byar på Lister, för att mobilisera alla tillgängliga väpnare och krigare. De får höra att skåningarna är många, riktigt många. Men det är inte bara antalet som gäller, även om det spelar stor roll. Wulfarna förfogar över ett stort antal mycket erfarna och orädda krigare, som dessutom fått allt bättre vapen i och med järntillverkningen. Och så har de några "bärsärkar" typ Härjwulf som väl kan räknas för tio man.

Alla samlas i Sölve där strategin meddelas och grupperingarna bestäms. I första anfallsledet går bågskyttarna, som ska sätta in första stöten och meja ner så många av skåningarna som möjligt med sina pilar. De skickligaste får iväg mer än tre pilar på en minut. Sedan ska spjutbärarna rusa fram och köra sina spjut i skåningarna innan de hinner hämta sig från den första chockvågen av pilar. Strategin går sedan ut på att krigare med stridsyxor och svärd ska anfalla skåningarna från sidorna och skapa maximal förvirring och reträtt. Krigare på flykt är de mest sårbara och i bästa fall kan Listerkrigarna ställa till med så mycket skada att skåningarna väljer att dra sig tillbaka och kanske inte kommer igen. Planen är att attackera skåningarna då de ska över vadet i Valje. Men Håþwulf  blir underrättad om att skåningarna är otroligt många, kanske tusen man. Så många kan Wulfarna inte på långt när mobilisera.

Mendså kommer Håþwulf  att tänka på att de kanske kan begära hjälp av norrmännen vid Nôwah. Han sänder genast en budbärare dit med en begäran om hjälp. Snabbast skulle det nog gå om norrmännen kastar sig i sina skepp och helt enkelt seglar in i Valjeviken.  Listerkrigarna störtar iväg mot vadet i Valje, för att vara först på plats. Håþwulf  har tagit på sig sin gyllene hjälm, som han tror ger stridslycka och skyddar honom.

De lyckas komma först till vadet, men blir lite bleka om nosen då de ser vilka mängder av krigare Ulvskold lyckats samla, som nu är på väg mot vadet. De är så många att det inte går att se var ledet för uppmarschen slutar. Men här gäller det att inte rädas och Listerkrigarna gömmer sig i skogen och bakom stora stenar, där de kan överblicka vadet.

När skåningarna, som säkert är på sin vakt mot angrepp från Lister, är på väg över vadet, möts de av ett pilregn och många faller i vattnet. Men leden fylls snabbt på av dem som kommer bakom och kliver på de fallnas ryggar. Nytt pilregn får dem att byta taktik och sprida ut sig på bredden. Inom kort är de över Listerkrigarna från alla håll och det blir en strid man mot man. Härjwulf, som är specialist på att hantera sin stridsyxa, klyver skallar och kapar huvuden i sitt berömda stridsraseri då hittills ingen klarat av honom. Med den extra långa, starka och smidiga stridsyxa kommer sällan motståndarna  ens i närheten av honom innan de stupar.

Håþwulf  är också skicklig med sitt långa, specialsmidda och extra starka svärd, och han sticker och hugger skåningar så blodet stänker över både motståndaren och honom själv, så han strax är fullständigt nersölad av blod och ser ut som djävulen själv i en gyllene hjälm. Dock, hjälmen pekar ut honom som en viktig hövding och det drar till sig fienden som flugor till rått kött. Han blir nästan omringad och får ett hugg i högerarmen, så han tappar svärdet. Hade inte Härjwulf  råkat se detta och röjt med sin yxa hade det nog varit slut med Håþwulf . Men han får ännu ett hugg i benet och faller omkull innan Härjwulf hinner freda honom. Håþwulf  kryper undan bakom en stor sten, medan Härjwulf gör processen kort med skåningarna runt om. I mötet med den rasande Härjwulf, som far fram som en demon, backar skåningarna och då är det slut med dem. Andra lägger benen på ryggen.

Oddalf, Froste och Biarne kämpar tillsammans med en hoper från Isthraby och Mörby. Väpnarna från Hörby gör också bra ifrån sig och Heoruwulfs son Sölvewulf (som fått namn efter en stor hövding) har blivit drillad i bågskytte och fäller flera skåningar med sina pilar. Men de har det tufft mot alla dessa skåningar. Fäller de några kommer ständigt nya. Oddalf och Biarne är svärdets män, medan Froste slungar sin stridsyxa med förödande verkan. Alla tre har dock blivit lindrigt skadade och det ser mörkt ut för dem. Skåningarna har ställt upp ett gäng bågskyttar på en höjd ovan vadet och pilarna viner om öronen på Isthrabykämparna.

Härjwulf tycks ha oändliga krafter och det är knappt några skåningar som vill gå i närkamp med honom. Men så plötsligt förändras läget. Härjwulf får en pil i ögat, som tränger in i hjärnan och han faller baklänges. Froste och de närmaste kämparna ser vad som händer och för ett ögonblick blir allt stilla runt Härjwulf och dem. Det oerhörda har hänt. Deras störste krigare har fallit. Detta är ett tecken från gudarna och det betyder olycka. Skåningarna ser nu sin chans och attackerar ännu hårdare. Många krigare från Lister har stupat och läget ser hopplöst ut.

Men just då händer något oväntat. Från sjösidan kommer plötsligt en stor hop skrikande krigare och faller skåningarna i ryggen. De blir helt förvirrade och förstår inte vad som händer, tappar fattningen och många blir dödade av norrmännen, som nu blandar sig i striden. Listerkrigarna hade så gott som glömt att man bett norrmännen om hjälp och nu är de här och anfaller med full kraft, inte uttröttade som både skåningarna och Listergänget är efter att ha stridit i timmar. Skåningarna blir så överrumplade att de väljer att fly, trots att de fortfarande är många fler än motståndarna. De utvilade norrmännen jagar efter dem och lyckas dräpa ett stort antal, tar fångar och låter resten löpa. Den oordnade reträtten ledde till ett stort nederlag för skåningarna och de lär nog inte hämta sig på ett bra tag.

Norrmännen och de Listerkämpar, som fortfarande är vid liv, samlar ihop sina döda och sårade. Det är en bedrövlig syn att se vänner och krigare ligga där lemlästade i pölar av eget blod. Härjwulf ligger där stendöd med pilen i ögat. De skadade försöker man hjälpa så gott det går. Håþwulf  hittas bakom en stor sten, där han ligger avsvimmad och håller på att förblöda. Genom att knyta rep om den skadade armen och om benet lyckas de stoppa blodflödet och han forslas hem på en provisoriskt bår. Även Härjwulf läggs på en bår och bärs hem till Isthraby, trots att han är död. Men han är en hjälte som man inte slänger i en massgrav, tillsammans med de andra krigarna. När de kommer hem med Härjwulf till byn och gården kommer hans båda varghundar springande mot dem. Men de förstår snabbt att något är fel och ser förvirrade ut. Sedan smyger de sakta fram till båren och slickar Härjwulfs hand, som hänger ut över kanten.

På slagfältet plockar man av skåningarna deras vapen och kläder och lämnar sedan liken nakna i skogen. De får andra skåningar själva ta hand om, innan kråkorna kommer och sätter i sig mjukdelar. Redan är där svärmar med flugor kring liken och de lär bli fler när liklukten sprider sig. Stöter man på någon som fortfarande är vid liv, får de en stridsyxa i huvudet eller ett svärd genom bröstet.

I varje by på Lister har man förlorat många män och sorgen och bedrövelsen är stor. Samtidigt är alla nu mycket tacksamma mot norrmännen, vilka faktiskt var de som räddade Lister från att bli taget av skåningarna. Hade det skett, hade de gjort processen kort med Listerfolket. Många hade väl blivit dödade och ännu fler blivit slavar.

Håþwulf  hämtar sig trots skadorna, men han saknar sin gyllene hjälm. Medlemmar i familjen och trälar har letat förgäves vid stridsplatsen, men ingenstans går den att finna. Att Härjwulf stupat skakar inte bara Isthraby men hela Lister. Att deras främste krigare och hjälte, som utkämpat så många slag och alltid vunnit, nu är död, är ett dåligt tecken. Och inte hjälpte den stora bloten i våras. Men utan den hade det kanske gått ännu värre?

Härjwulf ska få en begravning som anstår en stor hövding. Klädd i sin finaste stridsmundering bärs han på bår av sex väpnare från Isthraby. Ett långt sorgetåg följer honom upp till toppen på Mörbyberget, där han begravs i ett forntida gravröse, vilket nu görs ännu större och högre. Med i graven får Härjwulf sina vapen, stridsyxa, spjut, kniv, svärd, pilar och båge samt en sköld och hjälm. Detta behöver han för att det ska gå bättre för honom i nästa värld. Eldar har tänts på bergets topp och syns över hela Lister. Härjwulf begravs tillsammans med huvudet av sin häst. Resten av hästen äter man grillad vid den efterföljande festen, då man också dricker massor med mjöd.

En tid efter Härjwulfs begravning på Mörbyberget  växer det upp en buske på toppen av graven. Besökare berättar att då de kom upp till graven en afton, började busken brinna och lyste upp omgivningen. Nästa dag, då de skulle visa graven för några besökare från Blekinge mitt på dagen, fanns busken där utan att vara bränd. Andra har också vittnat om att busken brinner på kvällen, men nästa dag står den där oskadd med sina lila blommor. Ingen som sett det förstår vad det är som händer, men inser att det är något magiskt med denna grav.

Wulfarna är bedrövade över förlusten av Härjwulf och i sin sorg kommer Håþwulf  att tänka på att han hört talas om att i Dancia sätter man upp särskilda stenar som påminnelse och minnesmärke över döda hövdingar. Dessa stenar kallas heliga och de har heliga inristade tecken. Håþwulf  har i sin ungdom, då de härjade och rövade i Vendernas rike, tagit med sig ett horn med ristade tecken på. En av slavarna därifrån, en hövding, har sagt att tecknen är runor som berättar något. Håþwulf  blev då mycket undrande över att tecken kan berätta något eller förmedla vad någon sagt. Hur är det möjligt att döda ting som stenar kan säga något? Men får till svar att det inte är stenen i sig utan tecknen på stenen som säger något. Detta tyckte Håþwulf  låter ännu konstigare. En sten är i alla fall något högst konkret, men vad är dessa tecken? Bara en samling streck.

Vid ett senare samtal med slaven, vars namn är Balthor, förklarar slaven att tecknen är symboler för bestämda ljud och att de kan bilda ord, precis som då man talar. Håþwulf  börjar förstå, men är samtidigt undrande över hur dessa tecken har kommit till. Balthor berättar att han tror de kommit från ett folk som bor vid Svarta havet i öster och att de kanske har skapats av heliga män där. Vilka dessa är vet han inte, men Håþwulf  drar sig till minnes historien om att deras gudar Oden, Tor, Frej med flera, sägs ha kommit till Norden någonstans österifrån, på andra sidan en stor flod. Kan förklaringen vara att det faktiskt är dessa gudar som skapat de heliga tecknen? Det är nog så, tänker Håþwulf. Skriftspråket är ju så märkligt att bara gudar kan ha skapat det.

Håþwulf  tänker att han ska låta Balthor skapa en minnesten över Härjwulf med dessa heliga tecken på. Stenen ska de sätta upp mitt i Isthraby, Härjwulfs by, där alla kan se den. Balthor får leta reda på en lämplig sten och rista att den är till minne av Härjwulf. Balthor går tillsammans med en av Håþwulfs hundra, till stenbrottet vid Kullarp, för att hämta en lämpig sten. Men han hittar ingen sådan och säger till hunden (på skoj) att han som har så gott luktsinne kan väl hjälpa till att nosa reda på en lämplig sten. Hunden som kallas Evin, ser undrande på Balthor, men springer runt i stenbrottet då Balthor ger tecken för detta. Men varken Evin eller Balthor hittar en lämplig sten, På stigen tillbaka mot Isthraby försvinner plötsligt Evin in i skogen och kommer inte tillbaka trots Balthors rop på honom. Till sist måste Balthor gå in i skogen och leta efter hunden. Efter ett tag hittar han Evin stående på en sten, viftande på svansen och liksom säger, "se här vad jag hittat!". Balthor putsar bort lite mossa och vissna löv från stenen och ser då att detta är en perfekt sten för minnesmärket över Härjwulf.

Nästa dag får sex trälar hjälpas åt att frakta stenen till Isthraby och där hjälps smeden, pottmakaren och Balthor åt att rista in runorna: "Håþwulf, ättling till Hjortwulf  lät rista dessa runor till minne av Härjwulf." Stenen placeras mitt i byn med Härjwulfs familj närvarande, också hans två varghundar.

I byn blir det stor uppmärksamhet kring runstenen och detta inspirerar Håþwulf  att ge Balthor order om att rista ännu en sten. Den ska upplysa folket om att Håþwulf  offrade nio bockar och nio hingstar vid den stora vårbloten. Detta offer visar hur stor, rik och mäktig Håþwulf  är och att de ska visa honom fortsatt respekt, trots att han blev sårad, nära dödad och höll på att förlora slaget mot skåningarna. Den stenen sätts upp i Sölve där flera vägar möts.

Vad gäller det kostbara slaget i Valje, så vanns det trots allt, eller tack vare norrmännens insatser. Varför inte också låta rista en sten över detta slag? Balthor får alltså göra ännu en runsten över slaget vid vadet i Valje. På den vill Håþwulf  att det också ska stå att den som finner och återlämnar den gyllene hjälmen kommer att bli rik. Budskapet markeras med tre heliga run-f eller Fe, som betyder rikedom. Stenen borde sättas upp vid vadet i Valje, men det är på Skånesidan av Ryssberget och tillhör inte Lister. Därför blir stenen placerad vid foten av Ryssberget på västra sidan om sjön Vesan. Vid ceremonin då stenen placeras offras också en del vapen, som symboliskt kastas i Vesan.

I slutet av juni föder Disa en liten flicka. Disa är lycklig och glädjen är stor i familjen, även om både Froste och Oddalf tänker att det hade varit bättre med en pojke. I Wulfarnas rike värderas pojkar betydligt högre än flickor. Så är det, men Froste och Oddalf är kloka nog att inte säga något om detta nu. De viftar bort besvikelsen med att Disa säkert kommer att föda många fler barn och då blir det säkert pojkar, åtminstone om de offrar flitigt till Frej och Freja, vilket de gör nu också för att den lilla flickan, som kallas Fridha, ska få ha hälsan och växa upp till en vacker kvinna.

I och med Härjwulfs död är där ingen framstående Wulfare i Isthraby. Härjwulfs söner är för unga för att axla faderns mantel. Håþwulf  vill gärna ha en stark Wulfare i varje by och tänker att det får bli Froste som ju nu tillhör familjen. Visserligen ingen äkta Wulfare, men en modig och aktad krigare i Isthraby. Så en dag, vid en ceremoni i templet får Froste ett nytt namn. I fortsättningen ska han heta Pilwulf. Detta namn har Håþwulf  valt eftersom Froste visat sig vara en modig och snabb krigare.

Froste ser det som en stor ära att få ett namn efter Wulfare. Oddalf ser genast fördelarna med detta. Det kommer avsevärt att stärka familjens ställning i Isthraby och på Lister. Att tillhöra överklassen av krigare ger anseende och styrka och detta är bra i ett samhälle där livet ständigt är en kamp och en strid. På ett sätt blir det också att axla den store hövdingen Härjwulfs mantel. Alla Wulfare har en varg tatuerad på stridsarmens övre del och Pilwulf får också en varg tatuerad på höger arm.

I byn har man lagt märke till att Härjwulfs båda varghundar då och då kommer till minnestenen, nosar på den och ser till synes ut som om de läser vad där står på stenen. Folk i byn säger att detta visar att den store Härjwulf även efter döden är närvarande i byn och alla visar sin vördnad inför runstenen.

Klimatförsämringarna och därmed nergången i Listers ekonomi är ett stort bekymmer för Wulfarna och för alla på Lister. Förr i tiden, ja, för länge sedan, gjorde man bra affärer genom att sälja skinn och skinnprodukter. På andra sidan havet bytte de också till sig salt mot skinn. Men den tiden är förbi och när det inte tycks hjälpa att offra till Frej och Freja, vänder man sig till Oden och Tor. Av dessa får man veta - åtminstone tolkas det så av de visa - att de bör ge sig ut på havet för att plundra och röva. Att stjäla andras rikedomar och trälar är ett effektivt och snabbt sätt att förbättra ekonomin på Lister. Så i juli, när de i någon mån hunnit slicka såren efter kriget med skåningarna, seglar fem skepp iväg från Sölve med kurs mot Bornholm, som de vet är en rik ö. Där ska Wulfarna slå till snabbt och ge sig iväg med bytet innan bornholmarna hinner mobilisera. Disa står på kajen med lillflickan på armen och ser Froste, numera Pilwulf, segla iväg med skeppen. Längre ut på viken får de vind i seglen och farten ökar. Efter en stund ser hon bara skeppen som små flaggor vid horisonten.

Berättelsens grundidé vilar på budskapen och berättelsen om Lister och Wulfarna som finns på Listers fyra runstenar: Isthrabystenen, Gummarpsstenen, Stentoftenstenen och Sölvesborgsstenen. Vill du veta mer om Vargflockens Rike gå till www.istabyhistoria.se    

 

Oden.jpg

SPANIEN PÅ VÄG MOT POLISSTAT

Partido Popular (PP) och regeringen Rajoy har använt sin absoluta majoritet till att - mot alla protester - själva genomdriva en ny strafflag och en lag om medborgarsäkerhet. Dessa lagar ger den spanska polisen stora befogenheter att resolut ingripa mot alla som protesterar och demonstrerar mot PP:s nerskärningspolitik.

 

Polisen får fria tyglar att ingripa mot demonstranter, skingra folksamlingar, kroppsvisitera och anhålla människor på öppen gata, utan den mista brottsmisstanke. Lagen om medborgarsäkerhet (Ley de Seguridad Ciudadana) stipulerar enorma bötesbelopp. Den som dristar sig till att fotografera en polis, kan få böta upp till 30 000 euro. Samma belopp kan de få böta, som demonstrerar utan tillstånd eller trotsar myndigheternas förbud mot folksamlingar.

På grund av den ekonomiska krisen i Spanien, har många spanjorer blivit vräkta från sina bostäder då de inte klarat lånen eller hyran. Den som nu gör motstånd mot vräkning, riskerar att få böta upp till 30 000 euro (parodiskt med tanke på att de ju inte har pengar!). Det blir förbjudet att framför Kongressen i Madrid protestera och demonstrera mot den förda politiken. Även då böter på upp till 30 000 euro. Andra offentliga byggnader, typ rådhus och kommunalkontor, kan klassificeras som förbjudet område för möten och demonstrationer.

Polisen får rätt att föra register över personer och hela organisationer, som deltagit i demonstrationer. Skyhöga böter, som i en vanlig rättsstat, kräver domstolsbeslut, kommer polismyndigheten att själva kunna utfärda. De som vill göra rättssak av bestraffningen får räkna med att själva stå för rättegångskonstnaderna.

Den nya strafflagen och lagen om medborgarsäkerhet träder i kraft den första juli i år. Oppositionen (PSOE och Podemos) har - med stöd av 80 procent av befolkningen, som enligt opinionsundersökningar, ogillar dessa lagarna - förgäves motsatt sig lagändringarna. PSOE (Partido Socialista Obrero Español) menar att högerregeringen är i färd med att göra straff till ett politiskt verktyg mot motståndare och utvecklar en polisstat. Oppositionen menar att lagändringarna strider mot grundlagen. Men PP har på ett närmast diktatoriskt sätt drivit igenom dem, eftersom de har egen majoritet i parlamentet.

Amnesty International har framfört skarp kritik av lagarna, som de menar drastiskt inskränker yttrandefriheten och genom skyhöga böter och rättegångskostnader skrämmer folk från att utnyttja sina vanliga, demokratiska rättigheter att kritisera och protestera mot politiken.

osamagud.jpg

UTAN MUSLIMER INGA ISLAMISTER

De rysliga islamistdåden i Paris, har naturligtvis satt igång en intensiv diskussion hur vi ska göra med muslimska ungdomar som drömmer om att bli jihadister. I och med IS framgångar och deras lockelse på vissa rotlösa och missanpassade muslimer, har vi hamnat i ett relativt nytt hotscenario. Cirka 5 000 jihadistdrömmare från Europa som farit till IS i Irak och Syrien för att kriga. En del blir dödade, andra stannar kanske, men många kommer tillbaka. En del av dessa har fått i uppdrag att fortsätta muslimernas heliga krig mot de otrogna - läs kristna, judar, sekulära, ja alla som inte är muslimer!

Vi har också al Qaida som ibland samarbetar med IS och ibland konkurrerar och inte vill vara sämre på att slå till mot de otrogna.. Säkerhetstjänsterna säger att det finns ca 20 terroristceller (sleeping cells) i Västeuropa, som bara väntar på rätt tillfälle att slå till(CNN).

Förslagen till åtgärder är många, allt från att ”vända andra kinden till” för att inte ytterligare reta upp islamisterna, till att döma dem som landsförrädare och införa dödsstraff. En del terroristforskare (tex. Hans Brun och Magnus Ranstorp) anser att om vi tar i med hårdhandskarna, går vi islamisternas ärende. Deras syfte med terrorn är att öka motsättningarna mellan kristna/judar och muslimer. Detta kan de troligen ha rätt.  Motsättningar finns, men ska vi ge de här mördarbanden en fristad här och kanske tom en gräddfil?

Örebro kommun vill särbehandla återvändande jihadister och ge dem företräde till arbete och terapi. Magnus Ranstorp, terrorforskare vid Försvarshögskolan, håller med.

– Det här är helt rätt väg att gå. Det handlar om att tillämpa hårda polisiära åtgärder och samtidigt jobba förebyggande med dem som kommer hem och de som planerar att åka, säger han till Aftonbladet. Mona Sahlin (samordnare mot våldsbejakande extremism) tycker förstås att kommunalrådet Rasmus Persson(c) i Örebro är på rätt väg. Sahlin vill att fler kommuner ska ”vakna” och skaffa strategier för att hantera krigsåtervändande jihadister (SvD).

Andra har reagerat starkt på denna favorisering av jihadister. Först åker de iväg för att döda människor och sedan kommer de hem till en gräddfil. Magnus Norell, terrorforskare vid Försvarshögskolan, anser att detta är en dålig idé.

– Vill man öka rekryteringen till IS så är det en fantastisk idé. Budskapet blir ju att det är helt okej att bete sig så här och när du kommer tillbaka så fixar vi med jobb, bostad och terapi, säger Magnus Norell till Aftonbladet.

Vi borde istället kriminalisera deltagande i terrorverksamhet och sätta deltagarna i fängelse om de kommer tillbaka. Där kan kriminalvården möjligen sätta in attitydförändrande åtgärder (vilket pålitliga imamer kan hjälpa till med). En annan möjlighet är väl att de helt enkelt inte får lov att komma tillbaka till Sverige. De är landsförrädare och vi bör skicka tillbaka dem till IS.

Andra har kommit med förslag att vi ska inskränka yttrande- och tryckfriheten för att inte reta muslimerna. Vi ser ju hur intoleranta, uppretade och halvgalna muslimer i Pakistan, Nigeria och Algeriet hotar och demonstrerar, skriker och gapar, vandaliserar och förstör, bränner biblar mm.  Med deras intoleranta kultur och attityder är det en dödssynd att karikera profeten, vars teckning på Charlie Hebdo de öht inte sett. Islams försvarare säger ofta att detta är en mycket tolerant religion, men om vi kritiserar den slår de ihjäl oss. Och de har gott stöd i den heliga skriften Koranen för detta. Jag ska bara ta några exempel:

Vad ska en rättroende muslim göra med de ogudaktiga och otrogna? Jo: ”Döda dem varhelst I påträffar dem och driv dem ut från varje plats……….så döda dem! Sådan är de otrognas lön.”(Andra Suran §187). ”Dem som förnekar våra tecken, skola vi förvisso steka i eld….. (Fjärde Suran § 59). ”När I möten dem, som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem!.......(Fyrtiosjunde Suran § 4). För den som vill ha fler exempel kan läsa: Fjärde Suran § 91 och Åttonde Suran § 7. De imamer med flera som hävdar att Islam är en fredlig religion, har antingen inte läst hela Koranen eller så ljuger de. Vi behöver ju också bara studera dess historia för att se vad islam innebär! ! Få religiösa skrifter är så hatiska, aggressiva och blodtörstiga vad gäller synen på alla som inte bekänner sig till den muslimska tron. Detta är först och främst en stridsskrift för en krigarreligion.

Att stryka dessa fundamentalister medhårs känns mycket fel och i strid med vår kultur och liberala värderingar, som går tillbaka på reformationen, upplysningstiden och utvecklingen av det humanistiska arvet. Inte vill vi väl vrida klockan tillbaka för att acceptera en i verkligen mening reaktionär utveckling i våra samhällen?! Det vore att acceptera de ortodoxa muslimernas reaktion mot den moderna, europeiska livsstilen och vår samhällsordning. Är detta ett pris vi är beredda att betala för att vi släppt in dem i våra samhällen?!

Europas medborgare har fått mer än nog av islamisternas hot och krav. Vi har tagit emot miljoner muslimer (20 miljoner i Västeuropa, 23 miljoner i Ryssland och en halv miljon i Sverige) och de kommer att bli fler. Fortsätter utvecklingen kan de vara i majoritet 2050. Så det främsta kravet vi bör ställa på muslimer generellt är att de tar seden dit de kommer. Vi är inte intresserade av att de utvecklar sina muslimska parallellsamhällen (med egna förskolor, skolor, arbetsplatser, infrastruktur, ordningsmakt, ”domare” och rättskipning enl. sharialagar, mm). De muslimer som vill ha denna ordning bör återvända till sina egna länder och kulturer. Där kan de utveckla sin fundamentalism bäst de vill. Utan muslimer och islam i Europa hade vi inga islamister här.

ÅTGÄRDER MOT ISLAMISM

Inte släppa in extremistiska imamer i Europa, tex. wahhabister och salafister.

Utvisa imamer som agerar uppviglande.

Särskilt söka av sociala medier för att upptäcka islamistiska nätverk, celler och uppviglare.

Förbjuda deltagande i terroristorganisationer

De som begår brott ska genast lagföras för detta och straffas. De som inte har förlänats medborgarskap ska utvisas.

Förbjuda rekrytering av jihadister

Förbjuda deltagande i utländska terroristorganisationer.

Samhällets institutioner – särskilt skolan - bör vara uppmärksamma på unga, muslimska killar, som tenderar att dras till islamister eller uttrycka jihadistiska idéer – skapa förtroende och alternativa förebilder.

Vi bör i utsatta bostadsområden bedriva samhällsarbete, som syftar till att skapa alternativa aktiviteter till religiös fundamentalism.

Det muslimska samhället bör ta större ansvar för att deras ungdomar inte dras in i våldsbenägen islamism och motarbeta religiös fundamentalism.

Vi bör vara mycket restriktiva med att släppa in fler muslimer i Europa och Sverige och absolut inte dem som vi misstänker är wahhabister eller salafister, eller dem som vi misstänker har haft kontakt med al Qaida eller ISIS/IS.

 

 

 

 

 

 

 

 

ISIS.JPG

DET RELATIVA MÄNNISKOVÄRDET

I diskussioner kring tiggare, flyktingar, homosexuella eller andra "avvikargrupper" uttalas ofta, som en slags helig formel alla människors lika värde. Och det är vanligt att motståndarlägret anklagar kommunister, nationalister, populister mfl för att inte erkänna alla människors lika värde, vilket anses vara fullständigt förkastligt. Ja, nästan det värsta man kan bli anklagad för, inte sällan med anspelningar på fascism och nazism.

 

Uppfattningen om alla människors lika värde knyts till ett antal källor, bla FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna(1948), där det i artikel 1 heter i svensk översättning: ”Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter…..” Men som flera har påpekat  är ”lika i värde” inte en korrekt översättning av den engelska texten där det står: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Dignity betyder upphöjd, göra värdig, förläna värdighet åt och är alltså inte detsamma som värde. En mera korrekt översättning borde vara: alla människor är födda fria och jämlika vad gäller värdighet och rättigheter.

 

Men det finns mer problem med FN-deklarationen, som ofta utelämnas. Formuleringen ser ut som ett konstaterande att människor är födda fria och har samma värdighet och rättigheter. Dock är det i själva verket inte ett ”är” utan ett ”bör” trots formuleringen. Detta framgår i inledningen till deklarationen” as a common standard of achievement for all peoples and all nations”, dvs ” såsom en gemensam riktlinje för alla folk och alla nationer”.

 

En annan betydelsefull källa för uppfattningen om människovärdet är den svenska regeringsformen (1974). Där heter det: ”2 § Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”  Förmodligen bygger det på den felaktiga översättningen av FN-deklarationen. Men går vi till ett annat dokument, vars innehåll sedan 2009 är juridiskt bindande: Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I artikeln om värdighet står det: ”Människans värdighet är okränkbar. Den ska respekteras och skyddas”

 

De kristna anser att människan ytterst är en skapelse av Gud och vi är alla lika inför honom. "Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne..." (1 Mos 1:27) och därför är vi människor också lika mycket värda. ”Gud har gjort människorna sådana de borde vara”,(Predikaren 7:2) Det finns många ställen i bibeln till stöd för denna uppfattning att människan är Guds skapelse (se tex Matteus 19:4, Markus 10:6, 1 Mosebok 5:1, Efesierbrevet 4:24)

 

I den katolska socialetiken utreds problematiken kring människans värde ingående. Genom sitt dygdiga handlande förändrar människan inte bara tingen och samhället, utan hon gör också sig själv mer fullkomlig. Hon lär sig mycket, hon utvecklar sina gåvor, hon går ut ur och utöver sig själv. Att växa på detta sätt är, om det förstås rätt, av större värde än de yttre rikedomar och flärd vi kan samla på oss. Människan är mer värd genom vad hon är och den nytta hon har för gruppen och samhället jfr med vad hon äger. Och en okunnig, dålig, ond och brottslig människa är inte lika mycket värd som en människa som gör gått i världen och för sina medmänniskor.

Människans etiska plikt är bland annat att utveckla sig själv genom det sociala umgänget, och därigenom göra sig själv mera medveten och fullkomlig, så att hon kan sörja för de grundläggande sociala behoven för sin familj, gruppen och i samhället. Mänsklighetens utveckling av rättvisa, systerskap och broderskap och goda sociala förhållanden, är mera värt än de tekniska framstegen och samlandet av materiella rikedomar och sociala statussymboler. Den etiska plikten är att alltid handla med människosläktets väl för ögonen.( ”Kyrkan i världen av idag", Andra Vatikankonciliet 1967). Den socialliberala trossatsen om alla människors lika värde är mao nonsens i detta sammanhang.

 

Människovärdet är alltså ett begrepp som används i religiösa, etiska, juridiska och politiska sammanhang. Det syftar bla på människolivets okränkbarhet. Vi kan särskilja åtminstone två sinsemellan skilda principer vad gäller människors lika värde: Enligt den kristna läran är vi alla ytterst skapade av Gud och lika inför honom. De kristna anser att människovärdet är okränkbart. Enligt renässansens humanistiska principer handlar det om människans värdighet och att vi i princip är lika inför varandra. Så ser det ofta ut i tysk, fransk och engelsk filosofi i ämnet människans värdighet. Diskussionen gäller bla människans rättigheter i förhållande till staten och lagen, där vi ska vara lika. Den amerikanska (1776) och franska (1789) rättighetsförklaringen handlar om detta, liksom FN-deklarationen 1948.

Diskussionen gäller också våra relationer till andra levande varelser. Människan är då mera högtstående än djuren och därför accepterar många att vi dödar djuren och äter upp dem. Hos de utilitaristiska filosoferna (tex Ingemar Hedenius och Torbjörn Tännsjö) är det nyttomoralen som ger svar på dessa frågor. Människans värde är relativt beroende på hur hon utvecklas och utvecklar sig själv.  Genom att tillägna och utveckla sitt kunnande får människan större värde för sig själv och för andra, beroende på vilken betydelse hon har för dem (jfr med den katolska socialetiken!)

Jag ska bara som hastigast också nämna att de sk pliktetikerna naturligtvis också diskuterar och reflekterar över detta svåra ämne. De kommer väl framförallt fram till att det gäller en relation mellan jämställda människor. Immanuel Kant, som levde i Tyskland 1724-1804, kan kallas för en renodlad pliktetiker. Det som gör en handling etiskt riktig är, att den är en plikt. En plikt är det som gäller i överensstämmelse med "det kategoriska imperativet". Detta liknar kristendomens  Den Gyllene regeln: ”det du vill att andra ska göra dig, ska du göra för dem.” Detta är en moralnorm, som finns i de flesta kulturer. Vi kan betrakta Kants imperativ som en precisering av den Gyllene regeln. I kristendomen och judendomen anses Den Gyllene regeln komma från Gud. Hos Kant kommer den från Förnuftet.

 

Min egen uppfattning i ämnet är att människans värde är en social konstruktion och inget objektivt värde, bestämt av Gud eller på något annat mystiskt sätt bestämt av högre makter. Bortsett från de kristna, som tror på Gud i sammanhanget, kan människovärdet uttryckas som en överenskommelse, dvs vi kan (om det praktiskt vore möjligt) alla komma överens om att alla människor ska ha samma värde. De olika deklarationerna är ett uttryck för detta. Men hur mycket bryr sig folk sedan om dem? I den verkliga världen ser vi ju ständigt övertygande bevis på att alla människor inte har samma värde. Ingen reflekterande människa skulle gå med på att Hitler och moder Teresa har samma värde. Människans värde bestäms av andra människor i ett socialt sammanhang. Därför är människans värde relativt. Att människans värde skulle vara konstant och objektivt är en dogm eller möjligen ett önsketänkande. Men politiker av skilda kulörer uttalar detta närmast som ett mantra.

 

 


 
gen_22.1.gif